Hon vet det inte än men jag filar på en plan att få med dottern på cykelsemester i sommar.
Jag kan säga redan nu att om jag föreslog en cykelsemester från vårt hem (Norrtull) till…nåt ställe längre bort än Hötorget, så skulle jag få ett så strängt och rungande TvärNEJ att det skulle ta en halv sommar att återhämta sig.
Men lösningen på de flesta av livets små djävligheter är att ta hjälp av en hopfällbar cykel. Och förhoppningsvis är den vinnande metoden att få en iPad-unge att gå med på att trampa, under en liten del sommarlovet, att inkludera en Brompton i resplanerna.
Varför?
Jo för den tillåter och till och med inbjuder till den multimodala resekonstarten. Att kombinera sig fram med olika färdmedel, att inte cykla hela tiden. Den konstarten tror och hoppas jag även kan tilltala min dotter.
En Brompton är klockren att cykla på även för en 11-åring.
Sommaren är här och det är hög tid att presentera mitt förslag. Kanske måste nån slags muta ingå för att det hela ska bära frukt. Om det inte blir ett ja så kanske jag bara drar till med min specialare:
“Egentligen kan du inte välja det eller andra. Att vi ska åka är bestämt.”
Varför inte egentligen, vuxna ska väl fortfarande bestämma över sina barn 2021?
Men hoppas såklart på ett rungande JA, eller åtminstone ett OKEJ DÅ så jag slipper att använda annan taktik.
Äntligen. Nu kan jag få med mig bastu med tillbehör på min cykel. Att införskaffa en cykelvagn blev nödvändigt. Jo det är klart, helst ville jag ha en Omnium, det vore mer elegant – men det är inte direkt ett budgetval. Och inte direkt så att det passar mig just nu efter mer än ett år av en pandemi som slagit ohyfsat hårt mot mina yrkesval.
Nu kan jag ta bastun med på cykeln!
Framifrån packat: Bastutält på front rack, ved på pakethållare bak, bänkar och aggregat på vagnen.
Inte bara har jag nu en cykelvagn, jag har också hemmagjorda vikbara bastubänkar av högsta kvalitet. Bra att ha en händig far. ALLT ska vara ihopfällbart för mer livskvalité. Det är mitt motto.
Vem tackar nej till att kliva på här?
Förut, när jag var lastcykelägare, drevs jag av att utmana gränserna för vad som var möjligt att frakta med en sådan. Nu har det blivit spännande att undersöka hur mycket man kan ta med på en vanlig cykel – och i det här fallet med en cykelvagn inblandad.
Tror det kommer funka klockrent.
Om en vän till exempel frågar:
“Du David, du har inte lust att cykla till Brunnsviken med din bastu så fixar jag bärs och så ses vi där”, är sannolikheten stor att jag är på – även om det råkar vara självaste november.
Jag kan uppriktigt säga, utan att överdriva så mycket, att jag föredrar kalla framför varma bad nuförtiden. Ja, alltså om jag har bastun med då. Ser mer fram emot att använda bastun senare i höst och under vintern än nu i sommar faktiskt.
Hur och varför?
Bastade och badade med en vän för ett tag sedan (tältet såklart). Han blev helt frälst. Först det super-heta sen det svinkalla. Det är så läkande. Det sätter igång nåt primitivt enkelt i kroppen som är motsatsen till att fastna i grubblerier. Man tvättar i skallen helt enkelt. Det var vi båda rörande överens om.
Och så kan jag också känna med cykling, speciellt långfärdscykling – huvud-rensning eller nåt åt det hållet.
Min vän blickar ut över Kalmarsund
Cykel och bastu är en vacker kombination. De är kraftfulla vapen som man framgångsrikt kan ta upp kriget mot vuxenhetens sorgliga avtrubbnings-process med. Den där destruktiva kraften som gör sitt bästa för att man ska reduceras till en innesittande Netflix-missbrukande halvfet soffpotatis. Det kan man bara inte låta hända. Det är sorglig avveckling av kroppen och av själen.
Nu är den min. En portabel bastu utan några som helst kompromisser i värmekapacitet. Vi hade ett litet släktkalas och firade Bellas födelsedag förra helgen. Perfekt tillfälle för tält-bastu-premiär.
