Om drogen Turf och om snedfördelningen i stans infrastruktur

Ska just till att erövra Eldshzone strax bakom Wennergren center från Varginnan när telefonen plingar till.

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som “cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

image

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.