Dagbok från en hopfällbar cykel Göta kanal Dag 4

Efter att ha sett en strålande fin föreställning om Ellen Key på Vadstena Nya Teater föregående kväll, och festat med mina vänner och teaterkollegor efteråt, sov jag på teatern och cyklade följande morgon de två milen, som jag gjort så många gånger förr, mellan Vadstena och Mjölby för att ta tåget hem.

Jag kollade såklart hissen det första jag gjorde när jag kom fram och cykelförbudsskylten – fanns kvar.

Men jag släpper det just nu.

Vill skriva om långfärdscykling istället, inte om osmakliga skyltar.

Cykelförbudet på hissen får bli ett annat inlägg. ”Kriget mot den cykelkallsinniga hissen i Mjölby säsong 2” eller nåt.

Vill predika multimodalt resande nu, för det är inte så många som gör det.

Att kunna dra iväg, utan att behöva bekymra sig för att ”man ska ju cykla hem också”, eller ”först går det ju åt ett par dagars cykling till att ta sig till själva cykelleden” borde vara en rättighet även för den som inte cyklar hopfällbart. Tills det sker en förändring, och det finns ingen i sikte, kommer jag att förse mig med vikbara velocipeder.

När jag skulle gå av tåget i Stockholm tittade en konduktörska på min väska med cykeln och frågade: ”Det där är en cykel va? Du skulle bara veta vad folk har börjat att resa med hopfällbara cyklar den sista tiden.”

”Och det har ni väl inget emot” frågade jag tillbaks.

”Nej då, det är inga problem” log hon.

”Men är det många som tar med sig vanliga cyklar, som inte vet att det inte är tillåtet” fortsätter jag intresserat.

”Inte så många längre, det var fler förr, men nu vet de flesta vad som gäller.”

”Men turister då? det är ju så naturligt att resa runt i hela EU med cykel och tåg – utom i Sverige”

”Ja”, erkänner hon ”Det är en hel del tyskar som inte kommer vidare norrut från Malmö med sina cyklar”.

”Vad sorgligt” svarar jag, hon håller lite med.

Sen pratar vi en stund om de nya renoverade snabbtågen som ska tas ut i trafik om ett par år, försöker fiska lite om hon vet hur det blir med cyklar där. Hon säger att hon inte tror det kommer att bli några cykelplatser, men att tågen ska få större bagageutrymmen och bli mer tillgängliga för handikappade.

Sen går jag av, fäller ut min Montague och cyklar hem. Min korta sommarutfärd är över.

Några tankar.

Allemansrätten. Man är ju en aning pantad om man inte använder den. Man kan få tältstrandplats, bästa läget, helt gratis när man vill. Då är man ju typ rik. Man behöver bara åka till Danmark för att allemansrätten ska framstå som utopisk, och några timmar vidare neråt kontinenten för att folk knappt ska tro att man talar sanning om man berättar om den. Får nästan ångest när jag tänker på hur lite jag själv använt den genom åren.

Jag vill ha en extra telefon. En man BARA kan ringa på. Det tar tid att ta sig ur den stressen som kommer av att man tror man måste kolla massa informationsflöden var och varannan minut. Vore befriande att inte kunna. När jag går på bio betalar jag delvis för att det inte är accepterat att sitta med mobilen och hålla på, så att jag bara ”får” ägna mig åt en enda sak. Filmen.

Men jag ska erkänna att jag delvis har Google maps att tacka för att jag hittat mina världsklasstältplaster under utfärden, så kanske det är dags att köpa en vanlig cykel-gps. Men sen vill man till exempel veta hur en sluss funkar, googla nåt annat, öva lite spanska, ta kort…och då saknar man sin telefon…Svårt det där.

Och lite om vuxenhetens skoningslösa avtrubbning. Man känner inte lika mycket, blir äldre och med det följer ett omutbart bedövande av sitt eget känsloliv. För mig är cykeln botemedlet. Redskapet som hjälper mig att komma nära mig själv igen efter att, under en längre tid, ha känt mig oroväckande distanserad till mitt inre. Att ge sig ut och bryta mönstret. Cykla mycket och länge. Inte riktigt veta var man hamnar, leva enkelt med lite, låta de saker man tar för givet i vardagen få en innebörd, att bli viktiga.

