In love with a lådcykel

Har varit lådcykelägare i lite drygt sex år nu. Kommer ihåg att jag var så sjukt lycklig över vår nya Bakfiets.

Visade den för polaren redan första dan, och vi kände direkt att vi måste göra en liten film om när jag stolt cyklar upp från Gamla stan mot Götgatspucklen och vidare med honom i lådan.

Som för att bevisa att även en lång cykel på ca 40 kg och med en oerhörd lastkapacitet är fullt duglig (alla trodde ju inte det).

Att cykeln var totalt genial och ett mästerverk rådde en absolut samstämmighet om.

Inspelat med en iPhone 3gs och med polarens egenkomponerade dänga som bakgrundsmusik.

Vad ung man var.

Ge ett vettigt argument till varför man inte kommer få ta med cykeln från Odenplans pendel och vinn fint pris

Stötte på en norrman. Kollega från förr. Tvåbarnsfar och trumpetare. Vi har köpt en lådcykel och det är det bästa vi gjort på länge ropade han ut så det hördes över halv stan (kryddar lite som vanligt) när han fick syn på mig.

Han fortsatte att passionerat resonera över hur det kan vara på det viset att folk verkligen vill åka runt inne i stan med bilar och sitta i köer och svära sig hesa i letandet efter en p-plats.

Lådcykellivet gjorde helt enkelt familjetillvaron så mycket enklare och roligare. Enda felet var egentligen att man inte tagit steget tidigare, menade han.

De hade satsat på en Livelo. Svensk, eldriven, trehjuling med något slags starkt tyg istället för traditionell låda. De hade haft den ett tag och var hittills oerhört nöjda med sin investering på ca trettiofemtusen spänn.

Vi stod och snackade cykel intill Odenplan, inte långt från det nybyggda cykelgaraget, där man fram sommaren 2017 helt gratis kan få nyttja en exklusiv cykel p-plats (ta chansen).

Ett ställe som andas cykelvänlighet i det nya cykelvänliga tidevarvet helt enkelt.

Nja, inte riktigt ändå. För det ligger faktiskt tyvärr en fet sordin på stämningen här. Och det känns i luften på nåt sätt.

Landstinget har nämligen bestämt att om man är i krokarna och vill ta sin cykel med sig på pendeltåget i framtiden, får man bestämt trampa bort till Södra station (4 km) istället (eller Solna). För på Odenplans nya supermoderna pendeltågsstation (som öppnar 2017) vill man inte veta av några cyklar.

Jag orkar inte redogöra för alla bottenlösa argument kring detta.

I söndags fick för första gången allmänheten gå ner och se sig om i den nybyggda stationen. Jag försökte förklara för en SL-tjänsteman, som fanns på plats för frågor, att det finns en poäng i att även om man inte får ta med cykeln i rusningstrafik finns folk som jobbar udda arbetstider och kan ha god nytta av cykelmedtagande ändå, övriga tider.

En granne som står och lyssnar bredvid snappar upp vad vi pratar om och ropar ”Du får väl skaffa bil istället David!” och hjälper därmed till att lyfta upp min poäng ytterligare en nivå. Tack granne.

SL-tjänstemannen försvarar cykelförbudet med säkerhetsrisk med cykel i rulltrappor och lite annat käbbel innan han ger sig och till och med menar att det är bra om vi ifrågasätter cykelförbudsbeslutet och trycker på i den saken. Inte minst för att han själv uppskattar att kunna ta sin cykel på pendeln.

Ska man orka det? Kämpa för en sak som borde vara så självklar i de rödgrönas nya cykelstockholm. Men det ska tilläggas att det är moderater som bär skuld till detta så extremt bakåtsträvande beslut. Eller som trafiklandstingsråd Kristoffer Tamson (M) väljer att förklara saken:

”Du kommer inte kunna ta med dig cykeln på pendeltåget från nya Station Odenplan. – Tanken är att man ska kunna lämna cykeln i det nya moderna garaget.” (Vi i Vasastan)

Ärthjärna! (Kanske lite omoget men i det här fallet hittar jag verkligen inget mer träffande ordval.) 

