Cykeln – ett eftertraktat fordon en dag som i fredags

Recyclar några inlägg från förr. Till exempel det här för ett drygt år sedan. Postat för första gången 
Efter det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i fredags stängdes så gott som hela kollektivtrafiken av.

Människor var fast i stan. Många började att gå till fots mot sina hem i förorterna. Det fanns förstås inget annat alternativ för de flesta.

En kompis ringer. Han är fast vid Odenplan och måste hämta sina barn på dagis i Solna.

”Du har möjligtvis inte en cykel att låna ut” frågar han.

10 min senare har han fått en Brompton levererad till sig och börjar stressad men tacksam att trampa norrut.

En kvart efter det får jag veta att två andra vänner, Madde och hennes sexåriga dotter Märta, är fast i Gamla stan på Maddes arbetsplats.

Kort därefter är jag på väg för att hämta upp dem med lådcykeln för att ta dem hem till min lägenhet i norra delen av Vasastan.

Det naturliga här hade såklart varit att lägga min hopfällbara Brompton i lådan, låta Madde cykla på den och ta dotter och packning i lådan.

Men min Vikcykel var ju på annat håll så det blev till sist så att jag skjutsade både Madde och Märta i lådan.

Trots det otäcka som just hänt kändes stämningen på stan, med alla poliser och folk som vandrade hemåt, ”varm” på något underligt sätt.

Stockholms värsta backe, med startpunkt vid LO-Borgen, sen vidare längs Upplandsgatan och mot Tegnerlunden klarar jag knappt av utan att gå av och leda lådcykeln med bara ett barn i lådan. Men nu var beslutsamheten så stor att jag cyklade hela vägen upp med både vuxen och barn. Kanske ilskan man känner, över fegheten i att använda en lastbil som  mordmaskin, hjälpte mig en aning.

IMG_7420

En spekulant från Blocket var på väg till mig i bil för att köpa en basförstärkare, men kom alls ingenstans. Fastnade någonstans halvvägs så affären fick skjutas upp. Det tog honom fyra timmar att komma tillbaka hem. Bil var med andra ord inte heller något fungerande transportalternativ denna kaosartade dag.

Förutom alla tankar på själva attentatet så slås man också av hur lätt och fort mycket av den samhällsservice slås ut – som vi lärt oss ta för givet.

Som cyklist är man dock, åtminstone i ett transportperspektiv, inte lika utsatt som andra som är beroende av andra färdsätt. Det har visat sig förr och kommer säkert att visa sig igen.

/DS

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

Dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet. TACK!

Jag ska börja med hjälm.

Sålde min dotters sparkcykel igår på Blocket. Köparen frågade om jag möjligen var den David Sennerstrand som driver bloggen Liv utan bil. Och det är jag ju. Eller driver förresten, har inte skrivit sen mitten av januari så det är ju öppet för tolkning – vad det nu innebär att driva eller inte.

Hur som helst så fick jag inspiration att skriva av sparkcykelköparen. Det finns ju folk som faktiskt läser bloggen och tycker den inspirerar till ett bilfritt liv, blev jag påmind om. Så jag ska försöka skärpa mig och börja producera inlägg igen.

Vintern, har jag märkt, lägger för min egen del en liten sordin på cykelintresset. Såklart cyklar jag varje dag, och ingen snö eller kyla kan få mig att sluta, men det ska erkännas att lusten är större på sommarhalvåret än på vinterhalvåret.

En sak jag använder på vintern, mindre på sommaren hittills, är hjälm. Har motiverat det med ett lynnigare underlag under de här månaderna.

Av 100 fall från cykel så slår huvudet i ca 10 gånger. Hjälmen har en positiv effekt i hälften av de fallen som huvudet är inblandat. Jag är inte hjälm-motståndare men anser att man måste ha en realistisk uppfattning om hur skyddad, eller rättare sagt INTE skyddad, man är – för att cykla säkert.

