Att ta med en cykel på en cykel (som inte är en lastcykel).

Sen jag sålde min lådcykel har jag särskilt saknat möjligheten att kunna ta med min vikcykel i lådan för att kunna förse en stackars cykellös med en cykel. Jag är inte längre ägare av en lådcykel (bearbetar det fortfarande) men jag har en Pelago Hanko som är en stabil sak med fraktmöjligheter på sitt väl tilltagna front rack. Och nu (äntligen💪) har en transport-situation dykt upp som kräver viss lastkapacitet.

Min dotter Bella har börjat en sång-kurs på Solna kulturskola där jag jobbar. Hon tar sig dit med med buss och pendeltåg en kväll i veckan. Efteråt far vi hem tillsammans.

Det är för långt att cykla dit själv för en tioåring. Och om hon är cykellös när vi ska bege oss hem så måste vi ta kollektivtrafik (eller köpa bil lol). Inget fel på kollektivtrafik men att cykla är pandemi-säkrast och jag har inget månadskort på SL (har inte haft på 12 år) eftersom jag cyklar hela tiden och alla min dar.

En Brompton på mitt front rack

Att betala styckpris för en SL-biljett kostar 38:- och ytterligare 25:- för dottern. Hennes skol-SL-kort gäller inte efter 19:00 och vi lämnar skolan ca 20:00.

Det blir alltså 63:- i veckan och 252:- i månaden. Kalla mig snål smålänning om du vill, men i min värld är det motbjudande att betala den summan för INTE cykla (korkat).

Så den uppenbara och så mycket mer eleganta lösningen är att jag tar med en cykel till jobbet som Bella sen får använda för att ta sig hem med.

Att få med sig Bellas 24″ cykel är en orimlig utmaning utan lastcykel. Som tur är älskar hon att cykla på min vikcykel. Min gamla trogna följeslagare i 12 år nu som alltid är fit for fight. Min kära Brompton.

Till och med stabilt ju!

Och efter att ha provat konceptet kan jag bara glädjande nog konstatera att det inte bara funkar. Det är till och med njutbart. Cykeln svarar upp perfekt och är härligt stabil. Och jag bryter inga max-vikt angivelser heller (även om det kan se så ut).

Världens mest mångsidiga cykel? Utmärkt barncykel-substitut i det här fallet.

Och det är så härligt att kunna lösa ett sånt här problem, att göra om något som till början ser ut som en besvärlighet till cykelextas i dess renaste form.

Sen är det bara att fundera på vad man vill göra för den insparade degen. Men det är ett mindre problem.

/DS

Kan nån förklara varför cyklisten skulle frysa mer än skidåkaren?

Som vintercyklist får jag en del kommentarer av kollegor och vänner. Särskilt nu när det är riktig vinter med snö och minusgrader och allt.

Vid närmare eftertanke handlar det främst om en specifik återkommande kommentar. En fråga. Den formuleras på pricken likadant varje gång den ställs. Det har den gjort ända sen jag började att vintercykla för snart tio år sedan. Så här lyder den:

– Det är lite väl kallt att cykla nu va?

Nu kanske det låter på mig som att jag blir irriterad när nån ställer den frågan.

Men så är det absolut INTE. För mig väcks istället en ny förhoppning om att äntligen få ett genomtänkt svar på min motfråga. Så som vanligt frågar jag tillbaka:

– Menar du då också att det just nu skulle vara för kallt att åka pulka, skidor, spark, skridskor också?

Människan börjar tveka, kanske skruva på sig lite.

– Njae…hm…nej…det menar jag ju inte kanske…

Sen blir det tyst.

Jag ser med ivrig förväntan fram emot att bli golvad av en vattentät teori om varför utövaren av ovannämnda vinteraktiviteter skulle lida mindre av kylan än en cyklist. Så där står jag med uppspärrade ögon och väntar på att det ska komma nåt klokt.

Men det är så tyst så tyst. Så tråkigt tyst blir det.

Och det är likadant varje gång. Aldrig presenteras nån ny synvinkel eller smart reflektion om varför just vintercyklisten skulle frysa mer än de andra.