En solskenshistoria om en stulen cykelväska

Under tisdagkvällen satt jag tillsammans med några vänner på ett hak på söder och kollade sveriges vm-kvalpremiär mot Holland. Trots ett, med tanke på det idéfattiga svenska spelet, bra resultat – blev det ändå en sorgens afton.

Min axelväska, en Klickfix matchpack som man elegant fäster framför styret, och som kan växla från korgform till en på höjden utdragen shoppingbag med god kapacitet, och som blivit till en sån viktigt pusselbit att man inte ens vågar fantisera om en tillvaro utan den, stod bredvid mig under bordet i det ögonblick Marcus Berg gjorde sitt livs konstverk i och med 1-0.

Det var under det skeendet av matchen som det som inte fick hända hände.

Den specialdesignade cykelväskan som mig blivit så kär fanns plötsligt inte längre där.

Jag byter blixtsnabbt fokus från fotbollsglädje till tjuvjakt. Har någon av mina vänner sett något? Nej.

Kanske någon har lämnat in den i baren och av någon outgrundlig anledning trott den var borttappad? Svaret blir åter nej.

Jag inser fort att tjuven listigt inväntat ett dramatiskt skede under matchen och i den fyrtiofjärde matchminuten tagit tillfället i akt.

Väskan innehåller en notpärm (jobbigt), träningskläder (obetydligt), astmamediciner (surt), iPad (gammal) och två burkar Kvarg (ingen kommentar). Det som gör mest ont (känslomässigt inte ekonomiskt) är egentligen förlusten av själva väskan som blivit som en trogen vän. Och såklart obehaget i att ha blivit av med något som man varit så övertygad om att man placerat på ett ställe långt innanför alla  trygghetsmarginalers gränser.

Lite senare, när jag kommer hem, talar jag ut med min tillfälligt inneboende och mycket sympatiskt inlyssnande australienska.

Det är med ett tungt hjärta jag lite senare somnar den natten.

Jag vaknar tidigt för att göra en polisanmälan, bli av med det bara, få det gjort. Jag berättar om det för några kollegor på jobbet, tänker att jag ska beställa en ny väska, jobbar, hämtar dottern, möter upp en annan pappa och lekkamrat till Bella.

Sen börjar det ringa. Flera gånger. Jag googlar numret. Det är som jag trodde – nåt företag. En av alla dessa telefonförsäljare som vill förstöra ens liv. Den här är så påstridig att jag till slut får blokera hens nummer. Jag vägrar byta ett enda ord med dem. Jag är av den åsikten att deras usla tillvägagångssätt borde kriminaliseras.

När Bella och jag kommer hem blir vi emottagna av australienskan i hallen. Hon säger kort och gott I think your bag is back.

Jag tror henne inte.

Tills jag ser den. På köksbordet. Jag fattar ingenting. Hur sjutton har den kommit hit hem till mig? Den var ju inte ens märkt med namn och nummer.

img_6617

 

A guy (nice) came by with it, a locksmith.

Allt är kvar i väskan utom min gamla padda (eller jobbets).

Låssmeden har lämnat sitt nummer. Jag ringer upp omgående. Jag måste få tacka honom och fråga hur allt gick till. Vilken hjälte. Vilken förebild.

En pratsam öppensinnad människa är det. Som försökt ringa mig 30 gånger. Som tack har jag blokerat hans nummer. Och som hans tack till mig för det har han bemödat sig åka hem till mig med väskan.

Hur hittade han mitt nummer och adress?

Jag har läst Lisbeth Salander och i mitt yrke får man en del värdefulla erfarenheter angående sånt här förklarar han stolt.

En adress och nummerlista till mina kollegor fanns i slutet av pärmen. Men hur visste han till vilken av de 35 adresser som stod där han skulle åka till?

Mina initialer på pärmens rygg räkte förstås för att dra en och annan slutsats.

Jag är oerhört tacksam.

Mest för att själva cykelväskan är tillbaks och inte minst för att en enda oegoistisk handling av en enda människa kan få en att börja tro på ljuset igen. Jag tackar honom igen och igen och berättar att nästan gång jag hamnar i en motsvarande situation ska jag göra samma altruistiska kraftansträngning för en medmänniska. Han vill inte ha nån ersättning. Men en kaffe. Eller öl. Nån gång.

