Kommunen bidrar gärna ekonomiskt för att man ska cykla – inomhus

Det kom en kvinna från HR igår och informerade kollegiet, på kulturskolan där jag jobbar, om hur verksamheten styrs och en del annat.

Mot slutet började det snackas om friskvårdsbidraget. Det är så att vi får nån tusing i subvention, av solna stad, för att vi ska sporras att aktivera oss i lämpligt forum. Tanken är att sjukfrånvaron ska minska och att personalen ska hålla sig frisk.

En av kollegorna tyckte en tusing var himla snålt då det inte räckte särskilt långt till att finansiera hans årskort på tennishallen.

Kvinnan från HR svarade, ödmjukt men bestämt, att det faktiskt inte finns någon statistik som tyder på att ökat friskvårdsbidrag leder till att de anställda rör på sig i någon högre utsträckning.

DÅ VAKNADE JAG.

Det här är viktigt så nu ska ni lyssna, sa jag med emfas: Det finns studier, där resultaten är entydiga, som visar på att den som cyklar till jobbet minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar radikalt. Och även undersökningar, i både Nederländena och Sverige, som klargör att sjukfrånvaron är lägre bland de som cyklar till jobbet än de som tar sig dit på annat sätt.

Ja, det var väl kanske inte exakt så jag formulerade mig men det var i varje fall mitt budskap.

Varför är det då så, fortsatte jag, att man till exempel inte kan använda den där tusingen till cykelreparationer, däck och även cykelinköp?

Hon förklarade att skattemyndigheten tycker annorlunda och frågade sig hur det skulle se ut om anställda till exempel skulle ta hästen till jobbet. Skulle kommunen isåfall bidra till inköp av hästar för privatpersoner då med?

Jag svarade att det kanske finns en och annan (1/1000 000?) som faktiskt vill rida till jobbet, men att jag inte riktigt ser problematiken och att faktum kvarstår:

Jag får pengar av kommunen till att cykla inomhus – utan att överhuvudtaget ta mig nånstans; men INTE ute i friska luften, där friskvården leder mig hela vägen fram till min arbetsplats – både friskare och med reducerat antal sjukdagar på köpet.

Man KAN få subventioner för att cykla – inomhus

Kollegorna börjar smågarva och kvinnan från HR kan inte annat än att “lite hålla med”.

Nog om det sålänge.

På lördag är det cykelfestival i Stockholm. Det hade varit nåt det men jag får krydda livet med en tågresa till Mjölby plus en två mil lång cykeltur, genom det så magiskt vackra östgötska landskapet, på väg mot Vadstena istället.

Vi börjar att repertera en ny föreställning, premiär i November, på Vadstena Nya Teater då.

Ser fram emot många multimodala transporter under hösten.

/DS

 

På cykel i Berlin Dag 2

Dag 2

Tog igen den sömnlösa natten på tåget inatt, efter att ha farit runt i bohemiska Prenzlauer berg med vännerna Roger och Lena igårkväll. Trevligt med lite sällskap ibland för en ensamresenär.

Av en tillfällighet åkte jag senare rakt på Pelagos tillfälliga showroom. Himla fina cyklar de gör.

Det är 10% rabatt nu sista veckan innan de stängerigen och fri frakt. Lägg till att euron är svag mot kronan och du kan dra av ca 12% till. Det har stängt idag och imorrn men på tisdag ska jag prova en och kanske kanske blir det ett spontanköp. Stavanger heter modellen som lockar.

Efter att ha kollat skyltfönstret en stund åt jag en spartansk frukost och drog vidare till DDR museet.

Nu vet jag en hel del om hur folk hade det öster om muren och även hur det känns att sitta i förarsätet i en Trabant.

Sen cyklade jag vidare längs Karl Marx Alle som var kantad av miljonprogrammsbyggen (fast större). Kommunisterna var tydligen väldigt stolta över dessa groteska byggnader.

Karl Marx Alle

Efter nån halv mils, intressant men planlöst cyklande, fick jag syn på East side gallery som jag så passande ändå tänkt att besöka. Det är en 1,3 km lång sektion av Berlinmuren som man lämnat kvar som ett minnesmärke och låtit ett helt gäng artister och konstnärer gå lös på.

Några smakprov:

 

Väldigt intressant. Kanske åker tillbaka senare för ett återbesök.

