De andra blev kvar

De andra blev kvar

Efter att diskussioner pågått huruvida jag är drabbad av en “måste-alltid-ha-med-mig-cykel” – diagnos eller inte så var det ändå jag som, utan att skratta, lämnade mina kollegor bakom mig igår kväll.

Skulle jag ha en diagnos??

 

Vi hade varit på konsertarenan i över sex timmar och pratat och intervjuat en massa fransmän om bl.a. organisation, ljud, ljus, regi och produktion.

Nu hade vi fått nog och ville tillbaka till hotellet. Tyvärr kunde ingen köra oss förrän efter kvällens genrep som skulle hålla på – länge.

Mina kollegor fick vänta på skjuts inne i den väldiga arenan

 

För mig var det bara att – med ett litet diskret leende – lämna den gigantiska arenan och mina kollegor bakom mig för att rulla de knappa fem kilometrarna hem. På mindre än en kvart var jag tillbaka.

Det var skönt att tappa upp ett bad i ett av europas längsta badkar och titta på det senaste avsnittet av 30 grader i februari på paddan, innan jag somnade vid tolvtiden.

Kan nästan ligga raklång i det här badkaret

 

Utsikt från mitt hotellrum

Idag ska jag fortsätta att utforska Rouen. Bl.a. kolla in platsen där Jeanne d’Arc brändes på bål. Fick även en cykelkarta av turistinformationen som jag säkert kommer få användning av.
Senare ikväll ska vi gå på konsert, men tills dess har jag några timmar i sadeln:)

 

/DS

 

 

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Dagbok från en hopfällbar cykel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.