Det har varit förbjudet att cykla hit tidigare

Min tjejs familjs sommarstuga är ett vackert ställe på Rådmansö. Men det har varit svårt att kunna acceptera att man inte kunnat ta sig dit på cykel.

Sommarstället på Rådmansö

Det är förbjudet att cykla på 2+1-väg (inte för att man skulle vilja om det var tillåtet). I det fallet handlar det om E18 mot Kapellskär. Under någon kilometer har just den vägen, i brist på alternativ, varit det enda vägvalet på väg ut mot sommarstället, vilket uteslutit cykel fullständigt.

Det är åtta mil dit. Många gånger inbjuder vikcykeln till valfriheten att bestämma hur stor del av resan man vill ägna på sadel och på kollektivresemedel. Och i det här fallet kan man nyttja Blå buss med sina många avgångar till Norrtälje, men sen under de två återstående milen, får man förlita sig på en annan buss som tyvärr inte är så lätt att synka ihop sin resa med. Detta har faktiskt inneburit att vi oftast (alltid för att vara ärlig) lånat bil för att ta oss ut.

För att sammanfatta problemet: det har svidit pissemyra att inte kunna cykla mellan Norrtälje och stugan. Att överhuvudtaget inte ha möjligheten har kännts helt puckat och svårt att acceptera.

Men något som, vad jag förstått, gjorts i snudd på hemlighet (skäms man?) är att man nyligen petat dit en sträcka cykelväg, precis tillräckligt för att hela biten mellan Norrtälje och Kapellskär ska vara cykelbar.

Alldeles för sent, men såklart bra att det ända blev av. Man vill kunna göra det möjligt för Ålandsresenärer på cykel att ta sig mellan Norrtälje och färjan i Kapellskär heter det.

Men de visste inte ens om det på Norrtäljes turistbyrå?! Varför inte uppmärksamma folk på detta? Kanske med ett litet event till och med? Vill man inte att folk ska cykla av nån märklig anledning. Det var vi själva som fick upplysa turistbyrån om att det numer går att cykla hela vägen till Kapellskär. Mycket märkligt.

Så nu har vi för första gången haft cyklarna med oss. En Brompton och en Montague. Vi var, mest för storleken på Montaguens skull, lite rädda för att vårt bagage skulle vara aningens för skrymmande för att medresenärer inte skulle titta snett på oss. Men längst bak finns en bagagelucka för såna som har med sig lite extragrejor. Detta visste vi inte och det underlättade såklart att kunna ha cyklarna i utrymmet.

Vår packning och cyklarna nedpackade

Att cykla mellan Norrtälje och sommarstället var delvis ingen imponerande vacker cykelled precis, skyltningen var obefintlig och ibland var kvaliten på underlaget inte det bästa. MEN NU GÅR DET, och det är ju det viktigaste.

Användbart utrymme på Blå buss.

Det var så himla mycket roligare att spendera några dar där med möjligheten att upptäcka med våra fina vikcyklar. Rådmansö är en riktigt trevlig halvö att cykla på och vi upptäckte massa nya ställen på cykelavstånd som vi inte hade en aning om ens existerade.

Utfällda och redo.

Att ha en liten Brompton och fullstor Montague är ingen dum kombo. Brompton är fin med sin smidighet medan Montaguen med sina bättre cykelegenskaper inte är helt dum att turas om att använda för orkens skull.

/DS

 

Publicerat i Annat | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Stockholm får nya el-lånecyklar, varav 500 med låda! till årsskiftet #VOI

Stockholm kommer få nya lånecyklar via el-hyr-sparkcykelföretaget VOI inom en snar framtid. Ca 7000 vanliga el-cyklar och 500 lådcyklar blir det. För ett årskort får man pröjsa en femhundring ungefär.

