På Götgatan Södermalm ligger nu lilla Köpenhamn

Det här känns lite science fiction. Ett bilkörfält i vardera riktning har slaktats till förmån för cyklister. I Stockholm! Nu är det så gott som färdigt. Okej, bara på prov ett år men har svårt att tänka mig att det här inte uppskattas till den grad, inte bara av cyklister utan även av människor som gillar trottoarhäng, som krävs för att ordet ”pilot” ska raderas från ”projekt”.

För där den gamla underdimensionerade cykelbanan fortfarande gör sig påmind (och så lär det va så länge detta kallas pilotprojekt – sen blir det trottar?) finns nu gula, för Sthlm ovanligt roliga, platser att sätta sig ner med en kopp kaffe eller en tidning och slappa en stund.

Det är kanske det som gör mest intryck på mig. När man omfördelar felfördelat utrymme, som Pilotplats cykel är ett utmärkt exempel på, blir resultatet inte bara förbättrade och konfliktreducerande ytor mellan olika trafikslag – utan bidrar också till en långt mer mänsklig och modern stad. Platser där människor vill va får potential att poppa upp lite här och var.

Omvandlingen till cykelstad är minst sagt även positivt för människor som önskar ta sig fram på annat sätt än cykel. Räcker inte det för att ett sånt här smakfullt initiativ ska inspirera och få stöd för att sprida sig över resten av stan också?

På alla platser där det är möjligt?

Cykelturister på Bike fridays verkar uppskatta de väl tilltagna cykelbanorna

Följderna, klagomålen från arga bilister som känner sig berövade på deras rättmätiga plats, lär göra sig hörda; men förhoppningsvis överväger de positiva synpunkterna de negativa. Har just använt mig av Stockholms stads app Tyck till och lovordat projektet. Hoppas många gör likadant och visar att varje litet steg mot en människovänligare stad – är något stockholmarna faktiskt uppskattar.

Många av mina airbnb-gäster från när och fjärran har kommenterat antalet cyklister i Sthlm – och att det här verkar vara en riktig cykelstad. Även under vårt besök i Tallin (Tallin Bicycle Week) förra veckan, berättande många tallinbor om att de önskar sig en cykelstad i klass med Köpenhamn, Amsterdam och…Stockholm?

Gröna vågen-timer för cyklister. Cyklister som håller en jämn hastighet ska få grönt i flera korsningar. Timern räknar ner till nästa grönljus.

Jag vill ju så gärna att min hemstad ska vara en riktig cykelstad – så jag håller käften, instämmer till och med en aning, men vet ju såklart att jag håller inne med en helt annan sanning. Men med fler initiativ som Pilotplats cykel kommer jag slippa att ljuga för mig själv och mina gäster. Så mer sånt här. Fort. Gör mig till en stoltare stockholmare amen.

/DS

 

 

Om cykelstaden Köpenhamn i intressant podcast

Bläddrade runt efter en ny podcast igår med cykeltema – såklart.

Hittade nåt som passar mig perfekt.

Staden

En podcast om arkitektur- och stadsfrågor. Staden görs av Dan Hallemar – chefredaktör för Arkitektur, kulturjournalist på Expressen och medverkande i P1-programet Ring kulturradion – tillsammans med Håkan Forsell, urbanhistoriker, arkitekturskribent och författare.

Har lyssnat på avsnitt 15 om cykling och Köpenhamn.

Rekommenderas!

/DS

 

Bilar tillåts men på cyklisternas villkor

Vackert Köpenhamn.

En gata där bilar tillåts köra – men på cyklisternas villkor.

Radikalt? Egentligen inte ett dugg.

Klart att man som bilist får anpassa sig efter ”cykelfart” i stadskärnan.

Något annat kan man väl inte tänka sig?

Hela artikeln här.

/DS

 

Hopfällbara medtages gratis – men var går gränsen

 

Att ta med en vanlig cykel på tåg i Holland kostar 6€/dag och vid rusningstider råder begränsningar, precis som på pendeltågen i Stockholm.

En hopfällbar får du dock ta med gratis och när som helst.

Men var går gränsen?

Kan man kalla detta hopfällbar?