Nästa gång du anlitar en låssmed i Sthlmsområdet, välj då min nya hjälte.

img_6618

 

En svensk hopfällbar

Har en granne som frågade mig om jag var intresserad av att köpa en hopfällbar cykel. Han kände till att jag är intresserad av den typen av fordon och hade ett som bara stod och samlade damm i sommarstugan.

Jag bad han skicka en bild på den. Så här ser den ut.

Det är en Microbike. Svenskproducerad. Ska inte köpa den, har ju min Brompton.

Men hittade en himla fräsig reklamfilm för cykeln.

MicroBike was produced in Sweden between 1988 and 1993. 16 000 bikes were sold. The price at the end was SEK 3800, USD 560.

 

Det känns fånigt att säga plingeling

Hittade denna på kylskåpsdörren. Måste va syrran som satt upp när hon varit barnvakt.

Och jag kan hålla med.

Det känns oerhört fånigt att säga ”plingeling” eller ännu värre ”plingplong” om ringklockan gått sönder eller saknas.

Inte för att jag kör på folk men jag skulle nog föredra att sakta ner och/eller krypcykla eller stanna, tills det att personen i fråga upptäckt mig framför att säga det ultratöntiga ordet.

Eller ett starkt och tydligt ”ursäkta” kanske vore att föredra vid vidare eftertanke.

JA det är det sannerligen.

Slutreflekterat om detta.

 

Enkelt att minimalisma med lådcykel och ett återbruk runt knuten

En av mina absoluta fritidssysselsättningar är att rensa, slänga och göra mig av med sånt jag inte behöver.

Kanske inte så mycket innan jag gjort det. Men efteråt känns det alltid bra. Befriande. Att inte ha saker omkring sig som bara står det. Jag vill gå så långt som att hävda att de finns där, nånstans i ens undermedvetna, och liksom stör. Därav den positiva känslan när sakerna är borta.

Att göra sig av med grejor blir avsevärt lättare om man har tillgång till en lådcykel. Och speciellt för mig själv, som har lycksen att bo bara någon kilometer från Roslagstulls återbruk.

Där tas det om hand som kan återanvändas vid en disk strax innan sopsorteringen. Min klädhängare och några krukor till exempel, kan man snart hitta i någon av stockholms Second hand butiker.

Om du tycker att det ser ut som att det står två låne-lådcyklor (Bakfiets.nl) bredvid skylten är det en helt korrekt iaktagelse. Mycket smakfullt initiativ av stockholm stad får man säga.

Enligt personalen som gick igenom mitt eget lass har de redan blivit mycket populära.

Lägenheten är nu minimaIismiserad. Idag ska jag ge mig på förrådet. En kul utmaning.

/DS

 

Sju år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sju år.

/DS

 

 

 

På språkresa till San Sebastian

Har nyligen besökt den lilla baskiska staden San Sebastian (ungefär samma storlek som Uppsala). Hade även hört en del gott om stadens välutbyggda City bikes, så jag tog inte med mig min vikcykel den här gången. Det skulle jag såklart få ångra. På turistinformationen sa de att lånecykelsystemet är komplicerat att använda för turister, och ordet komplicerat är tillräckligt för att få mig att fullständigt tappa sugen. Sånt här måste vara enkelt.

Nu var det ju ingen katastrof att för en gångs skull ta sig fram till fots, istället för att cykla, i en relativt liten stad. Åtminstone ingen katastrof innan jag observerat deras inbjudande cykelinfrastruktur som var över all rimlig förväntan. Trist att inte nyttja den.

Det är nästan lite knäckande att kompetensen för att på allvar inkludera cyklisterna i trafikapparaten finns och har funnits i en liten stad i norra Spanien – men inte i Stockholm eller de flesta andra städer i Sverige heller för den delen.

Huvudsyftet med min resa var att få öva så mycket spanska jag kunde, under en dryg weekend. För 2,5 år sedan fick jag ett tips på en bra språkapp (Duolingo, av en kompis. Jag blev hooked direkt och väldigt nyfiken på om det var möjligt att lära sig ett helt nytt språk med enbart en app till hjälp. Efter att ha övat 20 minuter om dagen i lite över ett år reste jag till Barcelona för att testa mina nya språkkunskaper. Det visade sig att jag nått upp till en (mycket) basic konservationsnivå. Grammatiken var bedrövlig men jag kunde kommunicera en aning med folk (speciellt efter en öl) och det gav mig en stor kick.