Det som behövs ta med är: en kamin, ved, tält och helst en vikbar bänk också. Denna dag fick det duga med en vikbar madrass.
På ungefär 20 minuter satte vi upp tältet. Gick rätt smidigt trots att det var första gången. Sen var det bara att sätta in kaminen i tältet och bygga skorsten, som består av 6 olika delar.
Hittade en perfekt plats i närheten av Brunnsvikens Kanotklubb. Det finns en brygga med stege som lämpar sig perfekt för bastu-bada-kallt-kulturen.
Morzh bastutält – behöver jag säga att det är made in Russia?
Att jag hittills inte skrivit något om hur vi tog oss dit (ungefär 2-3 km från hemmet) kanske du redan har börjat fundera på? Det är ju bloggens kärna och hjärta: “Hur tar jag mig runt och hur får jag med mig det jag vill ha utan bil”, typ.
Anledningen till att jag inte nämnt ett ord om detta är att vi använde en bil. En Saab så klart.
Det gick helt enkelt inte på nåt annat sätt. Jag har ju ingen lastcykel nuförtiden. Den hade löst problemet i en handvändning.
Men jag fnular redan nu på hur man ska kunna ta med sig den fantastiska bastun på cykel. En vanlig cykel. Och jag är bra nära en lösning.
Aggregatet kan åka på mitt XL-front rack. Jag vet. Det ser rätt stort ut. Men det är relativt lätt och med spännband så kommer det att gå fint.
Baktill saknas en pakethållare. Men det ska det snart bli ändring på. Ett problem är att pakethållare överlag är smala. För smala för själva tält-väskan. Så fick beställa en platta man skruvar på. Den är på väg nu.
M-Wave Racky fläskar till pakethållaren
Produkten löser en del. Men kanske inte allt på ett tillfredställande sätt. Man ska ju ha ved, eventuellt nåt att sitta på som är bättre än en madrass och lite annat. Cykelvagn kan ju vara nåt. Och det är väl inget som är fel med det egentligen, även om det eggar att få med sig allt utan ett eftersläpande bihang.
Hur var bastun då?
Är så himla nöjd hittills. Kalla bad är inget problem så länge jag vet att jag kan bli varm på en minut. Tog bara nån halvtimme att elda upp temperaturen till 80-90 grader (vet inte exakt, ska ta med termometer nästa gång).
Att man blir avtrubbad med tiden och med åren är det som jag personligen har svårast att acceptera med att bli äldre. Den processen måste bekämpas och fördröjas. Och det kan man till exempel göra med kalla bad. Och gärna med ett bastutält som man kan ta med och sätta upp lite vart man vill.
Fortsättning, i utmaningen att få med sig en bastu på en vanlig cykel, följer…
Jag ska börja med en bekännelse. Jag fick min första egna bil när jag var fjorton år. Vid den tidpunkten hade jag ägt och trimmat så många moppar att jag fullständigt tröttnat på det. Nu var det dags för en riktig bil, jag var ju för sjutton nästan vuxen.
Man satt ju ändå mer säkert och skyddat i en bil än på en moped…
Morfar hade i samma veva en gammal SAAB 99, som fått så många tvåor vid besiktningen att han bestämt sig för att skrota den. Den gick som en klocka och trots mängder av rost och bucklor var det den finaste bil jag sett. Jag fick lägga vantarna på Saaben för att ha den att köra med i omgivningarna ute i farfars skogar. Som tur var hade Mamma och pappa inte så mycket att säga emot mina planer. Man satt ju ändå mer säkert och skyddat i en bil än på en moped, menade dom.
Ungefär en sån här var det, fast med mer rost och bucklor. Foto: Dan Senior
Det hela kändes kraftfullt, mäktigt och manligt.