Och det bästa av allt, systemet stänger inte utan är öppet dygnet runt hela året, eller rättare sagt i minst 7 år oavbrutet. För så länge gäller upphandlingen. Sthlm City Bikes, det förra lånecykelsystemet, stängde 22:00 varje kväll och stängde ner totalt mellan november och april. Det var svårt att förstå varför, men dags att gå vidare med det här mycket mer sofistikerade konceptet och släppa taget om det gamla. Framåt marsch mot en fossilfri innerstad.

Foto: Press

För att ha möjligheten att kunna låna en lådcykel, med alla behov som en sån tillfredställler, känns ju väldigt efterlängtat. Jag vet inte någon annan stad i världen där det är möjligt och blir faktiskt stolt över vår huvudstad som kanske håller på att ta täten i tillgänglighetsligan-för-hållbara-transporter-som-typ-alla-har-råd-med.

Ett minus och lite smolk i bägaren är att gränsen för hur länge man får sträck-låna cyklarna halveras. Förut var det 3 h, nu blir det bara futtiga 1,5 h. Det innebär ju förstås vissa begränsningar, men vi får hoppas att man ökar tiden med tiden.

En annan reflektion är om det verkligen är idealt att satsa på trehjuliga lastcyklar. Jag menar att det går snabbare att bli bekväm med tvåhjuliga samt att de tar mindre plats på Sthlms inte alltför breda cykelbanor.

En fördel med den trehjuliga är dock man slipper ha med hjälmar till barnen då man helt lagligt kan låta barnen åka utan hjälm i en trehjulig.

Hur som helst ser jag med spänning fram emot vad det här systemet kan göra för att minska biltrafiken i innerstan.

På SVT kan man se en liten film med trafikborgarråd Daniel Helldén (MP) som stolt pratar om att upphandlingen äntligen ser ut att gå iland.

/DS

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Bra vecka med två föreläsningar!

Det är kul att bli inbjuden att snacka om multimodalt resande lite här och var.

Det hände knappt aldrig för fem år sedan men händer ganska ofta nuförtiden. Frågan om hur vi väljer att förflytta oss och hur man kan göra det mer hållbart är stekhet. Det var den inte riktigt för några år sedan på samma sätt. Det ger lite hopp.

Veckan som gått har jag hunnit besöka både Linköping, under cykeldagarna, och Uppsala “Bostadsmötet” och fler förfrågningar strömmar in. 

Mitt framträdande innehåller mycket värme och humor och passar väldigt bra som kontrast till mer traditionella PP-föredrag.

Mer info om mina föreställningar HÄR.

/DS

Publicerat i Annat | Lämna en kommentar

Appen Karma har hjälpt mig att bryta den svenska plastpåsbröd-förbannelsen

Jag har, som så många andra svenskar, mångårig erfarenhet av att konsumera bröd ur plastpåse. Och jag var länge övertygad om att de flesta av västvärldens invånare köpte plastpåsbröd på snabbköpet, precis som vi gjorde.

Men när jag genom ett semesterbesök i Köpenhamn blev medveten om att grannlandet hade en så mycket mer civiliserad och utvecklad brödkultur (fri från plast) än vår egna, blev jag avis. De besökte dagligen sina nästan snuskigt gemytliga och pittoreska bagerier, och inhandlade nybakt bröd av högsta kvalitet utan att ens be om ursäkt för det.

Om jag själv hade växt upp detta sätt, likt danskarna, och fått dra in doften av nybakt toppklass-bröd varje morgon, så är jag säker på att jag inte obegåvats med ett så vansinnigt dåligt morgonhumör som nu tyvärr är fallet.

För att sammanfatta saken.

Plastpåsbröd från självbetjäningsbutik är deprimerande och färskt bröd från den glade bagaren är upplyftande. Länge leve den riktiga brödkulturen! 

Men det var då och nu är nu. Brödkulturen har det senaste decenniet tagit stora steg även hos oss. Särskilt i storstan, men på sistone har den även letat sig ut till en hel del småorter. Ett exempel är min lilla uppväxtort Ekenässjön med knappt 1500 invånare. Nu finns där, sen nåt år tillbaka, ett högklassigt surdegsbageri som lokalbefolkningen är väldigt förtjusta och stolta över och gör vad de kan för att stödja.