Var tvungen och fråga. Enligt ägaren så åker den med gratis som vikcykel.

Undrar om SL skulle godkänt den enligt samma premisser?

/DS

 

Dag 7 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 7 Köpenhamn-Amsterdam

Vid tolvtiden var jag framme i Köpenhamn efter en lång och osammanhängande tågresa. Bestämde mig för att spendera eftermiddagen i Köpenhamn och sen ta natt-tåget hem från Malmö vid tiotiden.

Häromdan skrev DN om Köpenhamns nya cykelmotorväg. Den 17 km långa Albertslundrutten.

Efter att har frågat mig fram hittade jag startpunkten. Min plan var att cykla så fort jag kunde för att se hur snabbt jag kunde komma ut ur stan. På en cykelmotorväg ska stoppen vara få, enligt kriterierna.

Efter knappt tre kilometer var jag ute ur gyttret. I snitt höll jag 18 km/h, vilket är högt då det ändå var några stopp. För övrigt är cykelmotorvägen inget så märkvärdigt i verkligheten som DN vill få det att låta. En bra cykelväg helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Sen åt jag världens bästa vegetariska mat på Atlas Bar. Var här och åt förra sommarn också och det är helt sjukt vilken kvalité. Detta får inte missas om man åker till Köpenhamn, vare sig man är vegetarian eller inte.

Nøddebiff på Atlas Bar

Besökte Nyhavn, köpte pistagenødder, cyklade lite mer, tog tåget över till Malmö, var på bio, cyklade runt i Malmö ett tag.

Börjar att gilla Malmö mer och mer för varje gång jag besöker stan, både som cykelstad och det rika folklivet. Nästan Nyhavnklass på Möllevången nu ju. Fullt med välbesökta uteserveringar.

Sen chekade jag in på tåget till Stockholm, somnade snabbt och vid 06:30 var jag tillbaka. Är jättetrött efter allt tågåkande.

Resan är över för den här gången. Nu ska jag sova några dar.

/DS

 

Dag 6 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 6 Köpenhamn-Amsterdam

Vaknade i natt av att det small till. Det var ett sjuhelsikes oväder och det lät som att blixten slagit ner.

Sov ett par timmar till innan jag trampde bort mot Amsterdam Ceentral för att försöka fixa hemresan. Alla natt-tåg mot Köpenhamn var ju som sagt fullbokade fram till 24/7, men enligt info från nätet så skulle det finnas natt-tåg mot Hamburg. Från Hamburg skulle det ju sen inte vara nån match att ta sig vidare mot Köpenhamn.

I biljetthallen för internationella tåg berättar en otrevlig kvinna vid informationen, att hela systemet hade kolapsat. Det går varken köpa eller boka nån biljett någonstans överhuvudtaget, menade hon. Kanske hade det med nattens åskknall, att göra.

Det började köra ihop sig lite, med hemresan. Försökte ändå slappna av och passa på att njuta av Amsterdam när det nu, för en gång skull, inte spöregnade.

Jag lämnade in min Brompton för kedjebyte hos killen på Brompton Junction butiken. Den kunde jag hämta senare på dan, sa han.

Det sägs att man bara måste besöka Van Gogh-museet, när man är i Amsterdam. Och sen bara måste man åka kanalbåt.

Cykel i trä utanför museet.

Det blev planen för dan. Museet var både intressant och hänförande, kanalturen också. Väldigt bra början till någon som besöker stan för första gången. Köp ett kanalbåtspass, åk runt ett par timmar, sen har man fått en hyfsad överblick över stadskärnan.

Efteråt hade klockan hunnit bli fyra. Jag klev av kanalbåten strax utanför Amsterdam ceentral, för att gå än en gång ordna biljett.

”Ganska stort” cykelgarage utanför centralstationen.

Denna gången gick det bättre, även om natt-tåget till Hamburg också var utsålt. Men det fanns en avgång redan 19:40 samma dag. Fem byten, en omväg söderut och två timmars väntetid på en jätteliten station, utomhus. Men jag skulle ändå vara framme i Köpenhamn vid tolvtiden nästa dag.

