Min vintercykel-text publiceras i en av norges största tidningar #morgenbladet

Min skildring av en cykeltur till jobbet, den värsta snökaos-dagen på typ 100 år, har uppmärksammats en hel del i Norge den senaste tiden.

Först ut var Olympastadion.no, som kan beskrivas som en litterär sportsidsskrift. En av redaktörerna, Endre Ruset, såg till att texten översattes till norska och publicerades.

Och nu häromveckan publicerades texten även i Morgonbladet, en tidning man kan likna vid DN eller SVD, och har därigenom exponerats för tusentals läsare.

Tidigare har den också publicerats på Cykelfrämjandets hemsida.

Uppmärksamheten bidrar såklart till lusten att fortsätta skriva om cykling, i synnerhet på ett lite mer litterärt vis.

Har du missat att läsa den hittar du den HÄR i sitt original.

Ds

Jag har saknat att multimodala mig fram

Jag har börjat att få en del åtaganden inom näringslivet som röstcoach genom min sida Snacka Sunt. Kort beskrivet kan man säga att mitt koncept går ut på att sprida kunskap om hur man får rösten att bära, hålla och att låta snyggt när man till exempel ska hålla föredrag och presentationer i sin yrkesroll.

Igår var det Scanias patentavdelnings tur för ett föredrag och work shop, och det innebar även att jag fick utöva en resekonstart som jag högaktar. Att multimodala. För den oinvigde innebär multimodalt resande att kombinera olika färdmedel med cykel (helst hopfällbar).

Fick en förfrågan om att bli hämtad vid Södertälje syd, bara 1,5 km från Hotellet där jag skulle hålla work shopen. Jag tackade vänligt men bestämt nej till någon form av skjuts.

Antingen fanns att välja på att ta det tidigare tåget som skulle ta mig ända till Södertälje syd – plus 5 minuter cykling till slutdestination, eller det som avgick en halvtimme senare men istället till Södertälje hamn – samt 10 minuters cykling till slutdestination.

Jag valde det senare för att det var det mest tidseffektiva och för att jag gärna välkomnar en lite längre cykeltur än fjuttiga 1,5 km.

IMG_7218

Vid lunchtid, då tåget avgick, hade möjligheten funnits att göra denna resa med en vanlig konventionell cykel. Det hade bara inneburit ett problem. Jag skulle inte ha nån möjlighet att ta mig hem igen. Åtminstone inte om jag ville ha cykeln med mig tillbaka.

Vid rusningstrafik 15:00-18:00 (och 06:00-09:00) tillåts inte cyklar på SLs pendeltåg och mitt uppdrag var slutfört 15:00; så det skulle ha inneburit att cykelförbudet skulle ha drabbat mig på hemvägen.

Men alla invigda vet att med en Brompton är det här ett icke-problem. Och såklart var min Brompton det cykel-alternativ jag valde denna dag.

Inte bara för möjligheten att multimodala (inte bara dit men hem också), utan också för de fina packmöjligheterna småhjulscyklar inbjuder till.

I min fläskiga touringväska får jag rum med notställ, mappar, 16 cykelslangar, mick, micksladd och ett PA-system (ett litet) som jag använder i min work shop.

Varför cykelslangar? Jo de är faktiskt utmärkta att dra i för att få kontakt med sitt magstöd och elasticiteten inbjuder till att jobba med magen på ett vettigt sätt.

Då jag har en paus från teatern i Vadstena har det tyvärr också inneburit att jag också mulimodalat mindre på sistone.

Jag har saknat det och är himla glad över att det börjar dyka upp nya tillfällen. En vikcykel älskar man som mest när man till fullo använder dess funktion.

DS

Mina kompisar säljer sina bilar

Tvåbarnsfamilj. Boende i stockholms innerstad. Bilägare (nyare SUV) men använder nästan enbart cykel för att ta sig till jobbet och för att skjutsa barn. Använder bilen upp till 2 gånger i månaden för att ta sig till föräldrars sommarställe en dryg timmas bilkörning norrut. De har kommit fram till att varje resa kostar dem minst 2500:-(försäkring, parkering, bensin).

