Efter att ha sett en strålande fin föreställning om Ellen Key på Vadstena Nya Teater föregående kväll, och festat med mina vänner och teaterkollegor efteråt, sov jag på teatern och cyklade följande morgon de två milen, som jag gjort så många gånger förr, mellan Vadstena och Mjölby för att ta tåget hem.
Jag kollade såklart hissen det första jag gjorde när jag kom fram och cykelförbudsskylten – fanns kvar.
Men jag släpper det just nu.
Vill skriva om långfärdscykling istället, inte om osmakliga skyltar.
Cykelförbudet på hissen får bli ett annat inlägg. ”Kriget mot den cykelkallsinniga hissen i Mjölby säsong 2” eller nåt.
Vill predika multimodalt resande nu, för det är inte så många som gör det.
Att kunna dra iväg, utan att behöva bekymra sig för att ”man ska ju cykla hem också”, eller ”först går det ju åt ett par dagars cykling till att ta sig till själva cykelleden” borde vara en rättighet även för den som inte cyklar hopfällbart. Tills det sker en förändring, och det finns ingen i sikte, kommer jag att förse mig med vikbara velocipeder.
När jag skulle gå av tåget i Stockholm tittade en konduktörska på min väska med cykeln och frågade: ”Det där är en cykel va? Du skulle bara veta vad folk har börjat att resa med hopfällbara cyklar den sista tiden.”
”Och det har ni väl inget emot” frågade jag tillbaks.
”Nej då, det är inga problem” log hon.
”Men är det många som tar med sig vanliga cyklar, som inte vet att det inte är tillåtet” fortsätter jag intresserat.
”Inte så många längre, det var fler förr, men nu vet de flesta vad som gäller.”
”Men turister då? det är ju så naturligt att resa runt i hela EU med cykel och tåg – utom i Sverige”
”Ja”, erkänner hon ”Det är en hel del tyskar som inte kommer vidare norrut från Malmö med sina cyklar”.
”Vad sorgligt” svarar jag, hon håller lite med.
Sen pratar vi en stund om de nya renoverade snabbtågen som ska tas ut i trafik om ett par år, försöker fiska lite om hon vet hur det blir med cyklar där. Hon säger att hon inte tror det kommer att bli några cykelplatser, men att tågen ska få större bagageutrymmen och bli mer tillgängliga för handikappade.
Sen går jag av, fäller ut min Montague och cyklar hem. Min korta sommarutfärd är över.
Några tankar.
Allemansrätten. Man är ju en aning pantad om man inte använder den. Man kan få tältstrandplats, bästa läget, helt gratis när man vill. Då är man ju typ rik. Man behöver bara åka till Danmark för att allemansrätten ska framstå som utopisk, och några timmar vidare neråt kontinenten för att folk knappt ska tro att man talar sanning om man berättar om den. Får nästan ångest när jag tänker på hur lite jag själv använt den genom åren.
Jag vill ha en extra telefon. En man BARA kan ringa på. Det tar tid att ta sig ur den stressen som kommer av att man tror man måste kolla massa informationsflöden var och varannan minut. Vore befriande att inte kunna. När jag går på bio betalar jag delvis för att det inte är accepterat att sitta med mobilen och hålla på, så att jag bara ”får” ägna mig åt en enda sak. Filmen.
Men jag ska erkänna att jag delvis har Google maps att tacka för att jag hittat mina världsklasstältplaster under utfärden, så kanske det är dags att köpa en vanlig cykel-gps. Men sen vill man till exempel veta hur en sluss funkar, googla nåt annat, öva lite spanska, ta kort…och då saknar man sin telefon…Svårt det där.
Och lite om vuxenhetens skoningslösa avtrubbning. Man känner inte lika mycket, blir äldre och med det följer ett omutbart bedövande av sitt eget känsloliv. För mig är cykeln botemedlet. Redskapet som hjälper mig att komma nära mig själv igen efter att, under en längre tid, ha känt mig oroväckande distanserad till mitt inre. Att ge sig ut och bryta mönstret. Cykla mycket och länge. Inte riktigt veta var man hamnar, leva enkelt med lite, låta de saker man tar för givet i vardagen få en innebörd, att bli viktiga.
Men för att summera det här till sist. Att ha valet att kunna åka buss, tåg, bil om man vill och inte minst att cykla (som man vill mest) är himla befriande. Lägg därtill att ha möjlighet att kunna sätta upp sitt tält där man vill. Bättre blir det inte.
Länge leve den hållbara, multimodala, bilfria, frihetsbejakande cykelsemestervarianten. Den kommer jag fortsätta att predika om många år framöver.
DS
