Har förmånen att få snacka om cykel en hel timma i podden Andra sätt

Hade den äran att få prata cykel i en hel timma i podden ”Andra sätt” för nån vecka sedan. Nu har avsnittet kommit ut. Det blev mycket snack om vikcyklar, bilens kostnad, cykel på tåg och mycket mera om sånt där cykel-relaterat som gör livet värt att leva.

David Sennerstrand driver bloggen www.livutanbil.se, där han bloggar om ett av sina stora intressen, cyklismen! Hela avsnittet är egentligen en hyllning till det fordon som för ca 200 år sen uppfanns pga den tidens största klimatkris.

Du hittar avsnittet (36) HÄR.

Podden är riktigt inspirerande och jag vill passa på att rekommendera den. Det finns många intressanta avsnitt att lyssna på.

Det här är en intervju-podd, där jag träffar människor som på ett eller annat sätt har valt att ifrågasätta rådande normer. En del människor träffar jag för att de har intressanta idéer om livet, andra människor för att de gör saker annorlunda. De kanske har ett jobb som gör att de har hittat den perfekta balansen mellan jobb och fritid, de kanske har gjort ett val en gång som gjorde att hela livet förändrades. Alla har dock gemensamt att de har funderat över just sin egen situation, och hur de skulle kunna anpassa den för att passa dem själva på bästa sätt.

DS

That´s why I love my front rack

Vissa ägnar sig åt golf, andra tycker det är kul att spela fotboll och en tredje försöker fördjupa sig i hur börsen egentligen fungerar.

Mitt intresse är inget av ovannämnda men däremot uppskattar jag att lasta på cykel.

DET ÄR BARA SÅ KUL. 

Lådcykeln är guld att ha för att få utlopp för min lilla hobby.

Till exempel när man ska transportera ett trasigt (totalt) skoskåp till tippen utan bil som på bilden nedan.

IMG_7958

Hur många gånger har jag inte utnyttjat potentialen i detta fantastiska fordon för liknande utmaningar (eller utmaningar förresten, det är ju lätt som en plätt)?

Nog om lådcykel för nu. Det är inte vad detta inlägg ska handla om fortsättningsvis.

Snarare om standard-cyklars lastkapacitet.

Till exempel ett front rack tänjer på gränserna för vad många säkert tror att man kan lasta på en vanlig cykel.

Jag har ett front rack XL på min Pelago Hanko. Det sattes på prov igår när jag cyklade en resväska (och min kånken) från Vasastan till Kärrtorp (ca 1 mil).


IMG_7993 IMG_7994Är man medveten om vad som är möjligt så kanske man inte alltid behöver en lådcykel för att utmana bilbehovet.

Om det finns nån ängslig där ute, som tycker sig att det hela ser instabilt och farligt ut, så kan jag lugna vederbörande och lugnt säga att med ett par spännband blev ekipaget hur stadigt som helst.

På landet är det inte ovanligt att man tar bilen till affären, även om det bara är 1-2 km dit, det regnar inte och man endast behöver införskaffa till exempel mjölk, socker, mjöl, frukt och glass.

Jag är inte alltid bättre själv för jag har gjort likadant. När vi befinner oss i sommarstugan utanför Oskarshamn, i det lilla kustsamhället Påskallavik, då har jag själv tagit bilen till Konsum ibland – trots att det bara är någon dryg kilometer dit.

Försvar? Det finns liksom ingen bra cykelkorg (har skaffat nu) och jag cyklar ju så mycket i Stockholm.

Men det duger inte. Att köra den här korta typen av sträckor är rent bilmissbruk och inget annat. Åtminstone om man är en frisk människa som kan och mår bra av att röra på sig.

Enligt På egna ben så är hälften hälften av alla bilresor i Sverige kortare än 3 km. Och de flesta känner väl till att en bil släpper ut mest vid varje tillfälle den startas upp – innan den blivit varm vill säga. Detta ska göras så få många gånger som möjligt om man vill va snäll mot vår planet.

Att investera i ett ordentligt rack, pakethållare eller cykelkorg kan vara ett viktigt första steg för att komma till bukt med sitt bilmissbruk.

Det är varken dyrt eller svårt.

/DS

 

 

 

Om bilist i cykelfält som hindrade kollektivtrafik och om podden Andra sätt

Cyklade Sveavägen söderut igår. Jag var på väg till Södermalm för att medverka i podden Andra sätt. Kommer snart att gå in närmare på det men känner att jag bara måste snacka lite om en bil som ställt sig i cykelfältet ungefär i höjd med hötorgsskraporna på sveavägen.