Men nu till ett annat problem. Jag bjöd in ett par danska vänner på lunch får några år sedan när de var på semesterbesök i Stockholm. Men ett språkligt missförstånd, såklart danskarnas eget fel med sitt oartikulerade tungomål, gjorde att de kom en dag för tidigt.

Jag hade redan införskaffat alla ingredienser till den tomatsoppa med en touch av apelsin och ingefära som jag planerat bjuda på. Men bageribrödet hade jag såklart väntat med att inhandla för att det skulle avnjutas så färskt som det bara kunde.

Danskarna steg på, vilket som sagt gick bra även om det var fel dag, och jag började med soppan, men erkände mig samtidigt brödlös. Den ena dansken erbjöd sig att ordna detta och fick låna min Brompton bort till närmsta bageri. Inom tio minuter är han tillbaka med en fin och mycket god limpa med fruktinslag och allt.

Senare under middagen kunde han inte hålla sig utan att berätta att det visserligen var ett gott bröd, även med danska mått mätt, men att sextio kronor för en limpa var något alldeles främmande för honom. I Köpenhamn, där de bodde, var färskt och äkta bageribröd inget som förknippades med lyx, inte ens vardagslyx utan mer bara vanlig vardag.

Jag insåg att han hade rätt. I Stockholm hade färskt bröd från lokalt bageri, på nåt sätt, blivit till en lyxprodukt man unnade sig vid speciella tillfällen. I Köpenhamn, berättade danskarna, med deras så mycket mer blygsamma priser, var det en dagligvara, och innebar inte mer flärd än att ha ett paket mjölk ståendes på frukostbordet.

Det enda som visade sig ha ändrat sig, för egen del, var att jag bytt ut plastpåsbröd mot färskbröd vid festliga tillfällen eller på helger. På veckodagarna var jag lik förbannat fast i den förhatliga plastpåsbröd-kulturens fasta grepp.

Och så har det sett ut tills nu ungefär. Appen Karma har lett till en radikal och omvälvande förändring. En räddning. En så efterlängtad revansch på alla falsk-bröd-producenter som envisats med att hålla fast i plast, år efter år.

Jag har nämligen sen ett bra tag tillbaka haft råd att unna mig och min familj: surdegslimpor med valnötter, danskt rågbröd, franska baguetter, nåt enstaka bakverk, lyxiga smoothies och en del andra läckerheter. En och annan falafel-sallad och vegetarisk gryta har det också blivit.

Man strövar omkring och så kommer det ett pling i luren. Jag gillar vanligtvis inte när mobilen gör ljud och tillåter väldigt sällan notiser i mina appar, men Karma utgör ett välavvägt undantag. Man kikar och ser att man till exempel har 30 meter till Thelins bageri där man kan få en härlig valnötslimpa (surdeg, alltid surdeg) för mindre än halva priset!

Ett knapptryckbort, eller snarare en lätt touch, för att betala med Apple pay, och den är min. Såna där fina grejor som man bara unnade sig till fest har plötsligt blivit vardag.

Jag tar en VOI scooter hemåt med mitt fina kap, men precis när jag ska parkera scootern i närheten av Odenplan plingar telefonen till igen. Nu upplyser den mig om att det visst finns Pizza på Bröd & Salt, för knappt halva priset igen, och att det är den där stenugnsbakade med fyra ostar (av surdeg bakad såklart) och allt. Jag måste ha en sån också. Det går ju så fort. På bara en minut har jag lämnat sparkcykeln och är redan på väg ut, nöjd med pizzan, fint förpackad i påse av oblekt papper.

Oj vad lätt och roligt att vara lite mer miljövänlig genom “att rädda” mat som annars skulle slängas. Varför behövde man vänta så länge på den här fantastiska appen som gör det möjligt att lyxa upp sånt som mestadels är överproduktion. Bagaren eller kocken eller vem det nu handlar om, har gjort fler produkter än vad som kommer att gå åt. Läget bedöms oftast några timmar innan stängning. Och det verkar till användarnas glädje produceras överflöd mycket ofta.

