Efter att min vän testat elcykel – blev totalt frälst

En vän har fattat ett nästan överjordiskt tycke för en el-cykel.

Många känner nog igen sig i när det där bara-måste-ha-begäret kickar igång på alla cylindrar. Hur det skoningslöst pulserar i kroppen, faktiskt till den grad att det nästan kan liknas vid förälskelse.

Så är det för honom, han liksom bara måste ha den för att kunna leva ett normalt liv igen.

Objektet som fått honom att känna så här heter Tinker. En skapelse med alla tänkbara superkomponenter i ett kompakt och behändigt format med 20″ hjul.

Tinker

Till exempel: Mittdrevsmotor (Bosch PowerPack 400), remdriven (Gates belt drive), steglös växel (NuVinci N380) och justerbar styrstolpe (Riese & Müller, adjustable height and angle).

Kompakt JA fällbar NEJ.

Är en Brompton electric för ca 30 000 en konkurrent?

Inte om man inte har ett vikbehov skulle jag säga. Och känslan med Tinkern som min vän beskrivit och som belt drive, steglös växel, mittdrevs-motorn och som en mjuk fjädring bidrar till lär vara svåröverträffad. Speciellt med en ultrakompakt vikcykel.

Han var bara tvungen att beställa en. Det tar sex veckor innan den är i hans händer. Längtar efter att själv få känna om den är så fantastisk som han själv eldigt proklamerat. Återkommer såklart om detta.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

 

 

Har fått ett tips: ”Polisanmäl för brott mot ordningslagen”.

IMG_9172

För ett par veckor sedan cyklade jag kvällstid på Surbrunnsgatan i riktning mot Norrtullsgatan. Där finns förmodligen Stockholms fjuttigaste cykelbana.

Men det hjälper inte att den tar lite plats. Den får ändå inte vara ifred. Byggställningar och byggmaterial stod placerat mitt på cykelbanan utan ens så lite som en vi-ber-om-ursäkt-lapp så långt som ögat kunde nå.

Lite uppgivet fotade jag spektaklet och skickade in via Stockholms stads egna app Tyck till. Utvecklad just för såna här situationer.

Fick svar ungefär 10 dagar senare:

Hej!

Tack för din synpunkt! Det finns ingen pågående etablering med tillstånd på den angivna platsen vilket gör det svårt för mig att veta vem det är som äger upplaget. Om de fortfarande är på platsen får du gärna ta en bild på företagets namn om det finns, så kan jag föröka luska ut vilka det är och kontakta dem. Du kan även själv polisanmäla ärendet för brott mot ordningslagen om du skulle vilja, men då måste du veta vilka som är ansvariga.

Med vänlig hälsning
Madeleine
Markupplåtare


Nästa gång ska jag ta reda på vem ansvarig är och polisanmäla händelsen. Kanske mer effektivt än att använda appen?

DS

SUP varje dag!

Vi har rotat fram våra Stå-paddel-brädor (SUPar) ur förrådet och redan använt dem vid flera tillfällen. Att ta lastcykeln ner till Brunnsviken (10 min) med de uppblåsbara brädorna tillsammans med sambo och (ibland) dotter i lådan är så sjukt smidigt.

Man känner sällan att det är ett för stort projekt för att det ska bli av till skillnad från diverse utflykter med större vattenfarkoster.

Lastcykel och SUP är en oerhört lyckad kombo. Ett lyckligt äktenskap. Ett frihetskoncept.

IMG_9188

Prövningen är främst att pumpa upp dem till rek.15 psi. Högt lufttryck är nödvändigt annars blir brädan seg – glider sämre i vattnet.

När man väl (efter 6-10 svettiga minuter med handpump) uppnåt tillfredställande luftmängd känns brädan lika hård som ett bildäck. Mäktigt för nåt uppblåsbart.

