På cykel i Berlin Dag 2

Dag 2

Tog igen den sömnlösa natten på tåget inatt, efter att ha farit runt i bohemiska Prenzlauer berg med vännerna Roger och Lena igårkväll. Trevligt med lite sällskap ibland för en ensamresenär.

Av en tillfällighet åkte jag senare rakt på Pelagos tillfälliga showroom. Himla fina cyklar de gör.

Det är 10% rabatt nu sista veckan innan de stängerigen och fri frakt. Lägg till att euron är svag mot kronan och du kan dra av ca 12% till. Det har stängt idag och imorrn men på tisdag ska jag prova en och kanske kanske blir det ett spontanköp. Stavanger heter modellen som lockar.

Efter att ha kollat skyltfönstret en stund åt jag en spartansk frukost och drog vidare till DDR museet.

Nu vet jag en hel del om hur folk hade det öster om muren och även hur det känns att sitta i förarsätet i en Trabant.

Sen cyklade jag vidare längs Karl Marx Alle som var kantad av miljonprogrammsbyggen (fast större). Kommunisterna var tydligen väldigt stolta över dessa groteska byggnader.

Karl Marx Alle

Efter nån halv mils, intressant men planlöst cyklande, fick jag syn på East side gallery som jag så passande ändå tänkt att besöka. Det är en 1,3 km lång sektion av Berlinmuren som man lämnat kvar som ett minnesmärke och låtit ett helt gäng artister och konstnärer gå lös på.

Några smakprov:

 

Väldigt intressant. Kanske åker tillbaka senare för ett återbesök.

På söndagar är det jättestor loppis i Mauerpark. Även om jag inte vanligtvis tycker det är så väligt lattjo att strosa runt på loppmarknader, utan mål- och mening, hade jag svårt att lämna den här. Väldigt speciellt och underhållande.

Vänlig atmosfär, massa god mat och öl och här säljs ALLT.

Hittade den här fina lastcykeln med en lastkapacitet utan motstycke.
Men en detalj man bör uppmärksamma (innan man slår till) är att den inte verkar gå att svänga med. Och det är ju i ärlighetens namn en rätt viktig detalj på en cykel.
 
Med risk för att framstå som tjatig: det är såå skönt att hela tiden ha tillgång till cykel. Att resa så här slår allt. Kommer alltid att vilja ha en hopfällbar cykel med mig när jag är på tripp. Hur klarade man sig någonsin utan?
 
Att åka kollektivt mellan alla de platser jag hittills varit på, hade inte varit hälften så lustfullt och tjuvat massor av tid (och lite pengar).
Det är guld värt, även om man kan vika ihop cykeln och ta med den in, att ha med sig ett smidigt och bra lås.

Ett köpargument som används vid vikcykelköp, är just att man inte behöver nåt lås. Det är ett svagt argument. Då måste man ju hela tiden ta med den – vilket skulle vara skitjobbigt. Det fina med en hopfällbar (om man nu har ett lås till den) är att den ger en möjlighet att välja.

De lås vi använder, Abus mini U och Kryptonite mini, är väldigt smidiga men ändå godkända. Passar bra till vikcyklar.

Senare såg jag Man of steel på biografen vid Potzdamer platz, i 3D och imax-format. Ganska medioker och inget att rekommendera. Det hjälpte inte med 3D-effekter och snorstor skärm.

Min entusiasm över Berlins cykelinfrastruktur har dock lagt sig något. Oftast funkar det bra, men ibland täcker en cykeltaxi upp hela den smala cykelbanan. Ganska irriterande men inte taxicyklisternas fel utan de styrandes. Viktigt att skilja på det.

Nu är klockan 01:00 och imorgon blir det intensivt med massa cykling, museer och nya upptäckter.

Dags för bingen.

/DS

 

På cykel i Berlin

Dag 1

Sitter just nu på ett café i närheten av Alexanderplatz i Berlin. Vrider jag huvudet snett uppåt ser jag det 365 meter höga Fernsehturm (tv-tornet).