I Stockholm har det blivit lite snett med detta, bland annat för att man fokuserat (NTF, Trafikverket…) mer på betydelsen av medborgarens hjälm-användande, som det viktigaste skyddet, än utformandet av en fungerande och sammanhängande cykelinfrastruktur.

Läs min artikel, för utförligare resonemang, riktad till NTF angående hjälmlag: ”Att cykla är idag är nästan det farligaste man kan göra i trafiken” – Gasen i botten mot en stillasittande nation. 

Men rubriken till detta inlägg lyder ju: ”Jag ska börja med hjälm.” Och då menar jag året om.

Varför detta?

För nån vecka sen glömde jag min hjälm på en restaurang. Jag har frågat efter den men den verkar vara borta. Så jag har cyklat utan de senaste dagarna. Det känns inte bra längre. Jag känner mig skör och oskyddad. Kanske är det mina 40 fyllda som tar ut sin rätt, eller så har jag väl bara blivit van – vintern har ju varit sällsynt lång. Men faktum är att jag vill ha hjälm för jämnan nu. Det ”KÄNNS” bäst.

En cykel-vän har berättat att han har hjälm enbart för att lugna de nära och kära som blivit nervösa när han inte haft hjälm. Inte för att han själv anser att det har någon större effekt.

Känner igen det där med oron från andra…kanske ett giltigt skäl?

Inser fortfarande att hjälmen är ett relativt litet skydd och vill man skydda sig på riktigt ska man nog satsa på krockkudde-konceptet Hövding istället, som i tester visat sig överlägsen hjälmen. Men jag är inte där. Än.

Jag är förtjust i saker som man reducera storleken på. Allt ifrån det klaffbord i köket som jag sitter vid i skrivande stund, till min uppblåsbara SUP – och vidare till mina älskade vikcyklar förstås.

Och det finns en hjälm med liknande egenskaper som jag sneglar på. En aning hopfällbar är den, ca 30% av dess storlek försvinner. Kanske tillräckligt för att den ska passa i väskan. Ska prova den vid tillfälle. Tycker den ser rätt bra ut och den lär vara flexibel och anpassa sig efter huvudformen. 

hjälm

Carrera foldable helmet

Ska åka och prova i dagarna. Sen får vi se, när våren nu är på väg, om jag fortfarande står fast vid min omvändning angående hjälmanvändande eller inte om ett par månader.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet. TACK!

DS

Att låsa cykeln vid stolpe inte så klokt – här kommer ett varningsexempel

När jag igår morse, på väg till affären, slängde en blick på min lådcykel, förtöjd vid sin stolpe där den stått tryggt i över sju år, fick jag bevittna en rätt märklig sak.

IMG_8992 IMG_8991 (1)

Stolpen har inte lossnat från sitt fäste i marken men den är böjd?!

Hur sjutton har nån lyckats med det?

En kompis fick sin belt drive-cykel från Tyskland (värde 15 tusen) snodd för nåt år sedan. Då hade ogärningsmannen lyft stolpen (den var lös märktes i efterhand) rakt upp och på så sätt fått väck bygellåset cykeln var förankrad med.

Kanske har nån försökt sig på nåt liknande här?  När hen inte lyckats har den istället blivit böjd.

Svårt att förstå hur man kan lyckas böja en sån där pjäs – men hur jag än fnular, så kan jag inte dra någon annan slutsats.

Kan du?

Sagan har dock ett lyckligt slut. Lådcykeln är fortfarande i prima skick och i fortsättningen väljer jag annat att förankra den i.

/DS

Har inte längre delad vårdnad

Sen min dotters mamma och jag separerade för ungefär fyra år sen, så har vi inte bara haft delad vårdnad om vårt gemensamma barn – utan också om vår gemensamma lådcykel.

Det har gått bra och cykeln har uppfyllt en viktig funktion när den följt med i varannan-vecka-pusslet.

Men nu har cykeln fyllt sju och ett halvt år, och bakhjulet behövde bytas ut och lådan renoveras. Det blir knepigt att hålla på att dela upp utlägg hit och dit så jag köpte ut mitt ex och det är först nu jag egentligen på riktigt kan kalla mig lådcykelägare.