Detta är såklart en underdrift. För att närma sig den realistiska utgiften för bilinnehav måste man även inkludera: service, vad man gav för bilen, värdeminskning och lite annat. Men de faktorer familjen tog med i sin snabba kalkyl räckte för att komma fram till beslutet att göra sig av med bilen för att istället leva cykel+bilpoolsliv.

Annan tvåbarnsfamilj som jag känner. Boendes i stockholmsförort. Använder också sin (äldre) bil upp till två gånger i månaden; har kommit fram till att varje gång de vrider om nyckeln kostar det 1400:- (parkering, försäkring, ej bensin inräknad). Likt första exemplet saknas också i deras snabba kalkyl en rad utgiftsfaktorer för att närma sig den verkliga kostnaden. Men också här räcker det och blir över för att familjen ska göra sig av med bilen till förmån för bilpools, cykel och kollektivtrafikanvändning.

Inom loppet av några veckor har alltså två familjer i min bekantskapskrets kommit fram till dessa mycket välavvägda och kloka beslut.

Kolla gärna min uträkning Vad kostar det att ha bil?

Hoppas på en trend.

DS

Låt staden bjussa på cykeldubbdäck till alla som vill ha

Vi hade lite samkväm hos mig nån vecka före jul. Julmys helt enkelt. Tillsammans med människor med extremt eller jätte stort intresse av att trampa sig fram, och således också att få andra att göra detsamma.

vintercykling

Hur ska man öka antalet cyklister under vinterhalvåret? blev kvällens stora spörsmål.

Även om vi som cyklar på alla slags underlag blir fler och fler, är det onödigt många som inte förstår att klassa cykeln som ett året-runt-fordon. Tyvärr.

Och fina förslag kom såklart upp. Ofta rörande förbättringar av underhåll på diverse cykelinfrastruktur vintertid.

Även om jag nu cyklar varje dag på min utmärkta allväderscykel Pelago Hanko, så har jag såklart inte alltid varit vintercyklist. Om sanningen ska fram blev jag inte frälst förrän så sent som vintern 2012.

Varför så sent?

Jag trodde helt enkelt inte på cykeldubbdäckets kapacitet. Insåg inte vilken skillnad det kunde det kunde bidra till. Vandrade i ovetskap och tvivel i så sorgligt, och så onödigt, många år.

Istället för att upprepa mig och redogöra vittnesmål om något som jag har redan vittnat om här på bloggen klistrar jag in ett avsnitt från min text: Tack vare mina dubbdäck.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Det var så det gick till.

Jag behövde helt enkelt bara prova. Och hade jag inte gjort det hade jag fortfarande åkt kollektivt till jobbet under sisådär 3-5 månader.

Därför är jag övertygad om att det mest effektiva, för att öka antalet vintercyklister, är att få så många som möjligt att prova cykla med dubbdäck.

Hur ska det gå till?

Jo. Kommunalt friskvårdsbidrag kan man få. Ofta relativt mycket pengar som bland annat gör det möjligt att cykla – inomhus (spinning). Men några ekonomiska incitament för att cykla på riktigt är det ont om.

För varje individ som börjar cykla finns ett mångbottnat mervärde. Både för samhället i stort och för den enskilde. Det handlar om hälsoeffekter, miljöeffekter, yteffektivitet samt att det lämnar plats över i kollektivtrafiken till folk som verkligen behöver den. Det vet vi nu.

Vore det inte då ett synnerligen begåvat intiativ att låta kommunen bjussa på ett par cykeldubbdäck till alla som vill ha?

Tänk vilken oerhört välsmakande reform.

Då skulle många fler åtminstone testa vintercykling, och jag är övertygad om att antalet åretruntcyklister skulle växa dramatiskt.

För att möta vinterunderlaget med dubbdäck är inget annat än ren och skär magi.

Det är bara att smaka och se.