”Vadå bil i cykelfältet? Varför berätta om det? Det händer ju hela tiden!” Ja men den här gången påverkade det felstående fordonet inte bara cyklister (de flesta trampande valde för övrigt att klämma sig igenom glipan mellan den felstående och den röda bilen…bilden) till en off grid-väg, utan problematiserade tillvaron också för andra transportslag, vilket kanske inte hör till vanligheterna.

FullSizeRender

Du ser själv. Bussen kan inte komma någonstans. Verkade ha tutat ett tag för att locka fram ogärningsmannen men busschauffören såg ganska uppgiven ut och verkade ha gett upp, när jag passerade.

För någon vecka kunde man läsa följande i lokalbladet (Mitti tror jag).

 

böter cykelfält parkering

Och det är verkligen på tiden. Lapplisor verkar ha haft totaltolerans mot fordon som parkerar eller stannar i cykelfält/banor hittills. Vi kan ju hoppas att det förändras nu. Att runda en bil (eller informera när man orkar ta diskussionen) är nåt man som cyklist är så sjukt trött på i den här stan.

Jag har fått den äran att vara gäst i podden Andra sätt. Jag blev inbjuden för bära vittnesmål om cykelns potential att förändra ens tillvaro – så som den gjort för mig. Cykeln kan ju vara en avgörande pusselbit för downshifting – vilket har varit ett återkommande tema i podden. För några år sedan räknade jag ut att jag själv skulle kunna jobba 1 till 1,5 dag mindre i veckan, och ändå ha samma ekonomiska marginaler, bara jag skippar bilägandet (vilket jag ju såklart gör:).

Poddavsnitttet är nu inspelat och så fort jag vet när det ska publiceras ropar jag till. Det är så obeskrivligt kul att prata cykling helt obehindrat i en dryg timme.

Har lyssnat på podden och kan verkligen rekommendera den. Patrik Andersson gör ett strålande jobb i mötet med människor som på ena eller andra sättet brutit med rådande normer (särskilt avsnittet med Oskar Lindberg ”Fantastiska farbror fri” är inspirerande). Du hittar den HÄR.

/DS

 

Lite om att checka in en Brompton och lite om Dantes åklåda

Inlägg två dar i rad. Det var ett tag sedan. Jag känner att lusten till att skriva är på väg tillbaka. Lusten till att skriva om cyklar. Och lite annat.

Det som är cykel-relaterat motsvarar en så stor del av det jag lägger min uppmärksamhet på, och inte konstigt att man vill dela med sig. Saker att skriva om dyker ju upp hela tiden. Och även om det ibland varit glest mellan inläggen senaste året, så har jag ändå haft en hel del att skriva om sen denna bloggen föddes i juni 2010. Den fyller med andra ord sju år i dagarna. Grattis blogg.

Igår lånade jag ut min Brompton-väska (Carradice) till en kille som jobbar för MOVEBYBIKE.

De skulle dra till Holland på lådcykelmässa och behövde ha möjlighet att checka in en Brompton.

wpid-Photo-27-mar-2012-1022.jpg

Den variant jag har från engelska Carradice är inte onödigt skrymmande, vilket jag anser att Bromptons egen vadderade flygväska är. Denna är inte vadderad men det har jag fixat själv med kartong och små bitar av liggunderlag jag lägger i hörnen. Haft haft i fler år nu och är supernöjd med köpet.

wpid-Photo-26-mar-2012-1710.jpg

Inte heller dumt att kunna bära den som en ryggsäck (bild fr 2012, vad ung jag var!!). Då är händer fria för övrigt bagage och man kan ha väskan på ryggen för att cykla till hotellet (eller vart man nu är på väg).

Blir lite avis och sugen på att själv dra iväg med min Brompton. Men tillfälle kommer senare i sommar.

På tal om lådcyklar så såg jag här om dagen den minsta jag sett. Ett hemmabygge. Den stod parkerad utanför stadsteatern.

IMG_7953

Det känns nog rätt ballt för Dante att åka i den där. Hur säkert det är avstår jag från att kommentera.

DS

De skulle bli djupt traumatiserade om de fick se hur det går till i Berlin #pendel #cykelförbudOdenplan #kristoffertamsons

Har varit på Mallorca några dar med min tjej. Ska inte säga så mycket mer om det än att det var riktigt trevligt. Men att nästa gång bara måste vi ha med oss vikcyklar.

Ja man kan hyra. Men då ska ju cykeln oftast tillbaks till det ställe man hyrde den på och sen har man sitt pick och pack som man kanske tvingas lämna på hotellet för att man inte kan packa på cykeln – vilket låser en ännu mer.