Men för att summera det här till sist. Att ha valet att kunna åka buss, tåg, bil om man vill och inte minst att cykla (som man vill mest) är himla befriande. Lägg därtill att ha möjlighet att kunna sätta upp sitt tält där man vill. Bättre blir det inte.

Länge leve den hållbara, multimodala, bilfria, frihetsbejakande cykelsemestervarianten. Den kommer jag fortsätta att predika om många år framöver.

DS

 

 

Dagbok från en hopfällbar cykel Göta kanal Dag 3

Det suger att blogga från mobilen. Man skriver lätt fel, får ingen överblick och det är pilligt. Föll offer för min egen dragning till att packa så nätt det bara går och skippade paddan.

Men jag försöker ändå.

Den häftigaste slussen hittills var Bergs slussar utanför Linköping, och den vackraste sträckan längs kanalen var klart mellan Berg och Borensberg, åtminstone öster om Vättern.

I Borensberg, på kvällen, när jag varit och handlat mig en pizza, fick jag se nåt längs vägkanten som fick mitt cykelaktivisthjärta att göra glädjepiruetter.

En bilinrutad cykelparkering med alla de ytkonfliktssymboliska budskap som installationen kommunicerar. I Borensberg?!

Fick äta upp min egna fördomar om att sådana bara existerar i storstäder där man är mer medveten.

Pizzan åt jag lite senare i sällskap med seglare från världens alla hörn (åtminstone Danmark, Norge och Tyskland) samt en rad husbilsägare som ställt upp sig längs hamnen.

Husbilsfolket fick bråttom att ställa ut kampingbord, korka upp vinare, få igång grillarna eftersom solen bestämt sig för att hälsa på efter att ha varit frånvarande hela dan.

Jag kände mig ödmjuk när jag undrade om de någonsin njutit av nåt ätbart efter att ha ansträngt sig lite för att ta sig fram och inte bara suttit i bilen.

När de druckit så mycket öl, ätit så många ryggbiffar, snask och grillchips att de blivit så tjocka att de inte kan vältra sig in i sina dyra bilar – då finns ändå cykeln där som står och väntar som en tålmodig frälsare och sista utväg för syndaren.

Jag kände att min ödmjukhet förbytts till självgodhet så jag slutade resonera vidare om detta.

Efter pizzan åkte jag vidare mot Motala längs sjön Boren för att hitta en nattplats. Och jag hittade en världsklasstältplats igen, nästan i rang med den jag funnit föregående kväll.

Men när jag fått upp mitt tält klev jag i en hästskit. Min ärthjärna! Jag hade slått upp tältet i en hästhage.

Eftersom jag är jätte allergisk mot hästar och inte vill vakna av astma och att de sticker in skallen under förtältet och nafsar – så rev jag, packade ihop och letade vidare.

Träffade sprättar längs vägen som rekommenderade ett sommarstugeområde i närheten. Jag stack dit och hittade en fin avskild plats precis vid sjön.

När jag fått tältet på plats gick jag och åt kvällsmat på en brygga samtidigt som solen gick ner bakom det spegelblanka vattnet.

Jag satt där och glodde i över en timme och de tankeströmmar som brukar bråka med nuet hade tagit time out.

Helt plötsligt kändes det som sommar, solen stekte, vilket inte bara kändes bra för mig utan också min solcellsladdare som alltid hänger beredd baktill på cykeln för att slörpa i sig minsta lilla solflöde som kan tänkas sippra igenom molntäcket.

Packade ihop på förmiddan och begav mig av. Jag har visst lärt mig sova väldigt bra i tält, vilket inte alltid varit en självklarhet.

När jag kommit fram till Motala en dryg timme senare satte jag mig på ett lunchcafé i centrum och åt en halvbra laxpasta.

Sen åkte jag ner och kollade sista slussen för resan, cyklade sista biten längs kanalen före denna sida vättern och vek av mot Vadstena.

Nu sitter jag på en strand vid vättern, ett par kilometer från Vadstena, har badat och ska snart gå på föreställning.