/DS

Klimatångest över matsvinn och annat svinn

Har just kommit hem från Teneriffa. Har varit fantastiskt skönt. Ungefär 20-25 grader hela veckan. Roliga utflykter och mycket bad.

Får ändå lite mycket klimatångest av en del grejor jag upplevt där nere. Flyget är en sak i sig som jag inte tänker gå in på nu, men som jag såklart är medveten om.

Ångesten kommer den här gången av mat och svinn.

Hur skandinaver och engelsmän tar för sig av orimligt stora mängder all-inclusive-mat, äter upp sisådär  20-25% och slänger resten.

”Varför inte? Det kostar ju inget extra och man har ju rätt till det eftersom man betalt för det.”

Ett snuskigt, groteskt, poänglöst och miljövidrigt beteende som borde förbjudas är vad det är.

Och hur oerhört omedvetna är inte spanjorerna (Barcelona ett undantag) om köttets klimatpåverkan och hur viktigt det är minska ner på köttätandet. Ber man om nåt vegetariskt alternativ får man nöja sig med potatis och vitt bröd. Men sen ska de såklart berätta för en hur korkat man är som avstår kött också – som enligt många där verkar vara livets högsta och ädlaste mening.

Var i San Sebastian i början av sommaren. Nästan ännu värre där. Man bokstavligen förolämpade folk om man bemödade sig fråga om en veg-tapas på barerna. Det är sorgligt att se hur de häminngslöst lever ut sin köttkultur och väljer att envist blunda för sanningen.

På flygresan hem (och dit) med Tui förklarar flygvärdinnan att vill man se filmen de visar måste man betala 30 spänn för ett par hörlurar, och klargör tydligt att man INTE får använda sina egna för ändamålet. De vill med andra ord att man ska konsumera den billigaste slit och släng-hemelektroniken man kan föreställa sig för att dra in högst en femhundring per flygning (nej inte jättemånga köper som tur är).

Vad är helt meningslös miljöpåverkan om inte det?

Ska det inte slängas mat är det hemelektronik. Och massa annat. Som asiatiska plastprodukter och engångsförpackningar till exempel.

Jag tänkte ta ett stort steg i motsatt riktning 2017. De grejor jag köper ska jag ha länge.

Som den här snygga kånken-ryggsäcken till exempel. 25 år gammal.

img_7115

Men nu har blixtlåset svikit. Det har börjat kärva och öppnar upp sig lite här och var.

Den har åldrats med värdighet. Det är en välsignelse att omge sig med saker som slits snyggt.

Därför har jag har skrivit till Fjällrävens kundservice. Berättat att jag vill fortsätta använda den i 25 år till och de har skickat ett nytt blixtlås helt gratis (t.h bild). De blir ju stolta såklart när man vittnar om att deras produkter håller i många år. Har lämnat in den hos skomakarn idag och på onsdag ska det vara klart.

Det får räcka som sammanfattning för mitt nyårslöfte, hoppas det smittar av sig.

Gott nytt!

#slängamindremat #lagagrejor #tidslösdesign #veg

 

Om hur sura strumpor löser stora snarkproblem #vikcykelluff #bikepacking #dagbok

Publicerade aldrig det här från min vikcykelluff somaren 2012 (Danmark, Tyskland, Holland…) Av nån okänd anledning.  wpid-Photo-14-jul-2012-1751.jpgJag slår näven i väggen. Tittar på klockan. 03:32.

Att använda mig av hörlurar och fem avsnitt av P1:s livsåskådningsprogram Livet och döden, som insomningstaktik, har varit totalt verkningslöst.

Oljudet går rakt igenom hörlurarna, det låter ungefär som en tioårig trumpetnovis som med kraftiga utblås ventilerar salivet ur sitt instrument.

Jag har över femton mil att trampa under morgondagens cykeletapp. Måste få sova. Något radikalt måste göras. Nu.

Väcker jag honom kommer han bara somna om och fortsätta dundra.

