Tack vare mina dubbdäck


Min text om vintercykling om en cykeltur till jobbet en snökaosdag utan motsvarighet dec. 2012 har nyligen blivit publicerad och översatt till norska i Olympiastadion

Lägger ut den på svenska här på bloggen.  

Vinter. För många betyder det att cykelsäsongen är över.

Och hade nån frågat mig för några år sedan om vintercykling är något man bör hålla på med eller inte, hade jag nog rekommenderat det sistnämnda – åtminstone under de perioder cykelväglaget är som värst.

Men det var då. Nu vet jag bättre.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

vintercyklingEfter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Ett par veckor senare skulle min nyvunna optimistiska inställning till att cykla året runt sättas på prov i det mest extrema av vinteroväder i Stockholm på år och dag.

Det var en viktig arbetsdag jag vaknade upp till. En stor elevproduktion på min arbetsplats Solna kulturskola, strax norr om stockholms innerstad, skulle ha genrep senare på kvällen.

Jag fick under intagandet av min frukostgröt framför TV:n höra nyhetskanaler rapportera om igensnöade vägar, olyckor, inställda flyg och tåg; bilar och bussar som stod och slirade eller hade kört i diket.

För att stärka mig själv inför utmaningen tänkte jag: Detta är en helt vanlig dag precis som alla andra, en dag då jag tar mig fram genom att cykla.

Jag hade rotat fram långkalsongerna längst inne i garderoben och min nyservade Koga Miyata från 86 med mina nya fräscha dubbdäck väntade beredd nere i cykelrummet.

Jag leder min cykel mot husets tunga ekport som vetter ut mot Norrtullsgatan. Får med viss möda upp den. Väderleken är värre än jag kunnat föreställa mig och på körbanan ligger djupa drivor av snö. Jag gör mig redo för ta mina första tramptag i den fem kilometer långa strapatsen norrut mot Solna. Stora täta flingor faller och gör sitt bästa för att sikten ska bli så knapp som möjligt. Vinden river och sliter i mig och min cykel, men med stor ansträngning får jag mina däck att klyva det decimetertjocka snötäcket och sakta ta mig framåt.

Det ringer. Jag stannar och gräver fram mobilen ur min högra bröstficka. Inte en ultimat förvaringsplats då de stora snöflingorna letat sig in och blivit till vattendroppar vitt utspridda över displayen. Det är Maggan, min kollega som säger att hon är totalt insnöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbana och bussar är inställda, taxi tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Maggan är stressad och uppriven, det är hon som har huvudansvaret över kvällens repetitioner med hundratals elever inblandade.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” suckar hon förtvivlat.

”Javisst” svarar jag ”jag cyklar ju”.

Maggan skrattar till ungefär som om hon inte riktigt vet om jag skämtar eller inte, men frågar om jag i så fall kan ta över ansvaret för den viktiga repetitionen.

”Okej det är lugnt”, svarar jag samtidigt som jag får syn på buss 515, vilken jag själv skulle nyttjat för att ta mig till Solna denna dag; om jag nu inte på senare tid gått och blivit cykel-dubbdäcks-frälst vill säga. Och det visar sig varit tur för bussen har tydligen fastnat strax efter Roslagstull i närheten av Wennergrens center. Den står där och kämpar för att ta sig loss men kommer inte en decimeter.

Jag avslutar samtalet med Maggan och cyklar vidare. Närmar mig södra delen av Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist som ser ut ungefär som en cyklande snögubbe:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, flämtar han plågat och fortsätter söderut i snöyran.

En grupp människor står och väntar på buss 515 vid Haga södra. Ett par av dem ler oförstående åt mig och min kamp i snökaoset:

”Nån buss kommer tyvärr inte att komma, den har fastnat!” ropar jag åt folkmassan.

De brister ut i ett något i Stockholm så ovanligt som ett kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte mycket fortare än att gå” ropar nån tillbaka.

Jag inser motvilligt att det ligger något i det han säger och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara.