DS från mobben

 

 

Dagbok från en hopfällbar cykel Göta kanal Dag 2

Kom iväg från pittoreska Söderköping vid tretiden. Kvinnan på turistinfon menade att man inte missade så mycket genom att hoppa över kanalens första 6 km från Mem.

Motståndet jag haft innan jag åkte iväg var som bortblåst och jag njöt av varenda sekund längs den spektakulära kanalen – tills jag blev hungrig i Norsholm ungefär tre mil senare.

Tog en lång paus på ett matställe med utsikt över kanalen, åt en bakad potatis och drack en öl. Inget av dom av nån vidare kvalité men den krydda den föregående ansträngningen bidrog med, räcker så långt att det mest uddlösa av käk kan ätas med stor aptit.


Sen cyklade jag vidare på sjön Roxens södra sida. Efter ungefär 2,5 mil hittade jag en världsklasstältplats precis vid vattnet. Hela dan hade jag klarat mig undan från regnet, men strax efter jag fått upp tältet kom det. Ibland har man tur.

Jag sov fantastiskt. Att höra regnet smattra mot tältduken är en underskattat njutning. Tog en jätte lång sovmorron medan jag väntade på att regnet skulle ge med sig. Att ha tid till sånt borde man unna sig oftare.

Vid tolvtiden var jag iväg mot matpaus i Linköping knappt en mil från min övernattningsplats. Nu sitter jag på stortorget och käkar en vegetarisk wok. Ska vidare mot Borensberg lite senare.

DS från mobilen

 

 

Dagbok från en ihopfällbar cykel Göta kanal Dag 1

14:08 måndag

Bloggar från mobben. Är rätt flink med tummarna faktiskt.

Har åkt från Stockholm med min vän snickaren, som skulle åt samma håll, med cykeln och packning i lastutrymmet på hans skåpbil.

Nu sitter jag på en östgötebuss på väg mot min utgångspunkt Söderköping där min cykling längs kanalen mot Vadstena tar vid.

Blev påsläppt med min fullstora vikcykel. Inte en fråga eller reaktion på mitt bagage. På en buss ser min utrustning ganska blygsam ut, borde nästan funka i rusning tycker man.

Ingen anledning att reagera på mitt ”nätta” bagage.

Har tre dar på mig till Vadstena. Hade kunnat fixa sträckan på en. Men jag ska cykla slow roll. Glida. Och stanna när jag vill. Ska finnas mycket att se på vägen. Kolla hur slussarna fungerar och så.

Kände lite motstånd när jag vaknade idag. Men nu är det besegrat och jag känner pepp.

Kanske cyklar jag 7 km och tar mig till inloppet från Östersjön innan jag ”börjar” min kanaltur.

Hur skulle jag fått till det här utan en hopfällbar cykel. Tid att predika multimodalitet senare.

Nu är bussen framme och jag måste sluta.

hörs

 

En multimodal minisemester längs Göta kanal

Imorrn ska jag äntligen komma iväg på en tur  i den multiflexibla resekonstens tecken.

Tummen är halvvägs ur.

Valet av fordon och utrustning: Montague Boston med tillhörande väska och monterat Thule pack & pedal Tour Rack. En styck biltemaväska med borttagen logga samt Marmot enmanstält (Tungsten) samt sovsäck och ultraportabelt liggunderlag av märket Exped. Och lite annat.

Jag åker med min polare snickaren och blir avsläppt i Norrköping. Där följer ett spännande skede då jag ska ta med min fullstora vikcykel på länsbussen (ca 13:30) (östgötatrafiken) till min utgångspunkt Söderköping. Därifrån cyklar jag (om jag får åka med bussen vill säga) längs Göta kanal, som lär vara en upplevelse, fram till Borensberg där jag viker av mot Vadstena.

På onsdag ska jag se föreställningen ”Ellen Key och Ljuset på strand” på min egen teater ”Vadstena nya teater” och dricka en välförtjänt pilsner.

Sen ska jag cykla två mil till och undersöka om det lilla snuskiga cykelförbudsanslaget på hissen vid Mjölby resecentrum verkligen sitter kvar. Om det fortfarande sitter där, som vittnen nyligen påpekat, ska jag bli väldigt upprörd och kontakta stationsansvarige, under tågresan hem.

