Sugen på cykelsemester!

Snart är sommaren här. Jag tänker tillbaka på mina tidigare cykelresor. Blir sugen. Har inte planerat nåt än ska erkännas. Är sugen på nån trevlig cykelled i landet. Och en vikcykel-luff. Läser ur min gamla Cykeldagbok och känner att jag snart vill känna mig fri som en cykel igen. 

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap. 

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst. 

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda. 

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och. 

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

Åtta år med en Brompton

Igår gjorde jag en föreläsning/workshop i röstteknik på Universitetet i Uppsala. Till T-centralen från min bostad är det ungefär 3 km och från Uppsala tågstation till platsen för mitt framförande ungefär 2 km. Och jag blir lika glad varje gång den här typen av jobbsituationer dyker upp, som förenklas så mycket om kombinationen tåg och vikcykel är möjlig. Vilken den är (till och med i det här cykel-på-tåg-fientliga landet) för den stolte ägaren av en hopfällbar cykel av god kvalité.  

Under några år har jag, långt ifrån, haft ett dagligt vikcykel-behov. Det har inte varit som förr då min Brompton utgjorde ett, för min arbetssituation, oersättligt pendlings-verktyg. Jag for från mitt hem i Stockholm till Ekeby utanför Uppsala och sen till Vadstena i Östergötland, var och varannan vecka. Utan vikcykeln hade jag antingen fått säga upp något av jobben, eller skaffa bil. 

Att jag nu får fler och fler åtaganden som röstcoach via min sida Snacka Sunt, innebär roliga jobb samt ett ökat och efterlängtat behov av att leva ut mitt begär till den ultraportabla, fria, sunda, miljösnälla och den så oerhört lustfyllda mulitmodala livsstilen.

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i åtta år.

/DS

Om ekonomiska fördelar kring uteblivet bilinnehav #rikutanbil

Den intrikata uträkning jag gav mig på att göra för några år sedan om vad det kostar att ha bil, har blivit uppskattad och jag verkar ha tagit hänsyn till de flesta faktorer kring vad bilägande innebär rent ekonomiskt.

Men jag påstår inte att den är perfekt och jag fått en del kommentarer om vissa brister och annat man skulle kunna inkludera för att få en ännu mer verklighetsförankrad ekonomisk konsekvensanalys av bilägande.

Här om dagen damp en intressant synpunkt ner i uträknings-inläggets kommentarsfält rörande vad man kan göra med de pengar som blir över om man nu (s)väljer att avstå bil.

Hej, funderar nu på om vi ska klara oss utan bil och hittade din blogg. 
Bra genomgång! Man skulle dessutom kunna räkna med alternativkostnaden. Alltså skillnaden mellan att lägga pengarna på en bil jämfört med att spara dem i någon form och få avkastning. Man kan räkna alternativkostnaden med att ha pengarna i en aktiefond. Antag 8 procent per år. Det är en vanlig uppskattning. för att köpa volvon för 77.300kr blir det då ca 20.000kr på tre år (8 % per år i en ISK) eller nästan 7.000 per år. 
För den som köper ny bil för 295.000kr blir det ca 75.000kr eller 25.000kr per år. 
Aktiemarknaden går ju upp och ner kan man invända. Men å andra sidan kan man säga att den här alternativkostnden är oundviklig, den är något som alla har som köper bil. Någon mekar själv o har då minimal underhållskostnad, någon kan dra av soppan på sin firma och får då lite mindre kostnad där, någon har gratis parkering, någon cyklar mest och slitr minimalt på bilen… Min alternativkostnad som bilägare i 20 år är enorm, även om vi kört med billga bilar. Torkel.

Blir såklart inspirerad att göra en ny uträkning och ta med faktorer som ovannämnda.

DS

Med hjälp av lådcykeln kan min sjuåriga dotter tänka sig att cykla själv

Min dotter Bella (snart 7) har visat skrämmande lite intresse för att cykla. Trots att hon lärde sig redan när hon var tre.

Några stödhjul behövdes aldrig, att balansera hade hon redan lärt sig med hjälp av en springcykel som hon började använda efter att hon fyllt två.

Allt pekade mot att cykeln var det transportmedel hon skulle föredra under en överskådlig framtid.

För att krydda cykellusten ytterligare fick hon en vacker Crescent i nyskick på hennes fjärde födelsedag. Var övertygad om att hon skulle älska den och vilja cykla på den varje dag.