Jag svänger av mot Norra kyrkogården, fortsätter att cykla längs med den, upptäcker till min stora förvåning att det lite längre fram är…plogat. Som ett skott flyger jag plötsligt fram och det är en härlig känsla när dubbdäcken beslutsamt greppar tag i det nu mycket angenämare underlaget.

Nästa avfart är Hagavägen, där ligger återigen snödrivorna djupa. Ännu djupare.

Ett par mindre bilar och en buss har kört fast, stängt av sina motorer, gett upp. Busschauffören har inte brytt sig om att slå av sin ena blinkers som med ett ihärdigt tickande förstärker stämningen av uppgivenhet där han sitter på sin förarplats och modfälld blickar ut i tomheten.

Den enda, på platsen, som fortfarande kämpar för att ta sig loss är en korpulent man i övre medelåldern i en stor svart BMW. Han bara sitter där i sitt fordon och gasar. Bilen gungar på sin höjd fram och tillbaka några centimeter, trots det fortsätter han att trycka gasen i botten så motorn bokstavligen vrålar.

Jag passerar honom sakta, trampar på bäst jag kan, han vrider sakta huvudet åt mitt håll, jag lägger märke till en sträng saliv som hänger ner längs mannens ena mungipa, våra blickar möts för ett kort ögonblick, hans stora svarta pupiller avslöjar att han är helt vansinnig. Han har tydligen stora problem att acceptera det faktum att han inte kommer ur fläcken; trots sina hundratals av dyrköpta hästkrafter. Jag anstränger mig för att se medlidande ut, inser att det finns en risk att han uppfattar mitt mjuka ansiktsuttryck som en provokation. Av hans iskalla blick att döma är det precis det han gör.

Jag svänger av mot Råsundavägen och lämnar den arga mannen i BMWn och de andra strandsatta bakom mig. Då slår det mig plötsligt.

Denna dag, kanske decenniets vädermässigt mest extrema, representerar jag det enda av trafikslag som överhuvudtaget tar sig fram. Tack vare mina dubbdäck.

Så slutade min Black Friday

Black Friday. Egentligen borde jag bara ta en sömntablett eller två och sova bort denna hemska dag. För jag avskyr den. Folk blir som besatta.

MEN det är svårt när den cykel man sneglat på, lite då och då under flera år, men avstått för att jag tyckt den varit aningens överprissatt plötsligt, under en endaste dag, står tillgänglig med hela 20% rabatt på Gamla stans cykel.

Trots denna näst intill obeskrivligt kraftfulla frestelse så bestämmer jag mig för att avstå.

Istället väljer jag att dela ett budskap från Green peace på min FB-sida:

black-friday

Men sen, ironiskt nog, smyger det sig på nåt slags ”avstår jag det stora är jag åtminstone värd nåt litet” – känsla.

Hörlurar. Med brusreducering. Gör att man kan stänga av ljudet från omgivningen, gå in i sin bubbla, bara höra och vara i sin egen musik. Perfekt som tröst. Visst är jag värd ett par sådana, för en tusing (300:- BF-rabatt) efter att ha avstått en cykel för 9700:-?!

Jag cyklar bort till närmaste Elgiganten och köper ett par Philips som lite senare skulle visa sig inte vara alls lika fantastiska som testerna utlovat.

Jag börjar må dåligt över att jag beter mig så karaktärslöst; att jag ena stunden delar ett tydligt klimatbudskap på FB och i den andra själv beblandar mig med de fyndkåta hemelektroniksjägarna.

Försöker släppa. Klockan är halv fyra, dags att hämta dottern. Tar lådcykeln eftersom vi ska handla en del. Inne på hemköp, i kön lite senare, börjar det plinga frenetiskt i min telefon. Det är en polare som befinner sig på Gamla stans cykel. Jag har tidigare bett honom att kolla om de har en Pelago Hanko i min storlek om han ändå skulle dit och kolla läget. Jag får reda på att den finns i min storlek.

Den starka känslan av köplust börjar smyga sig på igen. Har inte köpt en cykel på 3-4 år. Jag är cykelbloggare och cykling (och allt det för med sig) utgör en stor del av min identitet och hur jag ser på mig själv. 2500:- i BF-rabatt. Jag kanske ändå skulle…Ungefär så går tankeströmmarna.

