Några sköna cykelprylar att lysa upp annalkande höstmörker med

Artikeln jag skrev om NTF vs Stillasittande häromdan, blev glädjande nog rejält spridd.

Det sista är (tyvärr) säkerligen inte sagt i debatten, och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande kommer sannolikt inte se några skäl att göra avkall på sina krav om obligatoriskt hjälmkrav för alla, trots att det kan leda till både mer bilism och hälsoeffekter som går förlorade.

Nog om det nu.

Tänkte istället berätta om några nya cykelprylar jag införskaffat.

Är löjligt förtjust i Bromptons packsystem där det bara är att klicka på/av sin väska (finns ett gäng) på anordningen framför styret. Ibland väljer jag den cykeln, framför mina andra, just bara för packanvändarvänlighetens skull.

Men nu har jag köpt in en cykelkorg, ryggsäck och tillhörande fästen till min Montague av ett tyskt system, Klickfix – för att få liknande möjligheter som med min Brompton.

Korgen, Alumino, kan man låsa fast med en enkel låsanordning i fästet.

Svarta väskan baktill, Matchpack, är på 25l och man kan lätt klicka av och bära den som en ryggsäck.

Kollade om jag fick plats med tält, sovsäck och liggunderlag och samtidigt ha plats kvar för kläder och lite annat. Det var inga problem, så i en handvändning funkar min fullstora vikcykel också som en lighttourer, vilket passar mig perfekt.

Vill förse mig med så få motstånd som möjligt, att övervinna, för att till exempel komma iväg med tåget och dra ett varv runt Siljan över en weekend.

Korgen kommer sitta på för det mesta. Tar med den in i affären när jag handlar och även upp i lägenheten så slipper jag plastkassar.

Och till sist ett finskt gummiband, Finn mount.

Har länge tänkt att ”nåt sånt borde finnas” och för ett tag sen hittade jag mycket riktigt produkten på Pelagos sida.

Man fäster helt enkelt sin smartphone på styret med ett anpassat gummiband. Superenkelt och lär funka med så gott som alla telefoner.

Mobben sitter tillräckligt stadigt, och fästet är så behändigt (också bortslarvningsbart;( att det alltid kan ligga redo i något fack i väskan.

Bästa är att man slipper köpa nytt fäste när man byter telefon.

Ett gäng sköna cykelprylar att lysa upp annalkande höstmörker med.

/DS

 

Cyklar tillåtna på östgötapendeln i teorin men inte i praktiken

Dags att skriva några rader om östgötatrafikens framtida inställning till cykel på tåg. För nästa år får man ju äntligen ta med cykeln på pendeln. Inte. Eller?

Snart sju år som arbetspendlare mellan Stockholm och Östergötland, och jag har länge stört mig på att det varit cykelnolltolerans på rymliga östgötapendeln. Tågen är ju som byggda för ändamålet, trots det har man (som det verkar) av ren tjurighet förbjudit planetens nyttigaste fortskaffningsmedel att få följa med.

Själv använder jag ju allt som oftast vikcykel och kommer på så sätt enkelt igenom de regelsystem som helt ohämmat och utan att ens be om ursäkt för det främjar omiljövänligt resande.

Men att, under mer än sex år, haft möjligheten att ta med min cykel på tåg och andra transportmedel har gjort mig väl medveten om hur medtagandet i fråga har potential att lösa de svåraste av pendlingssituationer.

Därför stör det mig att man måste äga en vikcykel för ändamålet.

Men dags att se framåt. Till nästa år ska det alltså, mot en avgift och i mån av plats, bli tillåtet att ta med sin ”vanliga” cykel på östgötatrafiken.

Förutom under rusning, kvällar och helger.

Det är så svårt att ta in. Kanske inte det förstnämnda, rusningstrafik är en ganska vanlig cykelbegränsning, men kvällar och helger?