Det erbjuder oss som använder Karma att med lätta steg trippa in både här och där och rädda ännu fler läckerheter. Stan är som ett enda stort härligt smörgåsbord vissa tidpunkter på dagen. Det känns bra att köpa genom Karma för hur mycket som slängs vill man ju inte ens tänka på. Att det nu finns ett sätt att göra upp med detta omiljövänliga resursslöseri är helt underbart.

Det klagas mycket på skärm, på smartphonekulturen, att den är anledningen till att barn inte leker ute och läser riktiga böcker längre. Det tjatas på vuxna som inte leker med sina barn för att de föredrar att kolla på sina mobiler istället. Och på att skärmar även bär skulden till ungdomars ökade problem med psykisk ohälsa. Och det ligger säkert mycket i allt detta. Men man måste också ibland uppmärksamma fördelarna. Utan smarta telefoner och den hypereffektiva kommunikation den erbjuder oss så skulle till exempel inte en sån här briljant app-idé som Karma vara möjlig.

/DS

 

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dags för min monolog ”Om konsten att leva utan bil” igen!

Om en vecka framför jag min cykelmonolog i Linköping. Ska bli grymt kul att göra detta igen. Bara att anmäla sig och komma förbi! 

Om konsten att leva utan bil

När? 9 maj kl. 18.00

Var? Djurgårdsgatan 4 (Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningens lokaler)

Vad händer? Stand up-föreläsning med David Sennerstrand. Vi bjuder på matig fika och en pysselhörna för barnen så att även intresserade föräldrar kan delta! Anmäl dig genom att skicka ett mail till klimatsmartlkpg@nulllinkoping.se och ange namn, antal personer och eventuell allergi/specialkost senast 7 maj.

Trots att arbetsplatsen ligger långt ifrån närmaste järnvägsstation bestämmer han sig för att inte skaffa bil och istället försöka jobbpendla med kollektiva färdmedel; något som skulle visa sig vara mer besvärligt, tidsödande – och givande – än han någonsin kunnat föreställa sig.

”Om konsten att leva utan bil” är en underhållande stand up-föreläsning där skådespelaren och cykelbloggaren David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln.

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Blinkee – elmoppen som funkar ungefär som VOI finns nu i Sthlm

Blinkee är här. Visste att den polska scooteruthyrnings-tjänsten skulle få premiär i Stockholm nån gång under våren och har hållt ögonen öppna. Och så igår under en promenad får vi plötsligt syn på en i närheten av Kulturhuset. Äntligen! Det är ju riktigt roligt med alla de här app-idéerna som dyker upp den ena efter den andra och konkurrerar om hur man väljer att ta sig från A till B.

Blinkee är en elmoppe som funkar nästan exakt som elsparkcyklarna: VOI, LIME, GLYDE och TIER (kan ha tillkommit nån? Läs tidigare inlägg HÄR). Man hittar den via gps-funktion och hyr den superenkelt med app i mobilen, som är mer regel än undantag nuförtiden. Det verkar stå ett fyrtiotal utspritt i stan just nu, de är med andra ord inte jättemånga än.

Emma på en Blinkee

I bagageutrymmet längst bak, som öppnas med en grön knapp vid sidan av gashandtaget,  finns två hjälmar. Där ska också finnas två hygienmössor att ha under hjälmen men det saknades på den vi använde.

Man får utförliga instruktioner i appen och det tar inte många minuter innan man är iväg. Det är också möjligt att boka en Blinkee i max 15 minuter utan att behöva vara i närheten av den. Bra grej som jag saknat på elsparkcyklarna, som ibland snöpligt blivit tagna när man kommit fram, efter att man tagit sikte på en genom appen.

