Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1

En av de saker saker som suger allra mest beträffande den här sjukt sega och tråkiga pandemin, är onekligen begränsningarna att röra på sig. Men jag är optimistisk. I sommar tror jag till exempel att man med gott samvete kan ta tåget mot Berlin igen. I väntan hoppas jag förgylla just din dag med ett recyclat inlägg från en av mina absolut bästa semestrar, i Berlin, med vikcykel och Interrail-kort för ungefär 7 år sedan.

Juli 2014 Berlin

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Sov inte jättebra.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand

Att ta med en cykel på en cykel (som inte är en lastcykel).

Sen jag sålde min lådcykel har jag särskilt saknat möjligheten att kunna ta med min vikcykel i lådan för att kunna förse en stackars cykellös med en cykel. Jag är inte längre ägare av en lådcykel (bearbetar det fortfarande) men jag har en Pelago Hanko som är en stabil sak med fraktmöjligheter på sitt väl tilltagna front rack. Och nu (äntligen💪) har en transport-situation dykt upp som kräver viss lastkapacitet.

Min dotter Bella har börjat en sång-kurs på Solna kulturskola där jag jobbar. Hon tar sig dit med med buss och pendeltåg en kväll i veckan. Efteråt far vi hem tillsammans.

Det är för långt att cykla dit själv för en tioåring. Och om hon är cykellös när vi ska bege oss hem så måste vi ta kollektivtrafik (eller köpa bil lol). Inget fel på kollektivtrafik men att cykla är pandemi-säkrast och jag har inget månadskort på SL (har inte haft på 12 år) eftersom jag cyklar hela tiden och alla min dar.

En Brompton på mitt front rack

Att betala styckpris för en SL-biljett kostar 38:- och ytterligare 25:- för dottern. Hennes skol-SL-kort gäller inte efter 19:00 och vi lämnar skolan ca 20:00.

Det blir alltså 63:- i veckan och 252:- i månaden. Kalla mig snål smålänning om du vill, men i min värld är det motbjudande att betala den summan för INTE cykla (korkat).

Så den uppenbara och så mycket mer eleganta lösningen är att jag tar med en cykel till jobbet som Bella sen får använda för att ta sig hem med.

Att få med sig Bellas 24″ cykel är en orimlig utmaning utan lastcykel. Som tur är älskar hon att cykla på min vikcykel. Min gamla trogna följeslagare i 12 år nu som alltid är fit for fight. Min kära Brompton.

Till och med stabilt ju!

Och efter att ha provat konceptet kan jag bara glädjande nog konstatera att det inte bara funkar. Det är till och med njutbart. Cykeln svarar upp perfekt och är härligt stabil. Och jag bryter inga max-vikt angivelser heller (även om det kan se så ut).

Världens mest mångsidiga cykel? Utmärkt barncykel-substitut i det här fallet.

Och det är så härligt att kunna lösa ett sånt här problem, att göra om något som till början ser ut som en besvärlighet till cykelextas i dess renaste form.

Sen är det bara att fundera på vad man vill göra för den insparade degen. Men det är ett mindre problem.

/DS

Kan nån förklara varför cyklisten skulle frysa mer än skidåkaren?

Som vintercyklist får jag en del kommentarer av kollegor och vänner. Särskilt nu när det är riktig vinter med snö och minusgrader och allt.

Vid närmare eftertanke handlar det främst om en specifik återkommande kommentar. En fråga. Den formuleras på pricken likadant varje gång den ställs. Det har den gjort ända sen jag började att vintercykla för snart tio år sedan. Så här lyder den:

– Det är lite väl kallt att cykla nu va?

Nu kanske det låter på mig som att jag blir irriterad när nån ställer den frågan.

Men så är det absolut INTE. För mig väcks istället en ny förhoppning om att äntligen få ett genomtänkt svar på min motfråga. Så som vanligt frågar jag tillbaka:

– Menar du då också att det just nu skulle vara för kallt att åka pulka, skidor, spark, skridskor också?

Människan börjar tveka, kanske skruva på sig lite.

– Njae…hm…nej…det menar jag ju inte kanske…

Sen blir det tyst.