IMG_9185

Att kunna reducera storleken på saker och ting med hög kvalité är ju nåt som jag som sagt är väldigt svag för. Det bidrar till att man verkligen använder det. Var länge på jakt efter hopfällbar kajak eller liknande, men nu blev det ett par SUPar istället (förra sommaren) och det blev ju bara ett så himla bra köp.

IMG_0397

Dottern har tidigare suttit längst fram på min eller Emmas bräda när hon är med, men sen helgen har hon också lärt sig och paddlade över viken vid sommarstället i närheten av Rådmansö. Bara sådär.

Hon fick en våtdräkt när hon nyligen fyllde åtta, så det skulle kännas bättre att ramla i det 12-13 grader kalla vattnet. Bra grej!

IMG_9192

Bella till vänster paddlar och balanserar sig över till andra sidan.

Nu vill hon ha en egen. Kanske kan hon i sinom tid få min. Är redan sugen på att uppgradera. Har en budgetbräda för ca 4000:- som är helt okej, men eftersom det här känns som nåt jag kommer syssla med så länge som jag kan stå och röra på armarna så finns redan lust att uppgradera till ett något mer flådigt.

Skulle kort sammanfatta grejen som en aning meditativ motionsform som gör sig bäst på spegelblanka vattendrag.

Vill man läsa mer om SUP, kolla här.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Mimers loppis – finalen på vår jätte-utrensning

I lördags (förra) följde vi upp vår jätte-utrensning av gammal sånt som inte använts på några år med storartad final genom den 200-bord-stora Mimers loppis på Norrtullsgatan.

IMG_9158

07:30 tog jag lådcykeln, med vårt gamla vackra och funktionella klaffbord plus ett tvättställ för kläd-upphängning, och knep en fin plats längs Norrtulls sjukhus. 

IMG_0393

Efter sex timmar hade vi sålt helt okej, men mest av Bellas leksaker, böcker och kläder. Segare med det andra. Vid stängningsdags kl 16 så kom en lastbil där man kunde lämna allt som blivit över. Kändes bra att skänka det osålda till Second hand och cykla hem en, förutom klaffbordet och tvättstället, helt tom lådcykel.

Att nu, till exempel, se in i sin garderob och låta blicken möta kläder man faktiskt använder och inte bara tar plats, är bara så himla skönt. En form av terapi. Känns extremt välgörande för ens innersta.

Och sen, så många av Bellas leksaker som bara legat och samlat damm.

Det känns nästan som ett jobb ibland, att bara göra sig av med onödiga grejor, och det är lite sorgligt att bli medveten om att det är så mycket oviktigt som man nästan omedvetet införskaffat.

Eller som andra har införskaffat åt en…

Gåvor och presenter är ju välmenat, men sånt som ett barn inte valt själv riskerar stå oanvänt i ett hörn eller låda, ibland utan att barnet ens spenderat fem minuter med leksaken i fråga. I längden en helt orimlig form av miljöförstöring. Och risk för att göda ett ohälsosamt förhållningssätt till prylar. Presentkort är mindre dåligt, upplevelse-presenter kanske bäst.

Hur som, både som barn och vuxen, är det lätt att luras köpa prylar bara för att det är billigt. Men det är aldrig billigt om man inte behöver det. Undantagsvis produkter med högt andrahandsvärde som man kan sälja vidare om de inte skulle falla en i smaken i längden.

Ofta räcker det ju med att kolla Blocket och/eller Tradera för att få ett hum om andrahandsvärde om man är osäker. Saknar produkten, som några saker i vårt loppis-utbud, nästan helt och hållet ett värde begagnat kanske den inte skulle införskaffats från allra första början?

IMG_9163

Man får perspektiv när människor trängs på de så snålt tilltagna trottoarerna en sån här dag. Längs gatan står samtidigt bilar parkerade som ungefär till 95% just bara står där -oanvända. Jag gjorde, med lådcykeln, anspråk på en parkeringsplats som en liten miniprotest åt allt utrymme som givits bilisterna (över 50% i Sthlm city). Vet inte om det är lagligt. P-vakter gick förbi, gjorde ingen anmärkning, så kanske inget problem?