Efter att ha käkat falafel bestämde jag mig för att köpa biljetten. I receptionen fick jag nu prata med en mycket mer tillmötesgående man som verkligen ”ville” hjälpa mig.

”Det hör ser inget kul ut, vänta två timmar i den hålan.” , sa han. ”Vi bokar om rutten så det bara blir tre byten och att du får vänta 1,5 timmar i Köln istället.”

Det lät mycket bättre. Tänkte att jag kanske kunde ut och cykla i Köln lite när jag ändå var där, visserligen mitt i natten, men ändå.

Nu hade jag ca tre timmar på mig innan tåget gick. Cykeln skulle hämtas och jag ville få mesta möjliga så jag bestämde mig även för att cykla runt på några outfoskade ställen som till exempel Vondelpark, som är Amsterdams motsvarighet till Central park i New York.

Red light district

Det var som en dröm att cykla igen, nu när kedjan var bytt. Detta borde jag ju naturligtvis gjort innan jag stack iväg. Baksidan av en hopfällbar cykel, är väl tyvärr att en del komponenter slits fortare än på en standardcykel. Men det är det helt klart värt.


En av de bättre cykelbanorna i city

En av de sämre…

Lokalbefolkningen är ganska stökiga på cykelvägarna. Man får se upp. Det är som sagt inte alltid cykelvägarna är på topp.

Har inte sett en enda cyklist med hjälm här. Pratade med en tjej på hotellet om att i Stockholm har 70% av cyklisterna hjälm. Hon började skratta och trodde jag menade motorcyklar. Här har ju inte ens motorcyklister och mopedister hjälm, kan tänka mig att hjälmdebatten kanske är på den nivån i Amsterdam. Den gäller helt enkelt inte cyklar. Det var därför tjejen skrattade.

Jag har ingen olycksstatistik men jag gissar att det händer en hel del med lokalbefolkningens väldigt avslappnade inställning till skydd.

Avslappnade med skydd…

Efter att ha cyklat i vackra Vondelpark, fotograferat och utforskat Gamla stan lite mer var det dags att säga farväl av världens mest liberala stad.


När jag ca 01:30 försökte få en bild av mig själv med Domkyrkan i Köln i bakgrunden, hade tågresan knappt börjat. Bilden blev – sådär.

/DS

Dag 4 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 4 Köpenhamn-Amsterdam

Groningen – här är cyklisten inte en stackars förtryckt minoritet, inklämd och förpassad till de små och osammanhängande ytorna längs gatornas ytterkanter.

Här är han prioriterad, trodd på och satsad på. I den här staden är det cyklisten – som är kung.

En cykelstad utan motsvarighet. 50% av alla transporter sker med cykel.

Här finns flera övervakade cykelgarage, bl.a. ett enormt intill centralstation. Här är det gratis att parkera och cykelvakter ingår, morgon till kväll.

Jättestort cykelparkeingshus vid centralstationen.

Vill du ha hojen i ett inomhusgarage får du betala en slant. Inomhusgarage finns lite här och där, i city. Ofta förenade med en serviceverkstad.

Priser

Stadskärnan är nästintill bilfri…

I utkanterna av staden finns väl tilltagna cykelvägar, tydligt separerade från övrig trafik.

Här är cyklisterna glada och harmoniska och efter att cyklat här i några timmar, har jag inte stött på en enda aggresiv cyklist. Här råder fred och frid mellan cyklister, gående och de få bilar som finns representerade.

Något som förvånar mig är alla hopfällbara cyklar. Varför har men en sån, när man smidigt kan ta en vanlig cykel med sig på så gott som varenda tågavgång och även få sin cykel bevakad av en parleringsvakt, både dag och natt?

Svaret är att det kostar. 6€ per dag för att ta med en vanlig cykel på tåg. Hopfällbara åker med gratis och får även tas med på bussar vilket inte gäller för standardcyklar. Därför är marknaden för vikcyklar stor, även i en sån här stad.

Jag pratar med människor lite här och där för att få reda på mer om cykellivet i Groningen. Inne på turistinformationen får jag reda på att regeringen uppmuntrar till cykling genom att ge invånare som cyklar till- och från jobbet olika typer av förmåner vid cykelköp.