Jag bestämmer mig för att åtminstone åka dit för att utsätta mig och mitt förhållningssätt till Black Friday för lite prövning…eller jag vet inte. Men jag köper iallafall en glass till Bellla, sätter henne i lådcykeln tillsammans med matvarorna och rullar bort mot Gamla Stan. Självklart ångrar jag mig på vägen, tänker mest att det var en rätt dålig idé, men väljer ändå att fortsätta och ungefär 30 min senare har jag blivit ägare till en Pelago Hanko:

10_pelago_hanko

Pelago Hanko is a multipurpose bicycle that sets the standards for versatile city riding. It’s the Pelago translation of the popular hybrid bicycle: urban classic with no compromise on the design and technical performance. Hanko can be equipped for commuting, touring and all-around urban riding regardless the weather conditions.

Jag tycker att den är helt sjukt tilltalande. Funkar till allt.

När jag skriver detta faller ett tätt snöfall utanför mitt fönster. Och jag är i skriande behov av ”en riktig” vintercykel, vilket det här onekligen verkar vara, även om det svider att börja cykla i vinterväglag med en ny cykel. Men den ska användas. Det ligger i dess natur.

Ungefär så. Ska hämta den på tisdag. Inser nu, efter att ha reflekterat vidare, att jag behöver den i mitt stall. Ett välbehövt komplement till mina två vikcyklar och lådcykeln. Ångrar mig inte en centimeter. Än så länge.

Så slutade min Black Friday. Gick jag från skeptiker till inbiten hard core-medlem i BF-klubben?

Får försvara mig med: ”It´s a good deal if you need it.” Och det gör jag. Hörlurarna lämnade jag däremot kvickt tillbaka.

DS

Om längtan efter ett skäl att köpa en el-cykel

Enligt elcykelguiden.se så såldes det 30 000 elcyklar i Sverige 2014/2015 och 2015/2016 hela 45 000. Det innebär att av alla cyklar som säljs är 7,8% el-cyklar och det ökar förstås hela tiden. Vi har inte riktigt kommit upp i samma nivåer som Tyskland, Danmark och Nederländerna, där elcykelförsäljningen står för 15-20 procent av marknaden – men vi närmar oss med stormsteg.

Har då elcykelfebern även drabbat mig själv? Varför har det skrivits så lite om detta här, trots att det rapporteras mycket och ofta om elcyklarnas framfart i andra medier. El-cykeln är ju också i allra högsta grad ett fordon som i många fall kan ersätta bilen och borde vara synnerligen välmotiverat att skriva om i en blogg med liv utan bil-tema. För att inte tala om kombinationen el-lådcykel och/eller el-vikcykel.

Här kommer svaret.

Trots att jag längtat efter ett skäl att själv införskaffa en el-cykel har jag inte kunnat motivera det. Jag har knappt 5 km till jobbet, skulle det vara en sträcka som skulle motivera elektrisk support? Skulle inte tro det. Så även om jag har längtat efter ett behov, och jag är inte den som dras med bara för att elcykeln flugifierats, har det inte funnits något. HIttills.

Men nu har jag skaffat mig anledningar till att bege mig söderut, mot Johanneshov. Det är 10 km från mitt hem i Vasastan. Och nu när jag skriver det, smakar på det, går det upp för mig att 10 km kanske inte heller, för en fullblodscyklist, är tillräcklig anledning att investera i en ny elcykel?

Finns någon livlina? En snyggt motiverad formulering som kan få mig över kanten? Jag är inte den som köper prylar i onödan. Jag är minimalist. Vill inte ha mer prylar än jag behöver och det gäller, tro det eller ej, även cyklar.

Jag försöker mig på en motivering iallafall.

10 km var det. En svensk mil. Fram och tillbaka 2 mil. Ibland är man lat. Har jobbat hårt. Kanske man ställer in för att man inte riktigt orkar. Stannar hemma och spelar tv-spel istället (ja, jag gör det trots att jag är 40 om mindre än ett år och skäms inte för det). Kanske är väderleken motbjudande också. Man är helt enkelt för seg för cykling. För vanlig cykling alltså. På gammal traditionellt vis.

