Critical Mass höll på att bli kärnkraftsdemonstration

Nu har jag också gjort det. Cykelmanifestationsoskulden är tagen. Men jag ska erkänna att jag var nära att vända om när jag kom lådcyklande mot samlingsplatsen på Medborgarplatsen i fredags kväll.

Huvudbudskapet verkade till en början vara ”Nej till kärnkraft”. En sån organisation hade ställt upp sig med oss andra, som i första hand ville cykla för en bättre cykelstad.

En del började med all rätt opponera sig emot att lyfta upp kärnkraftsfrågan, och inte cykelfrågan, högst på agendan denna soliga fredagskväll.

Vi kom överens om att de var välkomna att cykla med – men utan stora atomkraftsflaggor som skulle hamna i fokus.

Efter livliga diskussioner bestämde sig kärnkraftsmotståndarna för att inte cykla med i Critical Mass. De tyckte att det skulle vara att censurera sig själva.

Vid sextiden kom iallafall vi andra iväg som planerat. Ca 40 pers cyklande i klunga.

Det krävdes ett helt bilkörfält för att vi skulle få plats. Irriterade bilister ansamlades fort i kö, bakom oss.

Ett tag var vi inne och cyklade på ett körfält avsett för bussar – men kollektivtrafiken är vår vän och vi kom snabbt överens om att bereda väg och maka på oss.

Vi fortsatte via Slussen, längs med Skeppsbron, förbi Dramaten, mot Sergelstorg och vidare mot Söder igen.

Slagord började eka från de mer erfarna i gänget. En del cyklister ute på stan anslöt sig efter hand då vi ropade ”Cykla inte där, cykla här.”

I rondellen vid plattan var det en bilist som vevade ner rutan och fullkomligt rasande skrek ”Håll er till cykelbanan era idioter!” Problemet var ju att det faktiskt inte fanns nån cykelbana där och även om det funnits hade vi aldrig fått plats. Det var ju liksom det som var vår på poäng och som den arga mannen så tydligt men oavsiktligt klargjorde. Tack till arga mannen.

Ponera att antalet cyklister skulle fördubblas i Stockholm, då skulle cykelinfrastrukturen, under rusningtrafik, inte räcka till på långa vägar. Enligt DN får bara 1% av Stockholms läns cykelbanor godkänt. Efter, i snitt, 118 m stöter man som cyklande på något slags hinder.

Det krävs mer pengar och radikalare åtgärder än det som hittills beslutats.

Det moderata tafikborgarrådet Ulla Hamilton uttryckte i en lokaltidning häromdan, att Stockholmscyklisterna inte kan få breddade cykelbanor eftersom då skulle man behöva riva hus.

För henne och likatänkande skulle denna manifestiation utgöra ett supertydligt exempel på att man MÅSTE bredda stadens cykelbanor om det inte ska bli kaos när cyklismen fortsätter att öka; vilket den kommer att göra.

Att Ulla Hamilton egentligen är tillräckligt begåvad för att inse att det skulle vara busenkelt att bredda stadens cykelbanor med bara en gnutta rättvisare utrymmesfördelningspolitik – är en annan diskussion.

Jag gillar Critical Mass. Känns himla bra att ibland lämna bloggosfären för att möta upp likatänkande IRL. Men det finns behov av att komma överens om ett par gemensamma regler och speciellt att avgränsa vårt ställningstagande. För vi måste bli fler för att det hela ska få nån betydlig effekt.

Förslag:

  • Vi gör bara anspråk på ett körfält sålänge vi inte behöver fler. Det märks klart och tydligt att bredden av ett bilkörfält är ungefär det som kommer behövas när cyklismen ökar.
  • För att få cykla med är det enda du måste hålla med om är större satsningar på cykelinfrastruktur än vi hittills har sett. Med nuvarande förhållningsregler måste man bl.a. ta ställning mot Förbifart Stockholm, vilket jag iofs helt och fullt håller med om men dumt att utesluta människor som vill att man ska satsa både på förbifart- och cykling.

Att sätta upp skyltar, längst bak på våra cyklar, där bilister kan läsa ”Tuta om du tycker vi cyklar för fort” är ett bra exempel på den humor och inställning som kommer att bli mycket mer effektiv och avväpnande, än att ensam cykla ut i ett tomt körfält, för att hindra upp trafiken i rent trots.

Den 31/5 kommer vi att bli fler. Det här kan bli nåt bra.