Tog mig hit med Veolias nattåg från Malmö. Det är mitt första besök i den tyska huvudstaden.

Innan jag lämnade Malmö passade jag på att plocka några turf-zoner och äta en riktigt taskig Polik Panir på en indier nära Möllevångstorget. Sen hann jag även med att en än gång förundras över hur långt Malmö ligger före huvudstaden i cykeltänk. Blir avis.

21:15 avgick tåget mot Berlin via Trelleborg – Sassnitz.

500:- enkel resa i trång hytt med hårda madrasser men med trevligt resesällskap. En dansk, tre svenskar och två kineser. Inte en enda snarkade, men trots det knappt ingen sömn alls.

Kom hit vid sextiden i morse och har på ett par timmar, med min medhavda vikcykel, i en nästan trafikfri och folktom stad, cyklat runt och sett alla de där platserna man känner igen till namnet: Brandenburger tor, Potsdamer platz, Unter den linden, Alexander platz, Berliner dom och Tiergarten.

Sevärdheterna ligger väldigt långt ifrån varandra och stan känns ”gles”. Å andra sidan är skyltning och cykelvägar långt över förväntan. Inte breda men sammanhängande. Man känner att man är en del av trafiksystemet till skillnad från andra städer (nämner inga namn) där man lätt känner sig utanför, oönskad och mobbad.

Brandenburger tor

Jag gillar redan Berlin. Visserligen har jag en tendens att lätt falla pladask för cykelvänliga städer – men det är inte bara det.

Jag har hittills skådat en salig blandning av häppnadsväckande arkitektur med de mest smaklösa pensionärsboendeliknande åttiotalskomplex man kan föreställa sig.

Det skapar nån slags oförutsägbar dynamik som känns – befriande.

Planen för dagen är ett besök på Deutsches historisches museum. Tror det kan vara en bra start.

Sen checka in på mitt hostel, ta igen lite sömn, senare sammanstråla med några vänner från Stockholm som också råkar vara här.

Ser också fram emot att besöka några av Berlins flådiga cykelbutiker.

Tips någon?

Fortsättning följer…

/DS

 

Picknick

 

image

Picknick med en hel bunt vänner och grannar i Hagaparken igår.

Gissa vem som åkte på att köra storlasset med baguetter, vinlådor, springcykel, bullar och massa annat.

Men det bjuder jag så gärna på.

/DS

 

Leve springcykeln

Bella fick en splirrans springcykel när hon nyligen fyllde tre år.

Hon har tjatat om en råsa Hello Kitty-sparkcykel, hon sett nån åka med på dagis, men Bella fick en röd Kettler springcykel istället.

Inga sura miner över det men den har använts, minst sagt, sparsamt sen hennes födelsedag.

Men för ett tag sen lyckades jag peppa henne att ta den till dagis och i en liten nerförsbacke, på vägen dit, fattade hon plöstligt grejen.

Från att mer ha använt den som ”gåcykel” började hon plötsligt att ta ut stegen, köra fort, balansera och med det kom såklart även lusten.

Om hon inte, bara ett par dagar senare, fått en rosa sparkcykel med stödhjul av farmor, som hon blev alldeles överförtjust i, skulle hon även fortsättningsvis ha tagit sig till dagis med hjälp av springcykeln.

Men nu var det alltså den rosa sparkcykeln som plötsligt gällde som tranportmedel till förskolan. Springcykeln var plötsligt dömd och glömd.

”Men ska du inte ta springcykeln idag, det tar ju jättelång tid att åka till dagis med sparkcykeln. Sparkcykeln bäst inomhus och springcykeln bäst utomhus.” försökte jag.

Men inget hjälpte.

Många föräldrar har lovprisat springcykelns pedagogiska potential. Barn skippar tydligen stödhjulen och börjar cykla direkt om de bara har vana av springcykel.

