En himla resa

När jag tidigt vaknade i lördags så såg jag fram emot att, i vanlig ordning, ta tåget till Mjölby och cykla de två sista milen till Vadstena, för att lagom hinna till repetitionen på teatern klockan elva.

Den här gången fanns inga alternativ. Om jag skulle klara av att ta mig dit i tid, utan att behöva åka under fredagskvällen istället och tvingas bo på hotell och det ena med det tredje, så fanns bara ett alternativ: Tåg och cykel.

Det utmärkta multimodala resealternativet.

Det goda morgonhumöret fick sig en törn när min, i vanliga fall så trevliga granne, kallade min Brompton för rullstol när jag mötte henne i förbifarten i trapphuset.

Vissa ser inte, när den befinner sig i sitt hopfällbara tillstånd, att det är en cykel och associerar då, mycket märkligt, till en rullstol.

Grannen ska få styrk nån gång för det där.

Under helgen har de behövt laga och lappa på de gamla spåren mellan Stockholm och Södertälje, så det var buss som gällde på sträckan.

När jag väl sitter på tåget bläddrar jag lite i tidningen Kupé. Inte för att jag, i det här inlägget, tänkt att börja skälla på SJ, men de ska banne mig inte hävda att de älskar cyklar utan att det går obemärkt förbi:

SJ har så många gånger, och i oräkneliga situationer, visat att de med alla medel skyr cykel-och-tåg-konceptet.

Nu försöker de framställa sig själva som ett cykelvänligt företag bara för att de är involverade i nåt slags lånecykelpilotprojekt.

Är inte på nåt sätt emot lånecyklar. Tvärtom. Men att kunna ta med sin egen cykel på tåget, öppnar upp för så mycket större möjligheter och kräver inga lånecykelstationer på rätt ställen. Nåt SJ borde tillåtit för längesen, om man nu anser sig vara så cykelvänliga.

Billigt och dåligt försök SJ. Ni är härmed genomskådade.

När jag väl kom fram till Mjölby och började trampa, denna soliga septemberförmiddag, vittnade vindkraftverkens propellrar om att jag skulle få ganska så tuffa två mil fram till slutdestinationen.

Och inte blev det bättre av att några hundra motorcyklar blåste förbi mig när jag stred i motvinden som bäst.

Vet inte vad som är så provocerande med en anspråkslös halvfet småländsk kille på en vikcykel, men det är uppenbart att inte MC-männen inte är så värst förtjusta i mig.

Det har hänt förr och nu hände det igen. De gasar på extra, kör nära, spänner sig och gör apljud, när de kör förbi. Det är uppenbart att det är något de vill kommunicera. Vad det är vet jag tyvärr inte. Än.

Igår tog jag bussen hela vägen tillbaka till Stockholm för att slippa avbrottet mellan Södertälje och Stockholm.

Tycker verkligen att tåg är mycket bättre men buss funkar också. Var lite skraj att min Brompton skulle slänga runt i bagageutrymmet men ser man bara till att man stabiliserar upp med väskor vid sidorna, så känns det rätt tryggt.

MIn Brommie med överdrag i mitten.

/DS

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.