Läs: Dagbok från en hopfällbar cykel

Man vill helst vara så fri så att man kan stanna till där man vill. Att ha integrerat packsystem där man får med sig allt på cykeln är inte helt dum grej. Finns det överhuvudtaget ett annat rese-koncept som kan mäta sig i total mängd frihet?

Man kan byta till buss eller tåg när man känner för det. Och med rejäla väskor får man med sig hela sin packning på cykeln och kan i sin tur stanna var man vill utan att tänka på att man ska tillbaka.

Nu fick det bli mycket vandring istället mellan de super-pittoreska byarna: Soller, Deia och Valdemossa. Det var inte helt fel det heller ska tilläggas.

IMG_7826

På vägen hem blev det ca 9 timmar väntetid på Tegel i Berlin innan vi kunde ta flyget vidare mot Stockholm. Detta var inte tråkigt alls då vi köpte ett dagskort (€7) för nyttjande av berlins utmärkta kollektivtrafik och han med att besöka både Kreuzberg, Friedrichshain och Prenzlauer berg under dagen.

Jag älskar Berlin. Varje gång jag besöker staden frågar jag mig själv varför man överhuvudtaget envisas med att besöka andra platser. Där finns ju allt man kan önska sig och en helt genuin atmosfär. Och massa cyklar.

Tänkte avsluta det här inlägget med en reflektion jag fick med mig från Berlin. Den berör ämnet, som så många gånger förr: ”cykel på tåg”.

På berlins U-Bahn (tunnelbana) får man nämligen ta med sig cyklar även i rusningstid. Det får anses som maximal cykel-liberalism med få motsvarigheter i världen.

Det här fotot togs i förrgår 16:50 på Alexanderplatz som troligen är en av de trafikknutpunkter med flest resenärer i omlopp efter Hauptbahnhof (centralstationen).

IMG_7948

I Stockholm diskuterar landstinget, med moderaten Kristoffer Tamsons i spetsen, om det inte nog vore allra klokast med ett förbud mot att kliva av/på pendeltåget med sin cykel vid pendelstation Odenplan som öppnar 10 juli. Under rusningstrafik är cykel förbjudet att ta med överallt så det här eventuella förbudet skulle alltså va aktuellt när få personer reser under tider utanför ramarna 06-09, 15-18.

Detta gäller för cykel med SL

”Eftersom man även kommer åt tunnelbaneperrongen (där blotta tanken på cyklar är för dem som den otäckaste mardröm) som är placerad en rulltrappstur över pendeltågsperrongen – så skulle ju cyklister ges möjlighet att smita in i tunnelbanan med sina cyklar” resonerar man.
Därför övervägs det att helt bannlysa cyklar till och från Odenplan.

Om beslutsfattarna skulle vara medvetna om hur det går till i Berlin skulle de nog bli så traumatiserade att det skulle sätta djupa livslånga sår i dem av allvarligaste sort.

LÄS OCKSÅ: Ge vettigt argument till varför man inte kommer få ta med cykeln från Odenplans pendel och vinn fint pris

/DS

 

 

 

Cyklistens brandtal

Ur Doppler av Erlend Loe:

…som cyklist tvingas man bli fredlös. Man tvingas leva på kanten av samhället och på kant med det etablerade trafiksystemet som mer och mer handlar om motoriserade färdmedel, även för friska människor. Cyklisterna förtrycks, vi är en tyst minoritet, våra jaktmarker blir allt färre och vi tvingas in i mönster som inte är anpassade för oss, vi får inte tala vårt eget språk, vi tvingas under jord. Men var på er vakt, för orättvisan är så uppenbar och det bör inte förvåna någon att ilska och aggression ansamlas i cyklisterna och att vi en vacker dag, när ickecyklisterna blivit så feta att de knappt kan vältra sig in och ur sina bilar, slår tillbaka med alla medel.

Sugen på cykelsemester!

Snart är sommaren här. Jag tänker tillbaka på mina tidigare cykelresor. Blir sugen. Har inte planerat nåt än ska erkännas. Är sugen på nån trevlig cykelled i landet. Och en vikcykel-luff. Läser ur min gamla Cykeldagbok och känner att jag snart vill känna mig fri som en cykel igen. 

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap. 

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst. 

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda. 

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och. 

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

Åtta år med en Brompton

Igår gjorde jag en föreläsning/workshop i röstteknik på Universitetet i Uppsala. Till T-centralen från min bostad är det ungefär 3 km och från Uppsala tågstation till platsen för mitt framförande ungefär 2 km. Och jag blir lika glad varje gång den här typen av jobbsituationer dyker upp, som förenklas så mycket om kombinationen tåg och vikcykel är möjlig. Vilken den är (till och med i det här cykel-på-tåg-fientliga landet) för den stolte ägaren av en hopfällbar cykel av god kvalité.  

