Om ekonomiska fördelar kring uteblivet bilinnehav #rikutanbil

Den intrikata uträkning jag gav mig på att göra för några år sedan om vad det kostar att ha bil, har blivit uppskattad och jag verkar ha tagit hänsyn till de flesta faktorer kring vad bilägande innebär rent ekonomiskt.

Men jag påstår inte att den är perfekt och jag fått en del kommentarer om vissa brister och annat man skulle kunna inkludera för att få en ännu mer verklighetsförankrad ekonomisk konsekvensanalys av bilägande.

Här om dagen damp en intressant synpunkt ner i uträknings-inläggets kommentarsfält rörande vad man kan göra med de pengar som blir över om man nu (s)väljer att avstå bil.

Hej, funderar nu på om vi ska klara oss utan bil och hittade din blogg. 
Bra genomgång! Man skulle dessutom kunna räkna med alternativkostnaden. Alltså skillnaden mellan att lägga pengarna på en bil jämfört med att spara dem i någon form och få avkastning. Man kan räkna alternativkostnaden med att ha pengarna i en aktiefond. Antag 8 procent per år. Det är en vanlig uppskattning. för att köpa volvon för 77.300kr blir det då ca 20.000kr på tre år (8 % per år i en ISK) eller nästan 7.000 per år. 
För den som köper ny bil för 295.000kr blir det ca 75.000kr eller 25.000kr per år. 
Aktiemarknaden går ju upp och ner kan man invända. Men å andra sidan kan man säga att den här alternativkostnden är oundviklig, den är något som alla har som köper bil. Någon mekar själv o har då minimal underhållskostnad, någon kan dra av soppan på sin firma och får då lite mindre kostnad där, någon har gratis parkering, någon cyklar mest och slitr minimalt på bilen… Min alternativkostnad som bilägare i 20 år är enorm, även om vi kört med billga bilar. Torkel.

Blir såklart inspirerad att göra en ny uträkning och ta med faktorer som ovannämnda.

DS

Med hjälp av lådcykeln kan min sjuåriga dotter tänka sig att cykla själv

Min dotter Bella (snart 7) har visat skrämmande lite intresse för att cykla. Trots att hon lärde sig redan när hon var tre.

Några stödhjul behövdes aldrig, att balansera hade hon redan lärt sig med hjälp av en springcykel som hon började använda efter att hon fyllt två.

Allt pekade mot att cykeln var det transportmedel hon skulle föredra under en överskådlig framtid.

För att krydda cykellusten ytterligare fick hon en vacker Crescent i nyskick på hennes fjärde födelsedag. Var övertygad om att hon skulle älska den och vilja cykla på den varje dag.

Så blev det inte. Den blev mest ståendes. Hon ville hellre sparkcykla, men framförallt föredrog hon att få skjuts i lådan. Jag har pushat henne (nån gång tvingat) upp i sadeln, men hon har inte tyckt det varit roligt så jag har helt och fullt lagt ner den sortens taktik.

Ibland har jag tänkt att lådcykeln kanske varit en aning kontraproduktiv i relation till hennes eget cyklande. Kanske har den gjort henne lat, men den är ju så smidig och enkel. Bella blir glad, pappa får motion och man får nästan med sig vad som helst dit man ska.

Men nu har det vänt. Hon vill cykla igen. 

Vändpunkten kom när jag föreslog att hon skulle cykla så mycket hon orkade, från vasastan mot Solna, men med möjligheten att ta upp på både henne och cykeln i lådan när hon blivit trött.

IMG_7430 IMG_7433

Hon cyklade minst halva sträckan och har själv föreslagit modellen till flera andra utflyktsmål sedan dess.

Man märker att cykelkonditionen snabbt blir bättre och det är inte tråkigt att se hur cykeln successivt håller på att bli hennes eget första val för att ta sig till platser i våra omgivningar. Ibland med lådcykelkomplement, ibland utan.

/DS

Cykeln – ett eftertraktat fordon en dag som i fredags

Efter det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i fredags stängdes så gott som hela kollektivtrafiken av.

Människor var fast i stan. Många började att gå till fots mot sina hem i förorterna. Det fanns förstås inget annat alternativ för de flesta.

En kompis ringer. Han är fast vid Odenplan och måste hämta sina barn på dagis i Solna.

