Pengar på börsen eller i bilen under 5 års tid? Om Billiv VS Tåg, cykel och kollektivtrafik rent ekonomiskt

Pratade med en bekant som har bättre koll på börsen än jag, och lyckades bli aningens intresserad.

Angående att spara på sikt lyfte hon fram fördelarna med att satsa på en vanlig indexfond, som följer börsens utveckling utan några konstigheter, framför sparkonto (med högst ca 1%). Långsiktigt kan man tydligen förvänta sig en avkastning på ca 5-6% per år, och då är det lågt räknat (råder säkert delade meningar här). Sedan 1985 har stockholmsbörsen i genomsnitt ökat med 11% per år.

Det finns en typ av spar-prognosmätare på Avanzas sida. Hur länge och hur mycket man behöver lägga undan för att (förhoppningsvis/kanske/troligen) uppnå sina spar-ambitioner.

Så småningom kom jag att tänka på mitt eget uträkningsexempel här på bloggen, om uteblivit bilägande och hur mycket man sparar på det. Uträkningen har några år på nacken och gör inte anspråk på att vara exakt (det är komplicerat). Mer som trovärdigt exempel på vad bilkalaset gått på för mig om jag hade ägt en viss typ av bil i fem år.

honda

Har övervägande fått många fina kommentarer om uträkningen. Idag är biltullarna högre, samt högre utgifter för parkering, så förmodligen skulle slutnotan vara aningen fetare om jag gjort uträkningen idag. Men uträkningen lär fortfarande stämma på ett ungefär.

Nu till det intressanta. Pengar på börsen VS Femårigt bilägande?

Kom fram till i min uträkning (HÄR) att äga en Honda CR-V i fem år kostar totalt 301 500 kr eller (301500/60mån) 5025 kr i månaden.

Men att inte äga Hondan innebär ju andra utgifter för alternativa sätt att ta sig fram. Dem får vi inte glömma. Därför såg jag över utgifter även för detta.

Sammanlagda utlägg för tågresor, kollektivtrafik och årskostnad för cyklar: 17 200 kr per år, 86 000 kr under fem år eller 1433:- kr i månaden. Billiv VS Tåg, cykel och kollektivtrafik (301 500 – 86 000=215 500).

215 500:- att månadsspara jämnt fördelat under fem år. 3 591:- /månad.

Genomsnittsökningen på börsen sedan 1985 är 11%. Men det är inget man kan räkna med så vi tar ner förväntningarna till 6,1% i snitt fram till 2023.

Skärmavbild 2018-06-01 kl. 09.59.25

36 497:- blir förtjänsten av att placera pengarna om man inte är nöjd med förtjänsten på 215 500:- som den bilfria livsstilen inbjuder till (utan ränta eller avkastning).

Ca en kvarts miljon förtjänst på att ta sig fram mer miljövänligt beräknat på en femårsperiod. 

Kan ju vara värt att ha i tankarna om man går i bilköpstankar men tvekar på om bilägarskapet är helt och fullt nödvändigt.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Ta cykeln i pendeln och bara dra!

Vi har turen att bo nära Odenplans pendeltågstation, närmst den norra nedgången på Vanadisvägen där man får ta med sin cykel (inte tillåtet vid södra nedgången) helger och tider då det inte är rusning. Det är gratis att ta med cykeln och har man ett värdekort kan man åka vart helst trafiksystemet tillåter, och det kostar aldrig mer eller mindre än 31 kronor.

”Inlägg om cykelförbud på pendel ledde till artikel”

6D9E94B9-8C9A-4D85-9939-8FE6FB03036B

På en halvtimme är man till exempel i Västerhaninge och därifrån kan man cykla sig vidare mot: Härringe slott, Årsta havsbad, Dalarö eller ta båt till Utö. Man kan också besöka halvön Gålö ca 40 minuters cykling från stationen vilket blev vårt val denna gång.