Mopparna känns stabila och av hög kvalité. Det är iallafall mitt första intryck. Denna provtur sträcker sig från Brunkebergstorg till Norrtull. Det är lite drygt 3 kilometer. Priset är 3,90 per minut. Hela resan tar ungefär 17 minuter. Jag gjorde ett oklokt vägval och fick vända och så hade jag lite oflyt med trafikljusen, vilket drygade ut restiden . 62 kronor kostade det hela. Det känns rätt saftigt. Men det är ju klart billigare än att till exempel ta taxi motsvarande sträcka.

För att kunna komma in Blinkees hyrsystem måste man scanna sitt körkort. Det fick mig att tro att det var Klass 1 moppar (45 km/h) det handlade om eftersom de kräver B-körkort eller åtminstone mopedkörkort. Det är det tyvärr inte. Jag fick upp den i 27 km/h som mest och avsaknaden av registreringsskylt skvallrar om att det rör sig om en Klass 2 moped med en hastighetsbegränsning på 25 km/h.

Det känns som en besvikelse. Om det inte går fortare varför ska man hyra en mycket dyrare moped istället för en elsparkcykel (ynka 5 km/h är skillnaden) funderar jag på. Kanske just om man är två isåfall och vill sitta på samma fordon.

Hade det varit en snabbare moppe skulle den lämpa sig för längre turer och  kännas mer som komplettering av den uppsjö hyra-med-smartphone-fordon som finns idag. Jag hoppas på en uppgradering till 1 klass-scooters (som tyvärr inte känns så sannolik) om konceptet ska bli riktigt tilltalande för mig.

/DS

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om hur sura strumpor löser stora snarkproblem

Bloggen börjar närma sig sin tionde födelsedag. Himla massa år har jag bloggat om bilfri livsstil nu. Har inga planer på att sluta. Men det skadar inte att påminna sig om det som varit. Här följer ett recyclat inlägg om hur man kan lösa snarkproblem med surstrumpa. Det hela utspelar sig mitt i natten på ett vandrarhem någonstans på Själland sommaren 2016. 

wpid-Photo-14-jul-2012-1751.jpgJag slår näven i väggen. Tittar på klockan. 03:32.

Att använda mig av hörlurar och fem avsnitt av P1:s livsåskådningsprogram Livet och döden, som insomningstaktik, har varit totalt verkningslöst.

Oljudet går rakt igenom hörlurarna, det låter ungefär som en tioårig trumpetnovis som med kraftiga utblås ventilerar salivet ur sitt instrument.

Jag har över femton mil att trampa under morgondagens cykeletapp. Måste få sova. Något radikalt måste göras. Nu.

Väcker jag honom kommer han bara somna om och fortsätta dundra.

Men så kommer jag plötsligt att tänka på att brorsan nån gång, för längesen, berättat att allt man behöver göra för att bli kvitt en storsnarkares kakafoni, är att lägga en sur strumpa på hens näsa.

På en tvättlina som den jovialiske belgiska cyklisten fäst på diagonalen mellan våningsängarna, har han hängt, sedan gårdagens genomvåta cykeltrapats, en rad illaluktande och genomsura kläder som turligt nog även omfattar ett par strumpor.

Jag resonerar mig fram till att jag faktiskt är tillräckligt desperat för att prova strumptricket och tassar ljudlöst bort mot tvättlinan, tar loss en av strumporna och placerar den varsamt över snarkmannens näsa.

Han ser så rolig ut där han ligger med strumpan i fejset att jag börjar garva, men så rosslar han till och jag rusar bort till min egen säng och drar täcket över huvudet som en liten rädd fjortis, säker på att den cyklande storsnarkarn kommer att vakna, fatta vad som hänt och ge mig storstryk.

Jag spetsar spänt öronen. Har han vaknat? En ny liknande grymtning. Och sen…Ingenting…Missljudet har upphört. Äckelstrumpan har gjort sitt.

Stolt och stark över att jag vågade lösa problemet somnar jag in på bara ett par minuter.

När jag vaknar ser jag belgaren sitta på sängkanten och frågande titta på snarkstrumpan han håller upp i ögonhöjd rakt framför sig.

Våra blickar möts.