Under några år har jag, långt ifrån, haft ett dagligt vikcykel-behov. Det har inte varit som förr då min Brompton utgjorde ett, för min arbetssituation, oersättligt pendlings-verktyg. Jag for från mitt hem i Stockholm till Ekeby utanför Uppsala och sen till Vadstena i Östergötland, var och varannan vecka. Utan vikcykeln hade jag antingen fått säga upp något av jobben, eller skaffa bil. 

Att jag nu får fler och fler åtaganden som röstcoach via min sida Snacka Sunt, innebär roliga jobb samt ett ökat och efterlängtat behov av att leva ut mitt begär till den ultraportabla, fria, sunda, miljösnälla och den så oerhört lustfyllda mulitmodala livsstilen.

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i åtta år.

/DS

Om ekonomiska fördelar kring uteblivet bilinnehav #rikutanbil

Den intrikata uträkning jag gav mig på att göra för några år sedan om vad det kostar att ha bil, har blivit uppskattad och jag verkar ha tagit hänsyn till de flesta faktorer kring vad bilägande innebär rent ekonomiskt.

Men jag påstår inte att den är perfekt och jag fått en del kommentarer om vissa brister och annat man skulle kunna inkludera för att få en ännu mer verklighetsförankrad ekonomisk konsekvensanalys av bilägande.

Här om dagen damp en intressant synpunkt ner i uträknings-inläggets kommentarsfält rörande vad man kan göra med de pengar som blir över om man nu (s)väljer att avstå bil.

Hej, funderar nu på om vi ska klara oss utan bil och hittade din blogg. 
Bra genomgång! Man skulle dessutom kunna räkna med alternativkostnaden. Alltså skillnaden mellan att lägga pengarna på en bil jämfört med att spara dem i någon form och få avkastning. Man kan räkna alternativkostnaden med att ha pengarna i en aktiefond. Antag 8 procent per år. Det är en vanlig uppskattning. för att köpa volvon för 77.300kr blir det då ca 20.000kr på tre år (8 % per år i en ISK) eller nästan 7.000 per år. 
För den som köper ny bil för 295.000kr blir det ca 75.000kr eller 25.000kr per år. 
Aktiemarknaden går ju upp och ner kan man invända. Men å andra sidan kan man säga att den här alternativkostnden är oundviklig, den är något som alla har som köper bil. Någon mekar själv o har då minimal underhållskostnad, någon kan dra av soppan på sin firma och får då lite mindre kostnad där, någon har gratis parkering, någon cyklar mest och slitr minimalt på bilen… Min alternativkostnad som bilägare i 20 år är enorm, även om vi kört med billga bilar. Torkel.

Blir såklart inspirerad att göra en ny uträkning och ta med faktorer som ovannämnda.

DS

Med hjälp av lådcykeln kan min sjuåriga dotter tänka sig att cykla själv

Min dotter Bella (snart 7) har visat skrämmande lite intresse för att cykla. Trots att hon lärde sig redan när hon var tre.

Några stödhjul behövdes aldrig, att balansera hade hon redan lärt sig med hjälp av en springcykel som hon började använda efter att hon fyllt två.

Allt pekade mot att cykeln var det transportmedel hon skulle föredra under en överskådlig framtid.

För att krydda cykellusten ytterligare fick hon en vacker Crescent i nyskick på hennes fjärde födelsedag. Var övertygad om att hon skulle älska den och vilja cykla på den varje dag.

Så blev det inte. Den blev mest ståendes. Hon ville hellre sparkcykla, men framförallt föredrog hon att få skjuts i lådan. Jag har pushat henne (nån gång tvingat) upp i sadeln, men hon har inte tyckt det varit roligt så jag har helt och fullt lagt ner den sortens taktik.

Ibland har jag tänkt att lådcykeln kanske varit en aning kontraproduktiv i relation till hennes eget cyklande. Kanske har den gjort henne lat, men den är ju så smidig och enkel. Bella blir glad, pappa får motion och man får nästan med sig vad som helst dit man ska.

Men nu har det vänt. Hon vill cykla igen. 

Vändpunkten kom när jag föreslog att hon skulle cykla så mycket hon orkade, från vasastan mot Solna, men med möjligheten att ta upp på både henne och cykeln i lådan när hon blivit trött.

IMG_7430 IMG_7433

Hon cyklade minst halva sträckan och har själv föreslagit modellen till flera andra utflyktsmål sedan dess.

Man märker att cykelkonditionen snabbt blir bättre och det är inte tråkigt att se hur cykeln successivt håller på att bli hennes eget första val för att ta sig till platser i våra omgivningar. Ibland med lådcykelkomplement, ibland utan.

/DS