Gränslöst illvett över bilar på cykelbanor

Har i skrivande stund just slagit mig ner på muren, vid Katarinagatan, strax intill en BMW som står parkerad över den lilla beskärda del som vi, som uppskattar att ta sig fram med muskelkraft, blivit tilldelade.

Här sitter jag och lurpassar medan jag bloggar på min platta.

Den skyldiga syns inte till men jag kommer att vänta här tills han (han till 99% chans) är tillbaka. Ibland får man lov att släppa fram surgubben i sig. Det är tredje bilen som valt att kraftigt begränsa mitt redan så snålt tilltagna körfält bara den senaste halvtimman.

De två andra lät jag löpa, men den här sista ska få hela mitt ihopsamlade ursinne över sig. Det hjälper inte att just han varit så vänlig att lämna nästan 10 cm, av cykelbanan, helt fri.

Den ena, av de andra två, som denna vackra dag snyltat på cyklisternas så få och ynkliga jaktmarker, var en taxichaufför som ställt sig tvärs över cykelbanan för att lasta ur nånting på Sveavägen.

Den andra, en silvrig Opel, täckte hela cykelvägen – plus 30% till.

Borde rytit i till de andra två också – så hade alla tre, mer rättvist, fått sin beskärda del av hela mitt kokande illvett.

Men nu är det som det är. Föraren till BMWn kommer få ta alltihop.

Jag förväntar mig att en medelålders vattenkammad kostymnisse med spelad pondus och taskig attityd, när som helst ska dyka upp. Han kommer att försvara sig med hull och hår och nonchalant avfärda det jag har att säga – men jag kommer vara hård. Inte vika ner mig.

För så brutalt hänsynslösa män måste få veta var gränsen går. Det är dags att räta på sig och göra sig hörd – inte bara ropa nåt och cykla vidare, som jag hittills ofta nöjt mig med.

Förr var det ännu värre, då sa jag inte ens till. Rundade bara bilen med cykeln och fortsatte – även om ogärningsmannen fanns där och jag flera gånger haft öppet mål för att sätta dem på plats.

Sen märker man att historien upprepar sig – ofta.

Det blir ohållbart att hålla irritationen stången och man börjar i förbifarten successivt höja rösten gång för gång tills det går så långt att det slår slint och man bokstavligt bara vrålar ut sin ilska.

Inte så konstruktivt kanske – dags att ändra på det nu. Ska vara sträng men rättvis. Få honom att förstå.

För det är så lågt. De har så mycket plats och vi så lite. Men inte ens den lilla pluttiga infrastruktur, cyklisterna fått att hålla till godo med, kan de lämna ifred.

Precis som för att markera för oss – som tar oss fram enbart av ren muskelkraft – att vi lever på nåder i de motorburnas herravälde.

Tar en sipp ur min hämtkaffe. Solen lyser på nåt ironiskt sätt rakt upp i mitt tvärsura anlete, bländar mig. Det ger den skyldige en mikroskopisk chans att komma undan.

Bilar kör förbi, en person i varje bil. Så klagar man på att det är trångt i stan, att det inte finns nån plats för bostäder – eller för bredare cykelbanor, utbyggd kollektivtrafik etc.

Cafègäster sitter på sommarhalvåret ihopträngda på trottoarer. Varför? Kan det bero på att staden i huvudsak är planerad för billiv – inte folkliv?

Storslagna parkeringshus ska till för att ta hand om alla soloförare som ska parkera sina bilar.

För 800:- i månaden får du fri tillgång till parkeringsrutor mitt i stan, lika stora som en mindre studentlägenhet. Alla är med och delar på subventionen – även de billösa.

Känns konstigt att sitta här och vänta på nån man bestämt sig för att skälla ut. Tror aldrig jag gjort det tidigare. Gäller att konservera den bubblande ilskan, utan den kan man ju inte skälla ut nån menar jag, handlingskraften och modet som krävs springer lätt och gömmer sig.

Nu…

Ca 5 min

Det här nog något av det märkligaste jag varit med om. Man har fantiserat och skapat sig massa föreställningar, målat upp något slags osympatiskt monster och så är människan som kommer…en liten späd kvinna, förmodligen med indiskt ursprung. Hennes ålder är näst intill oidentifierbar – nånstan mellan 22 och 45. Jag blir helt ställd. Går fram till henne, hon uppmärksammar mig, väntar på att jag ska säga nåt…får inte fram ett ord. Står bara mållös och stirrar på den lilla harmlösa personen, så långt från den jag från början föreställt mig.

– Ursäkta men du har parkerat på cykelbanan, får jag till slut ur mig med ett blygt och lite ursäktande leende på läpparna. Ilskan helt borta nu.

– Oj jag mej ursäkta så mycket, inte jag veta alla regler, förlåt, förlåt, svarar hon med ett brett leende som nästan omsluter hela hennes lilla ansikte.

– Det lugnt, svarar jag.

Trots att hon begått ett av de vardagstrafikregelbrott som upprör mig mest blir jag inte strängare än såhär denna dag. Den går helt enkelt inte.

– Ska inte göra igen lovar jag dig mycket, är det sista hon säger innan hon sätter sig i sin stora BMW och kör iväg.

Svårt att behandla alla lika. Ändå nöjd över att inte bara struntat i det hela och cyklat förbi. Finns ofta nåt att lära av att “bryta mönstret – i det här fallet att en liten indisk kvinna kan vara väldigt, väldigt avväpnande.

/DS

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.