Jag ville att det skulle låta mycket när jag körde. Och det gjorde det om man använde mycket gaspedal på låga växlar. När jag fick motorn att riktigt vråla, likt ett vansinnigt vilddjur, då började det lukta bensin där jag satt i kupén. Den där doften spred sig i kroppen och gav mig en känsla av maskulinitet, trots att jag bara var en liten spak fjortonåring. Jag körde runt som besatt i skogarna och hade alltid med mig mängder av stekt flottigt bacon i en plastburk som färdkost. Med vänster hand på ratten och den högra näven grävandes i plastburken tryckte jag in bacon i käften så det bokstavligt hängde i mungipan, samtidigt som jag tryckte gasen i botten. Det hela kändes kraftfullt, mäktigt och manligt. Bilen, bensinlukten, vrålet av motorn och munnen full av kött från svin. Jag var helt övertygad om att det var då, i den där Saaben, som jag förvandlades och tog det slutgiltiga klivet från mus till man.
Riktig man och egen bil, det var liksom på nåt sätt samma sak
Eller nej förresten, det var inte i Saaben som jag blev man. Det var i farfars traktor. En dag körde jag fast med bilen i ett hål på en soptipp. Då gick jag och hämtade farfars traktor och föste upp bilen ur hålet med skopan. Farfar hade varit i närheten och sett hela händelseförloppet. Han närmade sig efteråt, tittade mig stint i ögonen och sa: ”Du är minsann ingen lu du”. Lu betyder ungefär pojkvasker på småländska och det var vad farfar hade ansett mig vara ända tills den handlingskraftiga räddningsaktionen av min bil. Farfar sa inte mycket, därför kändes hans väl valda ord du är minsann ingen lu du, så otroligt bekräftande att det nog egentligen var då jag kände att jag blev man.
Bil var meningen med livet, som en religion
Hur som helst hade man ju lärt sig av Hollywood-filmerna att “riktig man” och “egen bil” det var liksom på nåt sätt samma sak. Och att äga bil var absolut nödvändig om man nån gång skulle skulle få vara med en tjej. Det hade satt sig som nån sorts naturlag i en.
Om nån vid den tidpunkten sagt att: “Du David, senare i ditt liv kommer du bli en cykelnörd, ja en sån där miljömupp du vet. Du kommer göra allt vad som står i din makt för att minska bilbehovet till minsta möjliga! Och du kommer att bli vegetarian.”
Då hade jag blivit så provocerad att jag, med mina otyglade tonårshormoner till hjälp slagit ner den jäveln. Bil var meningen med livet, som en religion, nyckeln till frihet för en isolerad och bakbunden landsortspojk som ville ut och se sig om. Jag älskade motor och jag älskade kött. Det fick absolut inte ifrågasättas.
Du har just läst ett utdrag från mitt manus av StandUp-föreläsningen: Om Konsten Att Leva Utan Bil
Jag är väldigt förtjust i sånt som är lätt att ta med. Och syftar inte bara på mina hopfällbara cyklar.
Har samlat på mig en hel del annat också. Till exempel:
Mitt TV Spel är ett Nintendo Switch. Man kan ta med det och spela på tåget eller dockat hemma på TVn. I praktiken kan man alltså fälla ihop och ta med det.
Mitt köksbord som är ett klaffbord. Hopfällbart. Tre olika storlekar. Så himla praktiskt. Mor min vill att jag ska kasta det eftersom det är rätt gammalt och nött, men jag vägrar.
Sängarna. Jag har satt fällbara ben på dem, så man kan lyfta upp dem mot väggen, om man vill ha extra yta, kanske ett party i sovrummet (som ett sängskåp), jag firade de 40 på detta sätt.
Min nagelsax är såklart också hopfällbar.
Jag har ett par SUPar. Uppblåsbara. Och det blir samma grej i praktiken med uppblåsbart. Ihopfällbart. Man kan bära den på ryggen i en ryggsäck tillsammans med pump och paddel och allt.
Jag har säkert missat en hel del annat som jag skaffat med superportabilitets-egenskaper, men är nu för ivrig att komma till saken än att tålmodigt fortsätta rada upp…
Jag har nämligen fått span på nåt annat som attraherar kopiöst. De flesta vet knappt vad ett bastutält är men det är precis vad det verkar.
EN IHOPFÄLLBAR BASTU! – ungefär!
Ha-begäret har utan tvivel kickat igång. Jag fantiserar om alla möjligheter och platser som man kan sätta upp det på.