Men så kommer jag plötsligt att tänka på att brorsan nån gång, för längesen, berättat att allt man behöver göra för att bli kvitt en storsnarkares kakafoni, är att lägga en sur strumpa på hens näsa.

På en tvättlina som den jovialiske belgiska cyklisten fäst på diagonalen mellan våningsängarna, har han hängt, sedan gårdagens genomvåta cykeltrapats, en rad illaluktande och genomsura kläder som turligt nog även omfattar ett par strumpor.

Jag resonerar mig fram till att jag faktiskt är tillräckligt desperat för att prova strumptricket och tassar ljudlöst bort mot tvättlinan, tar loss en av strumporna och placerar den varsamt över snarkmannens näsa.

Han ser så rolig ut där han ligger med strumpan i fejset att jag börjar garva, men så rosslar han till och jag rusar bort till min egen säng och drar täcket över huvudet som en liten rädd fjortis, säker på att den cyklande storsnarkarn kommer att vakna, fatta vad som hänt och ge mig storstryk.

Jag spetsar spänt öronen. Har han vaknat? En ny liknande grymtning. Och sen…Ingenting…Missljudet har upphört. Äckelstrumpan har gjort sitt.

Stolt och stark över att jag vågade lösa problemet somnar jag in på bara ett par minuter.

När jag vaknar ser jag belgaren sitta på sängkanten och frågande titta på snarkstrumpan han håller upp i ögonhöjd rakt framför sig.

Våra blickar möts.

Jag inser att mina tjuvaknep är avslöjade och förbereder mig på att ta mitt straff.

”Hm…this sock must have fell on my face while I was sleeping” frågar han sig själv samtidigt som han väntar på någon form av medhållande från min sida. Sedan brister han ut i hjärligt skratt som säkert hörs över halva vandrarhemmet.

”Oh yes” svarar jag trevande, ”very strange and… Oh so funny”.

Vi äter frukost tillsammans, jag berättar om mitt kommande dagspass, han tror inte att jag kan cykla 15 mil på en hopfällbar cykel på en och samma dag, jag lovar att höra av mig när jag sitter på färjan.

Med min hopfällda vikcykel bredvid mig, och en dansk välförtjänt lager i ena handen, sitter jag på däck, ungefär sju timmar senare och fotar mig själv med mobilen. Jag skriver in cykelbelgarens telefonnummer och trycker på send.

Tack vare mina dubbdäck


Min text om vintercykling. Om en cykeltur till jobbet en snökaosdag utan motsvarighet dec. 2012 har nyligen blivit publicerad och översatt till norska i Olympiastadion

Lägger ut den på svenska här på bloggen.  

Vinter. För många betyder det att cykelsäsongen är över.

Och hade nån frågat mig för några år sedan om vintercykling är något man bör hålla på med eller inte, hade jag nog rekommenderat det sistnämnda – åtminstone under de perioder cykelväglaget är som värst.

Men det var då. Nu vet jag bättre.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

vintercyklingFoto: Elliot Elliot

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Ett par veckor senare skulle min nyvunna optimistiska inställning till att cykla året runt sättas på prov i det mest extrema av vinteroväder i Stockholm på år och dag.

Det var en viktig arbetsdag jag vaknade upp till. En stor elevproduktion på min arbetsplats Solna kulturskola, strax norr om stockholms innerstad, skulle ha genrep senare på kvällen.

Jag fick under intagandet av min frukostgröt framför TV:n höra nyhetskanaler rapportera om igensnöade vägar, olyckor, inställda flyg och tåg; bilar och bussar som stod och slirade eller hade kört i diket.

För att stärka mig själv inför utmaningen tänkte jag: Detta är en helt vanlig dag precis som alla andra, en dag då jag tar mig fram genom att cykla.

Jag hade rotat fram långkalsongerna längst inne i garderoben och min nyservade Koga Miyata från 86 med mina nya fräscha dubbdäck väntade beredd nere i cykelrummet.

