Gränslöst ursinne

Gränslöst ursinne

Sedan igår natt har jag gått runt med en dålig känsla i kroppen. Den vill liksom inte släppa taget och jag vet inte hur länge den bestämt sig för att stanna.

Det hela började igår kväll när vi kom hem från midsommarfirande i Oskarshamnstrakten vid smålandskusten. Det är en annan historia, men tågförbindelserna söderut mot Kalmar o.s.v. är under all kritik. Det är dyrt att åka och tar mycket längre tid än vad som är rimligt för sträckan.

Denna gång fick vi låna bil av min föräldrar. Det var välkommet då vi redan om några dagar ska tillbaka för semesterfirande.

Nog kände jag till att om man anländer sent på kvällen, med bil, till Vasastan i Stockholm – där vi bor, kan det ta tid att hitta parkering. Det tog tid…

Mellan 0-6 i natt var det parkeringsförbud på, i stort sett, hela Norrtullsgatan. Gatan skulle tydligen sopas vid den tiden.

Tålmodigt gav jag mig ut i närliggande kvarter, på jakt efter en parkeringsplats. Efter en halvtimmes letande insåg jag att det var hopplöst. Alla bilar – som i vanliga fall – brukar stå parkerade på Norrtullsgatan, trängdes nu om p-platserna på gatorna intill. Jag kom för sent för att ha en chans att ens blanda mig i matchen om en.

Till jobbet i Solna är det fyra kilometer. Min idé blev att slänga vikcykeln i bagagen – parkera någonstans i trakten där jag jobbar och cykla hem. Med lite tur skulle jag vara hemma igen på dryga trettio minuter. Jag var trött efter att ha kört de sista 20 milen från Oskarshamn och ville sova.

Intill jobbet hittar jag en parkeringsplats med några lediga rutor. När jag lagt ungefär trettio spänn i automaten får jag syn på en liten skylt. Parkering är tidsbegränsad till 24 timmar, stod det. Min avsikt är ju att stå där hela veckan tills vi ska tillbaka till sommarstugan vid smålandskusten så jag svär till, sätter mig i bilen och fortsätter sökandet efter en p-plats som passar våra behov. Mitt tålamod är redan nu hårt prövat och ilskan börjar bubbla upp inom mig.

Jag kör och kör, tiden går …allt är upptaget. Efter ca 40 minuters irrande hittar jag till slut en ledig ruta där det inte står något om tidsbegränsning. Jag ska just till att parkera när jag upptäcker – fullt med splittrat glas utspritt precis där jag ska stå. Det är nära att jag inte bryr mig och ställer mig där ändå, men ångrar mig när jag tänker på hur dåligt jag skulle må om bilen skulle vara punkterad, när jag kommer tillbaka för att hämta den.

Dessbättre hittar jag ett annat ställe i närheten. Jag lägger i pengar eftersom det inte heller på denna automat står något om tidsbegränsad parkering. Fel. Efter att ha lagt i femtio spänn spottar maskinen ut en biljett utan att jag tryckt på biljettknappen. Med andra ord kunde jag lika gärna parkerat vid det första stället jag hittade. Alla parkeringsplatser verkar vara tidsbegränsade.

Nu får jag koncentrera mig på andningen för att det inte ska brista. Klockan är över ett. Jag bestämmer mig för att erkänna mig besegrad och acceptera en cykeltur till Solna, en gång varje dygn tills vi ska åka.

Jag öppnar bagagen, tar ur min Brompton, låser bilen, fäller upp och ska just cykla iväg, då det plötsligt rinner över totalt. Likt ett fyrverkeri slungar jag, totalt ocensurerat, ut vulgäriteter i Solnanatten. Jag förbannar bilkulturen, jag svär över privatbilismen i storstan, jag svär tills jag inte har några svordomar kvar att svära med. Då börjar jag att skrika istället – och den här gången riktar jag all min vrede mot min cykel, som faktiskt bär skuld till att jag för första gången på väldigt länge, helt tappat kontrollen.

Punka:(

På något sjukt sätt har den lyckats sätta sig själva i punkterat tillstånd, där den legat i bagagen under min desperata jakt på en parkeringsplats.

Jag tittar på klockan. Tunnelbanan har precis slutat gå.

Ilskan börjar sakta att rinna ur mig ändå. Kanske hjälpte utbrottet mig att vifta av mig en del av agressionerna. Jag kommer på att det finns ett par mackar längs vägen in till stan. Som en boxare som rest sig på nio, i sista ronden, tar jag min cykel och fortsätter hjältemodigt fightas vidare – till fots.

Under promenaden hem, i den kyliga juninatten tänker jag: “Varför utsätta sig för detta? Varför äger man bil i Stockholm? Man blir ju bara fattig och arg.”

Efter någon kilometer kommer jag fram till en mack. Den är stängd. Lufttrycksbehållarna är borttagna. Jag fortsätter. Och jag fortsätter tänka: “Varför utsätta sig …” Vid nästa mack finns det luft. Jag pumpar och cyklar iväg snabbt för att hinna hem innan däcket blir platt igen. Jag kommer till slut i säng 02:15.