Jag provar en möjlig teori med mig själv för att utmana min eventuella trångsynthet. Om man har rikligt med brun fettvävnad i kroppen lär man vara mer resistent mot kyla. De som har lite av den varan fryser mer än de som har mer, om jag fattat rätt. Men varför skulle isåfall vintercyklisten generellt ha mindre brun fettvävnad än de som åker pulka, skidor, spark och skridskor? Det kan ju inte vara logiskt att förutsätta det.

Så vad är anledningen till att så många undrar om det inte är för kallt för just oss som cyklar på vintern?

Jag kan ju haft otur och inte träffat rätt person, som faktiskt kan förklara för mig…

Så någon därute! Snälla, hjälp mig att förstå…

“Sitting in a car is like watching television” Wim Hof

Läser en bok av och med Wim Hof The Iceman.

Holländaren som sprider en livsstilsidé, som lär ge hälsoeffekter, där man utsätter sig för kyla (kalla duschar till exempel) och andas enligt hans metod.

Om man läser en bok skriven av en holländare så kommer det förmodligen komma ett parti om cykling, oavsett genre, tänker jag. Cykling är nog det starkaste inslaget i den nederländska kulturen. Och såklart skriver Wim om cykling också.

Tycker det är värt att delas hur han beskriver cykel vs bilsemester:

“Sitting in a car is like watching television; you just sit and watch what is happening outside your window. But when you travel by bicycle, you charge up your feelings, you look around, and everything is amplified because you forge a direct connection with it all. “

Filmversion av stand up-föreläsningen “Om konsten att leva utan bil”

SE MIN ???

GÖR SÅ HÄR!

1. SE TRAILERN! (Längst ner)

2. 40 sek senare…FRÅGA DIG SJÄLV: BLEV JAG SUGEN ATT SE HELA? (12 min) ?

3. BLEV SVARET JA? (Hoppas?!) ISF KLICKA PÅ LÄNKEN: https://youtu.be/SSFEd_9bMQM (12 min)

På grund av (eller tack vare, beroende på hur man väljer att se det:) NI VET VAD fick jag i maj uppdrag från några håll att göra en filmad version av min monolog. Sysselsatte mig under sommarn och blev en lite busig vlogg-aktig videodagbok, inspirerande och rolig säger de som sett.

Ett lastcykel-stall i varje stadsdel tack!

Har blivit en ny sport, att uträtta stora transporter bilfritt – numer utan att ha egen lastcykel.

Om du följer bloggen min känner du till att jag med denna taktik bearbetar en separationsångest-tragedi efter att sålt min egen lådcykel till mitt ex, för nån månad sen.

Fick nöjet att cykla den här sängen med en lånad (oelektrifierad) bjässe från Vanadis Återbruk.

Det går så smidigt. På 2 minuter har man tillgång till en fantstisk cykel optimerad för ens lastbehov i två timmar. Helt gratis.

Pratade med killen bakom disken, och sprutade superlativ över denna fantastiska tjänst. Han berättade att det blivit väldigt populärt att låna cykel, många har upptäckt grejen.

Vore det helt otänkbart att alla stadsbor skulle ha tillgång till att fritt låna en lastcykel för att bilfritt uträtta ett och annat behov.

Vore inte det samhällsnyttigt så att man får gåshud? Det är ändå 2020 och onödigt bilåkande är rätt smaklöst.

Varje stadsdel har sitt (eller sina) egna stall med stor spännvidd av olika lastcykel-varianter som fritt kan lånas ut.

/DS

Separationsångest från lastcykel tillfälligt botad

Som jag tidigare ventilerat här på bloggen har jag haft en del separationsångest sen jag sålde lastcykeln till mitt ex.

Cyklade ut den till Bagarmossen i värsta regnovädret och det kanske fanns en poäng med att det inte blev en jättetrevlig sista tur direkt. Svinkallt var det och mitt regnställ visade sig vara helt funktionslöst. Var helt dyngsur efter den dryga milen i spöregn.

Det vackra i kråksången är att jag fick ett lastbehov för några dagar sen som jag löste ändå, för första gången, utan att vara lastcykelägare.

Skulle skänka ett bord till Vanadis återbruk. De har ju värsta stallet med lyxiga lastcyklar i olika storlekar, att låna helt gratis för att kunna lösa sina transportproblem. En remdriven Riese & Muller räckte för mitt fraktbehov och det visade ju sig verkligen vara ett helt fantastiskt fordon.

Att jag tog en liten extrasväng, innan jag hämtade min last, kan jag inte dömas för. Även om tanken inte direkt är rekreation.

Härligt att i fortsättningen kunna lösa många typiska bilsituationer utan att nödvändigtvis “behöva” ha en egen lastcykel.

Tycker det här med att gratis kunna låna en bra lastcykel för att slippa fixa bil är helt klockren. Hoppas den sprider sig.

Känns himla friskt att reducera folks bilbehov på det här sättet.

/DS

Lådcykel! Tack för de här tio åren, du har varit helt fantastisk. #separationsångest

Käraste lådcykel. Det här är inte ett helt enkelt inlägg att skriva, men det är bara att acceptera, vår tid tillsammans lider mot sitt slut.

Det har blivit bestämt att du ska gå vidare till mitt barns mor och fungera som transportmedel åt Bellas halvt år gamla lillebror, ute i Bagarmossen (är det Sthlms lådcykelmecka?) där de numer bor.

I veckan åkte vi på en sista tur, Bella, hennes bästis Noa, Noas lillasyster Ellie och deras mamma Elin.

En vårdagsutflykt till Skansen. Med lådcykel. Och jag blev inte så lite sentimental.

Är det verkligen den sista utflykten med lådan? Det har blivit så himla många under de här tio åren. Den insikten kickade igång separationsångesten rejält i magtrakten.

Efter en härlig dag på ett glesbesökt (på grund av Covid19) Skansen träffade vi en familj, utanför entrén, som såklart var lyckliga ägare av Bakfiets long (rub it in liksom), exakt samma modell som min egen fast helt ny. Och med EL. Ett nästan tragikomiskt symboliskt möte med tanke på min ovilja att tvingas runda av tiden med min egen lådcykel.

De nästan (och jag också) bubblade över av entusiasm när vi helt ohämmat började släppa loss superlativen över denna fantastiska cykel. Och jag fick prova den nya Bakfietsen och den var fantastisk och min hjärna började febrilt söka anledningar till att äga en sån där 2.0-version med el och allt.

Bella och Noa kollar den nästan nya Azor Bakfiets long. Elversionen.

Habegäret slog till med full kraft. Tyvärr (eller tack och lov för min ekonomi) hittade inte min hjärna tillräckligt med argument för att motivera mig lägga de trettioåttatusen lyxåket går på. Inte med en tioårig dotter som cyklar utmärkt själv. Och vad gäller lastbehov kan jag ju faktiskt låna en lastcykel på Vanadis Återbruk. Sen hoppas vi på Sthlms stads lånelastcyklar (men de verkar iof hopplöst försenade).

Jag skulle ju i och för sig kunna skaffa ett par ungar till, för att rättfärdiga ett köp:) Men är inte riktigt där just nu.

Fast skulle det bli av nån gång i framtiden skulle jag satsa på en sån uppdaterad version av den cykeln jag snart ska låta gå vidare. Så bra är den faktiskt.

Kanske sveptes jag med lite extra därför att jag samtidigt upplevde den jobbigaste separationsångest jag upplevt till nåt som inte är av kött och blod. Men det känns iallafall bra att det är Bellas lillebror som ska ha den i fortsättningen, och att den på nåt sätt går i arv.

Det har blivit en del lådcykel-triumfer genom åren. Många transportsituationer, en del som de flesta bestämt skulle påstå kräva bil, har genomförts med stor lust.

Här följer några minnesbilder. 

En golvslipmaskin. Kanske inte den mest skrymmande lasten, men vansinnigt tung.

 Ett 2 meter lågt fönster till Bellas tillbyggda rum. 

Att haft möjligheten att frakta upp till två Bromptons, det jag kallat lådvikcykel-tricket, har ibland varit vansinnigt praktiskt. Inte minst när man hämtat upp folk på T-centralen.

Och till sist ett par minnesbilder med Bella. Lådcykeln har satt en positiv prägel på hennes uppväxt, med allt hon fått uppleva genom cykeln, och jag vill uppmuntra dig som just nu väger för och nackdelar inför ett eventuellt köp, att säga JA till lådcykellivet. Det är en sån enorm frihet att enkelt komma iväg, och inte bli kvar hemma av bekvämlighetsskäl. Ungen/ungarna i lådan, lite picknick-grejor och så blir livet plötsligt enklare och roligare att leva. Och inte minst så bär ju cykeln på en potential att förändra våra städer till bättre platser att leva på. 


