Intressanta möten och diskussioner om cykling på galen fest

Östgötapendeln till Tranås häromdan bestämde jag mig, som den radikala cykelrevolutionär jag är, för att mopsigt fälla ut min Brompton innan jag klivit av tåget.

Dessa pendeltåg är byggda med vestibuler som gjorda för att enkelt kunna ta med vanliga cyklar. Viksäten finns redan. Allt som behövs är några spännband fastmonterade mellan ryggstöden. Men de små motbjudande cykelförbudsskyltarna, uppsatta lite här och där på tågen, är svåra att missförstå.

Trettio sekunder efter att utfällningen utförts får jag bakom mig plötsligt höra på GROV östgötska:

“Man får inte ta med sig cykeln på tåget vet du väl.”

Jag snor runt och får syn på en muskulös man i trettiofemårsåldern med ett ironiskt leende och tatuerade krokodiler på armarna. Det tar inte många sekunder att lista ut att han inte är anställd på Östgötatrafiken. Jag förklarar att cykeln är ihopfällbar, vilka faktiskt är tillåtna, men att jag fällt ut den redan nu; mest för att provocera fram nån slags diskussion med nån tjänsteman om att det är helt snett att man inte får ta med fullstora cyklar på tåg – som faktiskt är konstruerade för det.

“Skojar du eller, du får inte ens ta med ett cykelhjul, det är för jävligt. Jag provade att montera ner min cykel i molekyler, och la ner alla molekylerna i en sopsäck, men då bad dom att få titta i säcken och när dom såg att det var en cykel tvingade dom mig att gå av vid nästa station, dom jävlarna, det är förnedrande.” fortsätter den tatuerade mannen.

Ibland känns det som man är en udda alternativare som överhuvutaget bryr sig om de här frågorna. Att ibland få ett kvitto på att det är fler som upprörs över hur många av det här landets tågoperatörer som lider av nån slags cykelfobi – hjälper i kampen.

En kort stund därefter stannar pendeln vid slutstation Tranås. Jag fattade tag i min cykel och klev av. Tyvärr blev det aldrig nån spännande diskussion med nån anställd på östgötatrafiken. Såg inte röken av nån. Dessutom hade jag bråttom till festen för att hinna fram till middan i tid, så det var kanske lika bra.

Efter ca 1,50, i kuperad terräng och i tjugofemgradig värme, var jag tokigt svettig. Passande nog fanns en skymningsblank badsjö strax innan slutdestination. Ett snabbt bad, schamponering, parfymering och tandborstning. På med finkostymen, skor, sen färdig för de tre återstående kilometrarna och därefter 48 timmars fest.

Precis till middan var jag där superfräch och på ett strålande humör. Att cykla fyra mil precis innan en fest framstår för vissa som helt absurt. Det märktes på reaktionerna. Andra tyckte att det var ett genialt sätt att bilfritt lösa situationen.

Sen flög tiden iväg och efter massa diskussioner med danskar och engelsmän, till stor del med likatänkande rörande cyklingens potential i samhället, var klockan 07:30 och det var hög tid att sätta upp tältet.

Av en medelålders londoner fick jag senare på lördagskvällen höra fragment från cyklisternas vardag i London. Han skulle själv köpa ny cykel eftersom han fått sin gamla kvaddad. Jag frågade om han föredrog drop bars och framåtlutad position eller klassiskt styre och att cykla mer upprätt. Enligt honom skulle man akta sig för att cykla med drop bars i londontrafiken, då man bland bilister uppfattas som aggresiv. Intressant att man som cyklist verkar bli bemött på olika sätt beroende på hur man sitter.

Han berättade också att man alltid måste ta med sin cykel in på sin arbetsplats vid jobbpendling. Och även om man använder ett bra bygellås så kan man vara rätt säker på att cykeln är borta efter fem timmar om man låter den stå på gatan. Cykeltjuven använder kylspray och rår på de fetaste låsen. Inte konstigt att Brompton blivit en sån framgångssaga i London.

Känns mindre och mindre som att man betraktas som nån sorts outsider bara för att man engagerar sig i cykling som inte handlar om racing. Folk blir intresserade och vill snacka. På P1 har man på under kort tid både kunnat lyssna till Cykla i P1 och nu senast Bortom bilen som fortfarande pågår.

Det blev bil hem på söndagkvällen.

Cykelviljan och energin fanns där men tågpriserna, då jag inte bokat biljett, var helt sinnessjuka.

Med en hopfällbar cykel inbjuds man till ett flexibelt och spontant sätt att färdas.

SJ:s biljettsystem inbjuder till dess raka motsats.

/DS

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.