”Du har möjligtvis inte en cykel att låna ut” frågar han.

10 min senare har han fått en Brompton levererad till sig och börjar stressad men tacksam att trampa norrut.

En kvart efter det får jag veta att två andra vänner, Madde och hennes sexåriga dotter Märta, är fast i Gamla stan på Maddes arbetsplats.

Kort därefter är jag på väg för att hämta upp dem med lådcykeln för att ta dem hem till min lägenhet i norra delen av Vasastan.

Det naturliga här hade såklart varit att lägga min hopfällbara Brompton i lådan, låta Madde cykla på den och ta dotter och packning i lådan.

Men min Vikcykel var ju på annat håll så det blev till sist så att jag skjutsade både Madde och Märta i lådan.

Trots det otäcka som just hänt kändes stämningen på stan, med alla poliser och folk som vandrade hemåt, ”varm” på något underligt sätt.

Stockholms värsta backe, med startpunkt vid LO-Borgen, sen vidare längs Upplandsgatan och mot Tegnerlunden klarar jag knappt av utan att gå av och leda lådcykeln med bara ett barn i lådan. Men nu var beslutsamheten så stor att jag cyklade hela vägen upp med både vuxen och barn. Kanske ilskan man känner, över fegheten i att använda en lastbil som  mordmaskin, hjälpte mig en aning.

IMG_7420

En spekulant från Blocket var på väg till mig i bil för att köpa en basförstärkare, men kom alls ingenstans. Fastnade någonstans halvvägs så affären fick skjutas upp. Det tog honom fyra timmar att komma tillbaka hem. Bil var med andra ord inte heller något fungerande transportalternativ denna kaosartade dag.

Förutom alla tankar på själva attentatet så slås man också av hur lätt och fort mycket av den samhällsservice slås ut – som vi lärt oss ta för givet.

Som cyklist är man dock, åtminstone i ett transportperspektiv, inte lika utsatt som andra som är beroende av andra färdsätt. Det har visat sig förr och kommer säkert att visa sig igen.

/DS

 

 

 

”Att cykla är idag nästan det farligaste man kan göra i trafiken” Gasen i botten mot en stillasittande nation #NTF

Med anledning av pågående mediala cykelsäkerhetsinslag – och i synnerhet det inslag i TV4s nyhetsmorgon 17/3 där NTFs Marie Nordén talar sig varm om att införa hjälmlag (och bland annat utför ett hjälmtest med hjälp av ett egg. Hur ofta kommer smällen rakt ovanifrån?) så publicerar jag ett inlägg jag skrev i sep 2015, då hjälmlagsdebatten gick het. 

Min poäng, med mitt inlägg, är inte att på nåt sätt motverka hjälmanvändande, utan att ge en realistisk bild av dess effekt (en övertro är nämligen farlig) och hur osunt och oeffektivt det vore med instiftande av eventuell hjälmlag. 

Fokus vänt åt helt fel håll. Igen. Hade uppfattningen om att cykling i media åtminstone delvis dragit åt en mer nyanserad riktning än hur farligt det är att trampa sig fram. Men nu är vi där. Tillbaka på ruta ett.

Det är tydligt att NTF gör vad de kan för att få ner antalet cyklande i det här landet.

”Att cykla är idag nästan det farligaste man kan göra i trafiken.” skriver de på sin hemsidaoch trampar gaspedalen i botten mot ett land med ännu fler orörliga invånare, när just det är det sista vi behöver i vår bekvämlighetskultur med alla välfärdssjukdomar till följd.

Att hela 12 000 cyklister skadades i trafiken 2014 är de noga att påpeka i sin hjämlagsargumentation; att 80% av dessa rör sig om arm och benskador och hur hjälmen ska kunna hjälpa mot den typen av olycksfall avstår NTF att ge en förklaring på.

Huvudskador står för 10% och i 6% av fallen har hjälmen en positiv effekt.

Överlägset flest (70%) av alla cykelolyckor är singelolyckor och i hälften av dessa finns ett tydligt samband med farlig och dåligt underhållen cykelinfrastruktur.

Men det här med att förbättra infrastruktur för cyklister syns bara i periferin av NTFs budskap, huvudfokus är som vanligt på hjälm, hjälm och åter hjälm.

