Svårt att köpa vanlig cykel när man är fast i vikcykelvanor

Har tänkt att köpa en ny cykel. I två år. Det är så svårt. Varför?

En grej. Jag är van vid att ta in min cykel. Folda, bära upp den i trapporna till andra våningen, parkera den på sin lilla P-plats i hallen.

Att köpa ett långfärdsfullblod, kanske Pelagos Stavanger som det oftast lutat åt, och låta den stå parkerad i cykelrummet känns – fel.

Pelago Stavanger

Att kånka upp en fullstor cykel i lägenheten, hänga upp den på väggen i ett anpassat ställ, känns som att man gör i ungefär en månad. Sen hamnar den till slut i det trånga otrygga kalla cykelrummet ändå – av bekvämlighetsskäl efter att första förälskelsefasen svalnat.

Men jag behöver ett fordon att till exempel cykla Siljanleden med. Då gör sig nästa cykelköpshinder påmint.

Jag får ju inte ta med min nya vackra långfärdscykel på tåget. Vad gör man om man inte har tid/vill cykla till startpunkten för den planerade rutten?

Det hjälper föga att cykeltillåtande Tågkompaniet, vissa avgångar, ibland står för vissa delsträckor till Rättvik.

Buss? Ja, vissa bussbolag tillåter cykel, som till exempel Swebuss, men då gäller detta:

– Vrid styret ett kvarts varv

– Montera bort pedaler och hjul

– Packa/täck din cykel med exempelvis bubbelplast eller wellpapp och packa i kartong eller hållbar säck.

Och nånstans mellan “pedaler och hjul” tar det emot. Det blir för komplicerat.

Hyra bil, hänga cykeln där bak och parkera på lämpligt ställe vid utgångspunkten? Ja du, ha ha ha ha…Den var bra den.

Vikcykelägarskapet har utan tvivel fört med sig vanor man numer tar för givet som inte är lätt att göra avkall på.

Samtidigt har jag en dragning åt ett fullstort touringalternativ.

Har öppnat upp lite för att konvertera min Montague Boston 8 till en packhäst.

Som nån annan gjort…

Inga bromptonmått direkt, hopfälld, men när man är ute på långfärdcykling spelar det mindre roll än i den urbana multimodala cykelkulturen.

Åtta växlar är mer än tillräckligt och med en väska som lätt rullas ihop och packas ner, kanske cykeln till slut fyller ett behov i mitt cykelliv.

Happy Valborg

/DS

 

Problemet med en ny dyr cykel

Har under lång tid gått i köptankar.

En ny cykel. Mångsidig variant i 15-16 tusenkronorsklassen. Pelagos Stavanger har stått högst upp på önskelistan.

Men nåt känns sådär. Är ju van att ta med min hopfällbara cykel in i vår trygga lya. Det skulle inte riktigt funka med en fullstor. Inte i vårt hem.

Sen ser man tyvärr, inte alltför sällan, såna här exempel på stan:

Bevittnat tidigare idag. Lemlästad:(

Det ser inte kul ut. Bidrar till att jag skjuter upp mitt cykelköp.

Vad säger till exempel försäkringsbolaget i sånt fall?

– Är “hela” cykeln inte stulen, blir det ingen kosing från oss.

Visst. Vi har haft vår lådcykel utomhus, nästan varje dag, i över tre år. Inte ett rånförsök och till- och med Brookssadeln har fått vara ifred.

En del menar att vi haft tur. Jag menar att många cykeltjuvar ser lastcykeln som en avart de inte riktigt förstår sig på. Svårt att sälja vidare. Komponenter relativt ointressanta och svår att slänga in i skåpbilen.

En skruttcykel ger en sorts frihet. En vikcykel likaså. Man slipper oroa sig.

Man kan alltid sätta på ett extra lås på sin dyra cykel och hålla på.

Men vill man det?

Det förtar cykelglädjen en aning.

En man från London, som jag träffade på en fest i somras, menade att där kan du som längst behålla en ny cykel, som du låser fast utomhus, fem timmar innan den blir stulen. Oavsett vilket lås du använder. Kylsprej biter på allt. Därför måste man alltid ta med sin cykel in på jobbet, vilket kanske inte alltid uppskattas eller är tillåtet.

Går vi åt samma håll i Stockholm?

Dagens i-landsproblem ventilerat.

/DS

 

På cykel i Berlin Dag 4

Klockan är 03:57 i skrivande stund. Jag befinner mig på färjan någonstans mellan Sassnitz-Trelleborg och har kapitulerat sömnen även för denna natt. Det är inget jag är ensam om. Bara en enda ligger kvar nere i tågkupén. Jag sitter på däck. Solen håller på att gå upp och det är ganska vackert.

Tidigare idag, så fort de öppnade, for jag bort till Pelago-butiken för att kanske kränga en Stavanger. Rätt ramstorlek fanns inne och jag tog mig en ca 20 min lång provtur. En högkvalitativ cykel. Ingen tvekan om det. Och vacker.

Jag hörde mig för vad det hela skulle landa på, men ett köp uteslöts snabbt då den fria frakten, som skulle ingå, bara gällde från butiken i Helsingfors. Att ordna med detta själv var helt uteslutet. Tråkigt.

Ett stenkast från Alexanderplatzen ligger cykelbutiken Stilrad. De säljer remdrivna Schindelhauer och många andra superstiliga velocipeder.

Med en livslängd tre gånger så lång som en vanlig kedja, och för att cykeln lär vara helt ljudlös och underhållsfri, har jag sett fram emot att få prova denna nästan oförskämt snygga Schindelhauer.