Jag leder min cykel mot husets tunga ekport som vetter ut mot Norrtullsgatan. Får med viss möda upp den. Väderleken är värre än jag kunnat föreställa mig och på körbanan ligger djupa drivor av snö. Jag gör mig redo för ta mina första tramptag i den fem kilometer långa strapatsen norrut mot Solna. Stora täta flingor faller och gör sitt bästa för att sikten ska bli så knapp som möjligt. Vinden river och sliter i mig och min cykel, men med stor ansträngning får jag mina däck att klyva det decimetertjocka snötäcket och sakta ta mig framåt.

Det ringer. Jag stannar och gräver fram mobilen ur min högra bröstficka. Inte en ultimat förvaringsplats då de stora snöflingorna letat sig in och blivit till vattendroppar vitt utspridda över displayen. Det är Maggan, min kollega som säger att hon är totalt insnöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbana och bussar är inställda, taxi tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Maggan är stressad och uppriven, det är hon som har huvudansvaret över kvällens repetitioner med hundratals elever inblandade.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” suckar hon förtvivlat.

”Javisst” svarar jag ”jag cyklar ju”.

Maggan skrattar till ungefär som om hon inte riktigt vet om jag skämtar eller inte, men frågar om jag i så fall kan ta över ansvaret för den viktiga repetitionen.

”Okej det är lugnt”, svarar jag samtidigt som jag får syn på buss 515, vilken jag själv skulle nyttjat för att ta mig till Solna denna dag; om jag nu inte på senare tid gått och blivit cykel-dubbdäcks-frälst vill säga. Och det visar sig varit tur för bussen har tydligen fastnat strax efter Roslagstull i närheten av Wennergrens center. Den står där och kämpar för att ta sig loss men kommer inte en decimeter.

Jag avslutar samtalet med Maggan och cyklar vidare. Närmar mig södra delen av Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist som ser ut ungefär som en cyklande snögubbe:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, flämtar han plågat och fortsätter söderut i snöyran.

En grupp människor står och väntar på buss 515 vid Haga södra. Ett par av dem ler oförstående åt mig och min kamp i snökaoset:

”Nån buss kommer tyvärr inte att komma, den har fastnat!” ropar jag åt folkmassan.

De brister ut i ett något i Stockholm så ovanligt som ett kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte mycket fortare än att gå” ropar nån tillbaka.

Jag inser motvilligt att det ligger något i det han säger och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara.

Jag svänger av mot Norra kyrkogården, fortsätter att cykla längs med den, upptäcker till min stora förvåning att det lite längre fram är…plogat. Som ett skott flyger jag plötsligt fram och det är en härlig känsla när dubbdäcken beslutsamt greppar tag i det nu mycket angenämare underlaget.

Nästa avfart är Hagavägen, där ligger återigen snödrivorna djupa. Ännu djupare.

Ett par mindre bilar och en buss har kört fast, stängt av sina motorer, gett upp. Busschauffören har inte brytt sig om att slå av sin ena blinkers som med ett ihärdigt tickande förstärker stämningen av uppgivenhet där han sitter på sin förarplats och modfälld blickar ut i tomheten.

Den enda, på platsen, som fortfarande kämpar för att ta sig loss är en korpulent man i övre medelåldern i en stor svart BMW. Han bara sitter där i sitt fordon och gasar. Bilen gungar på sin höjd fram och tillbaka några centimeter, trots det fortsätter han att trycka gasen i botten så motorn bokstavligen vrålar.

Jag passerar honom sakta, trampar på bäst jag kan, han vrider sakta huvudet åt mitt håll, jag lägger märke till en sträng saliv som hänger ner längs mannens ena mungipa, våra blickar möts för ett kort ögonblick, hans stora svarta pupiller avslöjar att han är helt vansinnig. Han har tydligen stora problem att acceptera det faktum att han inte kommer ur fläcken; trots sina hundratals av dyrköpta hästkrafter. Jag anstränger mig för att se medlidande ut, inser att det finns en risk att han uppfattar mitt mjuka ansiktsuttryck som en provokation. Av hans iskalla blick att döma är det precis det han gör.