Jag ser med ivrig förväntan fram emot att bli golvad av en vattentät teori om varför utövaren av ovannämnda vinteraktiviteter skulle lida mindre av kylan än en cyklist. Så där står jag med uppspärrade ögon och väntar på att det ska komma nåt klokt.

Men det är så tyst så tyst. Så tråkigt tyst blir det.

Och det är likadant varje gång. Aldrig presenteras nån ny synvinkel eller smart reflektion om varför just vintercyklisten skulle frysa mer än de andra.

Jag provar en möjlig teori med mig själv för att utmana min eventuella trångsynthet. Om man har rikligt med brun fettvävnad i kroppen lär man vara mer resistent mot kyla. De som har lite av den varan fryser mer än de som har mer, om jag fattat rätt. Men varför skulle isåfall vintercyklisten generellt ha mindre brun fettvävnad än de som åker pulka, skidor, spark och skridskor? Det kan ju inte vara logiskt att förutsätta det.

Så vad är anledningen till att så många undrar om det inte är för kallt för just oss som cyklar på vintern?

Jag kan ju haft otur och inte träffat rätt person, som faktiskt kan förklara för mig…

Så någon därute! Snälla, hjälp mig att förstå…

“Sitting in a car is like watching television” Wim Hof

Läser en bok av och med Wim Hof The Iceman.

Holländaren som sprider en livsstilsidé, som lär ge hälsoeffekter, där man utsätter sig för kyla (kalla duschar till exempel) och andas enligt hans metod.

Om man läser en bok skriven av en holländare så kommer det förmodligen komma ett parti om cykling, oavsett genre, tänker jag. Cykling är nog det starkaste inslaget i den nederländska kulturen. Och såklart skriver Wim om cykling också.

Tycker det är värt att delas hur han beskriver cykel vs bilsemester:

“Sitting in a car is like watching television; you just sit and watch what is happening outside your window. But when you travel by bicycle, you charge up your feelings, you look around, and everything is amplified because you forge a direct connection with it all. “

Filmversion av stand up-föreläsningen “Om konsten att leva utan bil”

SE MIN ???

GÖR SÅ HÄR!

1. SE TRAILERN! (Längst ner)

2. 40 sek senare…FRÅGA DIG SJÄLV: BLEV JAG SUGEN ATT SE HELA? (12 min) ?

3. BLEV SVARET JA? (Hoppas?!) ISF KLICKA PÅ LÄNKEN: https://youtu.be/SSFEd_9bMQM (12 min)

På grund av (eller tack vare, beroende på hur man väljer att se det:) NI VET VAD fick jag i maj uppdrag från några håll att göra en filmad version av min monolog. Sysselsatte mig under sommarn och blev en lite busig vlogg-aktig videodagbok, inspirerande och rolig säger de som sett.

Har inte varit lat – har gjort en film om att resa med cykel i sopsäck


Har inte skrivit här på ett tag. Sommarlathet kanske nån tänker, men så är det inte riktigt.

Jag har jobbet med en filmbeställning av min Stand Up-föreläsning “Om konsten att leva utan bil”.

Slutresultatet blir en något vlogg-aktig historia, med mycket humor, där en stor del handlar om att resa med cykel i sopsäck, i syfte att få till ett hållbart resande med rimliga pendlingstider.

Vad är mer märkligt än att det 2020 fortfarande är strängt förbjudet att ta med cykel på tåg (SJs) i detta land? Sverige är i detta unikt. Upplys mig gärna om du känner till nån annan nation med lika strängt förhållningssätt till cyklar inom tågkulturen. Tveksam till att det finns. Åtminstone på planeten jorden. 

Den film jag gjort är ju tyvärr fortfarande högaktuell, även om läget ljusnat en gnutta sen jag började blogga om livet bortom bilen för elva år sedan.

Filmen utspelar sig såklart i tiden innan jag blev en hängiven vikcyklist, vilket förklarar sopsäckstricket (vad skulle man göra?).

Inom kort kommer en teaser som jag ska sätta igång med i detta nu.

Håll till godo med en film-bild sålänge, som speglar det stolta ögonblick då jag på bara en kvart lyckats packa ner cykeln i två sopsäckar och är redo att inordna mitt resekoncept i mitt jobbpendlande.

/DS

Ett lastcykel-stall i varje stadsdel tack!