Jag inser att mina tjuvaknep är avslöjade och förbereder mig på att ta mitt straff.

“Hm…this sock must have fell on my face while I was sleeping” frågar han sig själv samtidigt som han väntar på någon form av medhållande från min sida. Sedan brister han ut i hjärligt skratt som säkert hörs över halva vandrarhemmet.

“Oh yes” svarar jag trevande, “very strange and… Oh so funny”.

Vi äter frukost tillsammans, jag berättar om mitt kommande dagspass, han tror inte att jag kan cykla 15 mil på en hopfällbar cykel på en och samma dag, jag lovar att höra av mig när jag sitter på färjan.

Med min hopfällda vikcykel bredvid mig, och en dansk välförtjänt lager i ena handen, sitter jag på däck, ungefär sju timmar senare och fotar mig själv med mobilen. Jag skriver in cykelbelgarens telefonnummer och trycker på send.

Publicerat i Annat | Lämna en kommentar

Titanvikcykeln Helix – En värdig Bromptonkonkurrent?

Kickstarterprojektet börjar äntligen att röra på sig . Vikcyklar, i titan, levereras ut till supporters runt om i världen och de första kommentarerna rörande cykelns potens börjar leta sig ut på nätet. Trots besvikelsen över alla förseningar (ca 3 år) så är det mycket positivt om cykelns köregenskaper, hopfällning och kvalité.

Är det här cykelns som på allvar kan ta upp kampen med Brompton frågar man sig? Kan man sälja den till ett konkurrenskraftigt pris trots allt det svindyra titanet?

Jämför måtten i hopfällt läge: Helix 61x 68,5 x 25,5 cm med en Brompton 58,5 x 56,5 x 27 cm. För den avsevärt större hjulstorleken på Helix så blir den imponerande liten ihopvikt.

Efter att ha sett denna video får i allafall jag ett positivt förstaintryck av cykeln.

https://youtu.be/4mkzRF3trJM

Mer info och tidig recension från Helix-ägare HÄR.

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

10 år med en Brompton #hopfällbarcykel

 Tio år som ägare av den alldeles fantastiska och väldigt speciella hopfällbara cykeln Brompton. Det är tillräckligt starka skäl till att uppdatera det här gamla inlägget som är helt och fullt dedikerat vikcykeln. Att reflektera över nyttan och inte minst glädjen jag fått ut av att äga en, under alla dessa år, gör mig en aning berörd faktiskt. 

Men då ska man ha i åtanke att jag, med mitt frilansar-liv, haft extremt stort vikcykel-behov. Under vissa perioder har den rent av varit ett dagligt måste för att få logistiken att fungera. Ett nödvändigt gott. Så min överjordiska entusiasm är egentligen inte så svårförklarad som det kanske först kan verka.

Det fina, med den här sortens cykel,  får man uppleva om man just har behovet och lusten att skifta mellan olika transportmedel för att komma ner i restid och undvika onödigt bilåkande. Då blir hela konceptet nästan magiskt tillfredställande. Innovation för att underlätta hållbart resande har aldrig varit viktigare. När gemensamma ansträngningar krävs för att minska utsläppen är det här ett så himla elegant och inbjudande sätt att göra det på. 

När jag köpte min M3L med det exklusiva färgtillvalet Raw Lacquer kostade den 10 000:-. Exakt samma cykel idag går på 15890:- Ganska offensiv prisutveckling. Och vem vet vad som händer efter Brexit? Kanske blir det ytterligare en dramatisk prishöjning. 

Hänger med överallt – om man vill

Cykeln har genom åren krävt följande investeringar: ny vänstertrampa x 2: 1100:- kullager i framhjul 350:-, byte av axeln genom vikbara bakpartiet 500:- Plus service och utgifter för nya däck, kedja och slangar. Just väntertrampan som har en ganska begränsad livslängd är egentligen det enda jag upplevt som tveksam kvalité på cykeln. Men man får väl ändå summera det som att jag kommit ganska billigt undan i förhållande till antal cyklade mil på det stora hela. 