Nytillkomna läsare av denna blogg skulle kunna uppfatta detta inlägg som ett propagerande för fler p-platser. Men inte. Tvärtom. I Stockholm går det 1,3 passagerare per resa med bil. Det är helt orimligt. Klart det blir brist på plats. I den moderna storstaden så tar man sig fram genom att åka kollektivt, gå eller cykla. De enda som använder bil är de som måste. Så bygg ut kollektivtrafik, järnvägar och cykelinfrastruktur så bilberoendet avtar!

Enligt radioprogrammet Klotet, kommer den vanligaste orsaken till att dö i förtid att vara just – luftföroreningar. Låt oss slippa detta!

I morgon ska jag upp svintidigt för att cykla till Solna och lägga i pengar för 24 timmars p-tid till…

/DS

 

Aggressiva cyklister – varför?

Aggressiva cyklister – varför?

Började prata med en expedit igår efter att hon kommenterat min vikcykel som jag kom bärandes på.

Hon var själv cyklist och vi började prata om cykelklimatet i Stockholms innerstad.

“Många cyklister beter sig aggressivt och visar ingen respekt”, menade expediten. “Till och med värre än billisterna”, fortsatte hon.

Jag håller med henne om att vissa cyklister inte visar respekt och visar på ett aggressivt beteende i trafiken. MEN, för det finns ett stort MEN här… det handlar om att det inte är ett dugg märkvärdigt att många cyklister har utvecklat ett hett temperament.

Föreställ dig, sa jag till expediten, att bilisterna skulle ha motsvarande infrastruktur som cyklisterna, att röra sig på:

  • Att de oftast inte skulle ha möjligheten, att tillfälligt låna körfältet för mötande trafik för att göra en säker omkörning för att till exempel komma förbi en traktor som täcker upp hela körfältet.
  • Att bilvägarna tillfälligt helt plötsligt skulle ta slut utan ett enda tecken eller skylt som visar vart man ska ta vägen. Istället skulle de bli utskickade som bortkomna lamm, att färdas över ett slagfält, bland vidunder som är hundra gånger tyngre och starkare än de själva, och när som helst skulle kunna göra mos av dem.
  • Att bilvägarna ofta skulle vara blockerade av andra, tjugo gånger så stora, stålmonster som anser att de har rätten att parkera lite hur som helst över den lilla infrastruktur bilisterna blivit tilldelade.
  • Att under vinterhalvåret skulle underhållet av denna lilla fjuttiga bilinfrastruktur, helt prioriteras bort till förmån för de större, mycket viktigare, vidsträckta åkrar till vägar som stålmonstren färdas på. Att stålmonstren bidrar till att förpesta stadsmiljön genom deras giftiga drivmedel, som i längden kommer göra staden till en ren hälsofara att bo och vistas i, skulle vara en näst intill icke-fråga för stadens politiker.
  • Att bilarna skulle, under rusningstrafik, behöva trängas på en så snålt tilltagen yta att även hängivna billister allvarligt skulle överväga – att som en ren säkerhetsåtgärd – punga ut för ett svindyrt och miljöförstörande stålmonster, att färdas i istället.

Skulle det kunna vara så att några av bilisterna i denna hypotetiska verklighetsbeskrivning skulle riskera att utveckla ett aningens aggressivt trafikbeteende? Eller rättare sagt, ett ännu mer aggressivt beteende…

Det är den rådande trafiksituation många av Stockholms hårt prövade cyklister upplever idag.

Att sedan Trafikverket och NTF ständigt proklamerar ut budskapet: “Om cyklisterna bara kunde sätta på sig hjälm så skulle allt vara löst. Låt oss lagstifta om detta.”

Det är att idiotförklara den minoritet, i samhället, som cyklisterna utgör.

Det är som att säga till bilisterna, om motsvarande trafiksituation skulle råda även för dem:

“Om bara billisterna skulle ha knäskydd på sig så skulle allt vara löst. Låt oss lagstifta om detta.”

Inte ett ord om: vägar som plötsligt tar slut utan vidare hänvisning, uteblivet vägunderhåll vintertid, infrastruktur som omöjliggör en säker omkörning etc.

Inte ett ord om att en anpassad trafikstruktur skulle ha någon effekt på olycksstatistiken överhuvudtaget.

Hela denna utläggning besparade jag expediten, men hon förstod min poäng iallafall.

Snart ska jag cykla genom Danmark och Holland där cyklisten och cyklandet tas på allvar – och där man förstått att det bästa skyddet för cyklisten, är en välplanerad och tilltagen cykelinfrastruktur.

Väljer att än en gång lyfta fram detta “Cyklistens brandtal” av Erlend Loe:

…som cyklist tvingas man bli fredlös. Man tvingas leva på kanten av samhället och på kant med det etablerade trafiksystemet som mer och mer handlar om motoriserade färdmedel, även för friska människor. Cyklisterna förtrycks, vi är en tyst minoritet, våra jaktmarker blir allt färre och vi tvingas in i mönster som inte är anpassade för oss, vi får inte tala vårt eget språk, vi tvingas under jord. Men var på er vakt, för orättvisan är så uppenbar och det bör inte förvåna någon att ilska och aggression ansamlas i cyklisterna och att vi en vacker dag, när ickecyklisterna blivit så feta att de knappt kan vältra sig in och ur sina bilar, slår tillbaka med alla medel.

/DS