”Min dotter lärde sig cykla när hon var tre år, det var bara att byta ut springcykeln mot en vanlig och så gick det direkt” brukar det låta.

Vore ju fantastiskt om Bella också kunde lära sig cykla tidigt, så här gällde det att bli lite mer handlingskraftig.

Eller med andra ord en tvättäkta sabbotör.

Det var inte svårt att i smyg, medan Bella kollade på barnprogram, skruva av ett av hjulen på den rosa sparkcykel, precis innan vi skulle ta oss till dagis häromdan.

”Oj då Bella, det verkar som ett hjul har lossnat från din sparkcykel, vi hinner inte laga det nu, det får visst bli springcykeln idag.”

Jag förväntar mig skrik, vilda protester och tårar från ungen – och även samvetskval hos mig själv då jag inser att mina metoder för att få henne att välja springcykeln framför sparkcykeln – skulle kunna ifrågasättas.

Hon säger bara:

”Okej pappa” och vi ger oss iväg.

Det smutsiga spelet, från min sida, har onekligen haft effekt.

För sen dess har hon blivit riktigt snabb på det lilla fordonet och det har inte varit tal om att gå tillbaka till sparkcykeln, trots att hjulet numer är ditskruvat.

Springcykel är helt enkelt sjukt bra och lärorikt.

Ett för barn cykelfrämjande verktyg och ett väldigt lustfyllt sätt att lära sig cykla och öva upp balansen på.

Några stödhjul lär aldrig behövas.

/DS

 

Lådcykelmaximalism

image

 

Lådcykellivet inbjuder ibland till maximalism i form av utökade bagagemöjligheter.

Man kommer på extra saker att ta med sig bara för att man kan.

Som idag.

Tre kilometers tur till stranden och med allt det andra också en vikcykel i lådan.

Varför?

Jo, Hanna springer samtidigt en 7 km tur med målgång vid oss på stranden. Däremot vill hon inte löpa hem och kombination vik- och låd- har en än gång visat sig användbar.

Såna här små behov man inte visste man hade uppkommer hela tiden.

Glad midsommar!

/DS

 

Det materiella begäret börjar att trycka på inifrån

I höstas inledde jag projekt: sälja-av-sånt-som-inte-används.

Och visst fanns det en hel del att plocka av och då speciellt cyklar.

En gammal vacker farfarscykel, en minicykel från 70-talet och nu sist min touringcykel Koga Miyata -87 med utslitna (svåra att få tag i) ovala drev.

Helt plöstligt är den enda cykeln som till 100% tillhör bara bara mig, min fyra år gamla Brompton M3L.

I veckan har jag kännt ett tryck mot bröstet i form av genuint och äkta materiellt begär.

Det var rätt längesen och det är jag värd tänker jag.

Inte blev det bättre av, när jag via bloggen Velonavia, blev upplyst om den här finska snyggingen:

En Pelago Stavanger. Perfekt för långfärd och en massa annat – tidlös vacker och hållbar design som aldrig går ur tiden.

Nästa fredag drar jag till Berlin och förutom historielektion tänkte jag kolla in en hel del vackra cyklar. Och lyckans mig ser på Pelagos hemsida att de tydligen har ett tillfälligt showroom där och jag hinner precis dit innan slutdatum 5/7.

Då ska jag testa och se om jag blir kär.

En annan intressant och tilldragande cykelproducent är supertyska, ultralätta och remdrivna Schindelhauer…

…som producerar snuskigt vackra cyklar från fixie/singel till 18 vxl. Lättaste oväxlade väger bara 8,2 kg.

Men remdrift? Jag vet inte…

Sen kollar jag även in engelska Singular Peregrine. Man beställer ram och väljer komponenter själv. Just modellen Peregrine lär vara väldigt flexibel då den kan byggas som allt mellan touring och fixie.

Singular Peregrine

Vapnen för ett bilfritt liv tror jag är heligt treenig: låd-, vik-, och ?

