Om att rensa ur, och om det lynniga habegäret

Rensa. Skicka vidare. Göra sig kvitt sitt överflöd. Varje lådcykellass som går till någon begagnatbutik som med öppna armar tar emot det, har blivit som någon slags rening för själen.

Det är som att de här grejorna man knappt visste man förfogade över, på nåt omedvetet sätt legat långt bak i skallen och gnagt.

Känslan av att trampa hem med en tom låda, medveten om att det där under flera år oanvända…man just gjort sig av med, kommer att användas igen, är bara så – skön. Det är nästan lite andligt.

Det bästa med att bo litet är just att man i längden inte kan samla på sig hur mycket som helst. Man måste helt enkelt förr- eller senare rensa ur – annars blir det kaos. Och när man kommer till skott och får iväg det onödiga, det är då välbefinnandet uppstår. Belöningen. Friden.

Jag vill här göra en liten ödmjuk reservation för att hela tillfredsställelsen kanske på nåt aningslöst sätt ändå till sist bara handlar om – konsumtionsbegär. Nu har jag tömt rejält, så nu kan jag också fylla på. Nu kan jag minsann unna mig…Ungefär.

Och ja, jag älskar prylar. Blir lycklig när jag har nåt nytt i sikte. Får liksom ett rus. Det har varit så sen jag sent in på kvällstimmarna, som liten lu (grabb på småländska), med lampan tänd nötte ut Båtnytt efter Båtnytt. Yep, då var det båtar som gällde.

Älskade att trigga igång habegäret som pulserade genom kroppen som något ganska barntillåtet, men oj så obotlig åtrå. Bestämde mig för att sätta en gräns för att en båt för över en miljon kanske skulle va oskäligt i relation till min framtida ekonomi, så jag exkluderade de båtmodeller i de högre priskategorierna i mitt fantiserande. Kan säga att på den tiden, hade jag inga som helst planer på att bli kulturarbetare.

Tur att man kom in på cyklar. Även om du tycker att femtontusen är dyrt för en lådcykel, kommer du ändå inte närheten av de summor du hade fått lägga ut på ditt intresse om du blivit sportbilsnörd. Du kanske får några fälgkapslar för motsvarande peng.

Därför kan vi cykelentusiaster skatta oss lyckliga – och vi funktionscyklister, som bytt billiv mot cykelliv, hade – om vi varit tvungna – kunnat betala ännu högre skatt. Men just nu behöver vi inte det – så vi kan lägga pengar på restaurangbesök, kvalitetsvin, fika, köpa sockerdricka och förkovra oss i kultur, istället.

Men, det jag skulle komma till, min poäng, är att jag genom mitt rensande och begränsande av onödiga grejor, nån gång ska bli nöjd och sluta googla efter prylar (cyklar, tillbehör, teknik, Apple…) som eggar och pockar för att väcka det så svårtyglade och förbannade…habegäret.

Tänk vad skönt, vilken härlig känsla, att bara känna: nu får det va bra. Jag har det jag vill ha, inga nya uppdateringar eller uppgradringar, det är nog nu. Jag är nöjd.

Och det är precis så jag resonerar. Efter min nästa iphone och ipad och min nästa Brompton och lite tillbehör till min touringcykel och kanske ett tv-spel och kanske bara lite annat också…Då, men inte förr, ska jag bara vara helt och fullkomligt nöjd med det jag har…och bara njuta.

/DS

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.