Har blivit en ny sport, att uträtta stora transporter bilfritt – numer utan att ha egen lastcykel.

Om du följer bloggen min känner du till att jag med denna taktik bearbetar en separationsångest-tragedi efter att sålt min egen lådcykel till mitt ex, för nån månad sen.

Fick nöjet att cykla den här sängen med en lånad (oelektrifierad) bjässe från Vanadis Återbruk.

Det går så smidigt. På 2 minuter har man tillgång till en fantstisk cykel optimerad för ens lastbehov i två timmar. Helt gratis.

Pratade med killen bakom disken, och sprutade superlativ över denna fantastiska tjänst. Han berättade att det blivit väldigt populärt att låna cykel, många har upptäckt grejen.

Vore det helt otänkbart att alla stadsbor skulle ha tillgång till att fritt låna en lastcykel för att bilfritt uträtta ett och annat behov.

Vore inte det samhällsnyttigt så att man får gåshud? Det är ändå 2020 och onödigt bilåkande är rätt smaklöst.

Varje stadsdel har sitt (eller sina) egna stall med stor spännvidd av olika lastcykel-varianter som fritt kan lånas ut.

/DS

Separationsångest från lastcykel tillfälligt botad


Som jag tidigare ventilerat här på bloggen har jag haft en del separationsångest sen jag sålde lastcykeln till mitt ex.

Cyklade ut den till Bagarmossen i värsta regnovädret och det kanske fanns en poäng med att det inte blev en jättetrevlig sista tur direkt. Svinkallt var det och mitt regnställ visade sig vara helt funktionslöst. Var helt dyngsur efter den dryga milen i spöregn.

Det vackra i kråksången är att jag fick ett lastbehov för några dagar sen som jag löste ändå, för första gången, utan att vara lastcykelägare.

Skulle skänka ett bord till Vanadis återbruk. De har ju värsta stallet med lyxiga lastcyklar i olika storlekar, att låna helt gratis för att kunna lösa sina transportproblem. En remdriven Riese & Muller räckte för mitt fraktbehov och det visade ju sig verkligen vara ett helt fantastiskt fordon.

Att jag tog en liten extrasväng, innan jag hämtade min last, kan jag inte dömas för. Även om tanken inte direkt är rekreation.

Härligt att i fortsättningen kunna lösa många typiska bilsituationer utan att nödvändigtvis “behöva” ha en egen lastcykel.

Tycker det här med att gratis kunna låna en bra lastcykel för att slippa fixa bil är helt klockren. Hoppas den sprider sig.

Känns himla friskt att reducera folks bilbehov på det här sättet.

/DS

Lådcykel! Tack för de här tio åren, du har varit helt fantastisk. #separationsångest


Käraste lådcykel. Det här är inte ett helt enkelt inlägg att skriva, men det är bara att acceptera, vår tid tillsammans lider mot sitt slut.

Det har blivit bestämt att du ska gå vidare till mitt barns mor och fungera som transportmedel åt Bellas halvt år gamla lillebror, ute i Bagarmossen (är det Sthlms lådcykelmecka?) där de numer bor.

I veckan åkte vi på en sista tur, Bella, hennes bästis Noa, Noas lillasyster Ellie och deras mamma Elin.

En vårdagsutflykt till Skansen. Med lådcykel. Och jag blev inte så lite sentimental.

Är det verkligen den sista utflykten med lådan? Det har blivit så himla många under de här tio åren. Den insikten kickade igång separationsångesten rejält i magtrakten.

Efter en härlig dag på ett glesbesökt (på grund av Covid19) Skansen träffade vi en familj, utanför entrén, som såklart var lyckliga ägare av Bakfiets long (rub it in liksom), exakt samma modell som min egen fast helt ny. Och med EL. Ett nästan tragikomiskt symboliskt möte med tanke på min ovilja att tvingas runda av tiden med min egen lådcykel.

De nästan (och jag också) bubblade över av entusiasm när vi helt ohämmat började släppa loss superlativen över denna fantastiska cykel. Och jag fick prova den nya Bakfietsen och den var fantastisk och min hjärna började febrilt söka anledningar till att äga en sån där 2.0-version med el och allt.

