Säg inte till mig ”Ta inte cykeln”

Det är terminstart imorrn. Kl 09:00 är det samling i Ulriksdal, några kilometer från Solna kulturskola där jag jobbar.

Alla har fått ett mail om dagsprogram och vad som gäller.

Bland annat så står det ”Ta inte egen bil/cykel dit för vi kommer att åka gemensam rundtur med buss på em och anlända till Solna kulturskola ca 16:30″

Cykeln, bilen eller vad man nu skulle ta sig dit med skulle alltså bli ståendes där.

Men man behöver aldrig säga till mig: ”Ta inte cykeln dit…” ej heller till nån annan Bromptonit.

/DS

 

Något i detta land så ovanligt som ett cykelsnällt kollektivtransportfordon – GO! Kalmar länstrafik

Jag har tagit en oannonserad semester från bloggen. Varför? Håller till i mitt föräldrarhem i Småland och kör tillfälligt mer bil än cykel.

Igår, på väg 40, mellan Vimmerby och Västervik fick jag dock se nåt som påminde mig om mitt egentliga kall.

En länsbuss med cyklar i baken.

Taget från bilen och kvaliten suger, men man ser ändå att det rör sig om något i detta land så ovanligt som ett cykelvänligt kollektivtransportfordon. Och visst är det en buss från Kalmar länstrafik. De verkar ha insett att det som för många (SJ med fl.) verkar vara så svårt, kan i praktiken lösas så himla enkelt.

Och tåg då?

Fr Kalm. länstrafiks hemsida:

Cykel

5.17 I mån av plats får en (1) konventionell tvåhjulig cykel per Resenär tas med på tåg. Elmotordrivet fordon avsett för transport av en person (t.ex. Segway) anses i dessa villkor inte vara en konventionell tvåhjulig cykel och får inte tas med på tåg. På Öresundstågen mellan stationerna Malmö Hyllie och Tårnby (Danmark) får även varucykel, tandemcykel, trehjulig vuxencykel och cykelkärror medtas i mån av plats.

Lokal avvikelse Kalmar län: På Kustpilen sträckorna Kalmar-Linköping respektive Västervik-Linköping kan inte cykel tas emot pga. utrymmes- och säkerhetsskäl.

 

/DS

 

 

 

Ta alltid med dig en cykel

Har varit och hårdrepat på Vadstena Nya Teater ett par dar. Premiär snart. Det kommer att bli himla kul och bra.

Men det här är, i sanningens namn, ingen teaterblogg. Utan snarare, isåfall, en blogg om hur man tar sig till teatern (eller nåt annat trevligt ställe).

Den här gången hittade jag tågbiljetter, som med byten, till ett rimligt pris, tog mig hela vägen till Vadstena under tre timmar. Inte varje dag det.

Brukar ju cykla från Mjölby (2 mil) för att lappa ihop det hela.

Min vikcykel tog jag förstås med mig ändå.

”Varför?” frågade ensemblen när jag kom, ”du har väl inte cyklat…”.

Det är värt besväret att ta den med mot slippa krångla med tunnelbanan till/från T-Centralen (2,5 km).

Har inget SL-kort så för mig skulle det bli kontantbiljetter som gäller. Inte helt billigt då man ekonomiskt straffas gruvligt av SL, om man nu råkar vara bara en tillfällig kollektivresenär.

Mycket smidigare och mer tidseffektivt att ta med cykeln.

Och, med facit i hand, det var en himla tur att den var med.

Åkte bil med en kollega till Norrköping på vägen hem. Därifrån skulle jag vidare med tåget till Stockholm.

Men ack och ve. Vi hamnade i bilköer i rusningstrafiken, ca två km från Norrköpings central, och tog oss fram oerhört långsamt.

Min Brompton låg i bagagen och tänkte ”jag ligger ju här och utgör själva lösningen på problemet, så ta mig då”.

Så jag fällde ut, tog mig på nolltid fram till tågstationen och hann med tåget precis.

Visdomsord: Ta alltid med en cykel, du vet aldrig när du kan komma att behöva den.

/DS

 

Bikes vs cars

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten (Banana!, Big boys gone bananas) är på gång med ett nytt filmprojekt som kanske kan bidra till förändring.

— Folk står inte ut längre, de kommer ingenstans i trafiken. Bilen fungerar inte som frihetsinstrument och bilreklamen ljuger.

Fredrik Gertten fick försäljningen av rättvisemärkta bananer att öka kraftigt i Sverige, då hans film om arbetarna som blivit sjuka av att jobba på de hårt besprutade bananplantagen, sändes. Efterspelet, då det mäktiga bananbolaget Dole stämde det lilla svenska filmbolaget för förtal, gjorde honom själv känd över hela världen.

Längtar till premiär!

Lyssna på senaste avsnittet av Klotet på Sveriges radio.

Filmen är ett kickstarterprojekt. Halva är inspelad men för att produktionen ska kunna slutföras behövs din hjälp. Läs mer här.

/DS

 

Turf till iphone finns nu på appstore

Väntan är över. Nästan precis ett årsen jag hörde talas om appen för första gången nu.

Den är gratis, inte alls buggfri men ändå bortom betastadiet.

Ska bli himla intressant att se hur stort detta kan bli.

Gillar man att cykla och söker fler anledningar att ta sig ut, lär man inte blir besviken.

Nä, kan inte blogga mer, en ny omgång har just börjat och massa zoner väntar på att bli erövrade.

Ladda ner här: https://itunes.apple.com/se/app/turf/id651577273?mt=8

 

En himla resa

När jag tidigt vaknade i lördags så såg jag fram emot att, i vanlig ordning, ta tåget till Mjölby och cykla de två sista milen till Vadstena, för att lagom hinna till repetitionen på teatern klockan elva.

Den här gången fanns inga alternativ. Om jag skulle klara av att ta mig dit i tid, utan att behöva åka under fredagskvällen istället och tvingas bo på hotell och det ena med det tredje, så fanns bara ett alternativ: Tåg och cykel.

Det utmärkta multimodala resealternativet.

Det goda morgonhumöret fick sig en törn när min, i vanliga fall så trevliga granne, kallade min Brompton för rullstol när jag mötte henne i förbifarten i trapphuset.

Vissa ser inte, när den befinner sig i sitt hopfällbara tillstånd, att det är en cykel och associerar då, mycket märkligt, till en rullstol.

Grannen ska få styrk nån gång för det där.

Under helgen har de behövt laga och lappa på de gamla spåren mellan Stockholm och Södertälje, så det var buss som gällde på sträckan.

När jag väl sitter på tåget bläddrar jag lite i tidningen Kupé. Inte för att jag, i det här inlägget, tänkt att börja skälla på SJ, men de ska banne mig inte hävda att de älskar cyklar utan att det går obemärkt förbi:

SJ har så många gånger, och i oräkneliga situationer, visat att de med alla medel skyr cykel-och-tåg-konceptet.

Nu försöker de framställa sig själva som ett cykelvänligt företag bara för att de är involverade i nåt slags lånecykelpilotprojekt.

Är inte på nåt sätt emot lånecyklar. Tvärtom. Men att kunna ta med sin egen cykel på tåget, öppnar upp för så mycket större möjligheter och kräver inga lånecykelstationer på rätt ställen. Nåt SJ borde tillåtit för längesen, om man nu anser sig vara så cykelvänliga.

Billigt och dåligt försök SJ. Ni är härmed genomskådade.

När jag väl kom fram till Mjölby och började trampa, denna soliga septemberförmiddag, vittnade vindkraftverkens propellrar om att jag skulle få ganska så tuffa två mil fram till slutdestinationen.

Och inte blev det bättre av att några hundra motorcyklar blåste förbi mig när jag stred i motvinden som bäst.

Vet inte vad som är så provocerande med en anspråkslös halvfet småländsk kille på en vikcykel, men det är uppenbart att inte MC-männen inte är så värst förtjusta i mig.

Det har hänt förr och nu hände det igen. De gasar på extra, kör nära, spänner sig och gör apljud, när de kör förbi. Det är uppenbart att det är något de vill kommunicera. Vad det är vet jag tyvärr inte. Än.

Igår tog jag bussen hela vägen tillbaka till Stockholm för att slippa avbrottet mellan Södertälje och Stockholm.

Tycker verkligen att tåg är mycket bättre men buss funkar också. Var lite skraj att min Brompton skulle slänga runt i bagageutrymmet men ser man bara till att man stabiliserar upp med väskor vid sidorna, så känns det rätt tryggt.

MIn Brommie med överdrag i mitten.

/DS

 

Tåg + 3,5 mils vikcykling mot den fantastiska Ekebergsfesten

Imorgon är det dags för den sista Ekebergsfesten.

Med en tjugoårig historia bakom sig har man beslutat sig för att sluta på topp med extra extra allt.

Människor från när och fjärran samlas, under en helg, vid en gård i de nordsmåländska skogarna i närheten av Tranås.

Man sover inte i tält, äter god mat, dansar och beskådar en salig blandning av olika typer av estradörer, musikanter och trollkonstnärer. Danska vinprofeter och trendiga londonbor blandas upp med småländska bönder och stockholmska avantgardister.

Kan inte bli annat än bästa helgen ju.

Närmsta tågstation är Tranås (eller Aneby). Det är 35 km till festen därifrån.

Jag vill inte har inte lyckats få lift av nån bilbundenburen ner.

Tåg+Brompton blir det. 19:12 är jag i Tranås. Välkomstmiddan är 21:00. Enligt google maps tar sträckan två timmar och tre minuter att cykla.

Borde gå på 1,45.

Cyklade Nynäshamn-Stockholm för ett par veckor sen med en treåring och en orimligt tung XXXL-rygga i lådcykeln. Det gick nästan oförskämt bra.

Borde kunna avnjuta detta utan att bli allt för svettig.

I nödfall väntar en badplats strax innan Ekeberg.

/DS

 

Huvudvärk

Jag har ont i skallen.

Vi är i Påskallavik (föräldrarnas sommarställe). Planerade att ta bussen hem på tisdag MEN har dessvärre glömt den fula lilla plastiga bankdosan man måste ha för att kunna betala sina Swebusbiljetter online.

Dosan är nästan lika stor som en iphone, måste vanligtvis letas efter minst en kvart, och kan absolut ingenting alls – förutom att ge sitt korthuggna ”OK” som bekräftelse vid köp och lite annat, efter ett oändligt meckande med koder hit och dit.

Ringde Swebus.

Hur gör man för att betala biljetterna om man har glömt sin fula lilla plastiga bankdosa?

Då går man till Pressbyrån eller 7-eleven och köper biljetterna där, säger en halvtrevlig halvgammal kvinna i andra änden.

Men finns verkligen nån av dom butikerna i Oskarshamn? (12 km norr om P-vik) fortsätter jag.

Det vet jag inte, svarar busskvinnan.

Kan du kolla det då?

Nej tyvärr, det kan jag inte.

Så då kanske det visar sig vara kört att komma med bussen, för man kan möjligtvis inte betala kontant till chauffören va?

Nej, bara online.

Vad synd, svarar jag.

Och här kunde samtalet ha slutat. Men i egenskap av cykelbloggare och p.g.a. min obotliga nyfikenhet över hur man, i vårt avlånga cykel-u-land, bär sig åt för att ta sig själv- och sin EJ hopfällbara cykel (utan bil) mellan till exempel Stockholm-Växjö för att cykla Sydostleden ner mot Simrishamn, fortsätter telefonsamtalet en liten stund till.

Så jag slänger ur mig:

Kan man förresten ta med sig sin cykel på era bussar? och är 99,9 % säker på ett kort och oödmjukt NEJ.

Javisst.

Va? svarar jag säker på att ha hört fel.

Ja, man kan ta med sig cyklar på våra bussar. 69:- kostar det utöver priset för biljetten.

…Okej, vad bra…då vet jag, svarar jag paralyserat och samtalet avslutas.

Och det är nu, och inte förr, som det börjar värka i huvudet. För 69:- extra kan man alltså ta med sin cykel på Swebus.

Hur sjutton kan det då vara totalstopp för medhavd cykel på ett långt och rymligt SJ-tåg?

Jag fattar det inte.

Trodde Blåklintbuss var ett undantag men på bussar, i motsats till tåg, verkar cyklar inte vara något problem överhuvudtaget.

Jag kan, hur jag än försöker, inte begripa detta.

Måste snarast be ”miljövänliga” SJ om en förklaring för att råda bot på huvudvärken.

Hur vi tar oss hem till Stockholm är ett mindre problem.

/DS

 

Brunnsviken är min

image

 

Har just lubbat ca 12 km, runt Brunnsviken, och plockat zoner som en galning.

Nu är det MITT mäktiga imperium.

Hoppas på att få behålla det – åtminstone en halvtimme. Ser att nån redan gjort anspråk på mina marker i nordväst.

Springa är bra men cykel är det överlägset slagkraftigaste turfvapnet.

/DS

 

I Christiania är det förbjudet med vapen, heroin och bilar

På fredagseftermiddan fäller vi ut cyklarna utanför Köpenhamns centralstation, för att ta oss till hotellet och checka in.

Jag slår in Vesterbrogade 66 på Google-maps, väljer färdsätt ”cykel”, tar på mig hörlurarna och med röstnavigationen till hjälp – tar vi oss de två kilometrarna till hotellet på ungefär 8 minuter.

En halvtimme senare är vi på väg till Nyhavn. Det går bara inte att vara sur, när man trampar sig fram genom Köpenhamns genomtänkta cykelvägnät i den tjugofemgradiga försommarvärmen. Inte ens om man försöker.

Vi går en sväng fram- och tillbaka längs restaurangerna och ölcafeerna i Nyhavn. Det är trångt av öldrickande danskar i området, som firar, skrattar och skålar, för att hälsa sommarvärmen välkommen.

Vi väljer att köpa med oss några öl och nötter och spendera kvällen i Botanisk Have, nån kilometer därifrån. De många lådcyklarna i Köpenhamns parker – kryddar det danska gemytet ytterligare.

(Men bilderna ovan är tagna i Østerbro, nära fotbollsstadion)

På förmiddan, dagen efter, är det dags att cykla vidare till den bilfria stadsdelen Christiania. Med Googles röstnavigation tar vi oss enkelt dit.

Ingen kollektivtrafik att ha koll på. Inga långa- och tidsdödande promenader. Bara vikcykel och gps.

Christianias grundlag

Inga vapen eller bilar är tillåtna här

I Christiania ställer man lådcykeln i garaget istället för bilen

Bakken, är ett tivoli vi blivit rekommenderade av en god vän som tidigare bott i Köpenhamn.

”Gå inte till Tivoli, gå till Bakken istället, mycket mysigare” har han sagt.

Men enda anledningen till att han inte ska få stryk (eller bang som man säger på danska) är att cykelvägen (15 km) längs Strandvejen på vägen dit, är himla fin.

Gillar man plastmöbler på restaurangerna och en atmosfär som påminner om den man kan uppleva på resande tivolin, så ska man åka till Bakken.

Det hjälper inte att det lär vara världens äldsta Tivoli. All charm, förutom att det ligger fint i skogen, har åren tydligen tvättat bort.

Välj Tivoli.

På kvällen äter vi på Italiensk restaurang och upplever glädjevrålen från Rådhuspladsen, när danskarna tar hem Eurovision lite senare. Hela finalen har visats på storbildsskärm där.

Köpenhamn från toppen av Vor frelsers kyrke

På söndan kommer regnet väldigt passande då vi planerat in ett par museum. The museum of Copenhagen och Danmarks designmuseum.

Vi avslutar denna Köpenhamns-weekend med en läcker vegetarisk buffè på Riz Raz i närheten av Strøget.

Senare lastar vi in våra vikcyklar i ett SJ-snabbtåg, som ska ta oss tillbaka till Stockholm.

 

Med hjälp av en vikcykel och gps, kan man se och uppleva en hel del på en helg.

Snart blir det Berlin också!

/DS