Folk kan till exempel inte använda pendeln till hjälp för att ta sig ut för helgens rekreationstur, och hur många jobbar ”mellan rusningstiderna” så att de kan hitta en resemodell kombinerat med cykel som skulle göra minsta nytta i deras livspussel. Och varför i sjutton inte på kvällen?

Det handlar om så märkliga och ängsliga begränsningar att jag har svårt att tänka mig att det finns någon motsvarigheten hos någon tågoperatör någon annanstans i hela världen. Det gör östgötatrafiken unikt.

Antingen får man ta med cykel (ofta med rusningstidsbegränsningar) eller så får man det inte. Det är det normala.

Östgötatrafiken säger att man får rent teoretiskt men inte i praktiken.

Hur många kommer kunna använda östgötapendeln för cykel och tågkombosyfte? Inte många såklart.

Sedan under utvärderingen ett år senare kommer man att komma fram till slutsatsen att ”folk verkar inte vilja ha eller uppskatta möjligheter för medtagande av cykel” och så drar man tillbaka det hela på ”goda grunder” och återgår till sin vanliga gamla sunkiga cykelattityd.

/DS

 

 

 

Poesi på stolsryggen framför mig: ”Att inte ha bil, kan idag vara en lika stark statusmarkör, som att ha en. Så var det inte för bara några år sedan.”

Fredag 15:20

Sitter på snabbtåget mot Mjölby.

Hade helt missat att dagis var stängt för verksamhetsplanering idag och det höll på att ställa till det en del eftersom jag har föreställning i Vadstena i kväll.

Det gick dock att lösa med barnvakt om jag kunde ha dottern till tvåtiden.

Enda sättet att komma till teatern i rimlig tid stavas, som så många gånger förr, vikcykel.

Snabbtåget från Sthlm till Mjölby 14:13 – sen cykel de två sista milen till Vadstena (ca 50 min).

Ett segerrecept, tillräckligt tidseffektivt för att jag skulle kunna ta ett senare tåg än normalt och lösa situationen.

Biljetten till Mjölby (20 mil) kostade nästan 800:- på detta fullsatta tåg. 40 spänn/milen.

Hundrakronor dyrare än till exempel sträckan Madrid-Valencia (33 mil) med ”riktigt” snabbtåg AVE.

Teatern betalar – men det är orimligt dyrt. Swebuss tar 149:- från Sthlm till Mjölby med en buss som avgår två timmar tidigare.

Men jag släpper det här med biljettpriset och läser istället en text signerad Sunfleet på stolsryggen framför mig:

”Att inte ha bil, kan idag vara en lika stark statusmarkör, som att ha en. Så var det inte för bara några år sedan.”

 

Rätt klokt. Delvis snudd på poetiskt.

Nu ska jag snart gå av, folda ut och känna mig fri för ett tag.

/DS

 

Sex år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sex år.

/DS

 

 

 

Ett (recyclat) inlägg för dig som överväger att bli en äkta ”Bikepacker”

Jag fortsätter jobba mer än jag egentligen vill. Snart lugnar det ner sig. Då kommer jag ha mer tid till bloggen. Tills dess recyclar jag några gamla inlägg. Överväger du en fantastisk hållbarhetssemester med tåg och vikcykel ”Bikepacking” i sommar, kanske detta inlägg kan hjälpa dig få tummen ur.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

/DS

 

Fast på sveriges mest uddlösa plats. Mjölby. #himlavinteråtertåg

22/3 08:20 på Mjölby resecentrum

Är på väg hem till Stockholm. Vi gjorde en riktigt bra premiär igår och allt borde vara tip top. Och jag är himla nöjd över föreställningen och hur den mottogs av publiken. Men det sitter ändå en liten tagg i mig.

Mitt tåg avgår först 09:43.

Det innebär i praktiken 1 tim och 20 min väntan på sveriges mest uddlösa plats. Mjölby.

Fick gå upp i ottan för att ta en buss som avgick 07:43 från Vadstena (två timmar före avgång med SJ2000 mot Sthlm i Mjölby) för att åka två ynka mil.