Bella och Noa kollar den nästan nya Azor Bakfiets long. Elversionen.

Habegäret slog till med full kraft. Tyvärr (eller tack och lov för min ekonomi) hittade inte min hjärna tillräckligt med argument för att motivera mig lägga de trettioåttatusen lyxåket går på. Inte med en tioårig dotter som cyklar utmärkt själv. Och vad gäller lastbehov kan jag ju faktiskt låna en lastcykel på Vanadis Återbruk. Sen hoppas vi på Sthlms stads lånelastcyklar (men de verkar iof hopplöst försenade).

Jag skulle ju i och för sig kunna skaffa ett par ungar till, för att rättfärdiga ett köp:) Men är inte riktigt där just nu.

Fast skulle det bli av nån gång i framtiden skulle jag satsa på en sån uppdaterad version av den cykeln jag snart ska låta gå vidare. Så bra är den faktiskt.

Kanske sveptes jag med lite extra därför att jag samtidigt upplevde den jobbigaste separationsångest jag upplevt till nåt som inte är av kött och blod. Men det känns iallafall bra att det är Bellas lillebror som ska ha den i fortsättningen, och att den på nåt sätt går i arv.

Det har blivit en del lådcykel-triumfer genom åren. Många transportsituationer, en del som de flesta bestämt skulle påstå kräva bil, har genomförts med stor lust.

Här följer några minnesbilder. 

En golvslipmaskin. Kanske inte den mest skrymmande lasten, men vansinnigt tung.

 Ett 2 meter lågt fönster till Bellas tillbyggda rum. 

Att haft möjligheten att frakta upp till två Bromptons, det jag kallat lådvikcykel-tricket, har ibland varit vansinnigt praktiskt. Inte minst när man hämtat upp folk på T-centralen.

Och till sist ett par minnesbilder med Bella. Lådcykeln har satt en positiv prägel på hennes uppväxt, med allt hon fått uppleva genom cykeln, och jag vill uppmuntra dig som just nu väger för och nackdelar inför ett eventuellt köp, att säga JA till lådcykellivet. Det är en sån enorm frihet att enkelt komma iväg, och inte bli kvar hemma av bekvämlighetsskäl. Ungen/ungarna i lådan, lite picknick-grejor och så blir livet plötsligt enklare och roligare att leva. Och inte minst så bär ju cykeln på en potential att förändra våra städer till bättre platser att leva på. 


Ungefär tio år har gått.

Dags att avrunda inlägget och så även tiden med lådcykel som varit grunden till en stor del av innehållet i den här bloggen.

Men kanske, nu när livet känns lite hårt, skulle man ta och trösta sig med en Omnium.

Den är ju mer som en vanlig cykel med last-benefits. Skulle passa mig perfekt. Och till att frakta SUParna till Brunnsviken skulle den vara klockren.

Dyr? JA, vansinnigt. Men det är jag väl värd? Och en cykel, till skillnad från en bil, kostar väldigt lite att äga.

/DS

Brompton räddade SJ – eller nästan iallafall.


På väg till Vadstena…

Nypremiär på vår föreställning ”När framtiden var vår”.

Då visar sig tåget vara försenat till Mjölby. En hel timma.

Och trots att jag tagit till extra marginal innan genrepet så ser jag att jag kommer få vänta nästan en timma på anslutande tåg, från Mjölby till Skänninge, för att sen ta mig vidare med buss sista biten.

Och därmed skulle jag bli orimligt sen till teatern, om jag inte haft min hopfällbara cykel med mig vill säga.

Så det blev till att cykla sista två milen, mellan Mjölby och Vadstena, som jag gjort så många gånger förr, men som var längesen nu.

Över en timma tog det. Jag verkar ha blivit lite slöare med åren, eller så får jag skylla på tung packning.

Och jag skulle skönmåla verkligheten om jag inte erkände att jag inte hade förlorat så väldans mycket tid om jag väntat in östgötapendeln i Mjölby.

Men cykling är cykling och jag älskar att cykla.

Alltid när jag kombinerar tåg och cykel blir jag så himla sugen på tågluffa med vikcykel. Det mest livsbejakande och frihetsinbjudande sättet att semestra på, som jag känner till.

Hoppas på att få till nåt till sommarn.

DS