Men inte för el-cykling. Där kom den. Motiveringen. Inte godtagbar på kortare sträckor men på längre. Hurra. För det sämsta är ju att bli kvar hemma. Att inte komma iväg. Finns det något så deppigt och destruktivt som att bli kvar i soffan.

Då återstår bara en fråga. Vad ska man satsa på? Eller ska man inte satsa nu utan vänta. Utvecklingen går snabbt. Kommer ju nytt hela tiden.

Den här till exempel. Vello Bike ligger och lurar på Kickstarter. En 12 kilos självuppladdande vikcykel som beräknas releasas till sommaren!!

vello-bike

 

Weighs only 11,9 kg (26 lbs) ELECTRIC – CALIPER BRAKE, CHAIN Frame material: Double butted chromoly The first self-charging folding electric bike with 6 different pedal-assist levels, e.g. ”self-charging” mode for a boost only uphill – battery recharges downhill/braking. ”Turbo” mode: continuous pedal-assistance up to 15 mph/25km/h from the motor for 30-50km. Recharging easy. Free app for smartphone (iPhone & Android).

Lite för bra för att vara sann eller ett underverk för multimodalt pendlande återstår att se.

Men hur som så fattar man att utvecklingen skenar på just nu. Vad man märkt är att elcykeln får folk att cykla som vanligtivis inte skulle göra det. Och vad samhället behöver är just en ökning av antalet cyklande – el eller inte spelar kvitta.

/DS

Inlägg om cykelförbud på pendel ledde till artikel

Mitt blogginlägg, för ett par veckor sedan, som handlade om det totalt obegripliga beslutet att förbjuda medhavd cykel från/till odenplans nya pendeltågstation har tagit skruv.

Cykelexpert Krister Isaksson retweetade inlägget vilket ledde till att ”Mitt i Vasastan” kontaktade mig och ville göra en artikel om saken; samt fråga ut ansvariga vad de möjligen kan ha för rimliga försvars-argument kring detta cykelfientliga och horribelt osmakliga dråpslag mot människor som önskar pendla sunt och hållbart.

Igår publicerades artikeln.

14484913_1796920060553910_4279352459842427342_n

”Du som tagit med dig cykeln till och från Karlberg behöver tänka om. Station Odenplan är inte anpassad för resenärer med cykel.” (Landstingets hemsida.)

”…tänka om.” Är det undertext för att överväga bil eller att se om livspusslet tillåter en extra cykeltur till Sundyberg eller Solna pendeltågstation, där man (fortfarande) får ta med cykeln på tåget.

Programledare för Citybanan Anders Sköld säger att många andra också undrat över skälet till cykelförbudet när han ställs till svars av Mitt i. Han vidarehänvisar till SL:s (superstrikta) regler för cykel i tunnelbana och menar att han inte ser någon möjlighet till att ändra på dem eftersom pendel och tunnelbana är så tätt sammanlänkade på vid Odenplan.

Att pendel och tunnelbana är så tätt sammanlänkade menar han alltså är ett tillräckligt kvalificerat argument; så slagkraftigt och genomarbetat att folk som vill kunna göra samma sak man idag kan vid Karlberg (som ska läggas ned, Odenplan ska ersätta) ska förstå logiken i denna ”omöjlighet”?

Om man inte kan lösa en sådan sak till fördel för en något mer balanserad trafikmaktordning och inte minst i miljösynpunkt, saknas då inte all form av vilja, problemlösningsförmåga och kreativitet?

För mig framstår det väldigt märkligt om man inte tycker att det är oerhört pinsamt att uttrycka sig så pessimistiskt och onyanserat.

I det stora hela handlar det om att få till ett trafiksystem som i så hög utsträckning underlättar yteffektiva och miljövänliga transportalternativ. Varenda liten sketen åtgärd som leder till förbättring är av största vikt.

Men när man försämrar! Ska det överhuvudtaget vara tillåtet? 2016!