Det var iallafall tydligt att lådcykeln var mer inbjudande till fler aktiviteter på parkerings-ytan än att bara ställa sitt fordon på; att döma av att ett par loppis-besökare gärna och snabbt tog tillfället till en matpaus bredvid.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

 

Att cykla med stora instrument

Mitt instrument är i huvudsak sång. Man har det ju med sig hela tiden utan att tänka på det ,och instrumentet kräver såklart ingen särskild special-cykel (lite tråkigt).

Värre är om man spelar något annat instrument som till exempel trummor, orgel eller kontrabas, men ändå vill trampa sig fram till speluppdragen.

Min tjej jobbar som cellist och hennes instrument är kanske inte det mest skrymmande i kategorin men ändå en rejäl utmaning om man vill ta med det på cykeln.

Jag har försökt övertyga henne ett tag om att lådcykeln är det rätta verktyget för ändamålet och att hon gärna får låna den närhelst hon vill.

De flesta giggen är i närheten av där vi bor och det var bara en tidsfråga innan hon skulle nappa och ge cykla-med-cello-idén en chans.

Häromdagen hände det (äntligen).

Tiden för att öppna upp spektrat som dittills begränsats till bil, kollektivtrafik och promenad var inne.

IMG_9132

Lådan räcker väl till för att på ett tillfredställande sätt cykla sig fram med ett stort instrument som till exempel en cello.

Fick rapporter om att det kändes kanske lite obekvämt och ovant i ungefär 5 min – men nu finns längre inga hinder för att låta bli att berika Stockholms cykelkultur (i dubbel bemärkelse) ett snäpp till, för min käresta.

Det gick ju bara så himla bra.

IMG_9133

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Kollektivtrafik vs City bike Norrmalmstorg-Norrtull

En sträcka på 3,5 km. Blå buss 2 mot lånecykel (slöa som attan) igår kväll (söndagspuls i trafiken).

Min dotter Bella och min tjej Emma i bussen, jag på cykeln.

Vi hade bestämt att jag skulle börja trampa i samma sekund som bussen började rulla. Fuska med rödljus var såklart inte heller tillåtet. Bussen hängde med ungefär halva sträckan. Hade ca 3 min att gå hem från cykelstationen, de hade 1 min att gå från närmsta busshållplats. Segermarginalen blev ungefär 5-6 min.

Unknown

Är man van att cykla vet man såklart att en buss inte har en chans mot en cykel i de här sammanhangen. Det krävs inblandning av motortrafikled eller liknande, en större del av sträckan, för att bussen ska kunna hävda sig.

Cykelns potential är så skrämmande oupptäckt med bara 7-8% som cykelpendlar till jobbet i Stockholm. I andra delar av landet långt färre.

Är en av anledningarna att svenskarna har för bra ekonomi och blivit lata? Läser i dagens Metro att Sverige slagit rekord i bilkörning. Fler mil än någonsin tidigare. 6,8 miljarder. Statistiker på trafikanalys Anette Myhr tror just att det beror på ”Sveriges i nuläget positiva ekonomiska situation med låga räntor och låg arbetslöshet”. Och inget pekar på att vi kommer börja köra mindre. SUCK. MORR.

Hälften av alla bilresor är kortare än 5 km. DUBBEL-MORR!

Folk verkar missa/blunda/skita i att jorden riskerar att gå under till stor del på grund av hur vi valt/väljer att transportera oss. En person per bil verkar vara populärt. Gör en egen liten studie, det krävs inte lång tid för att inse hur det ligger till. Kollade själv vid sidan av Odengatan här om dagen. Insikten är viktig men läskig.