Hade jag använt min vikcykel hade jag lugnt kunnat sova en hel timma till, börjat cykla kvart i åtta istället och njutbart kunnat ta mig fram genom det vackra östgötska landskapet via Bjälbo. En perfekt start på dagen.

Men nu sitter man istället här inne på Mjölby resecentrum och blickar ut genom fönstret på det fula stadshotellet tvärsöver gatan och sitter av tid.

Varför cyklade jag inte då?

Det är ju inte så att jag glömt min Brompton hemma, den står här bredvid mig som vanligt. Däremot hade jag missat att vintern hade samlat sig för att gå till ytterligare ett angrepp med snö, kyla, elände och allt som den för med sig.

Har jag tidigare dragit mig ur och kapitulerat cyklingen för lite snö och kyla? Nej aldrig.

Men klädd i vårjacka, och avsaknad av kraftfullare plagg att ha inunder, blir cyklingen allt ifrån njutbar och i värsta fall rena tortyren.

Därför sitter jag där jag sitter.

Men att passivt sitta kvar här på tom mage, ända till avgångstid, vore vansinne. Även om tjocktröjan inte är med så är jag tillräckligt tålig för att fälla ut cykeln och söka upp närmsta frukostställe, vad har man annars en hopfällbar cykel till. Så får det bli. End of story.

/DS

 

2 mil tar 1 tim och 30 min med kollektivtrafik och 45 min med cykel

06:22
Fattar inte varför jag skriver, det är ju sjukt tidigt, men jag är ute och multimodalar och då bara måste jag berätta om det. Det är mitt kall. Somliga skulle tycka synd om en som fått ett sådant multimodalt kall, men den personen är bara oupplyst och allmänt vilse i livet. Multimodalitet handlar om frihet och känslan av rörlighet. Livselixir kan man också kalla det.
 
Sitter på SJ2000 mot Köpenhamn. Skulle gärna följt med hela vägen till världens cykelhuvudstad och supit i mig lite välbehövd cykelkultur, men jag ska av i Mjölby (08:14) för att sen ta mig vidare till teatern i Vadstena.
 
Sträckan Sthlm-Mjölby tar bara 1 tim och 52 min (230 km), men sen är de två sista milen bra mycket drygare.
 
Använder jag kollektiva färdmedel kommer jag till Vadstena 09:43. Tvåmilasträckan, Mjölby-Vadstena, tar inklusive väntetider och ett byte, ca 1 tim och 30 min. Nästan lika lång tid som den tjugotre mil långa sträckan mellan Stockholm och Mjölby.
 
Det är inte ett alternativ för mig.
 
Min vikcykel är självklart med och med den börjar jag cykla 10 sekunder efter ankomst Mjölby och är i Vadstena prick 09:00 (45 min) då repet börjar.
 
Premiär nästa helg, vi är under tidspress, så varje repad minut är av yttersta vikt.
 
Nu ska jag sova.
 

I vagn 7 där jag sitter, på SJ2000, finns faktiskt rätt mycket packplats. Rekommenderas att ta sikte på om man har mycket bagage.

/DS

 

Jodå, en Brompton får åka med – men utöver den inte mycket mer än en tandborste

För att följa upp förra inlägget. Med maxmåtten för kostnadsfritt handbagage på mtrexpress var det tveksamt om ens en Brompton får följa med till götet och tillbaks.

Mejlade och fick svar.

Kan ju vara en idé, om man överväger att resa med mtrexpress mellan Sthlm-Göteborg med sin Brompton, att spara denna länk eller göra en screenshot av fotot på mejlet för vid behov visa mtr-personalen (eller mejla själv).

När regler är öppna för tolkning kan man aldrig vara säker.

En annan grej, som för en del kan bli ett problem, är att när man fyllt upp sin kvot med en Brompton, får man utöver den inte lov att ta med mycket mer än tandborste och tandkräm.

