Ibland får man passa sig i kampen om rätten till sina marker

Var på väg hem från jobbet. Hade lite bråttom till dagishämtningen, vilket var tur och skulle några minuter senare visa sig bli min räddning.

Lite längre fram på ser jag en storflådig BMW blockera varenda centimeter av cykelbanan – och lite till. Blir irriterad på att ett par cyklister framför mig finner sig i det och bara cyklar förbi, och därmed okejar att cykelbanan används till parkeringsplats när, hur, och av vad och vem som helst.

Sen ett par år tillbaka är jag en sån som, om nu syndaren är på plats, stannar till för att, så pedagogiskt jag kan, förklara för dem som inte förstått problematiken med att blockera ett annat trafikslags körfält.

Och denna gången var inget undantag för att åtminstone göra en markering om att det här inte var okej. Jag glider förbi till vänster om bilen och ser att det finns ogärningsmän på plats, en hel bunt, dessutom har de öppnat upp både bak och framrutan så det är med andra ord fritt fram att leverera sitt budskap.

Men i samma stund jag får impulsen att säga vad jag kommit för att säga får jag en riktigt dålig känsla. Utan att gå in på några närmare beskrivningar kan jag säga att männen i bilen såg “rätt” välpumpade ut, ungefär samma stil som karaktären Mrado i filmerna Snabba cash – inga killar man leker med helt enkelt.

Men det är redan försent. Impulsen att säga det jag kom för att säga är redan så långt på väg att den är ostoppbar. Så det kommer helt enkelt ut, alldeles för snabbt för att minsta försök till en mer situationsanpassad och välavvägd version hinner fram i tid: “Det här är faktiskt ingen parkeringsplats”, ropar jag bestämt samtidigt som jag sakta cyklar förbi.

Det här kommer utan tvekan att leda till konsekvenser tänker jag samtidigt som nån av dem börjar skrika, eller inte skrika, mer growla, som en besatt death metal-sångare: “Din jävla idiot! din jävla idiot! din jävla idiot…”, om och om igen som om han fått spel – ett nästan helt obeskrivbart illvettstillstånd.

Jag upptäcker att det står en annan bil strax framför BMWn, tror det var en Mercedes och det råder ingen tvekan om att de båda bilarna är en del av samma sällskap, men den här föraren har haft vänligheten att bara parkera över halva cykelbanan. Vad sämre är, han står utanför bilen och verkar ha snappat upp situationen, tror säkert att jag fällt en spydig kommentar till hans polare eller nåt. Han ser helt ursinnig, hämndlysten och urfarlig ut.

Ett par sekunder efter att jag passerat honom börjar han sätta fart. Han springer efter mig för att hugga tag i min nymonterade thulepakethållare och dra omkull mig. Herregud, han har bestämt sig för att plocka mig, tänker jag och lägger i en högre växel och trycker till för allt vad jag är värd. Han vrålar högt men har inte en chans att hinna ikapp mig. Mina lådcykelbenmuskler har växt sig alltför stora genom åren och avståndet blir snabbt ointagligt. “Din jävla idiot” hörs fortfarande repetitivt svagt i bakgrunden.

Jag saktar ner och vänder mig om. Den arge mannen har gett upp jakten men visar tecken på att han vill att jag skall komma tillbaka. Då han inte direkt ger intrycket av att han lugnt och sansat vill prata om det som hänt på ett konstruktivt sätt så slår jag ut med armarna, försöker med kroppsspråk visa att jag anser reaktionen, från deras sida, är totalt orimlig i förhållande till vad jag sagt och gjort. Jag är rädd att de ska börja följa efter mig med sina stora farliga bilar så jag börjar pinna på så fort jag bara kan och vänder mig inte om igen.

Ibland händer det att man utbyter ett par mindre trevliga ord med en och annan taxichaufför som ställt sig på cykelbanor. Det brukar kännas okej. Lite käftande bara. Det här var nåt helt annat. Hade jag inte haft bråttom kanske jag hade gått av cykeln, vilket jag inte sällan gör, för att säga min mening. Med facit i hand är jag glad att jag inte gjorde det. Vill knappt tänka på vad som hade kunnat hända.

Men vad säger man? Det är fortfarande inte okej att använda cykelbanor som parkeringsplatser.

/DS

 

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.