Och ja, hjälm är ett skydd som ibland förhindrar allvarliga skallskador, ingen tvekan om det, men i det här landet har man lyckats få folk att tro att ”har du bara hjälm är du safe” och skapat en väldigt olycklig övertro på dess effekt. Den övertron är farlig och leder i värsta fall till oövervägda riskbedömningar ute i trafiken.

Ramlar du på huvudet skyddar hjälmen i 6 av 10 fall. Blir du påkörd av en bil hjälper den förmodligen inte ett skit. 

Min poäng är att man ska vara medveten om att man som cyklist tillhör en skör trafikantgrupp, med eller utan hjälm, och bör förse sig med en verklighetsförankrad och balanserad uppfattning om hjälmens betydelse för att inte bedöva sin anpassningsförmåga till rådande trafiksituation.

Eller ta hjälmlagslandet Australien som exempel för en fingervisning om vad som är viktigt på riktigt.

Wikipedia: ”En studie från Australien, utförd vid tiden direkt före och efter 1990 års införande av hjälmlag, visade att hjälmbruket ökade starkt i samband med införandet av hjälmlagen, runt 40 procentenheter. Risken för huvudskador bland cyklister i denna studie minskade inte mer än för andra trafikanter utan hjälm, som till exempel fotgängare och bilister. Den generellt minskade risken för huvudskador bland alla trafikantgrupper tillskrevs allmänna förbättringar i trafiksäkerheten.”

Flytta fokus från att sprida ljuget om hur himla farligt det är att cykla (som allt hjälmlagstjafsande bidrar till) och sätt in snabba, kraftfulla och effektiva åtgärder för att förbättra landets cykelvägar. Satsa på att få folk att börja cykla istället för att sluta. På så sätt räddar man många fler liv än med en hjälmlag, som i värsta fall får somliga att sluta cykla helt, tar livet av hela lånecykelsystemet (hur många vill bära runt på en hjälm?) och förstärker föreställningen om att man allra helst bör avstå cykling om livet är en kärt. Det vore en ren tragedi med totalt motsatt önskad effekt. För hur man än vrider och vänder på det så kan man inte blunda för de fantastiska hälso- (och miljö)effekter som ökad cykling leder till – som NTF nu valt att göra.

Ur Car sick av Lynn Sloman: ”The copenhagen heart study” gjorde hälsoundersökningar på mer än 30 000 människor. De som regelbundet cyklade till jobbet, med en genomsnittssträcka t/r på 30 min, löpte 40% mindre risk att dö under tiden studien pågick än de som inte cyklade regelbundet. Resultatet förblev oförändrat även när forskarna inkluderade andra faktorer som träning på fritiden.

Aftonbladets Fredrik Virtanen är en man som (likt NTF) jobbar i motsatt riktning och gör det han kan för att sprida myten om hur farligt det är att cykla och om hur oerhört farliga cyklister är för sin omgivning.

”Själv avskyr jag cyklister enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker köra ihjäl mig och mina barn.”

Men du behöver inte vara rädd. Försök googla fram någon som dött till följd av att ha blivit påkörd av en cyklist. Inte så lätt. Varför? Jo för att det ungefär händer en gång vart fjärde år, att till exempel jämföras med att 2-3 personer varje år dör av getingstick.

Men Fredrik Virtanen är så rädd att han vill förbjuda alla som cyklar inne i stan med ett högre antal växlar än tre, som vår åttaväxlade supersnabba 45 kg tunga lådcykel med helt upprätt körposition till exempel.

Att tro att antal växlar på en cykel är synonymt med bilhästkrafter och att man på så sätt skulle kunna utrota de snabbcyklande innanför tullarna, tyder på ett visst mått av ickekunnande i ämnet, och då formulerar jag mig extremt ödmjukt.

Fredrik Virtanen är inte ett så värst bra exempel på en djupt granskande journalist, däremot är han ett gott exempel på en effektsökande skribent som bygger sina slutsatser på okunskap och fördomar istället för fakta, när det kommer till cykling. Såna journalister finns det tyvärr gott om men med Patrik Kronqvist, Expressen som ett minst sagt välbehövligt undantag.