/DS

 

Kossornas planet om cykling

Återkommer inom kort med några reflektioner kring gårdagens cykelmanifestation.

 

Lyssna på senaste avsnittet av Kossornas planet sålänge. Handlar om elcyklar, cykelkrockkudden Hövding, World naked bike day och lite cykelplaneringssnack med cykelexperten Krister Isaksson.

 

Intressant!

 

/DS

Imorgon smäller det – årets första Critical Mass

 
Från Critical Mass på FB…
 

Håller du med om detta så låt oss mötas upp på Medis kl 17:30. Själv kommer jag att försöka cykla i täten med vår lådcykel (kan innebära vissa problem).

Det är dags att ta ställning och visa var man står. Inte bara i bloggosfären utan också IRL.

Mer om CM.

/DS

 

Lådcykelpappasöndag

Övertid för min stackars sambo denna vackra söndag. Bella och jag planerar utflykt med lådcykeln till Stadsmuseèt. Hon älskar museum.

Men det går bara inte för sig att vara inomhus denna dag då det äntligen känns som att vinterns bojor definitivt släppt taget. Gamla stan pockar på uppmärksamhet då vi trampar längs Munkbron med Riddarholmen på andra sida.

Klockan är halv elva och stan har inte riktigt vaknat än.

Jag säger till Bella, som sitter och njuter av solen framme i lådan, att vi gör ett kort besök i Gamla stan för att få oss en dos medeltidsatmosfär i vårprakten. Hör något framifrån som jag tolkar som att förslaget bifalles.

Vi parkerar lådcykeln intill slottsgården. Bella vill titta på kanonerna. Det är en ovanligt lugn och fridfull stämning i stockholms överlägset mest turisttäta kvarter.

Vi köper en croissant och en kaffe och sätter oss på en av bänkarna vid Stortorget.

Här blandas nyfikna kineser med sollapande lokalbor. En grupp amerikanska ynglingar, ledda av en svengelsktalande guide, samlas intill stortorgsbrunnen. Jag hör att de får ta del av den makabra historien om Christian Tyrann och stockholms blodbad.

Har fortfarande i mig lite av det där stressande bubblet som dröjer sig kvar i kroppen sen arbetsveckan. Det där vuxenoroliga som gör att man hela tiden känner ett behov av att röra sig vidare. Aldrig stanna till på riktigt.

”Ska vi fortsätta?” frågar jag Bella.

Hon har inga planer på det, hon trivs utmärkt på den plats vi befinner oss, upptagen med att utforska omgivningarna. Jag inser att små barn bryr sig marginellt om vad man under förmiddan satt upp på dagsagendan och låter henne hållas.

Lugnet att stanna kvar infinner sig hos mig också efter en kort stund.

Senare kommer vi av en händelse in på Finska kyrkans bakgård där Bella blir väldigt fascinerad över stockholms minsta staty Järnpojken.

En äldre man som bor i området berättar för oss att turister, speciellt ryssar, kommer fram och lägger pengar och godis vid pojken. De tror att skulpturen, av Liss Eriksson, är magisk och kan ge tur om man gör så.

Vi stannar kvar oproportionerligt länge. Bella kan inte slita sig. Hon observerar förundrad hur turist efter turist utför sin penga-godis-ritual för att sedan stryka den lilla järnpojken varsamt över huvudet.

Lite senare möter vi upp min syster och tittar på vaktparaden tillsammans.

Kollar på klockan och inser att det gått flera timmar sen vi kom till Gamla Stan. Tiden har bara försvunnit.

Betyder det att man fångat nuet?

Efter musikframträdandet vid slottet, som avslutas med Abbas The winner takes it all, tar Bella och jag plats på cykeln och trampar vidare norrut, för att hitta någonstans att äta. Bellas huvud börjar falla åt sidan där hon sitter – hon håller på att somna. Försöker väcka henne men inser snabbt att det är kört.

I vanliga fall får vi många leenden av människor vi möter; men när Bella somnar till på detta sätt tittar de skeptiskt, och att dömma av deras ansiktsuttryck, frågar de sig om det kan vara så att hon verkligen kolat av eller bara tillfälligt har slocknat.

Jag får alltid bråttom att lägga henne till rätta när detta händer. Känner mig skyldig på nåt märkligt vis. Bra att då att ha en lång låda som räcker till som sovplats.