Men att formulera sig så som Anders Sköld gör, att pendel och tunnelbana är för tätt sammanlänkade för medtag av cykel på förstnämnda, framstår ändå som ett ytterst välsmort och genomtänkt argument i relation till hur trafiklandstingsråd Kristoffer Tamson (M) väljer att se på saken:

”Du kommer inte kunna ta med dig cykeln på pendeltåget från nya Station Odenplan. – Tanken är att man ska kunna lämna cykeln i det nya moderna garaget.” (Vi i Vasastan)

Ja du Kristoffer Tamson, varför skulle man vilja ta med cykeln på tåget när man kan lämna den i ett nytt modernt garage istället? det kan du ju fundera över.

Och det kanske han gjort och kommit fram till ett och annat sedan uttalandet i Vi i Vasastan. För så här säger han nu i den aktuella artikeln i Mitt i Vasastan:

”När vi efter flera dagar får tag i trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons är han positiv, dock utan att vilja lova något.

– Min horisont har hittills legat på att vi ska hålla tidplanen för Citybanan. Men i takt med att det landar är det rimligt att vi tittar på hur alla på bästa sätt ska kunna fortsätta pendla.”

Läs hela i artikeln i Mitt i Vasastan här.

DS

 

 

 

In love with a lådcykel

Har varit lådcykelägare i lite drygt sex år nu. Kommer ihåg att jag var så sjukt lycklig över vår nya Bakfiets.

Visade den för polaren redan första dan, och vi kände direkt att vi måste göra en liten film om när jag stolt cyklar upp från Gamla stan mot Götgatspucklen och vidare med honom i lådan.

Som för att bevisa att även en lång cykel på ca 40 kg och med en oerhörd lastkapacitet är fullt duglig (alla trodde ju inte det).

Att cykeln var totalt genial och ett mästerverk rådde en absolut samstämmighet om.

Inspelat med en iPhone 3gs och med polarens egenkomponerade dänga som bakgrundsmusik.

Vad ung man var.

Ge ett vettigt argument till varför man inte kommer få ta med cykeln från Odenplans pendel och vinn fint pris

Stötte på en norrman. Kollega från förr. Tvåbarnsfar och trumpetare. Vi har köpt en lådcykel och det är det bästa vi gjort på länge ropade han ut så det hördes över halv stan (kryddar lite som vanligt) när han fick syn på mig.

Han fortsatte att passionerat resonera över hur det kan vara på det viset att folk verkligen vill åka runt inne i stan med bilar och sitta i köer och svära sig hesa i letandet efter en p-plats.

Lådcykellivet gjorde helt enkelt familjetillvaron så mycket enklare och roligare. Enda felet var egentligen att man inte tagit steget tidigare, menade han.

De hade satsat på en Livelo. Svensk, eldriven, trehjuling med något slags starkt tyg istället för traditionell låda. De hade haft den ett tag och var hittills oerhört nöjda med sin investering på ca trettiofemtusen spänn.

Vi stod och snackade cykel intill Odenplan, inte långt från det nybyggda cykelgaraget, där man fram sommaren 2017 helt gratis kan få nyttja en exklusiv cykel p-plats (ta chansen).

Ett ställe som andas cykelvänlighet i det nya cykelvänliga tidevarvet helt enkelt.

Nja, inte riktigt ändå. För det ligger faktiskt tyvärr en fet sordin på stämningen här. Och det känns i luften på nåt sätt.

Landstinget har nämligen bestämt att om man är i krokarna och vill ta sin cykel med sig på pendeltåget i framtiden, får man bestämt trampa bort till Södra station (4 km) istället (eller Solna). För på Odenplans nya supermoderna pendeltågsstation (som öppnar 2017) vill man inte veta av några cyklar.

Jag orkar inte redogöra för alla bottenlösa argument kring detta.

I söndags fick för första gången allmänheten gå ner och se sig om i den nybyggda stationen. Jag försökte förklara för en SL-tjänsteman, som fanns på plats för frågor, att det finns en poäng i att även om man inte får ta med cykeln i rusningstrafik finns folk som jobbar udda arbetstider och kan ha god nytta av cykelmedtagande ändå, övriga tider.