Riktlinjer för vad som avses med handbagage av skäligt omfång är 1 bagage med måtten max 80 x 50 x 35 cm som inte väger mer än cirka 20 kg. I tillägg till detta en mindre väska (handväska, laptopväska etc.

/DS

 

Tveksamt om ens en Brompton är välkommen på mtrexpress Sthlm-Göteb. – får SJ att framstå som riktigt cykeltrevliga

 
Det var nån som sa, kommer inte på vem, att mtrexpress – som ska konkurrera med SJ på sträckan Sthlm-Göteborg fr. 21/3 – kommer att tillåta medtagande av cykel på deras tåg.
 
Ivrigt surfade jag till deras sida för att kolla vad som gällde. Idag är det ju omöjligt att ta med sig cykeln på sveriges mest populära sträcka (med undantag för vikcyklar och superotympliga cykelväskor XXXXL).
 
Men nej, det står mycket tydligt att nån cykel får du inte ta med. Det finns tyvärr till och med mått angivna för största tillåtna handbagage (80*50*35 cm).
 
Min fullstora hopfällbara Montague (70h*90b*25t cm) skulle till exempel inte vara välkommen.
 
 
Och jämfört med MTR framstår SJ som inte helt genomgående cykelfientliga ändå. Hos SJ finns inga maxmått. Sålänge du kan bära ditt bagage själv, utan assistans, så är det välkommet ombord.
 
En Brompton (56,5*54,5*27 cm) klarar sig förhoppningsvis på mtrexpress även om mittmåttet överskrids med 4,5 cm. Den har ju tillgodo på de båda andra måtten.
 
Men tänk om det är så att inte ens en Brompton kvalar in? Då är de inte bara världens mest cykelkallsinniga på mtrexpress, de är onda också.
 
Vill också passa på att tipsa om ett tröstetext från Hållplats Hådén där det skrivs intressant om hur du blir miljonär i samband med bilens kostnader.
 

Kostnaden för alternativen med kollektivtrafik, cykel, tåg, buss, taxi och bilpool eller hyra av bil när du verkligen behöver det, blir högt räknat inte ens en miljon för hela ditt vuxna liv. Du sparar med andra ord i snitt över tre miljoner på att aldrig köpa bil om du är ung idag.

Länge leve det bilfria livet. Vissa företag besitter god potential att underlätta det, men istället håller de på med dumheter.

/DS

 

 

En cykelinkluderande trip planner för den multimodale resekonstnären eftersökes

Man är rätt van att promenera delsträckor när man resor kollektivt.

Hur långa promenader det rör sig om visas, om man vill, tydligt i den digitala reseplanerare man använder sig av.

I bland får man vänta länge på en buss som ska ta en ett par fjuttiga kilomter till nästa byte, där man oftast blir ståendes ett tag till innan man kommer iväg. Tidsbeprövande och det finns risk för att, gud förbjude, folk drömmer sig bort i våta bildrömmar.

Men tänk en app som visar vad som händer om man blandar in en cykel som komplement till buss, tunnelbana, tåg och pendel. En sådan skulle kunna visa på hur man totalt skriver om regelboken för hållbart resande.

Eller ja, en vikcykel bör det ju vara med tanke på rådande situation i Sthlm stad då bara pendeltåg (med stränga tidsbegräsningar) tillåter medtagande av konventionell cykel. Ska också sägas att det inte är helt vanligt, även globalt sett, att tillåtas ta med vanlig cykel under rusning.

Tänk vilka tidsvinster som skulle kunna uppnås genom att kunna ersätta sträckor – både före, i mitten och i slutet av resan – med cykel då planeraren i fråga föreslår promenad; och i de fall det går fortare (rätt många) byter man till exempel även ut bussresor mot cykeln.

Det skulle kunna utmana invanda resvanor för en himla massa människor.

Om jag nu ser över min egen jobbpendling till att börja med.

Jag cyklar såklart hela vägen till Solna kulturskola då det bara är 4 km, men om jag av någon anledning skulle få för mig att åka kollektivt skulle resan ta ungefär 27 minuter.