Jag svänger av mot Råsundavägen och lämnar den arga mannen i BMWn och de andra strandsatta bakom mig. Då slår det mig plötsligt.

Denna dag, kanske decenniets vädermässigt mest extrema, representerar jag det enda av trafikslag som överhuvudtaget tar sig fram. Tack vare mina dubbdäck.

Så slutade min Black Friday

Black Friday. Egentligen borde jag bara ta en sömntablett eller två och sova bort denna hemska dag. För jag avskyr den. Folk blir som besatta.

MEN det är svårt när den cykel man sneglat på, lite då och då under flera år, men avstått för att jag tyckt den varit aningens överprissatt plötsligt, under en endaste dag, står tillgänglig med hela 20% rabatt på Gamla stans cykel.

Trots denna näst intill obeskrivligt kraftfulla frestelse så bestämmer jag mig för att avstå.

Istället väljer jag att dela ett budskap från Green peace på min FB-sida:

black-friday

Men sen, ironiskt nog, smyger det sig på nåt slags ”avstår jag det stora är jag åtminstone värd nåt litet” – känsla.

Hörlurar. Med brusreducering. Gör att man kan stänga av ljudet från omgivningen, gå in i sin bubbla, bara höra och vara i sin egen musik. Perfekt som tröst. Visst är jag värd ett par sådana, för en tusing (300:- BF-rabatt) efter att ha avstått en cykel för 9700:-?!

Jag cyklar bort till närmaste Elgiganten och köper ett par Philips som lite senare skulle visa sig inte vara alls lika fantastiska som testerna utlovat.

Jag börjar må dåligt över att jag beter mig så karaktärslöst; att jag ena stunden delar ett tydligt klimatbudskap på FB och i den andra själv beblandar mig med de fyndkåta hemelektroniksjägarna.

Försöker släppa. Klockan är halv fyra, dags att hämta dottern. Tar lådcykeln eftersom vi ska handla en del. Inne på hemköp, i kön lite senare, börjar det plinga frenetiskt i min telefon. Det är en polare som befinner sig på Gamla stans cykel. Jag har tidigare bett honom att kolla om de har en Pelago Hanko i min storlek om han ändå skulle dit och kolla läget. Jag får reda på att den finns i min storlek.

Den starka känslan av köplust börjar smyga sig på igen. Har inte köpt en cykel på 3-4 år. Jag är cykelbloggare och cykling (och allt det för med sig) utgör en stor del av min identitet och hur jag ser på mig själv. 2500:- i BF-rabatt. Jag kanske ändå skulle…Ungefär så går tankeströmmarna.

Jag bestämmer mig för att åtminstone åka dit för att utsätta mig och mitt förhållningssätt till Black Friday för lite prövning…eller jag vet inte. Men jag köper iallafall en glass till Bellla, sätter henne i lådcykeln tillsammans med matvarorna och rullar bort mot Gamla Stan. Självklart ångrar jag mig på vägen, tänker mest att det var en rätt dålig idé, men väljer ändå att fortsätta och ungefär 30 min senare har jag blivit ägare till en Pelago Hanko:

10_pelago_hanko

Pelago Hanko is a multipurpose bicycle that sets the standards for versatile city riding. It’s the Pelago translation of the popular hybrid bicycle: urban classic with no compromise on the design and technical performance. Hanko can be equipped for commuting, touring and all-around urban riding regardless the weather conditions.

Jag tycker att den är helt sjukt tilltalande. Funkar till allt.

När jag skriver detta faller ett tätt snöfall utanför mitt fönster. Och jag är i skriande behov av ”en riktig” vintercykel, vilket det här onekligen verkar vara, även om det svider att börja cykla i vinterväglag med en ny cykel. Men den ska användas. Det ligger i dess natur.

Ungefär så. Ska hämta den på tisdag. Inser nu, efter att ha reflekterat vidare, att jag behöver den i mitt stall. Ett välbehövt komplement till mina två vikcyklar och lådcykeln. Ångrar mig inte en centimeter. Än så länge.