Så blev det inte. Den blev mest ståendes. Hon ville hellre sparkcykla, men framförallt föredrog hon att få skjuts i lådan. Jag har pushat henne (nån gång tvingat) upp i sadeln, men hon har inte tyckt det varit roligt så jag har helt och fullt lagt ner den sortens taktik.

Ibland har jag tänkt att lådcykeln kanske varit en aning kontraproduktiv i relation till hennes eget cyklande. Kanske har den gjort henne lat, men den är ju så smidig och enkel. Bella blir glad, pappa får motion och man får nästan med sig vad som helst dit man ska.

Men nu har det vänt. Hon vill cykla igen. 

Vändpunkten kom när jag föreslog att hon skulle cykla så mycket hon orkade, från vasastan mot Solna, men med möjligheten att ta upp på både henne och cykeln i lådan när hon blivit trött.

IMG_7430 IMG_7433

Hon cyklade minst halva sträckan och har själv föreslagit modellen till flera andra utflyktsmål sedan dess.

Man märker att cykelkonditionen snabbt blir bättre och det är inte tråkigt att se hur cykeln successivt håller på att bli hennes eget första val för att ta sig till platser i våra omgivningar. Ibland med lådcykelkomplement, ibland utan.

/DS

Cykeln – ett eftertraktat fordon en dag som i fredags

Efter det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i fredags stängdes så gott som hela kollektivtrafiken av.

Människor var fast i stan. Många började att gå till fots mot sina hem i förorterna. Det fanns förstås inget annat alternativ för de flesta.

En kompis ringer. Han är fast vid Odenplan och måste hämta sina barn på dagis i Solna.

”Du har möjligtvis inte en cykel att låna ut” frågar han.

10 min senare har han fått en Brompton levererad till sig och börjar stressad men tacksam att trampa norrut.

En kvart efter det får jag veta att två andra vänner, Madde och hennes sexåriga dotter Märta, är fast i Gamla stan på Maddes arbetsplats.

Kort därefter är jag på väg för att hämta upp dem med lådcykeln för att ta dem hem till min lägenhet i norra delen av Vasastan.

Det naturliga här hade såklart varit att lägga min hopfällbara Brompton i lådan, låta Madde cykla på den och ta dotter och packning i lådan.

Men min Vikcykel var ju på annat håll så det blev till sist så att jag skjutsade både Madde och Märta i lådan.

Trots det otäcka som just hänt kändes stämningen på stan, med alla poliser och folk som vandrade hemåt, ”varm” på något underligt sätt.

Stockholms värsta backe, med startpunkt vid LO-Borgen, sen vidare längs Upplandsgatan och mot Tegnerlunden klarar jag knappt av utan att gå av och leda lådcykeln med bara ett barn i lådan. Men nu var beslutsamheten så stor att jag cyklade hela vägen upp med både vuxen och barn. Kanske ilskan man känner, över fegheten i att använda en lastbil som  mordmaskin, hjälpte mig en aning.

IMG_7420

En spekulant från Blocket var på väg till mig i bil för att köpa en basförstärkare, men kom alls ingenstans. Fastnade någonstans halvvägs så affären fick skjutas upp. Det tog honom fyra timmar att komma tillbaka hem. Bil var med andra ord inte heller något fungerande transportalternativ denna kaosartade dag.

Förutom alla tankar på själva attentatet så slås man också av hur lätt och fort mycket av den samhällsservice slås ut – som vi lärt oss ta för givet.

Som cyklist är man dock, åtminstone i ett transportperspektiv, inte lika utsatt som andra som är beroende av andra färdsätt. Det har visat sig förr och kommer säkert att visa sig igen.

/DS

 

 

 

”Att cykla är idag nästan det farligaste man kan göra i trafiken” Gasen i botten mot en stillasittande nation #NTF

Med anledning av pågående mediala cykelsäkerhetsinslag – och i synnerhet det inslag i TV4s nyhetsmorgon 17/3 där NTFs Marie Nordén talar sig varm om att införa hjälmlag (och bland annat utför ett hjälmtest med hjälp av ett egg. Hur ofta kommer smällen rakt ovanifrån?) så publicerar jag ett inlägg jag skrev i sep 2015, då hjälmlagsdebatten gick het. 