Om man bygger en bastu vid sin sommarstuga kan man ju bara ha den där. Men ett bastutält kan man ha vid sin sommarstuga och ta med till en skärgårdsö eller slänga upp på lastcykeln.
Sveriges badsäsong är kort. Med bastu förlänger man den rejält. Hela året om man vill. Vad hindrar dig från att vinterbada om du har en bastu med dig?
Jag vill haka på vinterbadarna. Men vill också kunna bli varm fort efteråt, take me or leave me.
När jag frågar flera av mina vänner är responsen över min idé om det lyckliga livet med en portabel bastu dessvärre rätt negativ:
“Du kommer inte använda det!”, “Det kommer inte gå så bra att basta i tält” “Det här måste vara din sämsta idé hittills” och lite åt det hållet låter det.
Hur kan man tycka att en tältbastu är en dålig idé?
En bastu som man kan, tacka vare allemansrätten som råder i detta land, sätta upp nästan vart som helst, en produkt för livsnjutare, hur kan man inte dras med i min genom-ärliga entusiasm?
Skäms på er vänner! som inte har förstånd se det vackra i detta. Tur att min dotter Bella blir överförtjust när jag pratar om det, och att jag har en del andra i bekantskapskretsen som tycker att det hela låter helt fantastiskt. Det är pepp! Jag kommer få sällskap.
Nu till en mindre utmaning (såna utmaningar som jag iof älskar)
Även om bastun är portabel så innebär det inte att man trycker ner den i sin Kånken.
Det hela går loss på ungefär 20 kg med aggregat och allt. Jag har inte kvar min kära lådcykel (bearbetar fortfarande…) och jag tror det är för optimistiskt att tänka att jag ska kunna frakta det hela på min Hankos front rack – även om jag överraskats av dess lastegenskaper tidigare.
Kanske blir det en cykelvagn. Eller möjligtvis en ny cykel. En Omnium. Den vore det perfekta komplementet till ett bastutält. Men en Omnium kostar en del.
Kanske blir lösningen nåt i stil med det här.
Vi får se.
Hur som helst tycker jag att en portabel bastu passar väldigt fint in i den bilfria livsstilen.
En av de saker saker som suger allra mest beträffande den här sjukt sega och tråkiga pandemin, är onekligen begränsningarna att röra på sig. Men jag är optimistisk. I sommar tror jag till exempel att man med gott samvete kan ta tåget mot Berlin igen. I väntan hoppas jag förgylla just din dag med ett recyclat inlägg från en av mina absolut bästa semestrar, i Berlin, med vikcykel och Interrail-kort för ungefär 7 år sedan.
Juli 2014 Berlin
Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.
Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.
Sov inte jättebra.
Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.
Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.
Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.
På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.
GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.
Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.
Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.
Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.
På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…
Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.
Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.
Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.
Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.
Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.
Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.
Sen jag sålde min lådcykel har jag särskilt saknat möjligheten att kunna ta med min vikcykel i lådan för att kunna förse en stackars cykellös med en cykel. Jag är inte längre ägare av en lådcykel (bearbetar det fortfarande) men jag har en Pelago Hanko som är en stabil sak med fraktmöjligheter på sitt väl tilltagna front rack. Och nu (äntligen💪) har en transport-situation dykt upp som kräver viss lastkapacitet.
Min dotter Bella har börjat en sång-kurs på Solna kulturskola där jag jobbar. Hon tar sig dit med med buss och pendeltåg en kväll i veckan. Efteråt far vi hem tillsammans.
Det är för långt att cykla dit själv för en tioåring. Och om hon är cykellös när vi ska bege oss hem så måste vi ta kollektivtrafik (eller köpa bil lol). Inget fel på kollektivtrafik men att cykla är pandemi-säkrast och jag har inget månadskort på SL (har inte haft på 12 år) eftersom jag cyklar hela tiden och alla min dar.
En Brompton på mitt front rack
Att betala styckpris för en SL-biljett kostar 38:- och ytterligare 25:- för dottern. Hennes skol-SL-kort gäller inte efter 19:00 och vi lämnar skolan ca 20:00.
Det blir alltså 63:- i veckan och 252:- i månaden. Kalla mig snål smålänning om du vill, men i min värld är det motbjudande att betala den summan för INTE cykla (korkat).