Lyssna inte på rädda människor och ängsliga organisationer som sprider ogrundade och ensidiga farlighetsmyter om cykling som till slut bara resulterar i en ännu mer stillasittande ilandskultur. Det är just den kulturen som är det folkhälsofarligaste i det här landet och måste därför bekämpas, inte främjas.

/DS

Surt att många vill köpa så ful och dålig cykel det bara går

Pratade med en kompis. Han vill köpa en bättre och finare cykel.

Men han vågar inte. Och man har hört det förr.

”Den blir ju bara stulen om man lägger ut lite pengar på den”

Det är tragiskt. Att inte våga unna sig något som är kul, lustfyllt, miljövänligt, nyttigt och inbjudande att ta sig fram på.

Det ska istället kosta så lite som möjligt, se så fullt ut det bara går och gärna också hänga lite illaluktande slem på ramen. Allt för att den så förbannade cykeltjuven ska hålla tassarna borta.

Det är tragiskt. Så himla sorgligt. Vilka bilköpare resonerar så? Finns det någon likvärdig oro hos bilägaren med dyr bil som hos cyklisten med sin kvalitetscykel?

Det verkar inte så. Orättvisan har inga gränser.

Men behöver man vara så förbaskat orolig om man satsat på en cykel av det bättre slaget då? Finns det egentligen fog för oron?

Många kommenterar min relativt nya Pelago Hanko (ca 10 000:-) så här:

”Fin men den kommer du inte få behålla länge” säger de.

Men jag är inte så säker på att de har rätt. Hoppas och tror att jag ska få behålla den ett bra tag. Kanske hela livet. Genom följande strategi.

De flesta nätter står den parkerad och låst (förstås) i vårt säkra cykelrum (har inte hänt nåt där vad jag känner till). När jag parkerar den utomhus dagtid använder jag mitt Abus lonus och ser alltid till att låsa fast den i stolpe – eller vad jag nu kommer åt med motsvarande säkerhetsgrad.

IMG_7194

Om jag parkerar den utomhus under natten kompletterar jag med godkänt men smidigt bygellås Abus mini U. Ser även till att båda hjulen är fastlåsta genom kedja bak och bygel fram.

Jag har blivit av med en del cyklar genom åren, men aldrig någon jag förtöjt i något orubbligt med godkänt och bra lås. Det har oftast berott på rent slarv om jag ska vara ärlig.

Lådcykeln har stått ute de flesta dagar sen den införskaffades för nästan sju år sedan, förtöjd med fetkätting i stolpe.

Inte minsta lilla tecken på något som ens kan kallas försök till stöld där. Trots att den har ett högt andrahandsvärde. Som sagt snart 7 år utomhus i stockholms innerstad har den fått vara ifred (nä du, tänk inte ens tanken). Enda problemet är att vissa med extremt dåliga cykelkunskaper (och då uttrycker jag mig ödmjukt) tror att lådan är en papperskorg.

Jag är inte så naiv att bara för att det inte hänt mig (än), så finns knappt nån risk att det händer. Jag vet att cyklar stjäls, både de slarvigt låsta och de som anses vara bergsäkert låsta.

Men man kan ändå göra en hel del för att minska sannolikheten att det skulle hända.

Och om den nu ändå blir stulen så kostar självrisken 1500:- på hemförsäkringen. Det är inte ovanligt att hemförsäkringen täcker ett cykelvärde upp till minst 20 000:- (något annat bör man inte gå med på).

Är det så katastrofalt att punga ut med? Man kan ju till och med försäkra självrisken för ungefär 300 spänn om året, om man är nervöst lagd.

Hade jag haft en billigare cykel, för nån tusing sådär, så hade det varit en förlustaffär att överhuvudtaget blanda in ett försäkringsbolag vid stöld (ja, billiga stjäls ju också). Då är den stulen och borta och man får börja jakten på en ny gammal skrutt eller (gud förbjude) åka till Biltema och se sig om efter nåt tungt, fult, billigt, eländigt, ledsamt och dåligt slit och släng.

Det kan bli både dyrt och tråkigt i längden.

Kalla mig cykelsnobb, men jag tycker en stad med vackra cyklar är att föredra och att man ska unna sig en dyr, fin och bra cykel som man vill använda igen och igen och igen. Det är en sån oerhörd skillnad på att framföra något av riktig kvalité, som känns som en vän som alltid ställer upp – trots att det blåser ibland.

