Delningsekonomi plus samåkning känns extremt underutnyttjat

Ska testa samåkningssajten Gomore

“Vi hjälper svenskarna att ordna roliga och miljövänliga resor genom samåkning och privat biluthyrning.”

Ser fram emot att boka min första resa. Man får lite airbnb-vibbar när man går in på deras sida. Att delningsekonomin inte fått större genomslag vad gäller outnyttjade transportmöjligheter, är för mig en gåta.

För man blir ju mörkrädd (eller ser en möjlighet) när man tänker på alla lediga sittplatser som förblir tomma i alla bilar som åker kors och tvärs i det här landet.

Vilken potential. Och samtidigt, vilket miljövidrigt slöseri.

Särskilt när man som bilåkare istället kan få både resesällskap (alt. ny fru), hjälp med bensinkostnader samt göra en insats för miljön.

Airbnb är bra för att det liksom bara funkar. Folk bokar, betalar med kort i förväg, man sköter allt enkelt med en app – samtidigt som man träffar massa intressanta människor man annars skulle ha missat.

Genom delningsekonomin lär man sig att lita på människor, att lita på främlingar. Fördomar rämnar och allt ser plötsligt lite mer hopfullt ut.

Airbnb är en kommersiell (om man vill) utveckling av Couchsurfing. Samåkningssidor genom till exempel FB är ju inget nytt, men ärligt talat känner jag ingen som använt sig av någon av dem irl.

Om GoMore kan bli ett det där självklara, trygga, enkla samåkningsalternativet som liksom bara funkar, återstår att se.

/DS

 

Airbnb, ollningsfördomar och rykten om kassa lånecyklar

Börjar denna måndagsmorgon med att stolt och helt ojantelagiskt tipsa om mitt eget nypublicerade gästinlägg “Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1”, på Medveten konsumtion, som jag är himla stolt över. Läs. Tror att jag lyckas förmedla min förkärlek till tågluffande med cykel.

Och nu lite mer om Delningsekonomi eller Sharing economy som säkert kommer att bli vidare spritt då vi svenskar oftast föredrar amerikanska begrepp på nya företeelser.

Jag har under helgen haft mina första Airbnb-gäster. Främande människor som man hyr ut hela eller delar av sitt boende till. Yta man inte använder ska tillfälligt kunna nyttjas av nån annan, lyder filosofin.

Passar mig perfekt. Tycker inte det är ett dugg konstigt att öppna upp mitt hem och jag kommer säkerligen själv föredra denna form av boende när jag är ute och vikcykelluffar. Så mycket mer intressant att få lite socialt utbyte av lokalbor än att bo på vanligt tråkhotell.

Trots att recensioner utbyts och att man kan få veta både det ena och det andra om både värd och gäst innan bokningen verkställs, fylls en hel del av mina vänner av obotlig ollningspanik när jag berättar om mitt nya mikroentreprenörskap.

Att på allvar misstänka att ens gäster skulle springa runt och olla (eller snigla) porslin, tandborste, ugnsluckor etc, är bara ett tecken på självdestruktivt beteende, och att göda sin fördomar om människor som man bara inte sagt hej till. För visst är det så, att efter man hälsat, sticker alla vulgära ollningsföreställningar och gömmer sig på studs.

Nog om ollning. Mina första Airbnb-gäster har varit alldeles föredömliga och garanterat ollningsfria (oj nu kom det igen), nu ser jag fram emot fredag då nya gäster checkar in (en amerikanska och en fransyska som ger ett superkäckt intryck via deras profil).

Man bjuder på frukost, snackar och tipsar lite, sen ger de sig iväg för att göra stan. Denna helgens gäster, ungt par en portugisiska och en svensk, blev skeptiskt inställda när jag tipsade om Stockholms lånecykelsystem, och visade mig riktiga skräprecensioner från Visitsweden. “Dåliga skitcyklar som tappar delar och har oftast totalkollapsat innan man kommit fram till sitt slutmål”, lyder många omdömen.

Har fått intrycket att de är populära och att turister uppskattar dem. Ska, om jag får tid, själv prova, leka turist och skriva en recension. Vill veta vilket som förtjänar att rekommenderas och inte.

En ny stad ska ju upptäckas med cykel och håller inte hyrcykelsystemet (sorgligt isåfall) måttet får jag väl investera i ett par bättre skruttisar att ha till hands för mina besökare.

/DS

 

Spotify-kulturen leder till attitydförändring kring bilägande

Har nördat ner mig i Delningsekonomi. Just läst ut What’s Mine Is Yours av Rachel Botsman. Det låter vackert och hoppfullt. Hittade ett sammanfattande avsnitt:

The relationship between physical products, individial ownership, and self-identity is undergoing a profound evolution. We don’t want the CD; we want the music it plays. We don’t want the disc; we want the storage it holds. We don’t want the answer machine; we want the messages it saves. We don’t want the DVD; we want the movie it carries. In other words, we want not the stuff but the needs or experience it fulfills. As our possessions “demateralize” into the intangible, our preconceptions of ownership are changing, creating a dotted line between “what’s mine, “what’s yours” and “what’s ours.

Tillgång är bättre än ägande. Ungefär. Om vi delar “slipper vi” äga. Genom ultrasnabb digital kommunikation kan vi få hyra varandras tillgångar och ta tillvara på resurser som allt som oftasts står outnyttjade.

Att ta tillvara på det som redan finns i vår omgivning, istället för att köpa sånt man bara använder ibland, ligger i tiden och är väl förankrat i den livsnödvändiga omställningen till en mer hållbar livsstil.

Ingen av mina sångelever skulle hitta nån poäng i att äga CD-skivor. “Det är bara jobbigt.” Genom delande från gemensam källa, till exempel Spotify, slipper man att äga massa plast som tar plats.

Utgången blir en förändrad inställning till ägande i stort.

Vilket såklart leder till att många, i kommande generationer, kommer inte heller att vilja äga en bil, utan föredra att hyra via bilpool, eller liknande, vid behov.

Mer om det i utmärkta P1s Bortom bilen

Man slipper det ekonomiska ok bilägande för med sig, och behöver inte bekymra sig om var man ska göra av fordonet när det inte används – men har ändå tillgång då man verkligen har behov.

USA har, sålänge jag kan minnas, ihärdigt kommunicerat, via sin kultur och sina hollywoodrullar, att ha egen bil är synonymt med frihet.

Det verkar som att det håller på att bli precis tvärtom.

/DS

 

“Gör odlingsmarker av världens alla golfbanor”

Läser Björn Forsbergs Omställningens tid.

En analys av den djupa kris vår civilisation befinner sig i, men också vilka vägar som leder till en hållbar framtid.

Vill dela med mig av ett citat från boken som i alla fall fick mig att småle mitt i mellankolin av vinterns oväntade återtåg.

Björn Forsberg är nämligen av den uppfattningen att världens alla golfbanor skulle lämpa sig utmärkt till odlingsmarker.

Så här skriver han:

Världens golfbanor upptar en yta större än Danmark. Ett enormt ekologiskt fotavtryck efter bättre bemedlades umgänge med en legerad syntetboll. Här gäller det nu att göra det bästa av situationen, vilket i allmänhet innebär uppodling.

Alla behöver avstå vissa passioner för kommande generationers skull (utom cykelfundamentalistveganer som skippar Thailand och handlar allt på second hand), undrar om den inbitne golfaren kan tänka sig att avstå sin?

/DS