Ungefär 11 + 2 mil.

Så här lyder reglerna:

”En hopfälld minicykel som du på egen hand kan bära i en väska betraktas som bagage och får tas med utan kostnad så länge det följer övriga bestemlser för bagage.”

Min Montague är ingen minicykel, men bra mer hanterbar än en sån där delbar sjuttiotalshoj som man kallade ”Minicykel”.

Jag har ju väska. Tipset lyder, som för det mesta när en cykel ska transporteras med kolletivtrafik i det här landet: Never tell them it’s a bike.

Men det ska jag.

För det är förnedrande att behöva ljuga när man till och med ansträngt sig och håller sig till vikbara cykelmodeller och allt. Man kan säga ”dyr konst” eller ”massagebänk” och i många fall komma undan, men jag ska stå raggryggad och säga ”det är en cykel” om nån frågar och inget annat.

hörs!

/DS

 

Den berlinska trashkulturen färgar av sig även på cyklarna #snointemincykel

I Berlin färgar trashkulturen av sig också på cyklarna. Men inte för att följa i stadens övriga trashmode, som speglar sig i var och varannan bar, krog eller restaurang. Nej när det kommer till cyklarna så vill man få dem att utstråla slitenhet och lågt peningvärde av det skälet att ingen ska bemöda sig stjäla dem.

Satt på en bar i Friedrichshain och diskuterade detta med en stadsplanerare från Irland klockan 05:00 under påskdagsmorgonen.

Hon hade köpt en relativt dyr begagnad cykel, för att hon ville ha en bra, som hon sedan ”slemmat ner” av ovannämnda anledning. Det är lite sorgligt. Vem skulle göra så med en bil?

Men jag känner igen mig.

Speciellt när man åtrått en ny vacker cykel med hög prislapp, kollat över budgeten, för att sen konstatera att man säkert inte skulle få ut maximal glädje av den för att man skulle gå runt och tänka på stöldrisken, undvika använda den, och därför till sist avstått köp.

Varför kan ingen komma på nåt banbrytande supersmart larm som helt eliminerar cykelstöldsproblemet? En cykelvänlig stad med cykelvilliga medborgare förtjänar vackra cyklar.

Som vanligt hade jag grymt mycket glädje av min medhavda cykel under resan. En lösning på konflikten att resa med en cykellös, som jag gjorde, är att hyra på hotell eller i tobaksaffär. Berlins egna lånecykelsystem har för få stall för att det ska vara ett alternativ. Stockholm ligger långt före med sina City Bikes.

Cykelbana i spår i Prenzlauerberg. Kanske ingen superidé. Har fastnat med hjulet i ett en gång, inte så trevligt.

Jag föredrar att ta med min cykel när jag reser så att jag kan ha tillgång till den under hela min vistelse. Inte bry mig om hämtning/återlämning hos cykeluthyrare. För det andra uppskattar jag en bra cykel, de man hyr verkar ofta ha sina små defekter. Styret lossnade till exempel på min väns, och den var i ärlighetens namn ingen höjdare att cykla på.

Många tobaksaffärer i Berlin hyr också ut cyklar

Första dan i Berlin använde vi oss av kollektivtrafik, men sen cyklade vi. Skillnaden, vad man hinner se och göra med cykel jämfört med att promenera kombinerat med kollektivtrafik, är nästan skrämmande uppenbar. Min resekamrat, sin dåliga hyrcykel till trots, blev till viss del cykelfrälst för att också han insåg detta.

Man kan också spontant stanna till där man vill, på ett helt annat sätt, och få en känsla av hur staden hänger ihop och lära känna den på riktigt.

Sista dan fick jag åka runt med flygväskan på ryggen. Viktigt att kunna vara cykelmobil med hela sin packning.

Vi fick inte lov att ha kvar vår packning i lägenheten vi hyrde under avresedan, så den fick följa med tills det att jag lämnade in hela mitt bagage på Berlins naturhistoriska museum lite senare. Bättre än vanligt förvaringsskåp på till exempel tågstation, då man både kan besöka museet och gå ut på stan för att sen hämta cykeln i garderoben innan stängning. Priset blir ofta ungefär detsamma.

Att ta med cykeln på flyget funkar utmärkt. Bra grej att kunna bära den på ryggen och ha händerna fria.

Personligen gillar jag ändå mer kombon tåg och cykel, och att anlända till klassiskt vackra kontinentala tågstationer än döda flygplatser som ofta känns som klaustrofobiska köpcentrum.

Vid nästa resa vill jag blanda in några tågsträckor igen.

/DS

 

 

 

Flyga med cykel – till Berlin

På flyggbussen påskafton 13:25

Tror inte jag lyckades lura en enda person med mitt aprilskämt.

Sannolikheten att jag skulle bli förälskad i en BMW är ungefär lika stor som att man skulle vakna av att en tallgoxe byggt bo i ens stjärt (inga andra arter räknas).

Nu sitter jag på flygbussen. Ska till mitt älskade Berlin med en kamrat. Den här gången med cykeln packad i min Carradice ryggsäck.

Har vadderat den med en flyttkartong. Använde den till Frankrike för några årsen, då funkade det kanon.

Några bitar av ett gammalt liggunderlag mot stötar samt lite kläder och det ska vara safe.

Har Air-bnb gäster hemma. De fnulade på hur de skulle ta sig runt i stan. Jag föreslog lådcykel, de blev överförtjusta, så jag skickade iväg dem strax innan jag åkte.

Borde få fina recensioner nu. Inte dumt att upptäcka en ny stad från lådperspektiv.

Nu är bussen snart framme. Vi ska bo i en lägenhet (airbnb) i närheten av Kreutzberg. Har mest varit i Prenzlauerberg tidigare. Min vän har ingen cykel med sig men vi hoppas han ska kunna hyra. Lånecykelsystemet har jag dålig koll på men det ska nog funka.

Fortsättning följer…

/DS

 

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

Köpenhamn ska alltid vara värst – el-lånecyklar med GPS

Lördag 19/7 17:10 SJ2000 Köpenhamn-Stockholm

Fick några timmar i Köpenhamn också innan tåget avgick hem mot Stockholm. Det är balsam för själen att navigera sig runt i Köpenhamn på cykel. Nån slags rening.

Efter att jag ätit en Nøddebiff på Atlas bar, bästa veg-restaurangen jag satt min fot på, ägnade jag resten av tiden till att mest glida omkring och kolla in ställen jag tidigare missat. Till exempel nytrendiga Köttbyn, Köpenhamns svar på New yorks meatpacking districts, är för mig en ny bekantskap. Kanske har jag omedvetet undvikit Köttbyn för att jag just inte är så mycket för kött och jag ska inte säga att området lämnade nåt större intryck.

Tyvärr upptäckte jag Köpenhamns nya lånecyklar för sent för att hinna hyra mig en. El-lånecyklar?!

digital gps-platta på styret.

Och belt drive – såklart.

Var annars än i Köpenhamn? Världens, inte bara bästa cykelstad, utan också plattaste och där det går som lättast att trampa. El-lånecyklar är ju fantastiskt, men behövs de verkligen i Köpenhamn? Hade det inte räckt med en uppdatering av den mindre bra kundvagnsvarianten som hittills varit standard.

Jag gillar el-cyklar, mest för att de odiskuterbart klär av vanligaste anledningarna till att inte börja cykla till jobbet: ”Man blir svettig och det blir för omständigt med dusch, klädebyte etc.” Och att de flesta av oss är beredda att utöka cykelavståndet till vad som är rimligt att dagligen t/r till kneget avnjuta.

Ett sånt här el-cykellånesystem kanske skulle vara som mest efffektivt och göra underverk med folks cykelvilja i mer kuperade städer. Köpenhamns initiativ kan bli en vägvisare. Spännande att se hur det tas emot.

Och nu, eftersom det är sista dan, en kort summering av den här resan. Att tågluffa med vikcykel är ett grymt tidseffektivt och bekvämt sätt att semestera på. Vadå bekvämt? Du slipper att sätta dig in i kollektivtrafik med allt vad det innebär, i en ny stad. Det inbjuder till spontanitet och flexibilitet så det räcker och blir över och man hinner så mycket mer än om man promenerar sig runt till attraktionerna. Kommer nog göra det här resten av mitt liv. Att alltid hitta till det hotell, airbnb, eller vad man nu ska, med hjälp av en offline-gps på telefonen fulländar konceptet.