Så slutade min Black Friday. Gick jag från skeptiker till inbiten hard core-medlem i BF-klubben?

Får försvara mig med: ”It´s a good deal if you need it.” Och det gör jag. Hörlurarna lämnade jag däremot kvickt tillbaka.

DS

Om längtan efter ett skäl att köpa en el-cykel

Enligt elcykelguiden.se så såldes det 30 000 elcyklar i Sverige 2014/2015 och 2015/2016 hela 45 000. Det innebär att av alla cyklar som säljs är 7,8% el-cyklar och det ökar förstås hela tiden. Vi har inte riktigt kommit upp i samma nivåer som Tyskland, Danmark och Nederländerna, där elcykelförsäljningen står för 15-20 procent av marknaden – men vi närmar oss med stormsteg.

Har då elcykelfebern även drabbat mig själv? Varför har det skrivits så lite om detta här, trots att det rapporteras mycket och ofta om elcyklarnas framfart i andra medier. El-cykeln är ju också i allra högsta grad ett fordon som i många fall kan ersätta bilen och borde vara synnerligen välmotiverat att skriva om i en blogg med liv utan bil-tema. För att inte tala om kombinationen el-lådcykel och/eller el-vikcykel.

Här kommer svaret.

Trots att jag längtat efter ett skäl att själv införskaffa en el-cykel har jag inte kunnat motivera det. Jag har knappt 5 km till jobbet, skulle det vara en sträcka som skulle motivera elektrisk support? Skulle inte tro det. Så även om jag har längtat efter ett behov, och jag är inte den som dras med bara för att elcykeln flugifierats, har det inte funnits något. HIttills.

Men nu har jag skaffat mig anledningar till att bege mig söderut, mot Johanneshov. Det är 10 km från mitt hem i Vasastan. Och nu när jag skriver det, smakar på det, går det upp för mig att 10 km kanske inte heller, för en fullblodscyklist, är tillräcklig anledning att investera i en ny elcykel?

Finns någon livlina? En snyggt motiverad formulering som kan få mig över kanten? Jag är inte den som köper prylar i onödan. Jag är minimalist. Vill inte ha mer prylar än jag behöver och det gäller, tro det eller ej, även cyklar.

Jag försöker mig på en motivering iallafall.

10 km var det. En svensk mil. Fram och tillbaka 2 mil. Ibland är man lat. Har jobbat hårt. Kanske man ställer in för att man inte riktigt orkar. Stannar hemma och spelar tv-spel istället (ja, jag gör det trots att jag är 40 om mindre än ett år och skäms inte för det). Kanske är väderleken motbjudande också. Man är helt enkelt för seg för cykling. För vanlig cykling alltså. På gammal traditionellt vis.

Men inte för el-cykling. Där kom den. Motiveringen. Inte godtagbar på kortare sträckor men på längre. Hurra. För det sämsta är ju att bli kvar hemma. Att inte komma iväg. Finns det något så deppigt och destruktivt som att bli kvar i soffan.

Då återstår bara en fråga. Vad ska man satsa på? Eller ska man inte satsa nu utan vänta. Utvecklingen går snabbt. Kommer ju nytt hela tiden.

Den här till exempel. Vello Bike ligger och lurar på Kickstarter. En 12 kilos självuppladdande vikcykel som beräknas releasas till sommaren!!

vello-bike

 

Weighs only 11,9 kg (26 lbs) ELECTRIC – CALIPER BRAKE, CHAIN Frame material: Double butted chromoly The first self-charging folding electric bike with 6 different pedal-assist levels, e.g. ”self-charging” mode for a boost only uphill – battery recharges downhill/braking. ”Turbo” mode: continuous pedal-assistance up to 15 mph/25km/h from the motor for 30-50km. Recharging easy. Free app for smartphone (iPhone & Android).

Lite för bra för att vara sann eller ett underverk för multimodalt pendlande återstår att se.