Inte heller kan jag låta bli att ta upp hjälmfrågan:

”Propagerar inte staten och motsvarande trafikverket för att cyklister ska ha hjälm här? Jag har inte sett en enda cyklande som burit hjälm hittills (med undantag för en eller annan unge).” frågar jag en anställd på Turistinformationen.

Hon förklarar för mig att det bara är racercyklister och små barn som har hjälm.

”Men tidningarna då, får ni inte ofta läsa om olycksdrabbade cyklister där kvällstidningar basunerar ut cykelavskräckande rubriker på löpen?”

Receptionisten förklarar att det inte alls är på det sättet och att medvetenheten om att cykling är något som är bra för folkhälsan överskuggar pratet om olycksrisken. Cykling är nyttigt för dig helt enkelt. Där ligger fokus. Hon menar även att man hör väldigt lite om cykelolyckor även om man såklart är medveten om att det ibland händer.

Min Brompton har knakat och knirrat i ena trampan under hela resan. Ljudlös cykling är så myket skönare, så jag söker upp en reparatör, i stadens utkant, för att få den utbytt. Dessutom vill jag inte riskera att den går sönder någonstans på den holländska landsbyggden under min stundande dagsetapp, senare på dan.

Det kan inte finnas nån annan plats på planeten med fler cykelreparatörer per invånare, än här. På 5-6 minuter är min trampa utbytt. Cyklister kommer in hela tiden med små problem som behöver lösas. Reparatörerna tar dem alla i sin famn och löser problemen, snabbt och smidigt med ett leénde på läpparna.

Det har blivit dags att lämna en av de mest trivsamma städer jag varit i, och fortsätta min resa mot Amsterdam. Jag har köpt en cykelkarta på Turistinformationen.

Holland består av ett avancerat cykelvägnät där varje cykelväg har ett nummer. Man får helt enkelt sätta ihop de nummer som motsvarar rutten man vill cykla. P.g.a. utmärkt skyltning för cyklister är det här mycket lättare än det verkar. Man plockar bara ut sina delmål och färdas fram på riktigt trevliga och varierande cykelvägar.

Snabbt är jag ute ur staden Groningen och på väg mot mitt dagsetappsmål Heerenveen, ca 7-8 mil.

Hade en fördom om att det holländska platta landskapet skulle bli något ensidigt att cykla igenom. Men jag har helt fel. Ibland cyklar jag genom skogen, ibland genom byar och parker. Jag börjar att njuta och alla tankarna försvinner och det är då cykling är som bäst. Man bara är.

Ibland cyklar man jämsides någon annan cyklist och byter några ord. Folk är nyfikna på en. Jag är också nyfiken och ställer frågor: ”Är det verkligen anpassat för cykling, hela vägen fram?”

Och det är det, den tar aldrig slut, man blir aldrig bortprioriterad till förmån för bilarna. Man är tänkt på, hela tiden.

En hurtig pensionär som var ute och motionscyklade slog följe en bit på vägen.

Genom bästa tänkbara cykelterräng tar jag mig fram mot mitt dagsetappsmål. Speciella skyltar som med olika färger som visar på vilka leder man kan välja.

När jag kommer fram till Heerenveen vid åttatiden efter ca 4 timmar i sadeln plus pauser känner jag direkt: Här vill jag inte stanna. Jag vill fortsätta till Amsterdam – med tåg.

Det är dålig energi där och jag får igen med besked för mitt romantiserade av tågstationer häromdagen. I Heerenveen ligger den fulaste jag sett.

Den är så ful att den får Vetlanda resecentrum att framstå som ett arkitektoriskt underverk.

Ingen reception, ingen service. Bara ett par gula biljettmaskiner. Jag ser att sista chansen att ta mig till Amsterdam, för kvällen, är ett tåg som avgår om en kvart. Heerenveen känns vekligen som en riktig liten håla. Vet inte hur jag ska kunna fixa något ställe att bo på, här.

När jag stuckit in mitt kort i maskinen för att betala de 21,60€ biljetten kostar, nekar den mig köp och hänvisar till att mitt Visa inte är gångbart i denna maskinen. Inte heller mitt Mastercard.

Det är något lokalt himla skitkort som gäller får jag reda på av en tågresenär.

”Men hur köper jag biljett då?”

”Jag tror inte det går om man inte har tågkort.”

Jag blir riktigt frustrerad. Vadå inte går, man måste väl för sjutton kunna köpa biljett även om man inte är inföding, tänker jag.

Det verkar som att jag får spendera natten på denna motbjudande station. Isåfall kommer en fantastisk dag ändå att sluta i Hades. Vilket antiklimax.

10 min till avgång nu. Jag rusar in på en pizzarestaurang, nästan desperat, och frågar om de vet hur man köper biljett utan att ha tillgång till ett sånt där himla tågkort.

En snäll kille i tjugoårsåldern hänger med mig till maskinerna. Han kommer fram till att det enda sättet han vet, är att köpa av konduktören.

6 minuter kvar och jag frågar en annan resenär om hon känner till om det är så att man kan köpa biljett direkt av konduktören.

”Gör inte det”, säger hon. ”Det är svindyrt. Du har inte mynt du kan stoppa i maskinen?”

De fördömda maskinerna tar tydligen mynt. Jag behöver alltså 21,60€ i mynt.

4 minuter kvar, springer in i blombutik, de kan inte hjälpa mig, 3 min kvar, springer tillbaka till pizzerian, de kan växla in mina sedlar mot mynt, 2 minuter kvar, springer till en av maskinerna, börja lägga i mynt, 1 min kvar, klantar mig, tappar pengar på perongen, tåget kommer, får panik, tåget står helt still, 2,60€ kvar att lägga i, alla passagerare har klivit på, får ut min biljett, tar min packning och springer mot närmsta dörr, den slår igen, jag bultar desperat på dörren – och föraren som visar sig vara en god människa öppnar och jag får åka med.

Farväl Heerenveen hoppas vi aldrig ses igen.

Ett par timmar senare cyklar jag runt i Amsterdams nöjeskvarter och letar efter ett rum för natten. Det luktar sött överallt. På andra försöket blir jag erbjuden ett rum för fyra. Jag accepterar och efter en sen vegetarisk Wok 01:30 går jag tillbaka till hostellet och hälsar på mina två engelska rumskamrater för att sen slockna.

Spännande att va på cykelluff.

/DS

 

Dag 3 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 3 Köpenhamn-Amsterdam

Det är nåt speciellt med stora mäktiga gamla tågstationer. Det är stil och elegans. Det är KULTUR.

Jämför med en flygplats, till exempel Charles de Gaulle, Paris som påminner mer om en galleria eller köpcenter.

Stora flygplatser är motsatt centralstationer, ofta själlösa och deprimerande.

Idag skulle jag vidare från Hamburg till Groningen i Holland. En av världens absoluta bästa cykelstäder!

Hamburg Hbf – Kultur

Tåget från Hamburg blev 20 min försenat till Bremen så jag missade anslutande tåg. En kvinna vid informationen förklarade att nästa tåg gick först om sisådär ett par timmar.

I såna här situationer blir dom flesta ledsna, arga och besvikna – men inte en vikcykelluffare.

En vikcykelluffare ser sin chans att istället ”folda ut” och utforska sin omgivningar.

Till exempel att äta en panerad torskfilé vid ett vackert torg och supa in lite Bremen atmosphärisch förgylld med en lokalt bryggd Beck's.

Eller kolla in konstiga men vackra cyklar…

Himla stilig? Vad är det för en?

Resan till Groningen innebar flera tågbyten. Dom olika tågen påminde närmst om SLs pendeltåg.

77 euro gick hela resan Puttgarden-Groningen på. Om jag hade kommit till Sverige utan att ha bokat SJ-biljett och ville spontanresa, så hade motsvarande sträcka på ca 45 mil, kunnat kostat 1500:-

SJ har ju som bekant svårt för spontanresenärer.

Har fått ett singelrum på ett slitet och ganska mysigt Hostel. Sitter här och skriver på nån närliggande sylta med wi-fi (farligt för ekonomin att använda 3g-nätet nu) och har just fått in den sämsta vegetariska maten jag någonsin ätit.

”Do you have any vegetarian food”, frågade jag.

”Oh yes, salad with potates” svarade en kypare som såg tjock och snäll ut.

”So, it's a vegetarian dish, I mean you don't just take away the meat and call it vegetarian…”, forsatte jag en gnutta misstänksamt.

Precis efter jag loggat in blir jag serverad det här:

Lite potatissallad och brödskivor är ju vegetariskt men…

Ja, det är potatissallad med brödskivor. 7€, men då ingår wi-fi plus 25 cl öl.

Måste klaga, här går gränsen. Vid såna här tillfällen måste man som vegetarian slå tillbaka.

Strange vegetarian food… ska jag säga…eller nåt, får se. Konstruktivt men bestämt iallafall.

Hur är Groningen då? Det är helt sjukt. Jag har kommit hem! Cykelinfrastrukturen här är på en annan nivå än jag någonsin kunnat fantisera om. Det väger upp den usla vegetariska kosten i denna stund.

Mer om det senare, men jag kan ju säga som så, att vägen nedan, inte är ämnad för bilar…

Imorgon ska jag andas cykelkultur så det står härliga till. Hallelujah!

Dagens etapp…

Ca 450 km med tåg.

/DS

 

Packlista Köpenhamn-Amsterdam 2012

Packlista Köpenhamn-Amsterdam 2012

Har redan kommit in i luffarlivet. Efter att varit gräsis och haft FF i föräldrarvillan sen igår förmiddag så äter jag redan direkt ur kastrullen, sprider kläder omkring mig (mer än vanligt), låter disken stå och spelar piano och sjunger låtar från rockoperan Jesus Christ Superstar svinhögt (en befrielse i villa).

Oj vad man ändrar beetende snabbt när man är alena ett litet tag.

Nu har cykeln fått sitt sista omhändertagande innan avfärd. Jag upptäckte en liten knöl på däcket så jag tog av hjulet och la slangen till rätta, och efter en rengjord och noggrant oljad kedja är cykeln på topp.

Dagens utmaning var att få ner packningen till under blygsamma 5 kg. Inte lätt. Man glömmer, när man slår sig för bröstet och lovar sånt där, att väskorna väger ett par kilo bara dom. Förra året hade jag lite drygt 10 kg packning men nu inget tält/sovsäck så visst borde 5 kg vara rimligt.

Om sanningen ska fram så ligger jag på 7 kg nu. Min Manbag väger ett halvt kilo, kanske lämnar jag den, men den är så himla bra att ha.

Ska gå igenom packningen en sista gång imorgon förmiddag, innan Köpenhamnståget går vid tolvtiden från Nässjö.

Värt att nämna är att min necessär som jag gjorde på syslöjden i fjärde klass, helt otippat, får följa med.

En kvalitetsprodukt. Trots att den spruckit i sömmen en aning uppe i det högra hörnet.

Så här ser min packlista ut nu:

Överdrag Brompton, enkelt lås, multicykelverktyg, 1 extra slang, liten pump, slanglagningskit, ett par jeans, thaibyxa (att cykla i), 3 t-shirts/långarmad, solcellsladdare + tillbehör, iphonehållare cykel, Knog lysen + extra batterier, iphone och ipad + laddare, nessesär med toagrejor, tvättmedel, kamera, slitna gympadojor att cykla i, skor Camper, skinnjacka, manbag, hörlurar, handsprit, ultraportabelt regnställ T&P, pass, astmamedicin, kalsonger/strumpor, liten handduk, ultraportabelt Exped liggunderlag (till att ta sig en lur i en park), hjälm Yakkay, solglasögon.

Ca 5 kg packning + 2 kg väska.

Man borde kunna banta ner det hela något kilo till.

Hälsan då? Jo, jag är rätt okej. Med lite flax på topp imorgon eftermiddag när jag börjar cykla. Reservplanen är att hitta ett rum i Köpenhamn, och vila en natt till vid behov.

Men nu kryper det i kroppen så att blodet kokar i mig.

Jag vill iväg! NU.

/DS