Sammanfattningsvis. Det folkhälsofarligaste i det här landet är stillasittande. Vi dör för tidigt för att vi inte vill röra på oss. Jag vet ett sätt att ta sig fram dagligen som ger snyggare kropp som mår bättre, mer kvar i plånboken (mycket mer). Transportslaget är även ytterst hänsynstagande även till vår planets hälsotillstånd.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Cykeln – ett eftertraktat fordon en dag som i fredags

Recyclar några inlägg från förr. Till exempel det här för ett drygt år sedan. Postat för första gången 
Efter det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i fredags stängdes så gott som hela kollektivtrafiken av.

Människor var fast i stan. Många började att gå till fots mot sina hem i förorterna. Det fanns förstås inget annat alternativ för de flesta.

En kompis ringer. Han är fast vid Odenplan och måste hämta sina barn på dagis i Solna.

”Du har möjligtvis inte en cykel att låna ut” frågar han.

10 min senare har han fått en Brompton levererad till sig och börjar stressad men tacksam att trampa norrut.

En kvart efter det får jag veta att två andra vänner, Madde och hennes sexåriga dotter Märta, är fast i Gamla stan på Maddes arbetsplats.

Kort därefter är jag på väg för att hämta upp dem med lådcykeln för att ta dem hem till min lägenhet i norra delen av Vasastan.

Det naturliga här hade såklart varit att lägga min hopfällbara Brompton i lådan, låta Madde cykla på den och ta dotter och packning i lådan.

Men min Vikcykel var ju på annat håll så det blev till sist så att jag skjutsade både Madde och Märta i lådan.

Trots det otäcka som just hänt kändes stämningen på stan, med alla poliser och folk som vandrade hemåt, ”varm” på något underligt sätt.

Stockholms värsta backe, med startpunkt vid LO-Borgen, sen vidare längs Upplandsgatan och mot Tegnerlunden klarar jag knappt av utan att gå av och leda lådcykeln med bara ett barn i lådan. Men nu var beslutsamheten så stor att jag cyklade hela vägen upp med både vuxen och barn. Kanske ilskan man känner, över fegheten i att använda en lastbil som  mordmaskin, hjälpte mig en aning.

IMG_7420

En spekulant från Blocket var på väg till mig i bil för att köpa en basförstärkare, men kom alls ingenstans. Fastnade någonstans halvvägs så affären fick skjutas upp. Det tog honom fyra timmar att komma tillbaka hem. Bil var med andra ord inte heller något fungerande transportalternativ denna kaosartade dag.

Förutom alla tankar på själva attentatet så slås man också av hur lätt och fort mycket av den samhällsservice slås ut – som vi lärt oss ta för givet.

Som cyklist är man dock, åtminstone i ett transportperspektiv, inte lika utsatt som andra som är beroende av andra färdsätt. Det har visat sig förr och kommer säkert att visa sig igen.

/DS

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

Dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet. TACK!

Jag ska börja med hjälm.

Sålde min dotters sparkcykel igår på Blocket. Köparen frågade om jag möjligen var den David Sennerstrand som driver bloggen Liv utan bil. Och det är jag ju. Eller driver förresten, har inte skrivit sen mitten av januari så det är ju öppet för tolkning – vad det nu innebär att driva eller inte.

Hur som helst så fick jag inspiration att skriva av sparkcykelköparen. Det finns ju folk som faktiskt läser bloggen och tycker den inspirerar till ett bilfritt liv, blev jag påmind om. Så jag ska försöka skärpa mig och börja producera inlägg igen.

Vintern, har jag märkt, lägger för min egen del en liten sordin på cykelintresset. Såklart cyklar jag varje dag, och ingen snö eller kyla kan få mig att sluta, men det ska erkännas att lusten är större på sommarhalvåret än på vinterhalvåret.

En sak jag använder på vintern, mindre på sommaren hittills, är hjälm. Har motiverat det med ett lynnigare underlag under de här månaderna.

Av 100 fall från cykel så slår huvudet i ca 10 gånger. Hjälmen har en positiv effekt i hälften av de fallen som huvudet är inblandat. Jag är inte hjälm-motståndare men anser att man måste ha en realistisk uppfattning om hur skyddad, eller rättare sagt INTE skyddad, man är – för att cykla säkert.

I Stockholm har det blivit lite snett med detta, bland annat för att man fokuserat (NTF, Trafikverket…) mer på betydelsen av medborgarens hjälm-användande, som det viktigaste skyddet, än utformandet av en fungerande och sammanhängande cykelinfrastruktur.

Läs min artikel, för utförligare resonemang, riktad till NTF angående hjälmlag: ”Att cykla är idag är nästan det farligaste man kan göra i trafiken” – Gasen i botten mot en stillasittande nation. 

Men rubriken till detta inlägg lyder ju: ”Jag ska börja med hjälm.” Och då menar jag året om.

Varför detta?

För nån vecka sen glömde jag min hjälm på en restaurang. Jag har frågat efter den men den verkar vara borta. Så jag har cyklat utan de senaste dagarna. Det känns inte bra längre. Jag känner mig skör och oskyddad. Kanske är det mina 40 fyllda som tar ut sin rätt, eller så har jag väl bara blivit van – vintern har ju varit sällsynt lång. Men faktum är att jag vill ha hjälm för jämnan nu. Det ”KÄNNS” bäst.

En cykel-vän har berättat att han har hjälm enbart för att lugna de nära och kära som blivit nervösa när han inte haft hjälm. Inte för att han själv anser att det har någon större effekt.

Känner igen det där med oron från andra…kanske ett giltigt skäl?

Inser fortfarande att hjälmen är ett relativt litet skydd och vill man skydda sig på riktigt ska man nog satsa på krockkudde-konceptet Hövding istället, som i tester visat sig överlägsen hjälmen. Men jag är inte där. Än.

Jag är förtjust i saker som man reducera storleken på. Allt ifrån det klaffbord i köket som jag sitter vid i skrivande stund, till min uppblåsbara SUP – och vidare till mina älskade vikcyklar förstås.

Och det finns en hjälm med liknande egenskaper som jag sneglar på. En aning hopfällbar är den, ca 30% av dess storlek försvinner. Kanske tillräckligt för att den ska passa i väskan. Ska prova den vid tillfälle. Tycker den ser rätt bra ut och den lär vara flexibel och anpassa sig efter huvudformen. 

hjälm

Carrera foldable helmet

Ska åka och prova i dagarna. Sen får vi se, när våren nu är på väg, om jag fortfarande står fast vid min omvändning angående hjälmanvändande eller inte om ett par månader.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet. TACK!

DS

Att låsa cykeln vid stolpe inte så klokt – här kommer ett varningsexempel

När jag igår morse, på väg till affären, slängde en blick på min lådcykel, förtöjd vid sin stolpe där den stått tryggt i över sju år, fick jag bevittna en rätt märklig sak.

IMG_8992 IMG_8991 (1)

Stolpen har inte lossnat från sitt fäste i marken men den är böjd?!

Hur sjutton har nån lyckats med det?

En kompis fick sin belt drive-cykel från Tyskland (värde 15 tusen) snodd för nåt år sedan. Då hade ogärningsmannen lyft stolpen (den var lös märktes i efterhand) rakt upp och på så sätt fått väck bygellåset cykeln var förankrad med.

Kanske har nån försökt sig på nåt liknande här?  När hen inte lyckats har den istället blivit böjd.

Svårt att förstå hur man kan lyckas böja en sån där pjäs – men hur jag än fnular, så kan jag inte dra någon annan slutsats.

Kan du?

Sagan har dock ett lyckligt slut. Lådcykeln är fortfarande i prima skick och i fortsättningen väljer jag annat att förankra den i.

/DS