Jag springer 4 km på 20 minuter.

Att en så kort resa tar en halvtimme med kollektivtrafik är både orimligt och bilfrämjande. Det ska bara inte vara så.

reseplaneraren i Google maps

Men vad händer om jag blandar in en cykel?

Istället för att gå den första sträckan (4 min) och hoppa på bussen vid Norrtull (8 min) cyklar jag direkt till Karolinska och tar bussen därifrån (6 min). Mot en 34 min lång resa med enbart kollektiva färdmedel kommer jag ner i 10-11 min om jag bara är villig att cykla en kort sträcka (o oj va villig ja ä!).

Cyklar även såklart hela vägen till mitt andra jobb på Granbackaskolan (4,6 km) – men ponera att jag av nån anledning tvingas använda mig av SL.

I skrivande stund (11:30) tar nästa avgång 44 min, det är 4,6 km – och om det förra exemplet var bilfrämjande och orimligt finns det inga ord som räcker till för att beskriva detta vansinnesalternativ (går ju fortare att gå på tå).

Men här uträttar den hopfällbara cykeln stordåd. Jag cyklar till Sveaplan (1 min istället för 4), viker ihop och hoppar på bussen (17 min), cyklar från Alby till Granbacka (5 min istället för 23) och därmed tar resan 23 min istället för de helt sjuka 44.

Och om jag vill längre ut då? till länets södra utkanter, kanske ända till Stora vika i närheten av Nynäshamn. Då tvingas jag till en promenad, i slutet, på 42 min då inga alternativ finns som tar mig ens nära hela vägen fram.

Jag skippar både promenad (3 min) och bussresan (11 min) till Solna station. Den biten cyklar jag (10 min istället för 14), tar pendeln till Östertälje (48 min) väntar in bussen (8 min) till Sorunda (48 min), skippar den pyttelilla bussresan till Fållnäs och cyklar direkt mot Stora vika (ca 13 min istället för 46). Med vikcykeln inblandad tar hela resan 1 tim 67 min istället för 2 tim 55 min cykelllös.
Vi kan redan nu konstatera att den som tvivlar på att kombinera resan med cykel skulle kunna göra upp med mångas uppfattningar om det kollektiva resandets begränsningar, lever i förnekelelse.
Finns det då ett digitalt reseverktyg som inkluderar cykeln?
Ja, har fått tips på ett: Trafiken.nu och som också finns som app.
En reseplanerare för Sthlm, Göteborg och skåne för cykel, kollektivt och bil.
Slår jag in min resa, motsvarande tid, till kulturskolan (Storg. 32) får jag upp det här förslaget.
 
Appen föreslår att jag först ska cykla till T-centralen, istället för Karolinska – och några tidsvinster värda att prata om (32 mot 34 min) jämfört med exemplet ovan utan cykel, uteblir.
 
Däremot visas tidsåtgång för att cykla hela sträckan. Lite som att den helt rimligt ställer frågan: Varför inte cykla hela vägen din ärthjärna, det går ju dubbelt så snabbt.
Intressant också att även kunna jämföra med bil.
 

Om Trafiken.nu är det slagkraftiga verktyg som den multimodala resekonstnären förtjänar, är tveksamt.

På FB-sidan Cykla i Stockholm skriver Frej Connolly att de flesta ruttförslagen Trafiken.nu ger förslag på innehåller fel:

Hur som, på en svensk kvalitetsapp som visar på tidsvinster vid cykling både före och efter tågresan, lär vi få vänta ett tag till på (eller? Nån som vet nån?)
 
Sålänge kan man roa sig med Portlands Trip planner som tar cykling som en naturlig del i resan på allra största allvar.
 
Visar bl.a. cykelvänlighetsgrad och låter dig ställa in hur långt du kan tänka dig cykla.
 
Kanske nåt att ta efter?
 
Tack Frej för tips och input! Finns all anledning att följa upp detta. Nu vill jag till Portland på studieresa.

/DS