På söndagar är det jättestor loppis i Mauerpark. Även om jag inte vanligtvis tycker det är så väligt lattjo att strosa runt på loppmarknader, utan mål- och mening, hade jag svårt att lämna den här. Väldigt speciellt och underhållande.

Vänlig atmosfär, massa god mat och öl och här säljs ALLT.

Hittade den här fina lastcykeln med en lastkapacitet utan motstycke.
Men en detalj man bör uppmärksamma (innan man slår till) är att den inte verkar gå att svänga med. Och det är ju i ärlighetens namn en rätt viktig detalj på en cykel.
 
Med risk för att framstå som tjatig: det är såå skönt att hela tiden ha tillgång till cykel. Att resa så här slår allt. Kommer alltid att vilja ha en hopfällbar cykel med mig när jag är på tripp. Hur klarade man sig någonsin utan?
 
Att åka kollektivt mellan alla de platser jag hittills varit på, hade inte varit hälften så lustfullt och tjuvat massor av tid (och lite pengar).
Det är guld värt, även om man kan vika ihop cykeln och ta med den in, att ha med sig ett smidigt och bra lås.

Ett köpargument som används vid vikcykelköp, är just att man inte behöver nåt lås. Det är ett svagt argument. Då måste man ju hela tiden ta med den – vilket skulle vara skitjobbigt. Det fina med en hopfällbar (om man nu har ett lås till den) är att den ger en möjlighet att välja.

De lås vi använder, Abus mini U och Kryptonite mini, är väldigt smidiga men ändå godkända. Passar bra till vikcyklar.

Senare såg jag Man of steel på biografen vid Potzdamer platz, i 3D och imax-format. Ganska medioker och inget att rekommendera. Det hjälpte inte med 3D-effekter och snorstor skärm.

Min entusiasm över Berlins cykelinfrastruktur har dock lagt sig något. Oftast funkar det bra, men ibland täcker en cykeltaxi upp hela den smala cykelbanan. Ganska irriterande men inte taxicyklisternas fel utan de styrandes. Viktigt att skilja på det.

Nu är klockan 01:00 och imorgon blir det intensivt med massa cykling, museer och nya upptäckter.

Dags för bingen.

/DS

 

En medalj åt vintercyklisterna och ett litet straff åt de andra

Vårpimpa cykeln. Så gör du cykeln vårfin. Här får du billigaste cykelservicen…

Varenda tidning har i dagarna någonting under temat: Nu börjar cykelsäsongen – dags att fixa hojen.

Den 30 april ska jag vara konfrencier. Det ska firas Valborg på Skytteholmsfältet i Solna med olika former av aktiviteter och uppträdanden. Jag ska hålla i trådarna. Såklart att det även finns ett tält dit man kan gå för att gratis få sin cykel servad, nu när det är säsong och allt.

Nu vill alla cykla. Blåsten smärtar inte mot kinden längre. Det är vår.

I söndags grillade vi med dagisföräldrar på en gård med en lekpark, för första gången för i år. En av familjerna har varit i sydamerika under hela vintern. De kom hem i lördags. Enligt meterologerna var det samma dag som våren kom. Bra timing. Slapp hela vintereländet med en hårsmån. Prickande in våren med otrolig precision.

Inget ont om det men de borde ju självklart få ett straff. Något litet bara. Som till exempel att bada i Brunnsviken innan maj är till ända. Så får de ändå känna på en del av den kyla som vi som varit hemma tvingats kriga mot hela vintern.

Och nu till saken. Hur gör vi med säsongscyklisterna? Vi som inte bryr oss om begrepp som “cykelsäsong”. Vi som väljer att INTE ställa in cykeln när det blir kallt. Vi som cyklar VARJE dag under året.

Borde inte även säsongscyklisterna få ett litet straff de också?

Ta det inte fel. Personligen gillar jag nästan alla som cyklar, oavsett säsong.

Men kanske ändå något litet symboliskt bara?

Som vintercyklist kan man med all rätt göra sig kvitt långkalsongerna. Packa ner dem längst ner i en låda som man med beslutsamhet kastar så den hamnar så svåråtkomligt det bara går, längst in i förrådet. Men det är också vårt enda nöje för att ha bråkat med kyla, väglag och snålblåst i så många månader. Känns lite fattigt.

Vi förtjänar något mer?

Jag vet – en medalj. En vintercyklarmedalj.

Vi som cyklat oss genom vintern får, under en liten ceremoni ta emot en medalj ur kungens hand.

Sommarhalvårscyklisterna får ingen medalj. Det räcker som straff.