Men hur som så fattar man att utvecklingen skenar på just nu. Vad man märkt är att elcykeln får folk att cykla som vanligtivis inte skulle göra det. Och vad samhället behöver är just en ökning av antalet cyklande – el eller inte spelar kvitta.

/DS

Inlägg om cykelförbud på pendel ledde till artikel

Mitt blogginlägg, för ett par veckor sedan, som handlade om det totalt obegripliga beslutet att förbjuda medhavd cykel från/till odenplans nya pendeltågstation har tagit skruv.

Cykelexpert Krister Isaksson retweetade inlägget vilket ledde till att ”Mitt i Vasastan” kontaktade mig och ville göra en artikel om saken; samt fråga ut ansvariga vad de möjligen kan ha för rimliga försvars-argument kring detta cykelfientliga och horribelt osmakliga dråpslag mot människor som önskar pendla sunt och hållbart.

Igår publicerades artikeln.

14484913_1796920060553910_4279352459842427342_n

”Du som tagit med dig cykeln till och från Karlberg behöver tänka om. Station Odenplan är inte anpassad för resenärer med cykel.” (Landstingets hemsida.)

”…tänka om.” Är det undertext för att överväga bil eller att se om livspusslet tillåter en extra cykeltur till Sundyberg eller Solna pendeltågstation, där man (fortfarande) får ta med cykeln på tåget.

Programledare för Citybanan Anders Sköld säger att många andra också undrat över skälet till cykelförbudet när han ställs till svars av Mitt i. Han vidarehänvisar till SL:s (superstrikta) regler för cykel i tunnelbana och menar att han inte ser någon möjlighet till att ändra på dem eftersom pendel och tunnelbana är så tätt sammanlänkade på vid Odenplan.

Att pendel och tunnelbana är så tätt sammanlänkade menar han alltså är ett tillräckligt kvalificerat argument; så slagkraftigt och genomarbetat att folk som vill kunna göra samma sak man idag kan vid Karlberg (som ska läggas ned, Odenplan ska ersätta) ska förstå logiken i denna ”omöjlighet”?

Om man inte kan lösa en sådan sak till fördel för en något mer balanserad trafikmaktordning och inte minst i miljösynpunkt, saknas då inte all form av vilja, problemlösningsförmåga och kreativitet?

För mig framstår det väldigt märkligt om man inte tycker att det är oerhört pinsamt att uttrycka sig så pessimistiskt och onyanserat.

I det stora hela handlar det om att få till ett trafiksystem som i så hög utsträckning underlättar yteffektiva och miljövänliga transportalternativ. Varenda liten sketen åtgärd som leder till förbättring är av största vikt.

Men när man försämrar! Ska det överhuvudtaget vara tillåtet? 2016!

Men att formulera sig så som Anders Sköld gör, att pendel och tunnelbana är för tätt sammanlänkade för medtag av cykel på förstnämnda, framstår ändå som ett ytterst välsmort och genomtänkt argument i relation till hur trafiklandstingsråd Kristoffer Tamson (M) väljer att se på saken:

”Du kommer inte kunna ta med dig cykeln på pendeltåget från nya Station Odenplan. – Tanken är att man ska kunna lämna cykeln i det nya moderna garaget.” (Vi i Vasastan)

Ja du Kristoffer Tamson, varför skulle man vilja ta med cykeln på tåget när man kan lämna den i ett nytt modernt garage istället? det kan du ju fundera över.

Och det kanske han gjort och kommit fram till ett och annat sedan uttalandet i Vi i Vasastan. För så här säger han nu i den aktuella artikeln i Mitt i Vasastan:

”När vi efter flera dagar får tag i trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons är han positiv, dock utan att vilja lova något.

– Min horisont har hittills legat på att vi ska hålla tidplanen för Citybanan. Men i takt med att det landar är det rimligt att vi tittar på hur alla på bästa sätt ska kunna fortsätta pendla.”

Läs hela i artikeln i Mitt i Vasastan här.

DS