I relation till nyttan, om man nu har den, är priset väldigt överkomligt. Men knappast om du bara ute efter en cool gadget. Jag menar att den just ska användas tillsammans med andra transportmedel, framför allt tåg, för att komma till sin fulla rätt.

Anledningen för mig att det hittills inte blivit en andra Brompton är inte brist köplust, utan snarare svårigheter att motivera köpet (har försökt) när den jag har fungerat så tillfredställande. En annan anledning till utebliven uppdatering av ny modell är att det faktiskt hänt blygsamt lite i specifikationerna. Mest har det handlat om tillbehör som väskor i olika storlekar och nån liten förändring av styre och bromsar.

Kanske behöver Brompton en värdig konkurrent för att vi ska få se en rejäl utveckling av cykeln. Varför ändra ett vinnande koncept tänker man säkert. Men drivet av att ständigt förbättra och utveckla måste finnas där hela tiden för att kunna fortsätta att vara herre på täppan. Även om det tillkommit en elversion genom åren (Himla svår att få tag i utanför England)  efterlängtas lägre vikt mer än nåt annat på den traditionella versionen. 

Jag hoppades personligen på att kickstarterprojektet Helix skulle kunna sätta lite press på Brompton-teamet. 24″ hjul, skivbromsar, titanram, upp till 11 växlar och inte mycket större dimensioner än Brompton ihopvikt,  får mig onekligen i gasen (tveksamt ordval jag vet).

Helix – en värdig och efterlängtad konkurrent till Brompton?

Men efter tre år med förseningar så var min slutsats att hela projekt gått i stå efter produktionssvårigheter och andra problem. Nu har jag fått reda på så är det inte alls och att Helix-cyklar, om än i mycket sävlig takt, är på väg ut till supporters för projektet. Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i Kanada med Helix framöver. 

Från en säker källa har jag också hört att Brompton jobbar med en idé som får anses vara det största som hänt i företaget på flera år. Nämligen en variant med större hjul. Produktutveckling, har man lärt sig, är nåt som tar tid i det här förtaget. Det ska respekteras då de vill se till att kvalitetsförsäkra sig flera gånger om innan lansering. Men för oss som väntar blir det hela till en svettig tålamodsprövning. 

Med det sagt lämnar jag över till mitt ambitiösa Brompton-inlägg som tidigare publicerats här på bloggen i lite olika former, men som du kanske missat.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i tio år.

/DS

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Håller ägandet av ett eget fordon på att spela ut sin roll i större städer?

Om jag till exempel går från mitt hem mot Odenplan, en ungefär 7 minuter lång promenad, erbjuds jag en uppsjö av olika transportsätt som enkelt låses upp med min lur.

Inom mindre än en halv minut kan jag till exempel susa iväg på en el-sparkcykel. Det finns vansinnigt många att välja på. Vad jag vet är det nu fyra företag som erbjuder det smartphonebaserade uthyrningkonceptet (i den ordning de etablerades i Sthlm): svenska VOI, amerikanske Lime, tyska Tier och Glyde (vet ej ursprung i nuläget).

Prisexempel för användning i 10 min mellan konkurrenterna.

Glyde: 5kr + 10 x 1,8/minut=23 kr
Voi: 10kr + 10 x 1,5/minut= 25 kr
Tier: 10kr + 10 x 1,5/minut = 25 kr
Lime: 10kr + 10 x 3/minut = 40 kr

Lime särskiljer sig, som du kan se, som det med marginal dyrare alternativet. De använder en mer påkostad sparkcykelmodell av högre kvalité vilket kan vara en del av förklaringen. 

Många har upptäckt, allt från fjuniga pubertetsynglingar till åldersstigna pensionärer, att det går utmärkt att ta sig fram kortare sträckor med elsparkcykel.

Vill jag ha en cykel istället finns EU-bike som budget-alternativ, en femma för en halvtimme, där man gör hela jobbet (trögtrampade som attan) själv helt oelektrifierat.