Under sovpasset kilar jag in på Falaffelkungen och fixar lite middag. Falaffel med strips blir det.

Trampar vidare mot Hagaparken och parkerar i närheten av tennisbanorna under en stor ek. Väcker Bella och visar vad jag har köpt. Hon blir förtjust och utbrister:

”Ska vi ha picknick?”

Efter att ha traskat runt lite i omgivningarna trampar vi hemåt. Det har gått sju timmar sen vi åkte.

Härligt med lådcykelrekreation. Det kommer bli mycket sånt framöver.

/DS

 

Trixigt med det goda humöret

Trixigt att inte lacka ur, som cyklist, på Sveavägen.

Tre bilar som använder cykelbanan till parkering samt det bilden visar på mindre än 1 km.

Att något blockerar banan är mer regel än undantag.

/DS

 

Kloka ord av Dalai Lama men cykelversionen är ännu mer tragisk

 

Dessa visdoms ord kan, väldigt subtilt och respektfullt, omarbetas – för att istället, med likvärdig trovärdighet, passa in lika bra på ickecyklisten.

Dalai Lama svarade på frågan vad som förvånar honom mest;

– Ickecyklisten. Hon offrar hälsan för att förlora pengar.

Sedan offrar hon pengar på gymkort för att få tillbaka hälsan.

Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon glömmer att allt hon vill är att cykla idag.

Följden blir att ickecyklisten inte kommer att cykla, varken idag eller i framtiden.

Hon lever som att man alltid kan skjuta upp cyklandet till morgondagen.

Och så dör hon utan att ens någonsin ha cyklat.

 

Cykelversionen är ju nästan ännu mer tragisk är originalet. Tror DL hade gett sitt samtycke.

/DS

 

En medalj åt vintercyklisterna och ett litet straff åt de andra

Vårpimpa cykeln. Så gör du cykeln vårfin. Här får du billigaste cykelservicen…

Varenda tidning har i dagarna någonting under temat: Nu börjar cykelsäsongen – dags att fixa hojen.

Den 30 april ska jag vara konfrencier. Det ska firas Valborg på Skytteholmsfältet i Solna med olika former av aktiviteter och uppträdanden. Jag ska hålla i trådarna. Såklart att det även finns ett tält dit man kan gå för att gratis få sin cykel servad, nu när det är säsong och allt.

Nu vill alla cykla. Blåsten smärtar inte mot kinden längre. Det är vår.

I söndags grillade vi med dagisföräldrar på en gård med en lekpark, för första gången för i år. En av familjerna har varit i sydamerika under hela vintern. De kom hem i lördags. Enligt meterologerna var det samma dag som våren kom. Bra timing. Slapp hela vintereländet med en hårsmån. Prickande in våren med otrolig precision.

Inget ont om det men de borde ju självklart få ett straff. Något litet bara. Som till exempel att bada i Brunnsviken innan maj är till ända. Så får de ändå känna på en del av den kyla som vi som varit hemma tvingats kriga mot hela vintern.

Och nu till saken. Hur gör vi med säsongscyklisterna? Vi som inte bryr oss om begrepp som ”cykelsäsong”. Vi som väljer att INTE ställa in cykeln när det blir kallt. Vi som cyklar VARJE dag under året.

Borde inte även säsongscyklisterna få ett litet straff de också?

Ta det inte fel. Personligen gillar jag nästan alla som cyklar, oavsett säsong.

Men kanske ändå något litet symboliskt bara?

Som vintercyklist kan man med all rätt göra sig kvitt långkalsongerna. Packa ner dem längst ner i en låda som man med beslutsamhet kastar så den hamnar så svåråtkomligt det bara går, längst in i förrådet. Men det är också vårt enda nöje för att ha bråkat med kyla, väglag och snålblåst i så många månader. Känns lite fattigt.

Vi förtjänar något mer?

Jag vet – en medalj. En vintercyklarmedalj.

Vi som cyklat oss genom vintern får, under en liten ceremoni ta emot en medalj ur kungens hand.

Sommarhalvårscyklisterna får ingen medalj. Det räcker som straff.

En dag i vintras: då bussarna stod still, bilarna stod still, tunnelbanan stod still, tågen stod still och hela trafiksystemet var helt hjälplöst och utslaget – fanns det de på hjul, som mot alla odds tog sig fram ändå. Det var de hjältemodiga vintercyklisterna. De som inte gör skillnad på väder och väder. De som säger lugnt, tryggt och övertygande till sig själva: Det här är en dag som alla andra, en vanlig dag, det här är en dag jag cyklar.