Så den uppenbara och så mycket mer eleganta lösningen är att jag tar med en cykel till jobbet som Bella sen får använda för att ta sig hem med.
Att få med sig Bellas 24″ cykel är en orimlig utmaning utan lastcykel. Som tur är älskar hon att cykla på min vikcykel. Min gamla trogna följeslagare i 12 år nu som alltid är fit for fight. Min kära Brompton.
Till och med stabilt ju!
Och efter att ha provat konceptet kan jag bara glädjande nog konstatera att det inte bara funkar. Det är till och med njutbart. Cykeln svarar upp perfekt och är härligt stabil. Och jag bryter inga max-vikt angivelser heller (även om det kan se så ut).
Världens mest mångsidiga cykel? Utmärkt barncykel-substitut i det här fallet.
Och det är så härligt att kunna lösa ett sånt här problem, att göra om något som till början ser ut som en besvärlighet till cykelextas i dess renaste form.
Sen är det bara att fundera på vad man vill göra för den insparade degen. Men det är ett mindre problem.
Som vintercyklist får jag en del kommentarer av kollegor och vänner. Särskilt nu när det är riktig vinter med snö och minusgrader och allt.
Vid närmare eftertanke handlar det främst om en specifik återkommande kommentar. En fråga. Den formuleras på pricken likadant varje gång den ställs. Det har den gjort ända sen jag började att vintercykla för snart tio år sedan. Så här lyder den:
– Det är lite väl kallt att cykla nu va?
Nu kanske det låter på mig som att jag blir irriterad när nån ställer den frågan.
Men så är det absolut INTE. För mig väcks istället en ny förhoppning om att äntligen få ett genomtänkt svar på min motfråga. Så som vanligt frågar jag tillbaka:
– Menar du då också att det just nu skulle vara för kallt att åka pulka, skidor, spark, skridskorockså?
Människan börjar tveka, kanske skruva på sig lite.
– Njae…hm…nej…det menar jag ju inte kanske…
Sen blir det tyst.
Jag ser med ivrig förväntan fram emot att bli golvad av en vattentät teori om varför utövaren av ovannämnda vinteraktiviteter skulle lida mindre av kylan än en cyklist. Så där står jag med uppspärrade ögon och väntar på att det ska komma nåt klokt.
Men det är så tyst så tyst. Så tråkigt tyst blir det.
Och det är likadant varje gång. Aldrig presenteras nån ny synvinkel eller smart reflektion om varför just vintercyklisten skulle frysa mer än de andra.
Jag provar en möjlig teori med mig själv för att utmana min eventuella trångsynthet. Om man har rikligt med brun fettvävnad i kroppen lär man vara mer resistent mot kyla. De som har lite av den varan fryser mer än de som har mer, om jag fattat rätt. Men varför skulle isåfall vintercyklisten generellt ha mindre brun fettvävnad än de som åker pulka, skidor, spark och skridskor? Det kan ju inte vara logiskt att förutsätta det.
Så vad är anledningen till att så många undrar om det inte är för kallt för just oss som cyklar på vintern?
Jag kan ju haft otur och inte träffat rätt person, som faktiskt kan förklara för mig…
Holländaren som sprider en livsstilsidé, som lär ge hälsoeffekter, där man utsätter sig för kyla (kalla duschar till exempel) och andas enligt hans metod.
Om man läser en bok skriven av en holländare så kommer det förmodligen komma ett parti om cykling, oavsett genre, tänker jag. Cykling är nog det starkaste inslaget i den nederländska kulturen. Och såklart skriver Wim om cykling också.
Tycker det är värt att delas hur han beskriver cykel vs bilsemester:
“Sitting in a car is like watching television; you just sit and watch what is happening outside your window. But when you travel by bicycle, you charge up your feelings, you look around, and everything is amplified because you forge a direct connection with it all. “
På grund av (eller tack vare, beroende på hur man väljer att se det:) NI VET VAD fick jag i maj uppdrag från några håll att göra en filmad version av min monolog. Sysselsatte mig under sommarn och blev en lite busig vlogg-aktig videodagbok, inspirerande och rolig säger de som sett.
? 
!) ISF KLICKA PÅ LÄNKEN: