Dagbok från en vikcykel – Yes bloggen funkar igen

Och så verkar de tekniska problemen vara lösta…

Torsdag 17/7 17:40 På ett café

Det har varit intensivturism på högsta nivå. Skaffade nytt Airbnb-boende igår. Fick tag på en engelsk skådespelerska och antikvitetsknappsboks-författare som har ett ställe precis intill Saint Stephens church. Efter en guidad stadsvandring på tre timmar checkade jag in. Sylvia var en intressant människa med alldeles för mycket utsprudlande energi för att det ska kunna anses vara hälsosamt. En överkreativ själ som gör allt på en gång och lägger sig inte för att sova förrän hon bokstavligt faller ihop. Hon hade gett ut en bok om små antika knappar, gjort voiceovers, målat, jobbat med teater, regisserat, ihärdigt drivit sitt mikroentreprenörskap genom airbnb och var uppe i hela 117 positiva omdömen.

Efter en pratstund lämnade hon mig helt molalena i den enorma lägenheten.

Jag hade tänkt mig lite mer socialiserande, det behöver en ensamresenär ibland, så jag for till de gamla judiska kvarteren med sitt rika folkliv och bohemiska karaktär. Det var trashigt och coolt – men inte riktigt vad jag var ute efter. Så jag gjorde det jag gör bäst. Cyklar. Upptäcker.

Efter ett tag skrek magen efter hummus, så jag drog till Budapest Hummus Bar och fyllde mig än en gång med kletet. Sen fortsatte jag mot Parlamentet. Det är världens längsta parlament och påminner starkt om Londons. Fantastisk, på kvällen läckert upplyst, skapelse. Kanske det fetaste i arkitekturväg jag någonsin skådat.

Över och runt kupolen i mitten blåste stora pappersbitar omkring som liksom – levde. När jag kom närmare såg jag att det var vita fåglar och inte pappersbitar. Fiskmåsar – men helt knäpptysta. Jag frågade en kvinna, som satt på en bänk och fotade, vad det var för slags knäpptysta och konstiga fiskmåsar som flög omkring sådär. Hon sa att det var duvor och inte måsar. Det såg väldigt spoky ut så jag stannade ett tag innan jag åkte hem och la mig.

Dagen efter besökte jag först House of terror, intressant om Nazi och Kommunistförtrycket beläget på samma plats som ett före detta fängelse som båda sidor använt sig av för att plåga “utlöpare”.

Sen cyklade jag vidare mot den mest hipstertrashiga pub jag någonsin besökt: Szimpla Kert.

Måste vara planetens trashigaste krog, starkt präglad av cykelkulturen

I stans största och välkända saluhall kunde man köpa gristrynen för bara 10? kronor styck. Men är inte säker på att jag slagit till även om jag varit köttätare. Kanske för att isåfall sätta på styret och skräma ungar med – men aldrig för att spisa.

Tio spänn styck

Cykelinfrastrukturen då? Det tydligaste tecknet på civilisationsgraden av en stad. Var rätt skraj när jag tog mina första tramptag på den mest trafikerade gatan Kerepesi strax efter ankomst. Inte minsta lilla cykelfält och jag kände mig som nån slags utböling vilse i fiendeland.

Enligt Copenhagenized Index har Budapest avancerat från plats 55 till plats 13 på bara ett år. Och det tog ett tag innan jag greppade detta; men förutom den där hemska gatan som skär igenom stan i riktning mot Kedjebron (och några liknande), så är Budapest ganska cykelvänligt. Sen såg jag skyltar som tydligt visade att man var ämnad dela körfält med bussar taxibilar. De sista man vill dela körfält med är budapests bussar och taxibilar, men det funkade faktiskt bättre än förväntat.

På de mindre gatorna finns en väl utbyggd cykelinfrastruktur. Enligt guiden i en stadsvandring jag deltog i, är Budapest den stad inom EU som utvecklar sig snabbast på cykelfronten, vilket hon, med rätta, sa med ett stolt leende på läpparna.

Det här är bra!

Och avancerade lånecyklar finns också

Budapest som cykelstad går från bitvis lysande (mindre trafikerade vägar) till en ganska otrevlig cykelupplevelse (större flerfiliga motorvägsliknande gator). Tricket är förstås att hålla sig till de mindre gatorna, vilket man lär sig fort då man får koll på vägnätets enkla struktur efter bara nån dag.

Vid åttatiden tog jag sen farväl av staden, som jag gärna snart kommer tillbaka till, och satte mig på ett riktigt skruttigt nattåg som skulle ta mig, via Bratislava och Prag, till Berlin. Hann dock få i mig en Langos innan jag drog. En slags superflottfluffig pizza med inget eller lite allt möjligt på. Väldigt ungerskt.

Från Berlin planerade jag att, för en gångs skull, stanna till i Hamburg.

/DS

 

 

I’m a bikepacker yes I am part 3

Onsdag Budapest 23:15

Bestämde mig för att ta mig upp för berget Gellért efter att ha checkat ut från hotellet, därifrån lär man ha Budapests bästa utsikt. Jag cyklade över Freedom bridge för att börja bestigningen. Från Pest till Buda. För första gången på länge kände jag ett glädjerus sprida sig genom kroppen. Brisen från Donau svalkade välbehövligt i hettan. Då kom den plötsligt. Spontansånen. För första gången sen jag studerade på Wendelsbergs musikallinje 1998 tror jag. Jag sjöng: Here I come Buda, here I come Buda, Buda Buda Buda, Buda Buda Buda, yes her I come Buda. Jag la på ett vibrato, sjöng starkare med en större dos patos: Here I come Buda, here I come Buda, Buda Buda Buda, Buda Buda Buda, here I finally come Buda.

Det var fint däruppe, man såg över hela Pest och gick man runt såg man även halva Buda. Lite senare på vägen över till Pest igen brast jag även då ut i spontansång, om det nu kan kallas spontansång även andra gången den kommer bara sådär på mindre än en timme. Jag sjöng: Bye bye Buda, Bye Bye Buda, Buda Buda bye bye, Bye Bye Buda. Sen la jag på extra vibrato och volym och fortsatte Bye bye Buda, Bye Bye Buda, Buda Buda bye bye, Bye Bye Buda.

Och jag tror jag börjar på ett nytt inlägg lite senare…

 

 

I’m a bikepacker yes I am – part 2

Budapest 09:30

Lite besviken på Wien. Kände på mig att staden inte riktigt var min kopp te. Eller som en holländska jag träffade vid en parkbänk utanför Schönbrunn sa “It’s kerken and kerken and kerken and they all look just the same”.

Nu var jag där i ungefär sex timmar innan jag åkte vidare mot Buda och kände mig tillfälligt lite mätt på tågresandet, vilket kanske bidrog till helhetsintrycket.

Men cykelbanor fanns det gott om. Har tidigare hört att det är vansinnigt mycket trafik i Wien. Har man fått en sån föreställning tar man för givet att cykelinfrastrukturen lyser med sin frånvaro. Men icke. Massor av biltrafik – ja. Många mil cykelbanor (1200 km) – också ja.

Så här ser det ganska ofta ut. Brett och fint.

Man har fattat att cykelbana mot enkelriktat är helt rätt och funkar utmärkt.

Det finns ett lånecykelsystem. Första timmen är gratis. Behöver man cykeln längre kostar det – väldigt lite.

Finns en hel del cykelvänlighet här, men även också några problem.

– Cykelinfrastrukturen hänger inte ihop – och då hjälper det inte att den bitvis är lysande.

– Skyltningen är under all kritik.

– För mycket biltrafik känns som ett överliggande ständigt hot.

– Folk cyklar inte. Har aldrig varit i en stad med så mycket outnyttjad cykelinfrastruktur. Det är glest mellan cyklisterna, ett helt förfärligt vansinnigt sorgligt faktum.

Det är inte heller så kuperat som jag föreställt mig, så det är ingen egentlig bortförklaring till avsaknaden av cyklister (de finns ju såklart, men få).

Berlin är en mycket bättre cykelstad men med sämre och smalare cykelvägar. Hur? Där hänger det ihop, känns enhetligt, man har sin plats liksom, det är förutsägbart. I Wien kan man plötsligt få stångas ute i tät aggressiv biltrafik och det fina cykelväg(ej)nätet är plötsligt som bortblåst.

Från Wien tar det bara två och en halv timma till Budapest med tåg. Budapest rankas på en delad trettonde plats i Copenhagenize index ranking över cykelsnälla städer. Bäst i öst helt enkelt.

Kom hit igår vid sjutiden och blev aningens knockad. Rullade ner mot Donau med min Brompton, till broarna och vykortsvyerna och, kanske inte bara stod och gapade, men var ändå – berörd.

Efter en kort upptäcktsfärd, ibland cykelbar, ibland ocykelbar, checkade jag in på ett hotell. För 350:- spänn fick jag ett jätte fint litet singelrum i bra kvarter på Pest-sidan.

Efteråt letade jag vegetariska restauranger och fann Budapest hummus bar och åt helt suveräna falaflar som simmade i en läcker hummusröra med olivolja pinjenötter.

En värdig vegetarisk måltid

Efter föregående natt på tåget var jag rätt trött vid elvatiden och gick tillbaka till hotellet.

Nu har jag precis, med tanke på priset, fått en bra frukost med chokladcroissant (turkist och inte franskt har jag precis lärt mig) och allt.

Nu ska jag boka ett Airbnb-place. Roligare än hotell.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

I’m a bikepacker yes I am

Dag 3 09:40 på ett café nånstans i Wien

Sitter just nu på ett Café i Wien och käkar frukost. Internätet krånglar så publiceringen av det här inlägget kommer få vänta. Snart ska jag ut och kolla runt här – men ligger efter med bloggandet så passar på att skriva lite. Det var i alla fall VM final i söndags och omöjligt att komma in och se matchen vid Berlins egen Fan-plats på storduk vid Brandenburger Tor. En halv miljon hann dit före mig så det var fullt. En halv miljon!?

Jag begav mig till en indisk restaurang i Prenslauer Berg istället där jag åt en helt fantastisk tomatsoppa för ett årsedan. Bokstavligt ALLA restauranger visade matchen och hade riggat upp tv-skärmar och högtalare lite här och var. Vore man av den sorten att man inte uppskattar fotboll och hade föredragit att slippa se matchen, hade man varit tvungen att åka till Polen eller nåt för att komma undan fotbollseuforin. Jag är en sån som uppskattar fotboll, så glädjande nog slapp jag dra till Polen.

Tyvärr var, som alla andra, restaurangen fullsatt, förutom ett dyngblött bord som stod helt oskyddat för de skurar som avlöste varandra. Men platsen hade perfekt utsikt mot storbildsteven, så jag bad dem torka av stolarna för regnet började sakta avta lagom till matchstart.

Lite senare kom ett sällskap från Bulgarien, som bodde i Berlin, och gjorde mig sällskap och glädjevrålet när Tyskland tog ledningen i slutet av förlängningen var öronbedövande. Senare åkte jag runt på stan och bevittnade segeryran, det var svårt hävda sin rätt till cykelbanorna denna kväll kan man säga. Gick inte komma fram nånstans bland alla skrikande tyskar.

Prenzlauerberg ca kvart över midnatt

Ett under, när jag checkat ut från mitt rum dagen efter, att jag inte fick punka, med tanke på alla glasbitar som låg i drivor på Alexander platz och längs Unten den linden.

Bestämde mig för att ta nattåget mot Budapest. Under dan var jag ända ute vid Olympiska arenan. Det var sjukt långt att cykla. Halvbra plan då nästan hela dan gick åt till det. Avstånden ser små ut på kartan men verkligheten är en helt annan i Berlin.

Mäktig arena och kul att ha sett, men hade kunnat hinna med mycket mer om jag hållt mig runt Mitte.

När jag skulle gå på nattåget mot Budapest sa konduktören att det var fullt och att jag tyvärr inte kunde åka med, såvida jag inte reserverat plats. I tågluffar appen Rail planner står det klart och tydligt vilka tåg som kräver platsreservation – det här var inte ett av dem. Konduktören menade att alla nattåg gör det, jag gick upp till informationen där servicekillen bekräftade att, oavsett vad appen visar, måste man ha reserverat plats på nattåg.

Det enda nattåg jag kunde få plats på gick till Wien, från Wien är det bara ett par timmar till Budapest, så jag tänkte att det får bli varsitt besök i de båda städerna.

Först tog jag mig till Hannover där wientåget avgick ifrån, i Hannover hade jag en timme att spendera. I såna här situationer skulle de allra flesta backpackers bara sätta sig ner och vänta av tiden – men inte en bikepacker. En bikepacker fäller ut och ger sig ut för att upptäcka. På en timma hinner man med att gå in i en gammal ruin, känna stadens atmosfär, se en stor kyrka, stadens teater och dricka en snabb liten Berliner kindl på ett kvällsöppet fik.

Sen visade det sig vara hela 55 min försenat, men jag pratade bort tiden med en trevlig danska jag träffade på perrongen så det gjorde inte så mycket.

En tysk nyfiken man snackade mig till sömns, när jag väl var på plats i tåget. Trots att jag endast hade sittplats sov jag rätt okej. Tåget kom nyss fram. Ska navigera mig runt, se några palats, äta något, känna atmosfär, observera cykelvänlightesgraden såklart, och vid fyratiden ta tåget vidare mot Budapest. Vad som överraskat mig hittills att här verkar finnas rätt bra cykelbanor. Tyvärr är biltrafiken av det aggresivare slaget, vilket lägger sordin på cykelglädjen.

Fortsättning följer…

 

Varför envisas med att åka till andra ställen än Berlin

Dag 2 Berlin 18:50

Bredvid mig på tåget igår satt en man djupt försjunken i en bok. Bokens titel var hyfsat träffande: Slow travel. Vi började prata efter en stund och jag var tämligen intresserad av bokens budskap. En förenklad formulering skulle kunna vara, sa mannen som visade sig vara tysk och heta Paul, att om man ska resa till en viss plats, värdesätter man den efter hur lång tid det tagit att resa dit. Då hade jag fått himla skoj i Barcelona (33 tim med tåg) tänkte jag, men insåg också att den tolv timmar långa berlinresan skulle inbjuda till skojigheter så det säkert räcker.

Är det lite för enkelt, snabbt och billigt att ta sig hit och dit idag? Är det därför jag själv envisas med att ta tåget, och inte av ädla miljöskäl som jag själv gärna inbillar mig?

Vet ej. Kanske. Ska nog läsa den där boken, kanske hjälper en att reda ut ett och annat.

Sen kommer en ungefär åttioårig tysk, väldigt charmig, dam och slår sig ner och börjar prata svenska med mig. Hon hade visst jobbat som au pair i Malmö nån gång på femtiotalet och snappat upp en hel del. Jag hjälper henne med vokabulären och med hjälp av en swenglish mix flyter samtalet på och de tolv timmarna till Berlin känns rätt överkomliga till slut. Hemligheten med många timmar på tåg är att ställa in sig på att man ändå aldrig kommer att komma fram och sen är man liksom bara framme på nåt sätt ändå – the art of slow travel.

Framme på Hauptbahnhof, i vanlig ordning, foldar jag ut, sätter mobben i sin hållare på styret, trycker igång appen Citymaps2go (offline map travel guide – hur klarade jag mig utan?) och lokaliserar mig genom enorma Berlin mot Prenzlauer Berg till mitt Airbnb-boende.

Josefine, tysk tjej i trettioårsåldern, tar emot mig, visar rummet och lägenheten som är ett fantastiskt sekelskiftesställe på över hundra kvadrat. Sen säger hon: “Nu ska jag iväg ett par dar och min flatmate är i San fransisco, så ha det så bra”, vilket med andra ord innebär att jag just hyrt in mig i en enorm svinfin lägenhet helt själv. Överkomligt för 380 spänn dygnet -även om jag gärna såklart hade delat.

Trött efter tågresan släpper jag på mitt miljömedvetna jag och fyller deras fyrameters badkar med tusen liter hett ångande vatten, tar plats, häller upp ett glas vin och lyssnar på podden Staden, avsnittet om Berlin. Sen somnar jag som en…som en…ja som en som har åkt tåg ända från Sthlm till Berlin – i den fina Queen size bed (160) jag blivit tilldelad.

Idag har jag besökt Treptower park med Soviet war memorial och letat efter ett övergivet spöklikt tivoli (Spree park) med massa igenvuxna åkattraktioner som skulle ligga i närheten. Tyvärr har de hängnat in det numera och sålt det till nån, berättade en kvinna. Jag var åtminstone utanför och skådade ett gammalt pariserhjul.

När jag cyklar runt, och oj vad spännande långt och härligt det är mellan sevärdheterna, ställer jag mig frågan: varför envisas man med att åka till andra städer för hela tiden. Det är ju här man ska va. Berlin suger som promenadstad (sjukt avstånd) men är en väldigt fantastisk cykelstad med ganska mediokra cykelbanor (men de finns).

En Defiets med en storunge i lådan och en småtting på ryggen

Jag har blivit så materialistfunktionalistiskt förtjust i min Brompton igen. Storleken ihopvikt har verkligen betydelse när man reser såhär och på de tågen, här ute på kontinenten (rätt många), som inte tar standardcykel och har minimalt med plats för annat än normalbagage (mycket sämre än SJ ofta), är det så tillfredställande att helt obemärkt, med skyddet på, glida in sin älskling mellan sätena och låta den stanna där tills resan är över.

Pissepaus vid en restaurang i Treptower park.

Något jag hört folks prata om som spektakulärt är Stasimuseet. Missade det sist. Inte denna gången.

Här satt de och tjuvlyssnade. Erich Mielke och gänget.

Sen, som jag nämnde var planerat igår, var jag hemma hos en Airbnb-host, Yafit, som jag var i kontakt med när jag letade boende från tåget på väg hit.

Det blev ju nu ett annat boende men hon, precis som jag, höll på med sångpedagogik sa hon, och hon ville nödvändigtvis att jag skulle komma hem till henne och fika och snaka lite röstmetodik. Är det inte det man helst vill när man är ute och luffar, att komma in i folks hem och snacka röstmetodik? Hon hade ett grymt charmigt boende, även det i Prenzlauer berg (som skånegatan fast – mer) och vi satt på hennes balkong och snackade ett par timmar. Jag lovade att nästa gång jag är här ska jag boka hennes rum.

NU ska jag egentligen göra mig redo för att avnjuta den stora finalen som visas vid ett jätteområde vid Brandenburger Tor på storbild. Folk är helt upprymda här och åker runt med flaggor och skriker och klockan nio ikväll är det nåt STORT som händer, något historiskt – det bara känner man i luften. MEN – det åskar och regnar jättemycket. Det är en dryg timme kvar till matchen börjar. Hoppas det slutar i tid. Vill ju inte missa detta.

Imorgon natt drar jag vidare mot antingen Utrecht eller Budapest. Två helt olika men fullt realistiska val.

/DS

 

 

Det blir gamla härliga Berlin istället

Dag 1 12:32 Närheten av Hässleholm

Jag tycker det är häftigt att jag kan sitta här på tåget med min padda och boka in mig i någons vardagsrum i Berlin inatt, via Airbnb. Det är vad som hänt.

Josefin, vem nu det är, ska möta upp mig när jag anländer vid niotiden. Hon bor ihop med nån och de har fått översvallande recensioner från andra som bott där. Det kan man läsa om på varje värds profil. Känns bra.

En annan, som jag skickade en förfrågan till, men som svarade först efter jag bokat josefins rum, jobbar som sångpedagog precis som jag och vill träffa mig för en sångtekniksdiskussion, trots att jag inte ska bo där. Sångtekniksdiskussioner är nästan lika intressant som cykeldiskussioner så jag svarade ja.

Så efter att ha bokat två spännande “dater” ser det ljusare ut igen. Barcelonasorgen har jag släppt och gått vidare.

Dessutom lyckades jag boka om mitt barcaboende till oktober på höstlovet. Annars hade jag förlorat en femhunka i boendekostnader.

Turen har vänt och livet leker.

/DS

 

Började bikepacka mig ner mot Barcelona men det sket sig med alla extraavgifter som tillkommer på snabbtågen – attans

Dag 1 10:11 mellan Norrköping och Linköping nånstans.

Sitter på ett SJ2000 på väg ner mot Köpenhamn. Sommarens vikcykelluff har börjat sådär bra. Har köpt interrailkort och planerat dra ner till Barcelona direkt. Trettio timmar skulle det ta. Hade till och med bokat Airbnb-boende. Men sen, efter att ha pratat med en kvinna på SJs resebutik, föll resplanen i bitar totalt.

Nästa alla tåg ner mot Barca kräver platsreservation. TGV, CNL, Thalys är snabbtåg som innebär extraavgifter på ungefär sådär två till trehundrakronor. Det kanske inte låtar så mycket men det skulle, i mitt fall, bli 4-6 tågbyten till Barcelona och då drar det iväg. Sen hemresan också. Det blir orimligt kostsamt – särskilt när jag redan betalt 2500:- för själva interrailkortet (flex 5/10). Väljer jag endast tåg utan platsreservation blir resan helt sinnesjukt lång och komplicerad. Över fyrtio timmar. Där går iallafall min gräns.

Så nu har jag avbokat mitt boende i Barcelona och är istället på väg…nånstans. Vill man ha smidigheten att bara kliva på tåget, utan att först krångla med reservationer, ska man tydligen undvika Frankrike och Spanien. Till exempel Tyskland, Holland och Östeuropa lär däremot funka bra.

En tröst är att Kupé har valt att tipsa om min blogg (och Movebybike).

En Dahon lyfts fram som exempel från min Vikcykelguide. Säkert för att den är mer prissnäll än till exempel Brompton.

Och det känns himla smidigt att ha med sig Brommien igen, till skillnad från Montaguen för några dar sen. SJ-tågens ganska snålt tilltagna bagageutrymmen sätts på prov med all skrymmande semesterpackning folk har med sig. Det är ju å andra sidan SJs bekymmer. Kan man bara bära sin packning själv, ska man ockå få ta den med sig, heter det.

Nä nu ska jag fnula på vart jag vill landa. Berlin, Amsterdam, Budapest…

Hjärtat har längtat tillbaka till Berlin ända sedan jag lämnade stället förra sommarn. Och tänk VM finalen på storbild med massa segersäkra tyskar…

DS

 

Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar “Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn “Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter “solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Nattcykling och första gången på SJ-tåg med fullstor cykel

19:00 Sala

Efter tre mils underbar nattcykling natten till idag, kapitulerade jag och satte upp mitt tält…nånstans.

Väljer man Google maps (cykelläget), som ciceron, kan man råka ut för en del udda vägval. För det mesta väljer den asfalterade landsortsvägar, precis såna man vill ha, men fick också cykla några prövningars kilometrar på en superenslig skogsväg. Efter åtta rådjur, fyrtio kaniner, en älg och en snok senare var jag ute i “civilisationen” igen – och man vet att man lever varje sekund för man vill inte gärna krocka med nån best.

Känner man likgiltighet i vardagen så försvinner den sannolikt om man tar sin cykel ut i natten och bara drar. Det är så annorlunda och väldigt meditativt.

Vid blå pricken lär jag visst ha tillbringat natten

Min tältplats, ingen sjöutsikt men okej ändå, strax innan 03:00 var det läggdags

Vaknade vid niotiden, käkade en tomat, packade ihop och tog sikte på Sala. Min färd gick genom öppna slättlandskap och största delen gick fint utan större kraftansträngning. Efter att ha sträckcyklat den fem mil långa trapatsen, rätt fort, var jag rätt trött när jag kom fram. Kanske var det nattcyklingen som satt sina spår. Jag käkade en halvbra buffé och drack en Mariestad på en asiatisk restaurang i Salas centrum. Men en halvbra asiatbuffé och en Mariestad (vanligtvis rätt medioker öl) räcker för att nästan bli salig efter att ha cyklat fem mil på med endast en tomat som bränsle.

Kände att jag inte ville cykla mer denna dag så jag bokade tågbiljett till Rättvik. Kl 19:00 fanns en avgång för 140:- som jag slog till på.

Kollade runt i den lilla halvpittoreska staden, handlade lite och drack en latte, sen var jag så himla trött att jag somnade i den fina stadsparken på mitt liggunderlag under en ek som skyddade för en tillfällig skur, tills det var dags för avgång.

Nu sitter jag på Sala tågstation och ska snart, för att vara i Sverige, uppleva nåt alldeles speciellt. Jag ska nämligen ta med en fullstor cykel på ett SJ-tåg. Stort ögonblick och som jag längtat.

På ca 10 min har jag fått ihop mina grejor. Tält, liggunderlag…har jag strategiskt placerat ut i den ovadderade cykelväskan för att göra nytta som skydd.

Vid 21:00 lär jag vara framme i Rättvik och då också Siljan. Sen hoppas jag först hitta en sovplats och sen några storslagna cykelupplevelser.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mot Siljan

23:35 Måndag
Känner mig himla kontinental när jag just klivit ombord, med min packade Montague, på pendeltåget mot Bålsta. Och jag behöver inte ens fälla ihop den.

20140707-233553-84953239.jpg
I min lägenhet bor det till torsdag Airbnb-gäster, och jag kände att det enda rätta är att bara ge sig iväg. Ut från stan till Bålsta som är en värdig utgångspunkt. Lite tåg, lite cykel, får se när jag kommer fram, om jag kommer fram. Finns inga måsten, bara min hopfällbara cykel, jag och tre lediga dar. Tack för Weissbieren Demi, den gör mig tillräckligt stark att fixa en rejäl nattlig sträcka innan jag slår upp mitt tält. Månen hänger vit där uppe – och jag passar på att bjuda upp till dans med min fantastiska Mångås.
To be continued…
/DS