Ungefär tio år har gått.

Dags att avrunda inlägget och så även tiden med lådcykel som varit grunden till en stor del av innehållet i den här bloggen.

Men kanske, nu när livet känns lite hårt, skulle man ta och trösta sig med en Omnium.

Den är ju mer som en vanlig cykel med last-benefits. Skulle passa mig perfekt. Och till att frakta SUParna till Brunnsviken skulle den vara klockren.

Dyr? JA, vansinnigt. Men det är jag väl värd? Och en cykel, till skillnad från en bil, kostar väldigt lite att äga.

/DS

Brompton räddade SJ – eller nästan iallafall.

På väg till Vadstena…

Nypremiär på vår föreställning ”När framtiden var vår”.

Då visar sig tåget vara försenat till Mjölby. En hel timma.

Och trots att jag tagit till extra marginal innan genrepet så ser jag att jag kommer få vänta nästan en timma på anslutande tåg, från Mjölby till Skänninge, för att sen ta mig vidare med buss sista biten.

Och därmed skulle jag bli orimligt sen till teatern, om jag inte haft min hopfällbara cykel med mig vill säga.

Så det blev till att cykla sista två milen, mellan Mjölby och Vadstena, som jag gjort så många gånger förr, men som var längesen nu.

Över en timma tog det. Jag verkar ha blivit lite slöare med åren, eller så får jag skylla på tung packning.

Och jag skulle skönmåla verkligheten om jag inte erkände att jag inte hade förlorat så väldans mycket tid om jag väntat in östgötapendeln i Mjölby.

Men cykling är cykling och jag älskar att cykla.

Alltid när jag kombinerar tåg och cykel blir jag så himla sugen på tågluffa med vikcykel. Det mest livsbejakande och frihetsinbjudande sättet att semestra på, som jag känner till.

Hoppas på att få till nåt till sommarn.

DS

Så dåliga garderober borde förbjudas av hållbarhetsministern

En överflödig Ikea-garderob. I hallen.

Skev, ful, instabil och med bortnött färg.

Jag försökte räta upp den men det blev bara värre. Trots alldeles för kort livslängd för att det hela ska kännas hållbart, insåg jag att jag varken kunde skänka eller sälja den.

Så jag fick slakta den. Tyvärr glömde jag att ta en bild på den innan den demolerades. Men ca 1, 7 meter bred och 80 cm djup. Så en rejäl best var det.

Jag tänkte att jag får köra bitarna minst två turer till återbruket i Vanadisberget. Men den skulle visa sig svälja hela eländet.

Jag önskar fler såna här situationer där jag får frakta stort med lastcykel. Förutom det vackra i kråksången så är det ändå lite tragiskt att slänga en garderob med bara fem år på nacken.

Det är för kort livslängd för en garderob. Så dåliga garderober borde förbjudas av…Hållbarhetsministern?!

Inspirerad!

Kära bloggen har blivit en aning lidande av mina många föreläsnings-engagemang senaste tiden (rätt lång tid…). Det är helt enkelt roligare att möta en publik än att skriva just nu.

Publiken börjar strömma till

Igår till exempel. 170 personer i Motala (kulturskolepedagoger) fick lyssna till mitt föredrag. Det är en stor glädje att höra alla fina kommentarer efter framförandet. Folk som kommer fram och säger att de blivit inspirerade av min historia och vill minska ner på bilbehovet. Det ger mig väldigt mycket. Det hela känns meningsfullt.

Det var ju att inspirera som var själva grundtanken när jag startade den här bloggen för ungefär tio år sedan. Det ska jag fortsätta med. Att få göra det från scenen är ju någonting jag är van vid efter att jobbat som deltids-skådis rätt många år. Fler föreläsnings-uppdrag nalkas inom kort och det kommer nog tyvärr vara rätt glest mellan inläggen även framöver.

Men det viktigaste är ändå att, i nåt forum, få lov att fortsätta sprida budskapet.

/DS