Och när det kommer till cyklar så är det roligare att äga själv. Jag tycker det.

Den har fått ett så gott som nytt hjul nu (ny fälg, nya ekrar) och skadan på lådan efter att nån lymmel måttat en spark (eller troligen fler) mot ryggstödet, har jag åtminstone tillfälligt fixat, skruvat och förstärkt i sömmarna.

Den har fått ett dubbdäck fram och en ny lampa och ringklocka. Ett halvtrasigt växelreglage och vajer har blivit utbytt och växlarna har finjusterats.

Har gjort det mesta själv (utom hjulet) och lärt mig lite på köpet. Brukar lämna till cykelverkstad för såna här grejor, men känns bra att få lite koll på vajrar och växlar och hur de ska justeras.

Den känns så bra nu igen lådcykeln.

Här om dagen körde jag dottern, tjejen och min Brompton i lådan, när en av oss? inte orkade cykla hem från Historiska museet (ska få present i kompensation).

Mitt enda problem är att växlarna fryser (eller vajern) vid några minusgrader. Ett trick är att alltid lämna den i cykelbart läge (inte ettan eller åttan) gärna fyran.

Finns något som kallas Nexus vinterkit:

”Den består av en T-koppling med smörjventli som monteras strax ovanför vevpartiet. Då kan man enkelt spruta in olja i vajerhöljet som tränger undan kondensen och smörjer vajern.” http://www.sportson.se/articles/fastfrusna-vaxlar/

Men ska det verkligen behövas?

Till att börja med tänkte jag prova lite teflonbaserad olja i höljet till växelvajern. Hoppas på det.

Min senaste triumf var det här elpianot som jag transporterade hem från min arbetsplats.

IMG_8977

Kollegorna trodde såklart att det inte skulle gå. Men inget ont om dem. De har ju fått lära sig hela livet att man måste ha bil för att flytta saker från punkt A till B.

När de kom ut för att bevittna den förankrade lasten tyckte de att det såg bra och imponerande ut men att jag borde leda  cykeln. Det är ungefär som att säga till en fågel: ”Vilka fina och bra vingar du har, men du bäst om du går ändå”.

Lasset gjorde ju, som alla med erfarenhet av lastycklar redan vet, ekipaget stabilare.

/DS

Har uppdaterat min Vikcykelguide med Helix i titan och futuristiska elcykeln Gobike

Det var hög tid att uppdatera min vikcykelguide och idag fick jag tiden och tummen ur.

Brompton (vikcykelkungen) behöver konkurrens och det kanske den får genom det kanadensiska nytillskottet ”Helix”. En titancykel med 24 tums hjul som väger sisådär 10-11,5 kilo beroende på växelantal.

wpid-Photo-20150805142603403.jpg

Och el-cykel är ju så himla poppis nu – så tog mig en titt på spejsiga ”Gocycle” som man till exempel kan köpa på rea just nu för ”bara” 35 tusen på Elcykelvaruhuset.

index

SÅ kolla in sveriges mest kända (och enda?) vikcykelguide HÄR.

Hur många ser på elcykeln är för mig ganska trångsynt och fördomsfullt

Elcykeln är het.

Inte minst efter den statliga subventionen på 25% och efter att den blivit utsedd till årets julklapp.

Vissa blir irriterade på att det är elcykeln som premieras och inte den traditionella.

Min kollega brast ut ”Alla lata jävlar, varför inte bara trampa själv?!” när hon fick reda på att skattemedel gick till att göra tröskeln mindre för ett eventuellt elcykelinköp.

Och så här uttrycker sig Özz Nujen i Expressen 22/11:

”Vad blev Årets julklapp? Svaret från marknaden blev återigen konsumtion och något onödigt. Elcykeln… och det mest pinsamma i det hela? Jo, att försöka paketera det i ett ”miljövänligt” resonemang. Är det inte både billigare och miljövänligare att bara trampa? Alltså att använda pedalerna och trampa, på riktigt.”

