Enkel match att köra hem en 70 kilos golvslip med cykel

Det gamla slitna furugolvet i vardagsrummet var tvunget att slipas innan vi bygger rummet till Bella under mellandagarna.

Vi har verkligen skjutit på detta heldagsprojekt in i det sista. Inte för att jag någonsin tvivlat på att man kan få hem en golvslip på 70 kilo med en cykel och slippa hyra bil – utan mer för jag aldrig tidigare slipat ett golv. Har hört om mardömsscenarium då folk oavsiktligt stannat upp med den otympliga maskinen som resulterat i stora urgröpningar i golvet, omöjliga att få bort.

Men jag har ändå lite träbakgrund. Ett år på möbelsnickarlinjen på Vetlanda Gymnasieskola samt en snickrande både far och morfar, under mina uppväxtår. Inte så dåligt. Bara att gå på't.

På Rebacks Golv, strax intill Odenplan, kan man hyra en slipmaskin av en vänlig farbror som mer än gärna ger en tips om hur arbetet bör utföras och självklart också instruerar en om hur en slipmaskin fungerar.

Den tillmötesgående butiksinnehavaren hjälper till att lasta allt i lådan. Han blir mycket nyfiken på lådcykeln, ställer många frågor om den som jag så gärna svarar på.
 
Att hyra golvslip på Rebacks Golv är cykelkultur bestämmer jag mig för. Går mycket hellre till en sån här liten gemytlig butik, där jag i lugn och ro får personlig service och betalar nån hundring mer, än beger mig till nån storkedja som Bauhaus, där det inte ens finns en cykelparkering.
 
Det är bra stämning sliputhyraren och mig emellan. Vi byter några ord, snackar lite cykel, det är ganska trevligt – tills den hjälpsamme mannen helt plötsligt slänger ur sig något mycket burdust och förolämpande. De där förbjudna orden man aldrig får yppa till en fullblodscyklist:
 
“Du leder väl cykeln hem, du får inte cykla med den dyra maskinen.” Det är ungefär som att förbjuda en fågel att använda sin vingar. Mannen väntar på ett svar. Han tittar på mig och jag tror att också han känner att något aggressivt hastigt bubblar upp i min nysårade cykelsjäl. Sen blir jag alldeles kall. Man säger inte så. Det finns gränser. Men – jag bestämmer mig trots övertrampet för att vara stor och förlåta – det är ju faktiskt jul.
 
“Mmm”, får jag till sist ur mig. Han verkar nöja sig med mitt otydliga och dämpade svar. Han kan ju inte veta att en lådcykel mår som bäst med just svintung last i lådan – som till exempel golvslipmaskiner. Det är ju då den blir som mest stabil.
 
Golvsliparmannen önskar mig lycka till och går tillbaka in i butiken, jag leder cykeln en halvmeter och cyklar sen därifrån.
Den korta turen hem via Odenplan mot Norrtull är trygg och stabil. Det känns bra att visa upp sitt biloberoende för stressade julhandlare i stadsdelen.
Ända fram till hissen som vanligt och en ny fin skalp att blogga om; precis som med det två meter långa fönstret för en dryg vecka sen.

Julen har blivit något av en bilhögtid, då många vallfärdar ut till de heliga inomhuscentrumen för att fylla sina stora kombibagager med många “sådär nödvändiga” köp och glöm-grejor. Men bilden ovan talar sitt tydliga språk. Den visar på en saning som inte kan förnekas. Den säger nåt om cykelliv i juletid, och att det blivit dags för julens budskap att kompletteras:

Du kan minska ditt bilberoende. Eller bli kvitt det totalt. Ty cyklisterna, som varit de sista, skola snart bli de första. Det är dags för de samhällets bortprioriterade att trampa ut ur skuggan och träda fram i ljuset. Genom att leva fromt och cykla mycket, kan just du: få råd att jobba mindre, bidra till en renare luft, bli snyggare och få ett rikare liv. Så lyder det kompletterande julbudskapet.

Att slipa golv var rätt lätt förresten. Tog några timmar, men har man bara koll på hur man får upp slipvalsen från golvet, är det svårt att misslyckas. Tillbakatransporten var heller inga problem.

Den enda som var besviken efter att arbetet var utfört – var Bella. Hon trodde att golvslipen var en gräsklippare och att golvet skulle bli grönt efteråt – och så blev det ju tyvärr inte. Barn tänker konstigt ibland.

 

/DS