Cykling och kultur i Rouen

Cykling och kultur i Rouen

Hård och intensiv dag igår. Vaknade 04:15 för att ta flygbussen till Arlanda. När vi kom till Charles de gaulle väntade en två timmars resa med buss innan vi, vid tvåtiden, var framme i Rouen. Efter en dag med många kulturella intryck, konserter och konversationer somnade jag helt slut vid tolvtiden. En natts skön och välförtjänt djup sömn.

Hotellet vi bor på ligger mitt i den charmiga medeltidsstaden Rouen. Staden är bl.a. känd för att frankrikes nationalhelgon Jeanne D’e arc brändes på bål här.

 

Under förmiddagen var det äntligen läge för att packa upp cykeln. Precis som jag var övertygad om, var cykeln helt intakt efter flygresan.

Efter frukosten, som för övrigt precis som vanligt i Frankrike bestod av sockrade bakverk, bestämde vi oss för att göra stan. Mina kollegor till fots och jag alena på cykel. Härligt att äntligen få cykla.

Mysig stad Rouen. Trevligare cykling här än i Paris.

 

Det är nästan läskigt vad fort man lär sig att hitta i en ny stad när man cyklar; om man jämför med att gå menar jag. På nån timme har jag ganska bra koll på hur man lokaliserar sig tycker jag.

De här sköna lirarna är mina kollegor. Stannade till och tog en kaffe efter att ha utforskat stan med Brommen, under förmiddagen.

 

Anledningen till att vi är här är att vi ska observera och studera hur man organiserar ett sånt här stort kulturprojekt.

Det är en supertrevlig kulturfestival och vi har redan sett och hört många unga talanger. Men en sak som är mindre trevlig är att vi är beroende av någon som skjutsar runt på oss hela tiden. Alla events är nämligen utspridda över hela kommunen. Vi är såå bilberoende!

Franska konstnärer utövar kreativitet vid floden Seine.

 

När vi ska ta oss någonstans så måste vi ringa en arrangör som sedan ringer och kollar med nån av de festivalanställda chaufförerna om hen(första gången jag använder ordet) kan köra oss. Ganska omständigt! Enligt arrangörerna är det svårt och jobbigt att att sig runt med kollektivtrafik. Min gissning är att de knappt aldrig använt den.

För mig är det viktigt att kunna ta mig runt på ett ställe utan att vara beroende av nån som kör mig. Annars mår jag dåligt. Jättedåligt. Usch!

Under dagen har jag tagit saken i egna händer och kollat upp hur man tar sig, med cykel, till och från olika konserthallar och arenor. Nu har jag koll! Cykeln är med hela tiden och mina kollegor undrar om det finns nån diagnos som passar in på mig; en person som mår skit om han inte får ha med sig sin cykel.

Kanske ligger jag i riskzonen för en sån typ av diagnos. Det bjuder jag på isåfall. Som ikväll: ingen vet hur det blir med skjuts hem till hotellet efter ett genrep vi ska se. Men jag har cykel och jag kan lätt cykla hem när jag vill. Det är 5 km och cykelväg hela vägen.

Diagnos eller inte. Att alltid ha med sig en cykel är guld!

/DS

 

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Dagbok från en hopfällbar cykel och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.