Min poäng, med mitt inlägg, är inte att på nåt sätt motverka hjälmanvändande, utan att ge en realistisk bild av dess effekt (en övertro är nämligen farlig) och hur osunt och oeffektivt det vore med instiftande av eventuell hjälmlag. 

Fokus vänt åt helt fel håll. Igen. Hade uppfattningen om att cykling i media åtminstone delvis dragit åt en mer nyanserad riktning än hur farligt det är att trampa sig fram. Men nu är vi där. Tillbaka på ruta ett.

Det är tydligt att NTF gör vad de kan för att få ner antalet cyklande i det här landet.

”Att cykla är idag nästan det farligaste man kan göra i trafiken.” skriver de på sin hemsidaoch trampar gaspedalen i botten mot ett land med ännu fler orörliga invånare, när just det är det sista vi behöver i vår bekvämlighetskultur med alla välfärdssjukdomar till följd.

Att hela 12 000 cyklister skadades i trafiken 2014 är de noga att påpeka i sin hjämlagsargumentation; att 80% av dessa rör sig om arm och benskador och hur hjälmen ska kunna hjälpa mot den typen av olycksfall avstår NTF att ge en förklaring på.

Huvudskador står för 10% och i 6% av fallen har hjälmen en positiv effekt.

Överlägset flest (70%) av alla cykelolyckor är singelolyckor och i hälften av dessa finns ett tydligt samband med farlig och dåligt underhållen cykelinfrastruktur.

Men det här med att förbättra infrastruktur för cyklister syns bara i periferin av NTFs budskap, huvudfokus är som vanligt på hjälm, hjälm och åter hjälm.

Och ja, hjälm är ett skydd som ibland förhindrar allvarliga skallskador, ingen tvekan om det, men i det här landet har man lyckats få folk att tro att ”har du bara hjälm är du safe” och skapat en väldigt olycklig övertro på dess effekt. Den övertron är farlig och leder i värsta fall till oövervägda riskbedömningar ute i trafiken.

Ramlar du på huvudet skyddar hjälmen i 6 av 10 fall. Blir du påkörd av en bil hjälper den förmodligen inte ett skit. 

Min poäng är att man ska vara medveten om att man som cyklist tillhör en skör trafikantgrupp, med eller utan hjälm, och bör förse sig med en verklighetsförankrad och balanserad uppfattning om hjälmens betydelse för att inte bedöva sin anpassningsförmåga till rådande trafiksituation.

Eller ta hjälmlagslandet Australien som exempel för en fingervisning om vad som är viktigt på riktigt.

Wikipedia: ”En studie från Australien, utförd vid tiden direkt före och efter 1990 års införande av hjälmlag, visade att hjälmbruket ökade starkt i samband med införandet av hjälmlagen, runt 40 procentenheter. Risken för huvudskador bland cyklister i denna studie minskade inte mer än för andra trafikanter utan hjälm, som till exempel fotgängare och bilister. Den generellt minskade risken för huvudskador bland alla trafikantgrupper tillskrevs allmänna förbättringar i trafiksäkerheten.”

Flytta fokus från att sprida ljuget om hur himla farligt det är att cykla (som allt hjälmlagstjafsande bidrar till) och sätt in snabba, kraftfulla och effektiva åtgärder för att förbättra landets cykelvägar. Satsa på att få folk att börja cykla istället för att sluta. På så sätt räddar man många fler liv än med en hjälmlag, som i värsta fall får somliga att sluta cykla helt, tar livet av hela lånecykelsystemet (hur många vill bära runt på en hjälm?) och förstärker föreställningen om att man allra helst bör avstå cykling om livet är en kärt. Det vore en ren tragedi med totalt motsatt önskad effekt. För hur man än vrider och vänder på det så kan man inte blunda för de fantastiska hälso- (och miljö)effekter som ökad cykling leder till – som NTF nu valt att göra.

Ur Car sick av Lynn Sloman: ”The copenhagen heart study” gjorde hälsoundersökningar på mer än 30 000 människor. De som regelbundet cyklade till jobbet, med en genomsnittssträcka t/r på 30 min, löpte 40% mindre risk att dö under tiden studien pågick än de som inte cyklade regelbundet. Resultatet förblev oförändrat även när forskarna inkluderade andra faktorer som träning på fritiden.

Aftonbladets Fredrik Virtanen är en man som (likt NTF) jobbar i motsatt riktning och gör det han kan för att sprida myten om hur farligt det är att cykla och om hur oerhört farliga cyklister är för sin omgivning.