Hur många ser på elcykeln (som till exempel Özz) är för mig ganska trångsynt och fördomsfullt. Att man köper en för att man är lat och inte orkar trampa själv. Punkt.

En elcykel är i sin idé en sund hybrid mellan kropp och motor som ”förlänger” cykelviljan.

Om vi säger att det genomsnittsliga avståndet för att kunna tänka sig att cykelpendla till jobbet, på en vanlig cykel, är ungefär 16 kilometer fram och tillbaka, så blir den minst 32 kilometer med elcykel.

Känner man att man har för långt till jobbet för att realisera pendlingscyklandet med en traditionell cykel, men att elcykeln skulle göra underverk, så införskaffa en bums. Svårare än så är det egentligen inte och för varje person som byter bilpendling mot cykelpendling så är det en fet miljö, hälso och samhällsvinst – elcykel eller inte.

För min egen del så uppfyller inte en elcykel något behov för tillfället (kanske undantag för lådcykeln). Jag behöver motionen fullt ut och bara för att elcykeln nu är en trend, så kommer jag inte falla för grupptrycket.

Som i allt annat så är en elcykel ingen bra affär (eller miljövänlig) om man inte har behov av en.

Men en väldigt bra affär om den skulle hjälpa till att bryta dåliga och invanda mönster. black-friday

But good if you really need it. 

DS

SUP + LÅDCYKEL=SANT

Sup-säsongen är inte över. Fick en våtdräkt i 40-års present av mina syskon. Den gör det möjligt att SUP:a ända in i vintermånaderna.

IMG_8682

Under mysbyxorna och den stickade tröjan sitter min 40-års present 

Att förlänga säsongen för aktiviteter som traditionellt utförs på sommaren passar mig perfekt. En solig novemberdag (7 grader) som denna var som skapt för en SUP-tur på Brunnsviken, strax norr om stan.

Sannolikheten för att man ramlar i vid det här laget (nu när man fått koll) är ungefär lika stor som att trilla med cykeln.

Jag sa ändå till min tjej och paddelsällskap efter en stunds paddlande, att det hade ju varit lite spännande att få reda på vad våtdräkten skulle stå pall för i det kalla vattnet.

Jag behövde inte undra så värst länge. Efter en paus vid Brunnsvikens kanotklubb så paddlade jag, av omständigheter jag inte kommer att gå in på, för nära land och fenan som sitter under brädan tog i en sten och jag dratta i.

Det var ingen direkt skräckupplevelse (mer förvåning eftersom det så sällan händer) och våtdräkten utförde sin uppgift, med att hålla mig hyfsat varm, med beröm godkänt.

Men sen stod vi båda på land, ganska så långt hemifrån, och en av oss var dyngsur och hade en viktig vecka med föreställningar framför sig.

Nu hade det börjat att blåsa upp och jag höll på att bli kall. Att paddla hem skulle ta för lång tid (förkylningsrisken skulle öka markant).

Vi släppte ut luften ur brädorna, vek ihop dem, började springa hemåt bärandes på de båda SUParna. Men utan tillhörande ryggsäckar, som vi lämnat kvar vid en brygga i närheten av Stallmästaregården, blev det alltför otympligt och vi tog oss fram sakta.

Emma föreslog att vi skulle gömma brädorna och hämta dem senare. Efter en stund gick jag med på det (trots att de är värda en hel del och stöldrisken uppenbar). Vi hittade ett buskage som kändes hyfsat säkert, sprang hem och jag tog ett hett, hett bad för att eliminera eventuella sjukdomsrisker.

Att först hämta SUParna på en plats samt de båda ryggsäckarna plus pumpar på en annan – skulle bli tidskrävande, tråkigt och träligt.

Åtminstone om man inte har en lådcykel.

Men nu är det ju lyckligtvis så att vi råkar vara lyckliga ägare (håll i hatten) av en sådan.

IMG_8683

Att hämta upp alltsammans blev därför smidigt, småroligt och snillrikt istället för tidskrävande, tråkigt och träligt.

Lådcykel + SUP har en en gång visat sig vara en strålande kombination.

Ungefär så lyder dagens vittnesmål.

/DS

Så skyddar jag min älskling från tjuven

Var inne och läste på folksams sida om vad som gäller om någon av mina cyklar blir stulna.

Hur mycket täcker egentligen hemförsäkringen?

Anledningen till att jag valde Folksam var att deras hemförsäkring täckte upp till ett cykelvärde av tjugo tusen. Ganska konkurrenskraftigt.

Men är den till exempel mer än fem år gammal får man bara 20% tillbaka på cykelns ursprungliga inköpspris. Och bara för att man får en större ersättning inom denna femårs-ram betyder det ju inte på något sätt att man vill bli av med sin fina.

Många sa: ”Snygg cykel men den kommer snart bli snodd” om min Pelago Hanko när jag köpte den för nästan exakt ett år sedan.

10_pelago_hanko

Den känns som en såndär tidslös härlig hållbar hoj man gärna behåller tills livets ände (då får nån ärva den). Trots att den vissa nätter parkerats utomhus långt ut i Söderort, så har jag har den fortfarande i min ägo. Jag har tänkt att låser man fast den, med godkänt lås i något hållbart, är sannolikheten stor att jag får behålla cykeln.

Även om min taktik funkat perfekt hittills har jag bestämt mig för att öka sannolikheten att hålla ogärningsmän på avstånd ett par snäpp till. Mitt tidigare resonemang (att det räckt med godkänd kätting) kan vara aningens naivt då jag hört historier, till och med från min egen lilla cykel-vänskaps-krets, som anammat samma taktik men straffats hårt och brutalt blivit av med sin käresta.

IMG_8658

Hittills har jag i stort sett nöjt mig med en låskätting (Abus 8900).

Men nu har jag valt att köpa ett klassiskt fast ramlås (ABUS PRO SHIELD 5850 449:-)

OCH komplettarat med en extra kätting (från Abus 349:-) som man fäster i själva ramlåset.

Känn på den. Extrakättingen träs till exempel genom sadel (min kära insuttna Brooks B17 måste ju också säkras) alternativt runt stolpe/cykelställ. Jag har snabbfästen på hjulen så de kan verkligen behöva låsas fast. Låskättingen (min gamla fetare) tar hand om ram och framhjul.

IMG_8660

Om den ändå skulle bli stulen kan iallafall ingen säga att man inte gjorde sitt bästa för att förhindra det.

D.S

Jag bröt mot det tredje budet #ParkeraCykelnÖppet

Den har för det mesta stått utomhus på Norrtullsgatan. Många passerar där. Det är en bra plats. I över sju år har cykeln fått vara ifred där.

Men bara för att jag för nån vecka sedan hade logistiska problem som behövde lösas har cykeln nu till sist utsatts för ett brutalt övergrepp.

En hämta-lämna-barn situation ledde nämligen till att lådcykeln blev ståendes på en något enslig plats i närheten av min dotters skola. Någon ärthjärna har, förmodligen under natten, måttat sparkar mot lådans ryggstöd. Ville väl se om hen kunde sparka sönder den. Det kunde hen – nästan.

CC540A8A-F849-49D7-A40F-FC356B56F72A

Det finns framförallt tre återkommande experttips om man vill hålla cykeltjuven borta.

1) Lås cykeln med minst ett certifierat cykellås eller hänglås samt kätting i klass 2.

2) Lås fast cykeln i ramen i ett fast föremål även utanför hemmet.

3) Parkera cykeln så öppet som möjligt, på en plats där det rör sig mycket folk.

Jag bröt alltså mot det tredje budet och det ledde sannolikt till att jag nu går och fnular på om man kan byta ut det skadade bakpartiet istället för hela lådan eller inte. Hade ju varit roligare att tänka på nåt annat.

DS