En dag i vintras: då bussarna stod still, bilarna stod still, tunnelbanan stod still, tågen stod still och hela trafiksystemet var helt hjälplöst och utslaget – fanns det de på hjul, som mot alla odds tog sig fram ändå. Det var de hjältemodiga vintercyklisterna. De som inte gör skillnad på väder och väder. De som säger lugnt, tryggt och övertygande till sig själva: Det här är en dag som alla andra, en vanlig dag, det här är en dag jag cyklar.

 

Visst är det värt en medalj. För det har varit ganska tufft där ute ibland.

/DS

 

Turf till iphone drar ut på tiden

När jag i höstas blev upplyst om att smartphone-appen Turf skulle va det ultimata realtidsspelet, speciellt för de cyklande, bestämde jag mig direkt för att bli infrälst.

 

En slags digital orientering som motiverar en att ta sig till platser man aldrig skulle komma på tanken att besöka, om det inte vore för drivkraften att regera, ta över zoner, samla poäng och med sin cykel som främsta vapen, kriga för den slutgiltiga segern.

Och kanske lite för motionens skull – vad vet jag?

Underbart, helt enkelt.

Bara ett problem. Spelet fanns bara till android. Jag har en iphone.

Enligt SVT, som förra september gjorde ett reportage om spelet, skulle en iphoneversion släppas senare samma höst.

Men ingenting hände och drömmen om att bli Kung-turf gick i kras.

Nu är det april och fortfarande ingen iphoneversion. Det enda som finns att tillgå är en väldigt inkomplett supertidig Pre Alpha version som man, efter inte så lite meckande, kan få ner i sin mobil via itunes.

Har hört av mig till utvecklarna som ofta ger väldigt snabb och trevlig respons.

Budskapet är dessvärre att vi med iphone, som vill turfa, får vänta ett bra tag till:

…2 pers som sköter utvecklingen på vår fritid i dagsläget:)

Just nu färdigställer vi en ny grundplattform så det blir samma kod på iPhone och Android. Men inga datum tyvärr…

Så låter det.

Om ingen komplett iphoneversion dykt upp innan sommarn närmar sig sitt slut, kommer jag att överväga att själv konvertera till androidismen.

/DS

 

Volvo utrustad med “cyclist detection”

Om man som bilist upplever det obehagligt med alla “oberäkneliga” cyklister som man riskerar att krocka med, finns nu en lösning genom funktionen “cyclist detection”.

När en cyklist kommer i vägen så tvärbromsar bilen helt enkelt automatiskt.

Bra att lägga ett större ansvar på den skyddade trafikanten. Man blir ju trött på att trots att en cyklist blivit nermejjad av en högersvängande lastbil, där chauffören inte har möjlighet att se sina medtrafikanter, är det ändå alltid cyklisten som får skylla sig själv. Aldrig nåt snack om hur lämpligt själva fordonet överhuvudtaget är i stadstrafik. Vem vet, kanske kan Volvo få in det här systemet i sina lastbilar också – som utlöses på ett liknande sätt som i filmen – fast vid cykelfara i högersväng.

Undrar om man kan beställa en tilläggsfunktion som begränsar bilens maxhastighet till 30 km/h i tätort? Kanske vore nåt.

Insp: Copenhagenize.com

/DS

 

Nu är det fritt fram – 1 mars vikcykelns dag

Då är det ett faktum.

Nu får du ta med hopfällbara cyklar i SL-trafiken punkt.

“Du får också ta med sparkcykel och hopfällbar cykel.”, för att citera rakt av från SLs hemsida.

1 mars 2013 är den historiska dagen då regelförändringen trädde i kraft – och gjorde livet lite, lite lättare för Stockholms alla vikcyklister. Och från denna Dag tvingas vi inte längre skyla våra vackra och superfunktionella skönheter. Med stolthet och elegans visar vi upp ett alternativt sätt att färdas: genom, i, till- och från vår sköna huvudstad. Det här är förändringens dag. Dagen då vi får komma till – utan skydd. Ett litet steg för SL men ett stort för den som valt att arbetspendla på detta bilköbefriade, hållbara, supersnabba och helt magnifika färdsätt.

1 mars varje år firar vi, från- och med idag, Vikcykelns dag. Det kommer kanske ta tid innan en ny högtidsdag, av detta slag, hunnit etablera sig och blivit folklig. Det kanske kommer ta tid, innan dagen blir rödfärgad i kalendern och svensk högtidsdag. Men nu finns den för nu har det skrivits om den. Dagen för att jubla, triumfera och hedra denna fantastiska uppfinning. För den bästa cykeln, är dock alltid den du har med dig.