/DS

 

Kan cyklisthatet förklaras med att inga hästkrafter hjälper för att komma först

Kan inte riktigt släppa det här med ”cykelhatet”.

Går det egentligen förstå?

Om jag börjar hos mig själv, som cyklist, så visst finns det saker man kan bli sjukt irriterad på, gällande både promenerande och bilister.

Men hat?

De till fots (om man generaliserar) har himla svårt att hålla sig till trottaren och rumlar alltför ofta ut på cykelbanan.

Många irriterar sig på cyklister som kör mot rött men är det ändå inte, i ärlighetens namn, flanörerna själva som ligger i topp när det gäller att ta lagen i egna händer gällande detta.

Tror inte jag behöver gå in på irritationsmoment angående bilar. Man behöver inte vara en alltför flitig besökare av denna blogg, för att känna till att jag ylar högt då nån råkat förväxla cykelbanan med ett parkeringsfält.

Att en suv, med superbegränsad sikt bakåt, börjar buffas och knuffas vid högersväng är också ett kapitel för sig som lätt kan göra den mest tillbakadragna cyklist till äkta fullblodskrigare.

Vi struntar i att belysa fler irritationsexempel (det finns MÅNGA fler) och går istället tillbaka till de flanörer som vilset irrar runt på cykelbanan.

Är det deras fel?

Inte ofta.

Det är infratrukturens.

En rejäl kant mellan cykelbana och trottoar är väl det minsta man kan begära. Även tryggt för fotgängarna att slippa missta sig.

Att de går mot rött då?

Varför bry sig om? om det inte ställer till med några problem.

Det är olagligt att gå mot röd gubbe men inte straffbart om man inte orsakar fara för trafiken. Samma borde gälla cyklisten.

För vem vill egentligen vänta tills det kommer en bil innan rödljuset slår om?

550 av stockholms trafiksignalerar är gjorda för att känna av metall och reagerar utan problem på bilar men inte alls lika lätt på cyklar.

Åtminstone en del av människors irritation på cyklisternas rödljusöverträdelser kan förklaras av detta.

Känner folk till detta? Jag tror inte det.

Att cyklister anses vara i vägen, vilket bl.a. orsakas av cykelbanor som plöstligt, utan vidare hänvisning tar slut, är en delförklaring.

Men jag är starkt övertygad om att den största anledningen till cykelhatet helt enkelt beror på cykelns överlägsenhet i storstan.

Som bilist spelar det ingen roll hur många vrålande hästkrafter du utrustat dig med, du blir ändå alltid brädad av cykelns överlägsna möjligheter till framkomlighet.

Då kan den enkla men oj så geniala uppfinningen cykeln, te sig en smula provokativ.

Bilden kommer från en broschyr ”Fint sätt på cykel” som gavs ut för att tukta cyklisterna 1946.

Jo, avskyn mot cyklister är ingen ny företeelse.

Här hymlade man iallafall inte om vad cyklisthatet berodde på.

Så rak med framställningen av problematiken skulle man knappast vara idag, även om bilisterna nog helst skulle önska att cyklisterna, av rent sympatiska drag, gjorde dem sällskap i bilköerna istället för att så avskyvärt ”åla sig fram”.

Så sympatisk är inte jag.

/DS

 

Bella och jag i dagens Metro

Det är tydligen så att Cykelfrämjandet ser en trend där barnfamiljer satsar på att turista med lådcykel.

Det är anledningen till att Bella och jag syns i dagens upplaga av tidiningen Metro.

Att det börjar bli en trend är mer än jag visste.

Cykelfrämjandets (Malmö) ordförande Christian Fasth menar att man kan se det på bloggar och i Facebookuppdateringar och menar att det är främst de tvåhjuliga lådcyklarna folk väljer för cykelsemestern, då de till exempel är lättare att ta med på tåg (dagens Metro).

Det låter ju som Science Fiction om man tänker sig vår stora lådcykel i ett tåg, speciellt med tanke på SJ:s, så vulgära och även miljöfientliga, förhållningssätt för medtagande av konventionella velocipeder.

Men faktum är att söderut ser det ljusare ut för de som vill ta med sin cykel- och t.o.m. lådcykel på tåget.

Åtminstone på länstågen.

Fick den här bilden skickad till mig av en bloggbesökare i höstas:

Foto: Carl-Johan svensson

Det är på de småländska krösatågen som lådcykel på tåg inte är en omöjlighet.

Det mesta verkar vara möjligt med hjälp av några vikbara säten i all enkelhet.

Lådcykel på tåg eller inte. Hoppas att trenden att semestra med lastcykel växer sig starkare.

Efter vår Gotlandsresa kommer jag själv ha en uppfattning om man bör lägga till ett E och ett L framför lådcykelsemester, eller inte.

/DS

 

Cykelhat och rädsla för att cykla

Jag mår inte bra idag.

Igår fick man höra på regionala nyheter , att det bildas cykelhatargrupper på Facebook för fullt, vars högsta önskan är att släcka de trampande en gång för alla.

Eller åtminstone spruta ner oss med spolarvätska.

Idag läser man i Metro att antalet cyklande i Stockholm minskar för första gången på länge, enligt en undersökning.

Varför? Jo, för folk inte känner sig trygga att cykla på den undermåliga cykelinfrastrukturen i Stockholm city.

Cyklisthat gör mig förbannad.

Att människor slutar cyklar p.g.a. rädsla gör mig ledsen.

Lyssnade på Klotet i P1 för ett tag sen.

Den smog och de miljögifter som bildats lokalt i så gott som alla större kinesiska städer, är så ohälsosam att medvetna miljöexperter inte ens tillfälligt vill ta med sig sina familjer dit för att göra en utredning och utveckla ett förbättringsprogram.

Detta måste ses som en stor fet varning om vad som väntar.

Det finns helt enkelt inte utrymme för något cyklisthat.

Vi lever i en tid med överfull kollektivtrafik och samtidigt ett Stockholm som är på väg att växa med ett Göteborg till 2030.

Vi lever i en tid med kass luftkvalité i innerstan samtidigt som folk spenderar oförståligt mycket av sina liv stillaståendes (ofta en person/bil) i bilköer.

Cyklisterna har genom åren funnit sig i att röra sig i ett trafiksystem som inte är anpassat för dem, där vägar plöstsligt tar slut, rödljus som inte slår om förrän det kommer en bil – och där den så uppenbart orättvisa snedfördelningen av gatuutrymmet ofta används till att parkera sin bil eller att ställa avfall på.

Så ni som hatar. Sluta med det och börja cykla istället. Då kommer ni att bli medvetna om att själva problemet till stor del ligger i bortprioriterade cykelsatsningar och sen efterkrigstiden sett, en urstark och hänsynslös bilnorm.

Och ni som är cykelrädda:

I alla amerikanska städer där cyklingen ökat har allvarliga trafikolyckor minskat som bara den. Hur då? Jo, för att många cyklister bidrar tillsammans till ett lugnare trafiktempo.

Med andra ord Critical Mass-principen.

Så ni som väntar på att politiker ska få tummen ur och ge oss bredare, bättre och mer sammanhängande cykelvägar innan ni själva hoppar upp i sadeln; vänta inte mer – cykla idag.

Det är snabbaste vägen till en tryggare cykelstad.

/DS

 

 

 

 

 

 

Bilar tillåts men på cyklisternas villkor

Vackert Köpenhamn.

En gata där bilar tillåts köra – men på cyklisternas villkor.

Radikalt? Egentligen inte ett dugg.

Klart att man som bilist får anpassa sig efter ”cykelfart” i stadskärnan.

Något annat kan man väl inte tänka sig?

Hela artikeln här.

/DS