Och jag kan avslöja att känslorna flödar när jag cruisar runt i kvarteren intill TV-tornet. Himla responsiv och helt tyst. Puräkta cykelglädje finns i denna åttaväxlade Shindelhauer Ludvig.

Den är svindyr, ungefär 2000€ tror jag – men vilken cykel.

Lusten säger KÖP förnuftet säger dra fort innan förälskelsen djupnar.

Men jag stannar kvar en stund iallafall. För att diskutera cykelklimatet i den tyska huvudstaden med butiksinnehavaren.

Och visst, det är krig i Berlin också. Folk är arga på de cyklande precis som i Stockholm. Man tycker generellt att cyklisterna tar sig för stora friheter: bryter mot trafikregler, kör mot rött, cyklar för fort. Alltså det vanliga.

Under resten av dagen uforskar jag Prenzlauer berg med omgivningar med hjälp av Carl-Johan Vallgrens förträffliga reseguidebok.

Utan boken hade jag nog bara rört mig mellan de platser jag misstänker att de flesta andra turister gör.

Ta till exempel det här helt groteskt stora monumentet av en av tyska kommunismens stora martyrer Ernst Thälman. I bakgrunden har, DDR-kungen av miljonprogram Honeker, rest upp ett par fastigheter för människoförvaring.

Ligger hur avsides som helst. Det här och massa annat intressant, har jag fått uppleva, bara för att jag haft en cykel och en sjukt bra guidebok att tillgå. Köp den om du ska till Berlin.

Sista måltiden, innan tåget gick, blev en Pallak panir (stavar det olika varje gång). Nu mycket bättre än den vedervärdiga i Malmö jag tvingade i mig innan tåget avgick mot Berlin i fredags.

En riktigt bra Pallak.

Hur är Berlin som cykelstad då? Okej men inte mer. Ungefär som Stockholm förutom skillnaden att det alltid finns skyltar med hänvisning för cykel. Det förstärker känslan av att vara en del av trafiksystemet. Och en annan grej – inte en enda har hjälm. Ingen.

 

Sen får ju inte glömma att nämna att det inte är några som helst problem att ta med cykeln i kollektivtrafiken i Berlin. Så visst är det nog så ändå att Berlin sammantaget får anses vara en bättre cykelstad än Stockholm.

Bilister verkar vana vid cyklister och det finns även cykelgator där bilar får anpassa farten efter de cyklande. Såna skulle man lätt och billigt kunna göra en mängd av i Stockholm också.

Cykelgator.

Har fått några kommentarer om varför jag väljer tåg framför flyg. Vissa verkar tycka det är lite konstigt. Det tycker jag också – just nu.

I en bättre värld borde man för ett rimligt pris kunna åka snabbt, miljövänligt och bekvämt ner till Berlin på åtta timmar med höghastighetståg. Men regeringen verkar piggare på att satsa på bilvägar medan många andra länder har högtstående planer om hypersnabba supertåg (eller redan genomfört). Sorgligt.

Jag har valt att streta emot lågprisflyget och av idealistiska skäl valt att sömnlös ligga och trycka i en trång kupè istället. Och dessutom kanske betalat dubbelt så mycket för det.

Ska även i fortsättningen åka så mycket tåg jag bara kan men det är tveksamt om jag kommer göra om denna resa på samma sätt. Månadslång tågluff är en grej men handlar det om en weekend blir det nog tyvärr flyget i fortsättningen.

Man vill ju inte sluta resa.

Slutsnackat om det nu. Berlinresan är snart över.

När jag kommer hem är det dags att börja förbereda för lådcykelsemester till Gotland.

Vi cyklar på lördag morgon.

/DS

 

Det materiella begäret börjar att trycka på inifrån

I höstas inledde jag projekt: sälja-av-sånt-som-inte-används.

Och visst fanns det en hel del att plocka av och då speciellt cyklar.

En gammal vacker farfarscykel, en minicykel från 70-talet och nu sist min touringcykel Koga Miyata -87 med utslitna (svåra att få tag i) ovala drev.

Helt plöstligt är den enda cykeln som till 100% tillhör bara bara mig, min fyra år gamla Brompton M3L.

I veckan har jag kännt ett tryck mot bröstet i form av genuint och äkta materiellt begär.

Det var rätt längesen och det är jag värd tänker jag.

Inte blev det bättre av, när jag via bloggen Velonavia, blev upplyst om den här finska snyggingen:

En Pelago Stavanger. Perfekt för långfärd och en massa annat – tidlös vacker och hållbar design som aldrig går ur tiden.

Nästa fredag drar jag till Berlin och förutom historielektion tänkte jag kolla in en hel del vackra cyklar. Och lyckans mig ser på Pelagos hemsida att de tydligen har ett tillfälligt showroom där och jag hinner precis dit innan slutdatum 5/7.

Då ska jag testa och se om jag blir kär.

En annan intressant och tilldragande cykelproducent är supertyska, ultralätta och remdrivna Schindelhauer…

…som producerar snuskigt vackra cyklar från fixie/singel till 18 vxl. Lättaste oväxlade väger bara 8,2 kg.

Men remdrift? Jag vet inte…

Sen kollar jag även in engelska Singular Peregrine. Man beställer ram och väljer komponenter själv. Just modellen Peregrine lär vara väldigt flexibel då den kan byggas som allt mellan touring och fixie.

Singular Peregrine

Vapnen för ett bilfritt liv tror jag är heligt treenig: låd-, vik-, och ?

/DS