Vi skulle egentligen till Utö men missade båten så det fick bli Gålö istället – och det blev med facit i hand en fin plan-B. Utö får vänta.

När vi kommit fram parkerade vi cyklarna och vandrade några kilometer av Gålös hela fem mil långa strandlinje som är en del av halvöns naturreservat.

Himla vackert! Kändes som man hade kommit en bra bit ut på landet; ändå krävdes det i praktiken bara 30 min med tåg och 40 min cykling för att ta sig dit.

45757670-1DEE-46E1-B0D7-4327FE9784AB

Att få ett vardagsbreak är med cykel+pendel både enkelt, snabbt och billigt. Och såklart miljövänligt.

Vi tog en välförtjänt öl och lunch i närheten av Gålö havsbad och konstaterade att ta sig hit med bil hade inte varit samma härliga grej.

Insikten är att man har enormt mycket outforskat i ens egna omgivningar och att det inte finns nån anledning att fortsätta att låta det va på det viset.

Från många pendeltågstationer når man enkelt ett helt gäng underbara cykelstråk. Åkte till exempel till Södertälje med pendel och resten med cykel (ca 3 mil) till Mariefred för ett par år sedan. Himla fint det också. Inbjuder till att ta båten hem så att det blir en skön rundtur man kan göra på en dag.

Sammanfattningsvis: Tåg+Cykel VS Bil 1-0.

/DS

Efter att min vän testat elcykel – blev totalt frälst

En vän har fattat ett nästan överjordiskt tycke för en el-cykel.

Många känner nog igen sig i när det där bara-måste-ha-begäret kickar igång på alla cylindrar. Hur det skoningslöst pulserar i kroppen, faktiskt till den grad att det nästan kan liknas vid förälskelse.

Så är det för honom, han liksom bara måste ha den för att kunna leva ett normalt liv igen.

Objektet som fått honom att känna så här heter Tinker. En skapelse med alla tänkbara superkomponenter i ett kompakt och behändigt format med 20″ hjul.

Tinker

Till exempel: Mittdrevsmotor (Bosch PowerPack 400), remdriven (Gates belt drive), steglös växel (NuVinci N380) och justerbar styrstolpe (Riese & Müller, adjustable height and angle).

Kompakt JA fällbar NEJ.

Är en Brompton electric för ca 30 000 en konkurrent?

Inte om man inte har ett vikbehov skulle jag säga. Och känslan med Tinkern som min vän beskrivit och som belt drive, steglös växel, mittdrevs-motorn och som en mjuk fjädring bidrar till lär vara svåröverträffad. Speciellt med en ultrakompakt vikcykel.

Han var bara tvungen att beställa en. Det tar sex veckor innan den är i hans händer. Längtar efter att själv få känna om den är så fantastisk som han själv eldigt proklamerat. Återkommer såklart om detta.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

 

 

Har fått ett tips: ”Polisanmäl för brott mot ordningslagen”.

IMG_9172

För ett par veckor sedan cyklade jag kvällstid på Surbrunnsgatan i riktning mot Norrtullsgatan. Där finns förmodligen Stockholms fjuttigaste cykelbana.

Men det hjälper inte att den tar lite plats. Den får ändå inte vara ifred. Byggställningar och byggmaterial stod placerat mitt på cykelbanan utan ens så lite som en vi-ber-om-ursäkt-lapp så långt som ögat kunde nå.

Lite uppgivet fotade jag spektaklet och skickade in via Stockholms stads egna app Tyck till. Utvecklad just för såna här situationer.

Fick svar ungefär 10 dagar senare:

Hej!

Tack för din synpunkt! Det finns ingen pågående etablering med tillstånd på den angivna platsen vilket gör det svårt för mig att veta vem det är som äger upplaget. Om de fortfarande är på platsen får du gärna ta en bild på företagets namn om det finns, så kan jag föröka luska ut vilka det är och kontakta dem. Du kan även själv polisanmäla ärendet för brott mot ordningslagen om du skulle vilja, men då måste du veta vilka som är ansvariga.