 

Visst är det värt en medalj. För det har varit ganska tufft där ute ibland.

/DS

 

Turf till iphone drar ut på tiden

När jag i höstas blev upplyst om att smartphone-appen Turf skulle va det ultimata realtidsspelet, speciellt för de cyklande, bestämde jag mig direkt för att bli infrälst.

 

En slags digital orientering som motiverar en att ta sig till platser man aldrig skulle komma på tanken att besöka, om det inte vore för drivkraften att regera, ta över zoner, samla poäng och med sin cykel som främsta vapen, kriga för den slutgiltiga segern.

Och kanske lite för motionens skull – vad vet jag?

Underbart, helt enkelt.

Bara ett problem. Spelet fanns bara till android. Jag har en iphone.

Enligt SVT, som förra september gjorde ett reportage om spelet, skulle en iphoneversion släppas senare samma höst.

Men ingenting hände och drömmen om att bli Kung-turf gick i kras.

Nu är det april och fortfarande ingen iphoneversion. Det enda som finns att tillgå är en väldigt inkomplett supertidig Pre Alpha version som man, efter inte så lite meckande, kan få ner i sin mobil via itunes.

Har hört av mig till utvecklarna som ofta ger väldigt snabb och trevlig respons.

Budskapet är dessvärre att vi med iphone, som vill turfa, får vänta ett bra tag till:

…2 pers som sköter utvecklingen på vår fritid i dagsläget:)

Just nu färdigställer vi en ny grundplattform så det blir samma kod på iPhone och Android. Men inga datum tyvärr…

Så låter det.

Om ingen komplett iphoneversion dykt upp innan sommarn närmar sig sitt slut, kommer jag att överväga att själv konvertera till androidismen.

/DS

 

Lådcykelsemester i sommar

Det blir lådcykelsemester i sommar.

Till Gotland.

Nynäsleden från Stockholm City till Nynäshamn. Sen båt till Gotland för att slå läger i Visby.

Nynäsleden

80 km utstakad cykelled. I huvudsak bilfritt. Det är ju så att man får ståpäls av att bara tänka på det.

Sitter just nu och lyssnar på Klotet på P1. Det handlar om solenergi och hur snabbt tekniken vinner mark bl.a. I Tyskland. Tekniken blir billigare och effektivare. Kan läggas på lager.

Min dröm är en solcellsdriven lådcykel. Än så länge, för att få ut tillräcklig effekt, måste man nog klä in hela ekipaget plus en vagn med solcellspaneler. Men kanske, om några år, räcker det att montera några läckra paneler på sidan av lådan och på pakethållaren.

Verklighet inom en snar framtid?

Det är lådcykelutopin det – som kommer göra planeten jorden till en lite bättre plats att leva på.

För vem kan motstå tanken på något så vackert och med så stor potential att förändra vårt samhälle?

Tills vidare får vi förlita oss helt på kroppkraft och vår mindre solcellsladdare för att åtminstone hålla liv i telefonerna.

Speciellt bra om Bella blir uttråkad så kan hon kolla på film i lådan.

Solarmonkey adventurer

Vad jag kommer ihåg sen förra cykelsemestern, går det åt ungefär fem timmars exponering i solljus för att få till 1,5 iphone-laddningar. Inte så illa. Obetalbart om nöden kräver.

Vi har inte kommit så mycket längre i planeringen än att vi ger oss iväg femte eller sjätte juli – hela familjen.

Förmodligen blir den andra cykeln en vikcykel eftersom de är så bra att packa på, och att de åker med gratis på färjan.

Vi kommer såklart ta med kapellet som kommer att förgylla semestern för Bella om det skulle bli regn.

Inte dumt att sitta därunder då.

Kommer helt klart bli avis…

/DS

 

 

Aprilväder

Servade lådcykeln igår. Punkteringsfix, oljning och liten tvättning. T-shirt i ena sekunden och på med vinterjackan i andra.

Bättre väder vid söndagshandlingen lite senare.

På vägen hem var jag tvungen att stanna och fota den här skönheten i ett skyltfönster på Norrtullsgatan. En Cooper Revival. Vacker cykel. Retro men i lagom dos. Kan lätt bli lite skitnödigt ibland med retrofiering på nya cyklar, men här lyckas man.

DS