Gränslöst ursinne

Gränslöst ursinne

Sedan igår natt har jag gått runt med en dålig känsla i kroppen. Den vill liksom inte släppa taget och jag vet inte hur länge den bestämt sig för att stanna.

Det hela började igår kväll när vi kom hem från midsommarfirande i Oskarshamnstrakten vid smålandskusten. Det är en annan historia, men tågförbindelserna söderut mot Kalmar o.s.v. är under all kritik. Det är dyrt att åka och tar mycket längre tid än vad som är rimligt för sträckan.

Denna gång fick vi låna bil av min föräldrar. Det var välkommet då vi redan om några dagar ska tillbaka för semesterfirande.

Nog kände jag till att om man anländer sent på kvällen, med bil, till Vasastan i Stockholm – där vi bor, kan det ta tid att hitta parkering. Det tog tid…

Mellan 0-6 i natt var det parkeringsförbud på, i stort sett, hela Norrtullsgatan. Gatan skulle tydligen sopas vid den tiden.

Tålmodigt gav jag mig ut i närliggande kvarter, på jakt efter en parkeringsplats. Efter en halvtimmes letande insåg jag att det var hopplöst. Alla bilar – som i vanliga fall – brukar stå parkerade på Norrtullsgatan, trängdes nu om p-platserna på gatorna intill. Jag kom för sent för att ha en chans att ens blanda mig i matchen om en.

Till jobbet i Solna är det fyra kilometer. Min idé blev att slänga vikcykeln i bagagen – parkera någonstans i trakten där jag jobbar och cykla hem. Med lite tur skulle jag vara hemma igen på dryga trettio minuter. Jag var trött efter att ha kört de sista 20 milen från Oskarshamn och ville sova.

Intill jobbet hittar jag en parkeringsplats med några lediga rutor. När jag lagt ungefär trettio spänn i automaten får jag syn på en liten skylt. Parkering är tidsbegränsad till 24 timmar, stod det. Min avsikt är ju att stå där hela veckan tills vi ska tillbaka till sommarstugan vid smålandskusten så jag svär till, sätter mig i bilen och fortsätter sökandet efter en p-plats som passar våra behov. Mitt tålamod är redan nu hårt prövat och ilskan börjar bubbla upp inom mig.

Jag kör och kör, tiden går …allt är upptaget. Efter ca 40 minuters irrande hittar jag till slut en ledig ruta där det inte står något om tidsbegränsning. Jag ska just till att parkera när jag upptäcker – fullt med splittrat glas utspritt precis där jag ska stå. Det är nära att jag inte bryr mig och ställer mig där ändå, men ångrar mig när jag tänker på hur dåligt jag skulle må om bilen skulle vara punkterad, när jag kommer tillbaka för att hämta den.

Dessbättre hittar jag ett annat ställe i närheten. Jag lägger i pengar eftersom det inte heller på denna automat står något om tidsbegränsad parkering. Fel. Efter att ha lagt i femtio spänn spottar maskinen ut en biljett utan att jag tryckt på biljettknappen. Med andra ord kunde jag lika gärna parkerat vid det första stället jag hittade. Alla parkeringsplatser verkar vara tidsbegränsade.

Nu får jag koncentrera mig på andningen för att det inte ska brista. Klockan är över ett. Jag bestämmer mig för att erkänna mig besegrad och acceptera en cykeltur till Solna, en gång varje dygn tills vi ska åka.

Jag öppnar bagagen, tar ur min Brompton, låser bilen, fäller upp och ska just cykla iväg, då det plötsligt rinner över totalt. Likt ett fyrverkeri slungar jag, totalt ocensurerat, ut vulgäriteter i Solnanatten. Jag förbannar bilkulturen, jag svär över privatbilismen i storstan, jag svär tills jag inte har några svordomar kvar att svära med. Då börjar jag att skrika istället – och den här gången riktar jag all min vrede mot min cykel, som faktiskt bär skuld till att jag för första gången på väldigt länge, helt tappat kontrollen.

Punka:(

På något sjukt sätt har den lyckats sätta sig själva i punkterat tillstånd, där den legat i bagagen under min desperata jakt på en parkeringsplats.

Jag tittar på klockan. Tunnelbanan har precis slutat gå.

Ilskan börjar sakta att rinna ur mig ändå. Kanske hjälpte utbrottet mig att vifta av mig en del av agressionerna. Jag kommer på att det finns ett par mackar längs vägen in till stan. Som en boxare som rest sig på nio, i sista ronden, tar jag min cykel och fortsätter hjältemodigt fightas vidare – till fots.

Under promenaden hem, i den kyliga juninatten tänker jag: “Varför utsätta sig för detta? Varför äger man bil i Stockholm? Man blir ju bara fattig och arg.”

Efter någon kilometer kommer jag fram till en mack. Den är stängd. Lufttrycksbehållarna är borttagna. Jag fortsätter. Och jag fortsätter tänka: “Varför utsätta sig …” Vid nästa mack finns det luft. Jag pumpar och cyklar iväg snabbt för att hinna hem innan däcket blir platt igen. Jag kommer till slut i säng 02:15.

Nytillkomna läsare av denna blogg skulle kunna uppfatta detta inlägg som ett propagerande för fler p-platser. Men inte. Tvärtom. I Stockholm går det 1,3 passagerare per resa med bil. Det är helt orimligt. Klart det blir brist på plats. I den moderna storstaden så tar man sig fram genom att åka kollektivt, gå eller cykla. De enda som använder bil är de som måste. Så bygg ut kollektivtrafik, järnvägar och cykelinfrastruktur så bilberoendet avtar!

Enligt radioprogrammet Klotet, kommer den vanligaste orsaken till att dö i förtid att vara just – luftföroreningar. Låt oss slippa detta!

I morgon ska jag upp svintidigt för att cykla till Solna och lägga i pengar för 24 timmars p-tid till…

/DS