Med vänlig hälsning
Madeleine
Markupplåtare


Nästa gång ska jag ta reda på vem ansvarig är och polisanmäla händelsen. Kanske mer effektivt än att använda appen?

DS

SUP varje dag!

Vi har rotat fram våra Stå-paddel-brädor (SUPar) ur förrådet och redan använt dem vid flera tillfällen. Att ta lastcykeln ner till Brunnsviken (10 min) med de uppblåsbara brädorna tillsammans med sambo och (ibland) dotter i lådan är så sjukt smidigt.

Man känner sällan att det är ett för stort projekt för att det ska bli av till skillnad från diverse utflykter med större vattenfarkoster.

Lastcykel och SUP är en oerhört lyckad kombo. Ett lyckligt äktenskap. Ett frihetskoncept.

IMG_9188

Prövningen är främst att pumpa upp dem till rek.15 psi. Högt lufttryck är nödvändigt annars blir brädan seg – glider sämre i vattnet.

När man väl (efter 6-10 svettiga minuter med handpump) uppnåt tillfredställande luftmängd känns brädan lika hård som ett bildäck. Mäktigt för nåt uppblåsbart.

IMG_9185

Att kunna reducera storleken på saker och ting med hög kvalité är ju nåt som jag som sagt är väldigt svag för. Det bidrar till att man verkligen använder det. Var länge på jakt efter hopfällbar kajak eller liknande, men nu blev det ett par SUPar istället (förra sommaren) och det blev ju bara ett så himla bra köp.

IMG_0397

Dottern har tidigare suttit längst fram på min eller Emmas bräda när hon är med, men sen helgen har hon också lärt sig och paddlade över viken vid sommarstället i närheten av Rådmansö. Bara sådär.

Hon fick en våtdräkt när hon nyligen fyllde åtta, så det skulle kännas bättre att ramla i det 12-13 grader kalla vattnet. Bra grej!

IMG_9192

Bella till vänster paddlar och balanserar sig över till andra sidan.

Nu vill hon ha en egen. Kanske kan hon i sinom tid få min. Är redan sugen på att uppgradera. Har en budgetbräda för ca 4000:- som är helt okej, men eftersom det här känns som nåt jag kommer syssla med så länge som jag kan stå och röra på armarna så finns redan lust att uppgradera till ett något mer flådigt.

Skulle kort sammanfatta grejen som en aning meditativ motionsform som gör sig bäst på spegelblanka vattendrag.

Vill man läsa mer om SUP, kolla här.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Mimers loppis – finalen på vår jätte-utrensning

I lördags (förra) följde vi upp vår jätte-utrensning av gammal sånt som inte använts på några år med storartad final genom den 200-bord-stora Mimers loppis på Norrtullsgatan.

IMG_9158

07:30 tog jag lådcykeln, med vårt gamla vackra och funktionella klaffbord plus ett tvättställ för kläd-upphängning, och knep en fin plats längs Norrtulls sjukhus. 

IMG_0393

Efter sex timmar hade vi sålt helt okej, men mest av Bellas leksaker, böcker och kläder. Segare med det andra. Vid stängningsdags kl 16 så kom en lastbil där man kunde lämna allt som blivit över. Kändes bra att skänka det osålda till Second hand och cykla hem en, förutom klaffbordet och tvättstället, helt tom lådcykel.

Att nu, till exempel, se in i sin garderob och låta blicken möta kläder man faktiskt använder och inte bara tar plats, är bara så himla skönt. En form av terapi. Känns extremt välgörande för ens innersta.

Och sen, så många av Bellas leksaker som bara legat och samlat damm.

Det känns nästan som ett jobb ibland, att bara göra sig av med onödiga grejor, och det är lite sorgligt att bli medveten om att det är så mycket oviktigt som man nästan omedvetet införskaffat.