Det allra viktigaste (viktigare än utseende och design till och med…) är förstås en cykel som är kul att cykla på och som betalar tillbaka i form av fart och fläkt när man anstränger sig. Har man ingen sån riskerar man att tappa cykellusten. Och det är väl ändå det värsta som kan hända?

Och för motsvarande kostnad av till exempel 7 par Acne jeans, får man något riktigt trevligt att ta sig fram på.

Det är egentligen ganska billigt när man tänker efter.

/DS

 

 

Om så små hål att de är för små för att kallas hål och om det fina med vuxentransport i lådcykel.

Fick ett sånt där irriterande hål.

Ett sånt som är för litet för att egentligen definieras som hål. Badade slangen i badkaret, tryckte och pressade, men inga bubblor.

Tydligt var däremot att däcket successivt, men väldigt sakta, blev mjukare. Det kunde ta ett dygn innan man kände någon skillnad när man tryckte på det. Fick fylla på med luft inför var och varannan cykeltur.

Om man inte vet varför man mår dåligt, och om svedan inte är uppenbar, tar det längre tid att bli frisk igen.

Precis likadant med cykelslangar, tydligen.

Därför tog det 4-5 veckor innan jag fick tummen ur och tog tag i problemet. Tog med den sjuka slangen till min lokala cykelreparatör.

– Inget hål i den här! svarade han utan att tveka.

Men jag köpte ändå en ny slang och sen var problemet löst. Nu håller det sig hårt och fint. Men så små hål borde inte få finnas. Har varit med om det tidigare.

Det känns som miljövidrigt slöseri att kasta bort en i övrigt helt olappad slang.

Nog om det, nu om något mycket roligare.

Ett skäl att behålla sin lådcykel, även när barnen vuxit börjat cykla själva, är bland många andra vuxentransport.

Min tjej är cellist.

När vi ska mötas upp har hon ofta med sig sitt vackra men oj så skrymmande instrument.

Både hon och cellon får plats i lådan. Såklart.

Här om dagen, när det var så soligt, hämtade jag upp henne med Bakfietsen och vi tog oss ut till de turistglesa delarna av Djurgården för en picknick där landsortskänslan är total.

IMG_7380

I Köpenhamn är det en vanligare syn. Att se vuxna sitta i lådan.

Det är ett kärleksfullt sätt att skjutsa, även en fullvuxen, medmänniska på och det vore vackert om man fick se mer av det även i den här stan.

Hur skulle man annars cykel-skjutsa en person som till exempel har med sig ett stort instrument menar jag. 

Tänk vad symboliskt vackert det skulle bli med en SL-anställd som försöker tvinga dig och din cykel tillbaka in i tåget igen #odenplanpendel

Inte mer om porten till Roslagstulls återbruk som bara öppnas för bilar och inte lådcyklar nu. Är trött på den. Ingen verkar bry sig ändå. Inga läsare av denna blogg (om det nu finns några kvar?) eller någon lokal-blaska heller för den delen har visat minsta lilla lust att ge porten någon uppmärksamhet.

Och när det är så funkar bara en sak. Släppa och gå vidare.

Så det gör jag nu.

Skriver om min lördag istället.

Jag sprang. I city-tunneln. Väldigt snabbt. 2 km ovan mark och ytterligare 6 km genom tunneln.

– Ska man springa på rälsen då eller? har en del frågat.

Och ja, tunneln är ju till för tågtrafik (inte bilar, tack gud för det) så även jag funderade på hur de hade löst detta med rälsen.

Med facit i hand sprang man inte ens i samma tunnel som tågen ska köra igenom utan i den tunnel bredvid, alltså service/arbets-tunneln som går längs med den stora. Åtminstone vad jag kan förstå.

Ungefär lika bred som en enfilig landsortsväg, perfekt till…cykelbana.

bigOriginal

Bild: DN maj 2015

Och vad hände med det? Det var ju just det den skulle bli! Det läste jag här redan 2015. ”Världens längsta cykeltunnel”.

Från Södra station på Södermalm till Tomteboda i Solna på ca tio minuter genom tunneln. Snacka om supercykelväg. Och den är ju så gott som klar.

Men Trafikverket som skulle göra en utredning har väl valt att se omöjligheter istället för möjligheter med cykelprojektet och tjurigt avfärdat förslaget.