”Själv avskyr jag cyklister enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker köra ihjäl mig och mina barn.”

Men du behöver inte vara rädd. Försök googla fram någon som dött till följd av att ha blivit påkörd av en cyklist. Inte så lätt. Varför? Jo för att det ungefär händer en gång vart fjärde år, att till exempel jämföras med att 2-3 personer varje år dör av getingstick.

Men Fredrik Virtanen är så rädd att han vill förbjuda alla som cyklar inne i stan med ett högre antal växlar än tre, som vår åttaväxlade supersnabba 45 kg tunga lådcykel med helt upprätt körposition till exempel.

Att tro att antal växlar på en cykel är synonymt med bilhästkrafter och att man på så sätt skulle kunna utrota de snabbcyklande innanför tullarna, tyder på ett visst mått av ickekunnande i ämnet, och då formulerar jag mig extremt ödmjukt.

Fredrik Virtanen är inte ett så värst bra exempel på en djupt granskande journalist, däremot är han ett gott exempel på en effektsökande skribent som bygger sina slutsatser på okunskap och fördomar istället för fakta, när det kommer till cykling. Såna journalister finns det tyvärr gott om men med Patrik Kronqvist, Expressen som ett minst sagt välbehövligt undantag.

Lyssna inte på rädda människor och ängsliga organisationer som sprider ogrundade och ensidiga farlighetsmyter om cykling som till slut bara resulterar i en ännu mer stillasittande ilandskultur. Det är just den kulturen som är det folkhälsofarligaste i det här landet och måste därför bekämpas, inte främjas.

/DS

Surt att många vill köpa så ful och dålig cykel det bara går

Pratade med en kompis. Han vill köpa en bättre och finare cykel.

Men han vågar inte. Och man har hört det förr.

”Den blir ju bara stulen om man lägger ut lite pengar på den”

Det är tragiskt. Att inte våga unna sig något som är kul, lustfyllt, miljövänligt, nyttigt och inbjudande att ta sig fram på.

Det ska istället kosta så lite som möjligt, se så fullt ut det bara går och gärna också hänga lite illaluktande slem på ramen. Allt för att den så förbannade cykeltjuven ska hålla tassarna borta.

Det är tragiskt. Så himla sorgligt. Vilka bilköpare resonerar så? Finns det någon likvärdig oro hos bilägaren med dyr bil som hos cyklisten med sin kvalitetscykel?

Det verkar inte så. Orättvisan har inga gränser.

Men behöver man vara så förbaskat orolig om man satsat på en cykel av det bättre slaget då? Finns det egentligen fog för oron?

Många kommenterar min relativt nya Pelago Hanko (ca 10 000:-) så här:

”Fin men den kommer du inte få behålla länge” säger de.

Men jag är inte så säker på att de har rätt. Hoppas och tror att jag ska få behålla den ett bra tag. Kanske hela livet. Genom följande strategi.

De flesta nätter står den parkerad och låst (förstås) i vårt säkra cykelrum (har inte hänt nåt där vad jag känner till). När jag parkerar den utomhus dagtid använder jag mitt Abus lonus och ser alltid till att låsa fast den i stolpe – eller vad jag nu kommer åt med motsvarande säkerhetsgrad.

IMG_7194

Om jag parkerar den utomhus under natten kompletterar jag med godkänt men smidigt bygellås Abus mini U. Ser även till att båda hjulen är fastlåsta genom kedja bak och bygel fram.

Jag har blivit av med en del cyklar genom åren, men aldrig någon jag förtöjt i något orubbligt med godkänt och bra lås. Det har oftast berott på rent slarv om jag ska vara ärlig.

Lådcykeln har stått ute de flesta dagar sen den införskaffades för nästan sju år sedan, förtöjd med fetkätting i stolpe.

Inte minsta lilla tecken på något som ens kan kallas försök till stöld där. Trots att den har ett högt andrahandsvärde. Som sagt snart 7 år utomhus i stockholms innerstad har den fått vara ifred (nä du, tänk inte ens tanken). Enda problemet är att vissa med extremt dåliga cykelkunskaper (och då uttrycker jag mig ödmjukt) tror att lådan är en papperskorg.