/DS

 

Svar från SL angående förbud mot medhavd cykel

 
 
Skrev ett mejl till SL 12/12 2012. Ville speciellt gärna få reda på varför man anser “…cyklar vara en fara för säkerheten”, på tunnelbanan.
Hur har man resonerat och vad grundar man detta på?
 
 
För några dar sen (nästan en- och en halv månad senare) fick jag svar.

Eller svar förresten. De flesta, av mina funderingar, undviker SL att svara på:

  • Frågan är varför SL menar att cyklar är en olycksrisk i rulltrappor i anslutning till tunnelbana- men inte i anslutning till pendeltåg (där cykel är tillåtet) “…framförallt p.g.a. risken för olyckor i rulltrappor etc.” Är det säkrare att ta med cykeln i pendeltågsrulltrappor? Inkonsekvens?
  • Igen. Har man nån olycksstatistik – från länder där cykel på tunnelbana är tillåtet – och att folk skadat sig p.g.a. medhavd cykel i rulltrappor?
  • Om det visat sig vara lite intresse för att ta med sin cykel, under provperioder, varför är det då ett problem att reserva plats de få gånger nån vill ta med sin cykel?

Mest nyfiken är jag på att få veta hur en cykel kan vara farligare i en “tunnelbanerulltrappa”, än en i en “pendeltågsrulltrappa”. Rulltrapporna skiljer sig märkvärt INTE åt.

Mycket intressant, hoppas jag får ett snabbare svar denna gång.

Jag har en misstanke om att det handlar om brist på kreativitet, lathet samt ren- och skär OVILJA till att tänka modernt och bryta gamla invanda mönster.

Fortsättning följer…

/DS

 

 

Håller hela Sverige på att bli ett enda stort inomhuscentrum?

Håller hela Sverige på att bli ett enda stort inomhuscentrum

Med en totalyta på 93 000 m2, tvåhundra butiker, tre våningar och 3200 parkeringsplatser slog Scandinaviens största köpcentrum Emporia upp portarna i Hyllie, en bit utanför Malmö i slutet på oktober.

Men tyvärr Malmö, tiden då ni kan stoltsera med Scandinaviens största… kommer att bli kort. Solna stad är nämligen i full gång med byggandet av en enorm inomhusgalleria, intill den nya arenan. Den ska bli mer än tre gånger så stor och kommer med råge bli det mest kolossala vi nånsin sett, genom det 300 000 m2 stora Mall of Scandinavia.

Med 4000 parkeringsplatser och med direktanslutning till både E4 och E18 kan det ju inte bli annat än stor fet kommersiell succé.

Stora köpcentrum har även visat sig väldigt effektiva när det gäller att ta död på småbutiker inne i stadskärnor, i synnerhet småstäder på glesbygden.

I min egen uppväxtort, Vetlanda, är det ett faktum. För några år sedan slog man upp ett gäng byggkomplex som närmast kan beskrivas som stora lagerlokaler, bl.a. Köp- och släng varuhuset Karlsson. Ett par kilometer från stadskärnan, intill en rondell, har storkedjorna nu etablerat sig. Och se där, idag finns ett stort utbud av tomma butikslokaler, mitt i stan, för den som vill- och vågar.

Varför blir man inte förvånad?

En näst intill liknande historia passar in på min tjejs hemkommun, Bollnäs. Ett köpcentrum har etablerat sig utanför stan sen några år tillbaka och innerstan blöder.

Det funkar ungefär som stora bulldozers som plattar till varenda mindre näringsidkare den kommer åt.

Stadskärnor holkas ur och övergivna lokaler vittnar om att här fanns det liv en gång, här fanns entusiastiska försäljare och hit kunde man ta sin cykel.

Varför? Jo, för att många föredrar att gå på stan inomhus. Hellre parkera bilen på någon av de tusentals parkeringsplatserna och träda in i något som närmast kan beskrivas som en jättestor låda, ofta av plåt, eller ibland gigantiska glasövertäckta växthus där du förväntas sätta sprätt på månadspengen.

Så smidigt, så bekvämt och barnen kan få en leksak som ingår i snabbmaten på Mcdonalds helt gratis. Vi kommer tillbaka nästa helg, och nästa och helgen därefter…

På de senaste 15 åren har Sverige fördubblat antalet inomhusgallerior. Vad är det som håller på att hända? Ska vi göra ett inomhuscentrum av hela Sverige?