Varför blir jag inte förvånad?

Vem är det som bromsar hela tiden när såna här fina visioner dyker upp?

Frustrerande.

Kul att springa loppet iallafall.

Men när jag passerade Odenplans pendelstation (man fick veta var man befann sig under hela loppet) kunde jag ju omöjligt hålla tankarna borta på att man velat förbjuda av/på-stigning med cykel därifrån.

Har du missat detta? Läs här. 

Odenplans pendelstation öppnar i början av juli. Misstänker att de inte heller då har bestämt sig i saken.

Men med tanke på SLs traditionellt cykelfientliga inställning så kan ju det där om att man inte får gå av med sin cykel bli hur roligt som helst.

Tänk vad symboliskt vackert det skulle bli med en SL-anställd som försöker tvinga dig och din cykel tillbaka in i tåget igen. Om än något förvirrande för påtvingaren som skolats i ett ytterst restriktivt förhållningssätt till cyklar i SL-trafiken.

/DS

 

 

Mer om porten till Roslagstulls Återbruk som inte öppnas upp för lådcyklar

Är väl medveten om att det här med porten till återvinningscentralen vid Roslagstull, som bara öppnas för bilar och sällan för lådcyklar, inte berör jätte många.
Men om den fixas är det ändå ett litet steg mot ett mer cykel-vänligt samhälle.
Så jag skrev ett mail och har dessutom kontaktat en lokaltidning och hoppas förändring är inom räckhåll genom det.
 wpid-Photo-20160712133929663.jpg
Så här lyder mailkonversationen hittills:
Mail från mig till stockholmvatten.se 19/3 2017
Älskar roslagstulls återbruk men problemet är att man kanske inte blir insläppt (eller utsläppt) på Roslagstulls återbruk. Med bil – ja. Alltid. Med lådcykel – inte alltid. Eller långt ifrån alltid. Under ungefär 2 av 3 besök i snitt har den stora porten som ska öppnas automatiskt, inte öppnats för att släppa in eller ut mig och min cykel.
 
De lådcyklar ni själva (fantastiskt bra) lånar ut, den bredare trehjuliga varianten, skulle aldrig kunna komma in dörrvägen då sensorn till porten sviker (mindre bra).
 
Anmälde problemet i dec 2015 till er.
 
Men ni verkar inte bry er?
 
Synd tycker jag.
 
Med vänlig hälsning, David
Svar 21/3 2017

Hej David!

Vi ska försöka få cyklarna att samverka bättre med magnetslingorna i marken.

Helst skulle det göras något radikalt så att inga tveksamheter fanns om funktionen.
Tyvärr är det lite komplicerat med ansvar och kostnader för tillfället, eftersom
Vanadisberget byter ägare nu i september. Vi kommer inte att glömma bort det
hela i alla fall. Roligt förstås att du gillar återbruket också.

Med vänliga hälsningar / Stockholm Vatten och Avfall

För mig är det fortfarande svårt att förstå, även om jag försöker hårt, att problemet ska vara så svårt att lösa.

/DS

Har tagit väl hand om två av mina älsklingar under helgen

Har ägnat två av mina cyklar en del tid under helgen. Lådcykeln har servats. Rullbromsen där bak tog inte ett smack, bara hackade liksom. Thomas på Solna Cykelkök hjälpte mig med besväret och det blev fixat på 5 min.

För den som inte vet är Solna cykelkök en trevlig plats i Hagalund där man får meka och serva sin cykel (alla nödvändiga verktyg finns) eller sätta ihop en hel och fin cykel genom att plocka delar från diverse donerade skrutt-hojar – och dessutom få hjälp av kunniga om man kör fast. Bra grej.

Var rädd att bromsen på imm Bakfiets gjort sitt och behövde bytas ut, men det var bara en mutter (som satt väldigt diskret, till mitt försvar) som behövdes dras åt.

IMG_7335

Min Pelago Hanko har äntligen fått sitt front rack. Det var lite som att cykeln blev sig själv fullt ut efter monteringen. Är så himla nöjd med den nu, work cycle-egenskaper men ändå riktigt snabb.

Vissa påstår att man i sitt stall bland annat bör ha en funktionscykel, utan krav på design och utseende, samt en svinsnygg sexy bike.