Jag är inte så naiv att bara för att det inte hänt mig (än), så finns knappt nån risk att det händer. Jag vet att cyklar stjäls, både de slarvigt låsta och de som anses vara bergsäkert låsta.

Men man kan ändå göra en hel del för att minska sannolikheten att det skulle hända.

Och om den nu ändå blir stulen så kostar självrisken 1500:- på hemförsäkringen. Det är inte ovanligt att hemförsäkringen täcker ett cykelvärde upp till minst 20 000:- (något annat bör man inte gå med på).

Är det så katastrofalt att punga ut med? Man kan ju till och med försäkra självrisken för ungefär 300 spänn om året, om man är nervöst lagd.

Hade jag haft en billigare cykel, för nån tusing sådär, så hade det varit en förlustaffär att överhuvudtaget blanda in ett försäkringsbolag vid stöld (ja, billiga stjäls ju också). Då är den stulen och borta och man får börja jakten på en ny gammal skrutt eller (gud förbjude) åka till Biltema och se sig om efter nåt tungt, fult, billigt, eländigt, ledsamt och dåligt slit och släng.

Det kan bli både dyrt och tråkigt i längden.

Kalla mig cykelsnobb, men jag tycker en stad med vackra cyklar är att föredra och att man ska unna sig en dyr, fin och bra cykel som man vill använda igen och igen och igen. Det är en sån oerhörd skillnad på att framföra något av riktig kvalité, som känns som en vän som alltid ställer upp – trots att det blåser ibland.

Det allra viktigaste (viktigare än utseende och design till och med…) är förstås en cykel som är kul att cykla på och som betalar tillbaka i form av fart och fläkt när man anstränger sig. Har man ingen sån riskerar man att tappa cykellusten. Och det är väl ändå det värsta som kan hända?

Och för motsvarande kostnad av till exempel 7 par Acne jeans, får man något riktigt trevligt att ta sig fram på.

Det är egentligen ganska billigt när man tänker efter.

/DS

 

 

Om så små hål att de är för små för att kallas hål och om det fina med vuxentransport i lådcykel.

Fick ett sånt där irriterande hål.

Ett sånt som är för litet för att egentligen definieras som hål. Badade slangen i badkaret, tryckte och pressade, men inga bubblor.

Tydligt var däremot att däcket successivt, men väldigt sakta, blev mjukare. Det kunde ta ett dygn innan man kände någon skillnad när man tryckte på det. Fick fylla på med luft inför var och varannan cykeltur.

Om man inte vet varför man mår dåligt, och om svedan inte är uppenbar, tar det längre tid att bli frisk igen.

Precis likadant med cykelslangar, tydligen.

Därför tog det 4-5 veckor innan jag fick tummen ur och tog tag i problemet. Tog med den sjuka slangen till min lokala cykelreparatör.

– Inget hål i den här! svarade han utan att tveka.

Men jag köpte ändå en ny slang och sen var problemet löst. Nu håller det sig hårt och fint. Men så små hål borde inte få finnas. Har varit med om det tidigare.

Det känns som miljövidrigt slöseri att kasta bort en i övrigt helt olappad slang.

Nog om det, nu om något mycket roligare.

Ett skäl att behålla sin lådcykel, även när barnen vuxit börjat cykla själva, är bland många andra vuxentransport.

Min tjej är cellist.

När vi ska mötas upp har hon ofta med sig sitt vackra men oj så skrymmande instrument.

Både hon och cellon får plats i lådan. Såklart.

Här om dagen, när det var så soligt, hämtade jag upp henne med Bakfietsen och vi tog oss ut till de turistglesa delarna av Djurgården för en picknick där landsortskänslan är total.

IMG_7380

I Köpenhamn är det en vanligare syn. Att se vuxna sitta i lådan.

Det är ett kärleksfullt sätt att skjutsa, även en fullvuxen, medmänniska på och det vore vackert om man fick se mer av det även i den här stan.

Hur skulle man annars cykel-skjutsa en person som till exempel har med sig ett stort instrument menar jag. 

Tänk vad symboliskt vackert det skulle bli med en SL-anställd som försöker tvinga dig och din cykel tillbaka in i tåget igen #odenplanpendel

Inte mer om porten till Roslagstulls återbruk som bara öppnas för bilar och inte lådcyklar nu. Är trött på den. Ingen verkar bry sig ändå. Inga läsare av denna blogg (om det nu finns några kvar?) eller någon lokal-blaska heller för den delen har visat minsta lilla lust att ge porten någon uppmärksamhet.