Till gallerian tar man bilen. Om man har någon. Att trampa in på något av de enorma asfaltsfälten till parkeringsplatser med cykel, skulle nästan kännas kriminellt. Som att man är någon slags avart som befinner sig på förbjudet område. Man skulle förvirrat cykla runt och fundera på om man just missat skylten: “Förbjudet område för cyklister”.

Gallerian är bilkultur och inget annat. Hit tar man bilen. Cykelkultur, det är nåt helt annat det.

Cykelkulturen gynnar de mindre och föredrar småskalighet. Man rör sig i en levande stadskärna och man har inga som helst krav på att få slippa vara ute i friska luften. Inte heller att alla butiker ska ligga under ett och samma tak.

Cykelkultur är att leta upp de personliga och inbjudande små restaurangerna, caféerna och småbutikerna där någon skapat någonting unikt med hjälp av sin kreativitet.

Att upptäcka att det finns ett liv även utanför de ständigt återkommande butikskedjorna som finns representerade i så gott som samtliga av de hundratals inomhuscentrum som finns etablerade i landet.

Det finns alternativ sålänge den stora kapitalistiska maskinen inte gjort potatismos av dem allihop.

Jag kan inte, även om jag anstränger mig hårt, tro att det är så folk vill ha det; döende stadskärnor och istället själlösa köpkomplex av plåt och kalla inomhuscentrum.

Jag är övertygad om att vid ett minskat bilberoende och ökad cyklism skulle det börja hacka rejält i maskineriet på bulldozern.

Det skulle i varje fall inte jag ha nåt emot.

/DS

 

 

 

Solceller ska lösa mitt problem

Solceller ska lösa mitt problem

Under förra cykelsemestern var ett av mina största problem – el.

Ofta fick jag sitta kvar på restauranger och kaféer långt längre än jag ville för att telefonen skulle ladda klart.

De kvällar jag bodde i tält var det helt kört. Att lyxa till det och se nyheterna på SVTPLAY hade varit trevligt någon gång, där man låg i sin ensamhet tältet någonstans i de småländska skogarna; men med brist på drivmedel blev det aldrig aktuellt.

Batteriet skulle ju räcka till ALLT. Bloggande, GPS, cykeldator, fota, research och en del sms och samtal.

Svårt att få ekvationen att gå ihop men denna gång är jag bättre förberedd.

I närheten av Mariatorget ligger butiken Adisgladis. Där hittar man en butiksinnehavare som kan säga en ett och annat om solcellsladdare. Entusiasmen flödar och jag rycks med och kommer hem med en Solarmonkey Adventurer för 1200 kronor.

Ville ha en liten nätt som passar in i mitt minimalistiska resekoncept.

Små solcellsladdare ska man egentligen akta sig för, men håller denna spännande pryl det tillverkaren utlovar, kommer mitt problem snart att vara löst.

Ett iphonebatteri har en kapacitet på 1420 milliampär. Solcellsladdaren kan laddas med 2500 milliampär. Det betyder att den kan ladda en iphone, nästan två gånger, när den är fullmatad.

Det finns två sätt att ladda Solarmonkey Adventurer. Givetvis genom att exponera cellerna för solljus men även via ett usb uttag i till exempel en dator.

Med hjälp av solen tar det hela tolv timmar att få den full. Låter sådär till en början men funderar man vidare så kommer man fram till att man bara behöver ca 5 timmars solljus för att det ska räcka till full laddning i sin iphone.

Det låter tillräckligt men man får hoppas på bra väder.

Solcellsladdaren kan även ladda in energi i telefonen under tiden den laddas men försäljaren hintande något om att detta kan funka sisådär.

Precis som min cykel är den vikbar och tar inte mycket plats. Det finns “skräpsolcellsladdare” på Clas Ohlson som är bra mycket mindre för bara ett par hundra men vad jag förstått handlar det som sagt om skitprodukter som inte fungerar.

I förpackningen hittar man ett gäng adaptrar till alla möjliga olika telefoner men iprylar lyfts fram som själva huvudsyftet.

Man fäster den på väskan, sadelstången eller ryggsäcken utan problem och den ska vara tålig, både för regn och smällar.

Ska bli spännande att se vad den går för under semestern.

Kanske blir även jag solcellsentusiast efter det här.

/DS