Eller som andra har införskaffat åt en…

Gåvor och presenter är ju välmenat, men sånt som ett barn inte valt själv riskerar stå oanvänt i ett hörn eller låda, ibland utan att barnet ens spenderat fem minuter med leksaken i fråga. I längden en helt orimlig form av miljöförstöring. Och risk för att göda ett ohälsosamt förhållningssätt till prylar. Presentkort är mindre dåligt, upplevelse-presenter kanske bäst.

Hur som, både som barn och vuxen, är det lätt att luras köpa prylar bara för att det är billigt. Men det är aldrig billigt om man inte behöver det. Undantagsvis produkter med högt andrahandsvärde som man kan sälja vidare om de inte skulle falla en i smaken i längden.

Ofta räcker det ju med att kolla Blocket och/eller Tradera för att få ett hum om andrahandsvärde om man är osäker. Saknar produkten, som några saker i vårt loppis-utbud, nästan helt och hållet ett värde begagnat kanske den inte skulle införskaffats från allra första början?

IMG_9163

Man får perspektiv när människor trängs på de så snålt tilltagna trottoarerna en sån här dag. Längs gatan står samtidigt bilar parkerade som ungefär till 95% just bara står där -oanvända. Jag gjorde, med lådcykeln, anspråk på en parkeringsplats som en liten miniprotest åt allt utrymme som givits bilisterna (över 50% i Sthlm city). Vet inte om det är lagligt. P-vakter gick förbi, gjorde ingen anmärkning, så kanske inget problem?

Det var iallafall tydligt att lådcykeln var mer inbjudande till fler aktiviteter på parkerings-ytan än att bara ställa sitt fordon på; att döma av att ett par loppis-besökare gärna och snabbt tog tillfället till en matpaus bredvid.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

 

Att cykla med stora instrument

Mitt instrument är i huvudsak sång. Man har det ju med sig hela tiden utan att tänka på det ,och instrumentet kräver såklart ingen särskild special-cykel (lite tråkigt).

Värre är om man spelar något annat instrument som till exempel trummor, orgel eller kontrabas, men ändå vill trampa sig fram till speluppdragen.

Min tjej jobbar som cellist och hennes instrument är kanske inte det mest skrymmande i kategorin men ändå en rejäl utmaning om man vill ta med det på cykeln.

Jag har försökt övertyga henne ett tag om att lådcykeln är det rätta verktyget för ändamålet och att hon gärna får låna den närhelst hon vill.

De flesta giggen är i närheten av där vi bor och det var bara en tidsfråga innan hon skulle nappa och ge cykla-med-cello-idén en chans.

Häromdagen hände det (äntligen).

Tiden för att öppna upp spektrat som dittills begränsats till bil, kollektivtrafik och promenad var inne.

IMG_9132

Lådan räcker väl till för att på ett tillfredställande sätt cykla sig fram med ett stort instrument som till exempel en cello.

Fick rapporter om att det kändes kanske lite obekvämt och ovant i ungefär 5 min – men nu finns längre inga hinder för att låta bli att berika Stockholms cykelkultur (i dubbel bemärkelse) ett snäpp till, för min käresta.

Det gick ju bara så himla bra.

IMG_9133

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Kollektivtrafik vs City bike Norrmalmstorg-Norrtull

En sträcka på 3,5 km. Blå buss 2 mot lånecykel (slöa som attan) igår kväll (söndagspuls i trafiken).

Min dotter Bella och min tjej Emma i bussen, jag på cykeln.

Vi hade bestämt att jag skulle börja trampa i samma sekund som bussen började rulla. Fuska med rödljus var såklart inte heller tillåtet. Bussen hängde med ungefär halva sträckan. Hade ca 3 min att gå hem från cykelstationen, de hade 1 min att gå från närmsta busshållplats. Segermarginalen blev ungefär 5-6 min.

Unknown

Är man van att cykla vet man såklart att en buss inte har en chans mot en cykel i de här sammanhangen. Det krävs inblandning av motortrafikled eller liknande, en större del av sträckan, för att bussen ska kunna hävda sig.