Och när det är så funkar bara en sak. Släppa och gå vidare.

Så det gör jag nu.

Skriver om min lördag istället.

Jag sprang. I city-tunneln. Väldigt snabbt. 2 km ovan mark och ytterligare 6 km genom tunneln.

– Ska man springa på rälsen då eller? har en del frågat.

Och ja, tunneln är ju till för tågtrafik (inte bilar, tack gud för det) så även jag funderade på hur de hade löst detta med rälsen.

Med facit i hand sprang man inte ens i samma tunnel som tågen ska köra igenom utan i den tunnel bredvid, alltså service/arbets-tunneln som går längs med den stora. Åtminstone vad jag kan förstå.

Ungefär lika bred som en enfilig landsortsväg, perfekt till…cykelbana.

bigOriginal

Bild: DN maj 2015

Och vad hände med det? Det var ju just det den skulle bli! Det läste jag här redan 2015. ”Världens längsta cykeltunnel”.

Från Södra station på Södermalm till Tomteboda i Solna på ca tio minuter genom tunneln. Snacka om supercykelväg. Och den är ju så gott som klar.

Men Trafikverket som skulle göra en utredning har väl valt att se omöjligheter istället för möjligheter med cykelprojektet och tjurigt avfärdat förslaget.

Varför blir jag inte förvånad?

Vem är det som bromsar hela tiden när såna här fina visioner dyker upp?

Frustrerande.

Kul att springa loppet iallafall.

Men när jag passerade Odenplans pendelstation (man fick veta var man befann sig under hela loppet) kunde jag ju omöjligt hålla tankarna borta på att man velat förbjuda av/på-stigning med cykel därifrån.

Har du missat detta? Läs här. 

Odenplans pendelstation öppnar i början av juli. Misstänker att de inte heller då har bestämt sig i saken.

Men med tanke på SLs traditionellt cykelfientliga inställning så kan ju det där om att man inte får gå av med sin cykel bli hur roligt som helst.

Tänk vad symboliskt vackert det skulle bli med en SL-anställd som försöker tvinga dig och din cykel tillbaka in i tåget igen. Om än något förvirrande för påtvingaren som skolats i ett ytterst restriktivt förhållningssätt till cyklar i SL-trafiken.

/DS

 

 

Mer om porten till Roslagstulls Återbruk som inte öppnas upp för lådcyklar

Är väl medveten om att det här med porten till återvinningscentralen vid Roslagstull, som bara öppnas för bilar och sällan för lådcyklar, inte berör jätte många.
Men om den fixas är det ändå ett litet steg mot ett mer cykel-vänligt samhälle.
Så jag skrev ett mail och har dessutom kontaktat en lokaltidning och hoppas förändring är inom räckhåll genom det.
 wpid-Photo-20160712133929663.jpg
Så här lyder mailkonversationen hittills:
Mail från mig till stockholmvatten.se 19/3 2017
Älskar roslagstulls återbruk men problemet är att man kanske inte blir insläppt (eller utsläppt) på Roslagstulls återbruk. Med bil – ja. Alltid. Med lådcykel – inte alltid. Eller långt ifrån alltid. Under ungefär 2 av 3 besök i snitt har den stora porten som ska öppnas automatiskt, inte öppnats för att släppa in eller ut mig och min cykel.
 
De lådcyklar ni själva (fantastiskt bra) lånar ut, den bredare trehjuliga varianten, skulle aldrig kunna komma in dörrvägen då sensorn till porten sviker (mindre bra).
 
Anmälde problemet i dec 2015 till er.
 
Men ni verkar inte bry er?
 
Synd tycker jag.
 
Med vänlig hälsning, David
Svar 21/3 2017

Hej David!

Vi ska försöka få cyklarna att samverka bättre med magnetslingorna i marken.

Helst skulle det göras något radikalt så att inga tveksamheter fanns om funktionen.
Tyvärr är det lite komplicerat med ansvar och kostnader för tillfället, eftersom
Vanadisberget byter ägare nu i september. Vi kommer inte att glömma bort det
hela i alla fall. Roligt förstås att du gillar återbruket också.

Med vänliga hälsningar / Stockholm Vatten och Avfall

För mig är det fortfarande svårt att förstå, även om jag försöker hårt, att problemet ska vara så svårt att lösa.

/DS