Senare i år hoppas Stockholm stad vara färdiga med upphandlingen av deras eget nya cykeluthyrningssystem, nu när Stockholm City bikes (bild t. v.) är blott ett minne. Staden är fast besluten att haka på trenden med elcyklar (hur ska elen räcka till allt och alla?!) och ser gärna en aktör som även kan erbjuda lådcyklar i sina stall. “Det ska vara minst 3 000 stycken. Det nya lånecykelsystemet ska även vara året om och finnas runt om i hela staden, i alla stadsdelar.” kan man läsa i Stockholm Direkt.

Det här med att få med sig barn på några fler alternativ (än Aimos bilar) är ju bara en så himla begåvad idé. Så hyr-lådcykel vore ju inte ovälkommet precis. I dag använder många, mig själv inkluderad, sparkcyklarna för att även kunna få med sig ett barn (halvOtillåtet) på turen. Kul men inte optimalt, lådcyklar skulle vara så mycket bättre.

Behöver jag en bil. Kanske för att ta hem något halvstort från Ikea, så ser jag i telefonen att Aimo, som fungerar nästan precis som elsparkcykelkonceptet men erbjuder istället mellanstora elbilar (Renault Zoe),  har fyra fordon lediga inom ungefär två minuters promenad. Bilarna har en maxräckvidd på 30 mil och jag kan se i appen att samtliga alternativ har tillräckliga batterinivåer för att ta mig mellan 10-15 mil. Aimos prissättning är något komplicerad. De använder ett flexibelt system som anpassas efter behov:

6 kr/minut
Första timmen 150 kr
Från andra timmen 200 kr
Per dag 990 kr
Pris/km (över 300 km/resa) 3 kr

Kanske behöver jag nåt mellanting. Något som snabbt kan ta mig en bit utanför stadskärnan som inte nödvändigtvis behöver vara en bil. Då finns (snart, nån gång i vår) polska Blinkee som tror stenhårt på elmopeder, som vanligt med samma tillgänglighetsgrad via mobilen som elsparkcyklarna. I nuläget finns ingen Blinkee till mig, men appen är klar och det är bara en tidsfråga innan det dyker upp hur många moppar som helst att välja och vraka emellan. Vad jag kan förstå så ska företaget även hyra ut elcyklar. Kostnaden är kort och gott ca 3 kr per minut enligt deras prisuppgifter på hemsidan.

 

Och det här med att så otroligt många transportalternativ finns att tillgå, utan att själv behöva äga, är något helt nytt. Man behöver bara backa till förra sommaren då läget såg helt annorlunda ut. En utveckling har tagit fart, helt av sig självt, med potential att för många ifrågasätta sitt eget ägande av allt från cyklar, bilar och andra typer av fortskaffningsalternativ (och för den delen många andra ting genom andra liknande utlåningstjänster). Allt ska gå på el (med undantag för EU-bike) det är tidens melodi och gäller för alla aktörer. Detta kan påskynda dödförklarandet av det fossildrivna fordonet i medelstora och större städer.

Det här med att inte äga sitt fordon är egentligen en befriande tanke. Jag behöver inte vara rädd för att det ska bli stulet, att det ska hända något med min dyra nya fina och det blir knappast, enligt delningsekonomins kultur, ståendes oanvänt under längre period. Bilar står i regel parkerade 95% av tiden. Tänk så mycket plats som skulle kunna frigöras för trevligare ändamål om inte så förbaskat många skulle behöva känna att: “Jag måste ha min egna! Den ska vara min, min och bara min.”

Men för att nyansera en aning så här i slutet av inlägget. De som använder sitt fordon dagligen, och verkligen behöver det, kommer säkert fortsätta att se ägandet av det som enda alternativet ett bra tag till. Om jag bara går till mig själv så svider tanken (inte så lite heller) på att mina vackra cyklar inte just skulle få fortsätta att vara mina. Men delningsekonomins framfart ger mig kanske anledning till att reducera antalet.

/DS

Publicerat i Annat | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar