80 liv skulle räddas i Sthlm om de som bor nära sin arbetsplats skulle cykla istället för att ta bilen #cyklaiP1

Har blivit riktigt intresserad av vilka enorma hälsofördelar en ökad cykelpendling skulle leda till. Tidigare (längesen nu) har jag spekulerat ”ja cykling är ju motion, men man kan ju också till exempel gymma eller jogga och leva en minst lika sund livsstil genom det”

Men cykelns hälsofördelar ligger, av nån anledning, gömda i det fördolda. Vad många inte vet är att det är den dagliga motionsrutinen som är så kraftfull, och det är ju just den som cykelpendling till jobbet inbjuder till.

Det räcker med 30 min cykling per dag (15 dit och 15 hem samma tid på dan) för att man ska minska riskerna att dö i förtid av nån läskig välfärdssjukdom med hela 40% (The copenhagen heart study)..

Professor Peter Schantz berättar att om alla Stockholmare som bor nära sin arbetsplats och kör bil till jobbet istället skulle cykla, skulle 80 liv kunna räddas varje år.

Därför är en hjälmlag, som kommer leda till minskat cyklande, en så usel idé. Det gäller istället att lyfta fram de oerhört kraftfulla hälsofördelarna med att cykelpendla, med eller utan hjälm, och få så många det nånsin går att svinga sig upp i sadeln – istället för att skrämma in folk i bilar på grund av rädsla.

Om du inte redan gjort det, lyssna på  Cykla i P1 Hälsan-Cykeln som medicin. Handlar bland annat om en man som var totalt nedgången, men upptäckte cykling, använde det som terapi och hittade tillbaka till livsglädjen.

Hur intressant som helst!

/DS

Inte en cyklad meter under barcasemestern men har lite otippat överlevt ändå

Just hemkommen från Barcelona.

Har jag då cyklat en endaste meter? Icke.

För att jag rest med en vän som inte är lika het på att upptäcka en stad från cykelsadeln som jag själv.

Eftersom jag på samtliga semesterresor de fem senaste åren haft med mig min Brompton så var jag skraj för att gripas av panik nu när jag var cykellös. Rädsla för en eventuell cellskräck som skulle våldföra sig på mig och göra mig sur och frihetsberövad.

Men nu vet jag.

Jag KAN anpassa mig och måste inte cykla; och det är rätt skönt att känna att man kan ha trevligt utan cykel med människor som inte är lika cykelfrälsta som en själv.

Vi har gått sjukt mycket, besökt många fina krogar, hängt på stranden, rört oss i Gaudis fotspår och varit och sett ett uruselt Barcelona förlora mot Malaga på Camp nou i lördags.

På Camp nou strax innan matchstart

Jag har, efter att ha övat spanska ca 10-15 min om dagen via appen/siten Duolingo i 1,5 år, praktiserat språket i verkligheten för första gången och oj vad jag kan. Inspirerande att man kan lära sig att göra sig förstådd på ett nytt språk om man bara med tjurig envishet gör sitt korta dagspass under en längre tid.

Väldigt skön, varm och välbehövd semester i en fantastisk stad (förutom turistkänsla i en hel del kvarter, säkert värre på sommarn) men ärligt hur mycket har vi hunnit med på fyra dagar?

Jag var i Berlin, som är en större stad, i fyra dagar, cyklade som attan, och även om en del säkert ifrågasätter trovärdigheten i detta så vill jag påstå att jag på riktigt lärde känna staden under denna korta tid.

Det är såklart inte ett självändamål att tokcykla i en ny stad för att på det mest tidseffektiva sättet se och göra så mycket som möjligt; men det talar sitt tydliga språk. Cykeln är så ohotat grymt snabb och effektiv i storstadskulturen att det nästan är läskigt när man får perspektiv på det.

I Barcelona är Brompton (och vikcyklar i största allmänhet) väldigt populära, och ägarna till den förstnämnda verkar vara galet stolta. Att skåda malliga machospanjorer på sina små bromptons ger framtidshopp och är en välkommen kontrast till motsvarande manskultur där det mer handlar om hästkrafter.

Det finns cykelvägar, rätt bra, i Barcelona men som hastigt och lustigt ofta tar slut och då får man välja på trottoaren eller att åka ut och kriga med de skapligt aggressiva motoristerna istället.

Cyklar så det räcker

Hyrcykelsystemet är utvecklat och omfattande men endast till för katalanerna. Man ska fylla i formulär och få en bekräftelse på posten, eller nåt liknande, för att få nyttja lånecyklarna. Inget för turister, staden vill troligen inte konkurrera ut de privata cykeluthyrningsalternativen som det verkar finnas rätt många av.

På tunnelbanan får man ta med cykeln med följande begränsningar:

Saturdays, Sundays and public holidays (all day)

Working days (July and August): all day

Working days (rest of the year): from 5 to 7am, from 9.30am to 5pm and

from 8.30pm until the end of service

Bicycles are not allowed on the bus.

Efter fyra cykellösa dagar kan jag bara säga att jag nosat lite på staden.

Gott nog och ett ibland helt rätt semestersätt även för mig; men utrustad med cykel hade jag haft möjlighet till en ny världsmetropol-bekantskap, det går inte att förneka.

/DS

 

 

Medicinen mot vuxenhetens blaséartade avtrubbning – cykling

Hämtat från Eric Sandströms lysande och fortfarande högt aktuella ”Att cykla är nödvändigt” från 1974:

Vår andliga konstitution är anpassad till ett liv med mycket stora fysiska ansträngningar. När jag var yngre, brukade jag tillbringa min semester på fotvandringar. Jag brukade gå 40-50 km om dagen, och när kvällen kom hade jag inte behov av någonting för att värja mig mot tråkighet, eftersom njutningen att sitta var mer än tillräcklig.

När jag själv är ute på långfärdscykling, tar en välförtjänt paus…det är lite samma sak. För att en öl ska nå högsta möjliga njutningspotential, måste den först göras förtjänt av. Min bästa pizza är den jag ätit när jag först ”tömt mig”. Mitt bästa bad, min bästa bärs, mitt bästa snask…allt har föregåtts av fysisk ansträngning och i mitt fall med en cykel inblandad.

Långfärdscykling är en utmärkt kur mot likgiltighet. Att börja cykelpendla till jobbet, är en start.

Jag blir mer och mer övertygad om att denna enkla men effektiva medicin är boten på vuxenhetens blaséartade avtrubbning.

Att cykla är viktigare än någonsin i vår stillasittande arbetskultur. En kontrast till den, i vårt tidevarvs bara tillfälligt uppfyllande överflödskonsumtion, där mindre fortfarande smakar mer.

När jag själv kommer upp i sadeln, på väg – någonstans, vaknar sinnena till liv och reser sig givakt ifrån sitt halvdästa tillstånd.

Att cykla är helt enkelt nödvändigt.

/DS

 

Mindre smakar mer – back to the blues

Mig och min blogg uppmärksammas, glädjande nog, i aktuellt nr av cykelfrämjandets tidning Cykling.

Man blir påmind om sin brokiga väg mot sanningen, där olika former av nörderier avlöst varandra; motorbåtar, amerikanska bilar, kinesmopeder och italienska piaggios – men som till sist lett till upplysthet och resulterat i en cykeltotalitär livsstil där elden bara brunnit hetare och hetare för varje tramptag.

Var det där överdrivet?

Inte egentligen.

Jag tror verkligen på att less is more, att cykeln är det ultimata transportmedlet, den rätta livsstilen och en kombination av minimalism och genialisk enkelhet i dess heligaste form.

Min gamla gitarrlärare, som jag gick för under högstadiet och gymnasiet i Vetlanda, hade flaxat runt och sökt efter ”sanningen” bland de mest svårtuggade musikstilar man kan tänka sig: sjukdjup cheesejazz, fusionspop, halvsunkig cannabisreggae och mixolydiska flumimprovisationer.

Den sista dagen innan jag tog studenten berättade han att han till slut funnit vad han så febrilt sökt efter.

– Bluesen, David, det är där hemligheten finns.

– Men det är ju liksom det man håller på med på första gitarrlektionen, liksom tre ackord och lite mollpenta, skit enkelt ju?! suckade jag

– Precis, nu sa du det själv – i enkelheten, det är där du hittar det, svarade han lite smått högtravande.

Men han hade fullständigt rätt.

Det är lite så det känns med mitt obotliga cykelintresse.

Jag har hittat hem till bluesen, men i annan gestalt: med trampor, kedja skinnsadel och ram.

Back to the blues.

Mitt hem är i sadeln.

/DS

 

Warm Showers är som soffsurfning men för cyklister

När jag för ett tag sedan blev intervjuad av Dag Midböe från cykelfrämjandet fick jag ett tips om en intressant app/sida, jag konstigt nog inte hade hört talas om.

SR sände tidigare i höst ett program om gästfrihetsutbytesnätverket Couchsurfing. Hemsidan erbjuder resande medlemmar en möjlighet att besöka och dela livet med andra medlemmar.

Man bestämmer sig helt enkelt för att lita på helt främmande människor och välkomna dem i sitt hem, samtidigt som man är välkommen att slagga på soffan hemma hos andra.

Tycker det finns något befriande över det där. Att liksom bara öppna upp. Skita i fördomar. Skita i att vara så himla rädd.

När man reser får man ut nåt extra av att besöka eller träffa lokalbor, vilket visat sig vara ganska svårt att få till. Vågar man så möjliggör alltså internet en lösning på detta.

Råkar man vara cykelentusiast finns, genom den appen jag blev tipsad om, en möjlighet att avgränsa det hela en smula.

I utbytesnätverket Warm showers fungerar det nästan likadant som i Couchsurfing, men med den skillnaden att logibyteshandeln enbart sker mellan långfärdscyklare.

Cykelfolk är ett trevligt släkte. Har sällan träffat nån som gett ett dåligt intryck. Undantaget är butiken Cykelringen men där är de inte så intresserad av cyklar, så det kan kan knappast räknas.

För mig låter Warm Showers himla intressant. Under mina senaste långfärder har jag ofta bott på Hostels. Inte för att jag haft en väldigt tight budget, utan för att när man cyklat ensam är det alltid kul att träffa på lite folk, vilket man nästan alltid gör på Hostels.

Men det känns nu som att den perioden är förbi. Har inget emot tjugoåringar men inte mot något äldre, som man har lite mer gemensamt med, heller.

Här låter Warm Showers som ett riktigt intressant alternativ och jag hoppas att jag själv, inom kort, få möjlighet att prova.

/DS

 

Om drogen Turf och om snedfördelningen i stans infrastruktur

Ska just till att erövra Eldshzone strax bakom Wennergren center från Varginnan när telefonen plingar till.

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som ”cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

image

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

 

Bra app som visar hur mycket man knatat, cyklat och löpt

 
Moves är en stegräknarapp som även känner av hur mycket man cyklat, sprungit eller tagit sig fram med något annat alternativt transportmedel under dan.

Känns lite löjligt att hålla koll på…Men i trettiofemårsåldern, visar i varje fall min kropp tydliga tendenser på att lättare fläska på sig och det mesta envisas med att hamna nånstans mellan naveln och kodden.

Kan då va sunt att hålla koll på att man når upp till sina 10 000 rekommenderade steg/dag – eller motsvarande genom cykling eller löpning för att motverka förfallet.

Har testat en vecka och det funkar som en trigger. Man behöver inte bekymra sig om att sätta på/stänga av appen, den registrerar all aktivitet och det är intressant och se var, på vilket sätt- och hur mycket man rört sig under dan.

Suger lite mer batteri såklart, men i varje fall jag klarar mig med laddning enbart nattetid.

Finns att ladda ner gratis på App store.

/DS

 

 

Bra med dubbdäck!

Denna vildvinter har gjort mig en erfarenhet rikare. Tidigare har jag liksom aldrig riktigt fått tummen ur, trots att behovet funnits där, men nu vet jag äntligen hur det är att cykla med dubbdäck. Eller rättare sagt, jag vet hur det är att cykla med ETT dubbdäck och kan säga att man kommer himla långt på att bara byta ut det där fram.

Hur är det då? Funkar det? Är det värt de tre, fyra hundralappar man får punga ut? JA. Om jag skulle cykla i rådande väglag utan dubbar skulle jag under stora delar av vägen till jobbet ha känslan av att jag är tvungen att koncentrera mig lite extra för hålla mig själv i balans; det behöver jag inte nu.

Nu har jag makten över väglaget, inte väglaget över mig. Är mycket förvånad över hur effektivt mitt Nokia framdäck arbetar sig fram över modd- och is, i sliriga upp- och nerförsbackar – utan några större problem. Vintercyklingen blir helt enkelt mer lustfylld. En bättre känsla och som sagt så räcker det med att investera i ett endaste som kommer hålla under många vintrar framöver.

Mitt vinterfordon. En Koga Miyata Randonneur -87. En Brompton är en bra och mångsidig cykel, men vinterväglag går den bet på.

Är du är en av de cyklister som befinner dig i gränslandet mellan balans- och obalans på det väglag som råder? Drar du dig till och med för att överhuvudtaget använda cykeln till jobbet p.g.a. av halka och terräng? Vad väntar du på? Spring och köp dubbdäck.

Det borde bli årets (förskotts-) julklapp, inte nån billig köp–glöm-släng-dammsugarrobot.

 

/DS

 

Trafikverket satsar på farthinder för cyklister

Trafikverket satsar på farthinder för cyklister

Man har ju hört om cyklister som blivit bötfällda för fortkörning, oftast på 30-vägar, men nu visar Trafikverket att man – i exemplet ovan – hittat en lösning för att komma åt de fartglada cyklisterna.

Det som manTrafikverket ser extra positivt på med den här typen av farthinder, är att cyklisten i fråga, förmodligen alltför sent kommer att upptäcka farthindret och på så sätt slår man två flugor i en smäll. Sannolikt tar man cyklisten av daga, samtidigt som man avskräcker andra från att överhuvudtaget använda sig av cykel.

Cykelolyckor är ju oftast riksomfattande i media vilket snabbt resulterar i att folk håller sig borta från sadeln. Farthindren är både billiga att installera och förväntas, på sikt, resultera i en kraftigt minskad cyklism i landet. Detta leder i sin tur till uteblivna satsningar på cykelinfrastruktur.

Överskottet går oavkortat till Trafikverkets kaffekassa.

/DS

 

 

 

 

Cykelrusningstid i Utrecht

Vad säger man? Man håller tyst, njuter och väntar på cykelmiljarden.

 

 

/DS