På bara sex dagar har jag besökt Berlin, Wien, Budapest och Hamburg samt fått lite bonustid i Hannover och Köpenhamn. Jag har använt mig av ett interrailkort flex med fem dagar att resa fritt att lägga ut under en tiodagarsperiod. Kortet kostar ca 2500:-, hur hade man burit sig åt för att få se och uppleva motsvarande med flyg, och vad, trots lågprisflyg, hade det kostat?

Vill man kan begränsa sig till nattåg och betala ett par hundra för en bädd, sova ska man ändå göra och använder man den tiden till att även ta sig fram framstår flyget som mindre tidseffektivt. Åtminstone så länge man reser inom europa.

Idag är det inte bara nittonåringar som tågluffar utan allt från barnfamiljer till pensionärer.

Man kan ta med sin vanliga cykel på många tåg men långt ifrån alla och det kostar nästan alltid extra. Har man tre byten räcker det ju med att något av tågen inte har plats för cykel för att planerna ska grusas – och allt blir genast så mycket mer omständigt. Vikcykel är grejen på luffen.

Att få in ett par Airbnb-bokningar med bra värdar kryddar konceptet ytterligare och speciellt om man reser själv.

Jag har fått mersmak och vill snart ut igen.

The end

/DS

 

 

 

 

 

 

Dagbok från en hopfällbar cykel – Hamburg

Fredag 18/7 20:10 På ett Youth hostel

Hamburg. Här har jag varit väldigt många gånger. Men knappt aldrig lämnat tågstationen. Vägde mellan att göra sista natten i Berlin eller Hamburg, jag ville Berlin men det blev Hamburg för att…liksom få det gjort, så att jag kan åka till Berlin med gott samvete nästa gång.

Och det fanns även en annan anledning: Miniatur Wunderland

Ville se detta, jag bara sett på youtube, på riktigt. Ett modelljärnvägslandskap, världens största, där varenda detalj är minutiöst utarbetad.

Var för sent ute för ett Airbnb-alternativ så jag checkade in på ett backpackerställe strax vid tågstationen strax efter lunch. Ett åttabäddsrum.

Tog mig efteråt till Miniatur Wunderland med hjälp av Citymaps2go, som blivit en ny bästis, och spenderade större delen av eftermiddan där. Imponerande med allt från flygplan som lyfter, fotbollsarenor med små storbildsskärmar på jublande målgörare till Kiruna med dess järnmalmsproduktion och tågtransporter.

Har hört att Hamburg tagit sig som cykelstad, men jag var inte speciellt imponerad. Mycket trafik och smala cykelfält som få trafikanter riktigt tar på allvar.

När man väljer att bo på ett youth hostel, tillsammans med andra i samma rum, måste man säga att man gör det på chans. Det kan vara allt från alldeles fantastiskt trevliga människor man får till rumskamrater, eller, om man har mindre tur, sju högljudda, rapande, handdukssnärtande och armhålspruttande engelska ynglingar från Manchester.

Det verkade inte bli något av alternativen då jag vid niotiden fortfarande hade åttabäddsrummet helt för mig själv. Jag var övertygad om att det skulle bli ännu en natt i ett väldigt, för mina modesta behov, överdimensionerat rum – ända tills sju högljudda, rapande, handdukssnärtande och armhålspruttande engelska ynglingar från Manchester dundrade in.

Bestämde mig att inte vara gubbe och ge dem en chans, och de var faktiskt ganska trevliga. Så trevliga att även jag, för en kväll, fick tillfällig kontakt med mitt bortglömda tjugotvååriga jag som också uppskattade att snärta handduk och prata styggt.

Imorgon tar jag ett tidigt tåg mot Köpenhamn. Resan är snart slut och jag vill, om än bara några timmar, renas med ett par timmars nyttjande av lite dansk cykelinfrastruktur i världsklass, innan jag sätter mig på stockholmståget halv fem.

/DS