En granne som står och lyssnar bredvid snappar upp vad vi pratar om och ropar ”Du får väl skaffa bil istället David!” och hjälper därmed till att lyfta upp min poäng ytterligare en nivå. Tack granne.

SL-tjänstemannen försvarar cykelförbudet med säkerhetsrisk med cykel i rulltrappor och lite annat käbbel innan han ger sig och till och med menar att det är bra om vi ifrågasätter cykelförbudsbeslutet och trycker på i den saken. Inte minst för att han själv uppskattar att kunna ta sin cykel på pendeln.

Ska man orka det? Kämpa för en sak som borde vara så självklar i de rödgrönas nya cykelstockholm. Men det ska tilläggas att det är moderater som bär skuld till detta så extremt bakåtsträvande beslut. Eller som trafiklandstingsråd Kristoffer Tamson (M) väljer att förklara saken:

”Du kommer inte kunna ta med dig cykeln på pendeltåget från nya Station Odenplan. – Tanken är att man ska kunna lämna cykeln i det nya moderna garaget.” (Vi i Vasastan)

Ärthjärna! (Kanske lite omoget men i det här fallet hittar jag verkligen inget mer träffande ordval.) 

En solskenshistoria om en stulen cykelväska

Under tisdagkvällen satt jag tillsammans med några vänner på ett hak på söder och kollade sveriges vm-kvalpremiär mot Holland. Trots ett, med tanke på det idéfattiga svenska spelet, bra resultat – blev det ändå en sorgens afton.

Min axelväska, en Klickfix matchpack som man elegant fäster framför styret, och som kan växla från korgform till en på höjden utdragen shoppingbag med god kapacitet, och som blivit till en sån viktigt pusselbit att man inte ens vågar fantisera om en tillvaro utan den, stod bredvid mig under bordet i det ögonblick Marcus Berg gjorde sitt livs konstverk i och med 1-0.

Det var under det skeendet av matchen som det som inte fick hända hände.

Den specialdesignade cykelväskan som mig blivit så kär fanns plötsligt inte längre där.

Jag byter blixtsnabbt fokus från fotbollsglädje till tjuvjakt. Har någon av mina vänner sett något? Nej.

Kanske någon har lämnat in den i baren och av någon outgrundlig anledning trott den var borttappad? Svaret blir åter nej.

Jag inser fort att tjuven listigt inväntat ett dramatiskt skede under matchen och i den fyrtiofjärde matchminuten tagit tillfället i akt.

Väskan innehåller en notpärm (jobbigt), träningskläder (obetydligt), astmamediciner (surt), iPad (gammal) och två burkar Kvarg (ingen kommentar). Det som gör mest ont (känslomässigt inte ekonomiskt) är egentligen förlusten av själva väskan som blivit som en trogen vän. Och såklart obehaget i att ha blivit av med något som man varit så övertygad om att man placerat på ett ställe långt innanför alla  trygghetsmarginalers gränser.

Lite senare, när jag kommer hem, talar jag ut med min tillfälligt inneboende och mycket sympatiskt inlyssnande australienska.

Det är med ett tungt hjärta jag lite senare somnar den natten.

Jag vaknar tidigt för att göra en polisanmälan, bli av med det bara, få det gjort. Jag berättar om det för några kollegor på jobbet, tänker att jag ska beställa en ny väska, jobbar, hämtar dottern, möter upp en annan pappa och lekkamrat till Bella.

Sen börjar det ringa. Flera gånger. Jag googlar numret. Det är som jag trodde – nåt företag. En av alla dessa telefonförsäljare som vill förstöra ens liv. Den här är så påstridig att jag till slut får blokera hens nummer. Jag vägrar byta ett enda ord med dem. Jag är av den åsikten att deras usla tillvägagångssätt borde kriminaliseras.

När Bella och jag kommer hem blir vi emottagna av australienskan i hallen. Hon säger kort och gott I think your bag is back.

Jag tror henne inte.

Tills jag ser den. På köksbordet. Jag fattar ingenting. Hur sjutton har den kommit hit hem till mig? Den var ju inte ens märkt med namn och nummer.

img_6617

 

A guy (nice) came by with it, a locksmith.

Allt är kvar i väskan utom min gamla padda (eller jobbets).

Låssmeden har lämnat sitt nummer. Jag ringer upp omgående. Jag måste få tacka honom och fråga hur allt gick till. Vilken hjälte. Vilken förebild.

En pratsam öppensinnad människa är det. Som försökt ringa mig 30 gånger. Som tack har jag blokerat hans nummer. Och som hans tack till mig för det har han bemödat sig åka hem till mig med väskan.

Hur hittade han mitt nummer och adress?

Jag har läst Lisbeth Salander och i mitt yrke får man en del värdefulla erfarenheter angående sånt här förklarar han stolt.

En adress och nummerlista till mina kollegor fanns i slutet av pärmen. Men hur visste han till vilken av de 35 adresser som stod där han skulle åka till?

Mina initialer på pärmens rygg räkte förstås för att dra en och annan slutsats.

Jag är oerhört tacksam.

Mest för att själva cykelväskan är tillbaks och inte minst för att en enda oegoistisk handling av en enda människa kan få en att börja tro på ljuset igen. Jag tackar honom igen och igen och berättar att nästan gång jag hamnar i en motsvarande situation ska jag göra samma altruistiska kraftansträngning för en medmänniska. Han vill inte ha nån ersättning. Men en kaffe. Eller öl. Nån gång.

Nästa gång du anlitar en låssmed i Sthlmsområdet, välj då min nya hjälte.

img_6618

 

En svensk hopfällbar

Har en granne som frågade mig om jag var intresserad av att köpa en hopfällbar cykel. Han kände till att jag är intresserad av den typen av fordon och hade ett som bara stod och samlade damm i sommarstugan.

Jag bad han skicka en bild på den. Så här ser den ut.

Det är en Microbike. Svenskproducerad. Ska inte köpa den, har ju min Brompton.

Men hittade en himla fräsig reklamfilm för cykeln.

MicroBike was produced in Sweden between 1988 and 1993. 16 000 bikes were sold. The price at the end was SEK 3800, USD 560.

 

Det känns fånigt att säga plingeling

Hittade denna på kylskåpsdörren. Måste va syrran som satt upp när hon varit barnvakt.

Och jag kan hålla med.

Det känns oerhört fånigt att säga ”plingeling” eller ännu värre ”plingplong” om ringklockan gått sönder eller saknas.

Inte för att jag kör på folk men jag skulle nog föredra att sakta ner och/eller krypcykla eller stanna, tills det att personen i fråga upptäckt mig framför att säga det ultratöntiga ordet.

Eller ett starkt och tydligt ”ursäkta” kanske vore att föredra vid vidare eftertanke.

JA det är det sannerligen.

Slutreflekterat om detta.

 

Enkelt att minimalisma med lådcykel och ett återbruk runt knuten

En av mina absoluta fritidssysselsättningar är att rensa, slänga och göra mig av med sånt jag inte behöver.

Kanske inte så mycket innan jag gjort det. Men efteråt känns det alltid bra. Befriande. Att inte ha saker omkring sig som bara står det. Jag vill gå så långt som att hävda att de finns där, nånstans i ens undermedvetna, och liksom stör. Därav den positiva känslan när sakerna är borta.

Att göra sig av med grejor blir avsevärt lättare om man har tillgång till en lådcykel. Och speciellt för mig själv, som har lycksen att bo bara någon kilometer från Roslagstulls återbruk.

Där tas det om hand som kan återanvändas vid en disk strax innan sopsorteringen. Min klädhängare och några krukor till exempel, kan man snart hitta i någon av stockholms Second hand butiker.

Om du tycker att det ser ut som att det står två låne-lådcyklor (Bakfiets.nl) bredvid skylten är det en helt korrekt iaktagelse. Mycket smakfullt initiativ av stockholm stad får man säga.

Enligt personalen som gick igenom mitt eget lass har de redan blivit mycket populära.

Lägenheten är nu minimaIismiserad. Idag ska jag ge mig på förrådet. En kul utmaning.

/DS