Cykelns potential är så skrämmande oupptäckt med bara 7-8% som cykelpendlar till jobbet i Stockholm. I andra delar av landet långt färre.

Är en av anledningarna att svenskarna har för bra ekonomi och blivit lata? Läser i dagens Metro att Sverige slagit rekord i bilkörning. Fler mil än någonsin tidigare. 6,8 miljarder. Statistiker på trafikanalys Anette Myhr tror just att det beror på ”Sveriges i nuläget positiva ekonomiska situation med låga räntor och låg arbetslöshet”. Och inget pekar på att vi kommer börja köra mindre. SUCK. MORR.

Hälften av alla bilresor är kortare än 5 km. DUBBEL-MORR!

Folk verkar missa/blunda/skita i att jorden riskerar att gå under till stor del på grund av hur vi valt/väljer att transportera oss. En person per bil verkar vara populärt. Gör en egen liten studie, det krävs inte lång tid för att inse hur det ligger till. Kollade själv vid sidan av Odengatan här om dagen. Insikten är viktig men läskig.

Sammanfattningsvis. Det folkhälsofarligaste i det här landet är stillasittande. Vi dör för tidigt för att vi inte vill röra på oss. Jag vet ett sätt att ta sig fram dagligen som ger snyggare kropp som mår bättre, mer kvar i plånboken (mycket mer). Transportslaget är även ytterst hänsynstagande även till vår planets hälsotillstånd.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Cykeln – ett eftertraktat fordon en dag som i fredags

Recyclar några inlägg från förr. Till exempel det här för ett drygt år sedan. Postat för första gången 
Efter det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i fredags stängdes så gott som hela kollektivtrafiken av.

Människor var fast i stan. Många började att gå till fots mot sina hem i förorterna. Det fanns förstås inget annat alternativ för de flesta.

En kompis ringer. Han är fast vid Odenplan och måste hämta sina barn på dagis i Solna.

”Du har möjligtvis inte en cykel att låna ut” frågar han.

10 min senare har han fått en Brompton levererad till sig och börjar stressad men tacksam att trampa norrut.

En kvart efter det får jag veta att två andra vänner, Madde och hennes sexåriga dotter Märta, är fast i Gamla stan på Maddes arbetsplats.

Kort därefter är jag på väg för att hämta upp dem med lådcykeln för att ta dem hem till min lägenhet i norra delen av Vasastan.

Det naturliga här hade såklart varit att lägga min hopfällbara Brompton i lådan, låta Madde cykla på den och ta dotter och packning i lådan.

Men min Vikcykel var ju på annat håll så det blev till sist så att jag skjutsade både Madde och Märta i lådan.

Trots det otäcka som just hänt kändes stämningen på stan, med alla poliser och folk som vandrade hemåt, ”varm” på något underligt sätt.

Stockholms värsta backe, med startpunkt vid LO-Borgen, sen vidare längs Upplandsgatan och mot Tegnerlunden klarar jag knappt av utan att gå av och leda lådcykeln med bara ett barn i lådan. Men nu var beslutsamheten så stor att jag cyklade hela vägen upp med både vuxen och barn. Kanske ilskan man känner, över fegheten i att använda en lastbil som  mordmaskin, hjälpte mig en aning.

IMG_7420

En spekulant från Blocket var på väg till mig i bil för att köpa en basförstärkare, men kom alls ingenstans. Fastnade någonstans halvvägs så affären fick skjutas upp. Det tog honom fyra timmar att komma tillbaka hem. Bil var med andra ord inte heller något fungerande transportalternativ denna kaosartade dag.

Förutom alla tankar på själva attentatet så slås man också av hur lätt och fort mycket av den samhällsservice slås ut – som vi lärt oss ta för givet.

Som cyklist är man dock, åtminstone i ett transportperspektiv, inte lika utsatt som andra som är beroende av andra färdsätt. Det har visat sig förr och kommer säkert att visa sig igen.

/DS

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

Dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet. TACK!