Sedan dess har jag fortsatt med språkövandet och blivit ganska bra, om jag får säga det själv. Det har blivit som ett välbehövligt intresse att utöva på fritiden. Lite extra hjälp har min nyinflyttade granne från Barcelona bidragit med under en hel del språkutbytesfikor på nåt av kvarterets lokala kafeer – samt en hel del filmtittande med spanska subtitles aktiverat.

Numer övar jag spanska på sidan languagezen.com. Här kan man bland annat lära sig språk via låttexter och allt är mycket enkelt, roligt och pedagogiskt.

I San Sebastian har jag sammanfattningsvis gått runt och känt mig avundsjuk på deras cykelinfrastruktur, övat spanska (djupa diskussioner ibland), bestigit berg, saknat min Brompton och letat restauranger med vegetariska alternativ (inte lätt, köttkulturen är oerhört stark). Och det var allt jag hade att säga den här gången.

/DS

 

Det blir inga cykelplatser i nya X2000, säger kundtjänst – trots tidigare svar

Angående mitt föregående inlägg. Där jag publicerade en fotokopia från FB-sidan ”Vakna SJ – Sverige cyklar” där medlemmen i gruppen Per Eric Rosen kontaktat SJ kundservice och fått positivt svar angående utrymmen för medhavd cykel på nya X2000. Har fått nollrespons på det inlägget. Folk var väl kloka nog att inte ta det på allvar utan insåg omgående att det rörde sig om ett misstag. Här kommer helt nytt svar från kundtjänst med ett helt annat budskap.
Jens från SJ AB har svarat på:

cykel på nyrenoverade x2000?

Hej David,

Det var konstigt, jag har nu kollat upp detta och måste tyvärr meddela att du har fått fel information i svaret ovan. Vi har inga planer på att införa ”cykelutrymmen” ombord på de ny renoverade tågen. Det kommer vara precis som innan att cykel kan tas med om den monteras isär och placeras i tillhörande cykelväska.

Med vänlig hälsning

SJ kundtjänst: ”…glada att vi snart kan erbjuda kunden detta.” #tamedcykelSJ

Jag har flera gånger varit i kontakt med project managern Jakob Åhgren angående ombyggnaden av samtliga X2000-tåg, och huruvida det kommer att bli några utrymmen för cykel eller inte.

Även om jag inte fått ett bestämt NEJ på frågan har alla svar pekat i den riktningen. Eller vad är undertexten annars i ”Hopfällbara cyklar kommer även i fortsättningen att vara tillåtet” eller ”det är många utmaningar kring cykeln som rör säkerhet, utrymme och nödutrymningsvägar, framkomlighet etc.”?

Inga direkt öppningar för medhavd vanlig cykel på tåg. I detta hopplösa läge har jag, via bloggen och Twitter uppmanat cyklister att mejla Jakob Åhgren för att sätta press, vilket jag också vet att många har gjort. Tack för detta.

Ska erkänna att jag ändå inte varit direkt hoppfull inför det slutgiltiga ställningstagandet av SJ.

Men igår kväll får jag se på FB (Vakna SJ – Sverige cyklar) att Per Eric Rosén (tack Per Eric!) mejlat (vanliga) SJ kundtjänst, som för övrigt aldrig någonsin gett mig ett endaste cykelvänligt svar genom alla år på mina cykelrelateradefrågor.

Han har lagt ut och delat svaret, och det är i sammanhanget för mig så häpnadsväckande att jag nästan brummar ner mig till på köpet.

En del är oklart ja. Men plötsligt, såvida Daniel på kundtjänst inte har missuppfattat det hela totalt, verkar det som att man på ena eller andra sättet ändå kommer få ta med sin fullstora cykel på SJs nya snabbtågsflotta. Mot alla odds.

Kanske har påtryckningar ändå gett resultat.

Undrens tid kanske inte är förbi.

Nu idag, snart, ska jag iallafall ta med min hopfällbara på tåget för att ta mig till jobbet. Kanske kan man göra detsamma med en ohopfällbar i framtiden.

/DS