Vill påstå att Hankon uppfyller båda de önskningarna i en och samma cykel.

Det nya breda racket bjuder till exempel upp till möjligheten att transportera en Brompton till en cykellös vän på stan. Vad är funktionellt om inte det? Är ju så drygt att möta upp cykellösa vänner som tvingar en att leda cykeln bredvid sig på väg till…nåt? Och få kan förneka att den ser rätt bra ut också.
IMG_7339

För att slippa bry mig om att ta med lös-lysen, som försvinner och som kräver batteribyten vid jämna mellanrum, har jag investerat i ett par skivbromsanpassade Reelights. De drivs av magneter som monteras i ekrarna. Man behöver inte tänka på på/av-stängning. De kickar igång så fort man börjar rulla. Grymt skönt att äntligen ha lyckats eliminera ett av mina största i-lands-problem, batteribyten suger.

IMG_7337

Fjädern ser till att styret inte vrider sig så att cykeln välter, när den står på stöden, efter att man lastat något på racket. En liten enkel pryl som kan bespara en mycket frustration och många mjölkpaket.

Det är viktigt att vårda de sina. Min princip är att inte äga fler cyklar än jag har tid att ta hand om. Jag har med viss möda knappt levt upp till den principen. Tänkte gå med i Solna Cykelkök, som dess bättre ligger på vägen till mitt jobb, för att klara av det bättre i framtiden.

/DS

 

Älska roslagstulls återbruk – men på lastcykel känns man sådär välkommen. Del 2

Min dotter Bella och jag var på Roslagstulls återbruk för ett par dagar sen.

En stor återvinningscentral med ”återbruk” inne i vanadisberget.  Allt med nåt som helst andrahandsvärde tas om hand och slussas ut till nån av Second Hand-butikerna.

Ett fantastiskt ställe, bara fem minuter med lådcykel från där vi bor. Och de lådcykellösa behöver inte hyra bil för att bli av med skräp och det återbrukspotentiella.

Man erbjuds nämligen att helt kostnadsfritt (max 2 tim) låna en fet trehjulig Bakfiets för att utföra sina behov. Inte dumt.

Men det är en sak som grämer mig. En ledsamhet i allt det fina, som återigen måste tas upp (har gjort det förr, dec 2015). Ett mörkt moln skymmer nämligen solen – åtminstone delvis.

Problemet är att man kanske inte blir insläppt (eller utsläppt) på Roslagstulls återbruk. Med bil – ja. Alltid. Med lådcykel – inte alltid. Eller långt ifrån alltid. Under ungefär 2 av 3 besök i snitt har den stora porten, som ska öppnas automatiskt, inte öppnats för att släppa in eller ut mig och min cykel.

IMG_5702

Irriterande att porten inte öppnas för lådcyklar – bara för bilar.

Den opålitliga porten har för mig kommit att utgöra en ful symbol för den så hjärtskärandes orättvisa trafikmaktordningen i denna stad.

Jag och min dotter har istället fått tråckla vår lådcykel med lass genom den trånga dörren.

Om man vill underkasta sig nåt av de ”viktigare fordonen”, kan man tyst och snällt vänta in ett och följa efter likt nån som försöker haka på en kändis förbi dörrvakterna till Spybar.

Men hur kul känns det? Ska det behövas 2017? Tycker inte det.

De lådcyklar som finns för utlån är trehjuliga och på tok för breda för dörrvägen. Så det här borde vara ett uppenbart problem. Det är en gåta att det inte fixats. Anmälde det som sagt i december 2015, men det är ännu inte löst. Ska det vara så svårt?

IMG_5705

Här kommer man knappast igenom med trehjulig lastcykel.

”Är det många av de som lånar lådcyklar som klagar på att dörrarna inte öppnas för dem” frågar jag killen bakom disken som går igenom lasten för sånt som möjligen kan tillvaratas.

”Ja ibland, kanske varannan ungefär, säger till om det” svarar han och beklagar det hela.

Det är tydligen väldigt svårt och komplicerat att ställa in sensorerna rätt?

Det ger en bitter eftersmak till ett i övrigt så utmärkt initiativ.

DS

Läs också: Älska roslagstulls återbruk – men på lastcykel känns man sådär välkommen Del 1