Dagbok från en vikcykel – Yes bloggen funkar igen

Och så verkar de tekniska problemen vara lösta…

Torsdag 17/7 17:40 På ett café

Det har varit intensivturism på högsta nivå. Skaffade nytt Airbnb-boende igår. Fick tag på en engelsk skådespelerska och antikvitetsknappsboks-författare som har ett ställe precis intill Saint Stephens church. Efter en guidad stadsvandring på tre timmar checkade jag in. Sylvia var en intressant människa med alldeles för mycket utsprudlande energi för att det ska kunna anses vara hälsosamt. En överkreativ själ som gör allt på en gång och lägger sig inte för att sova förrän hon bokstavligt faller ihop. Hon hade gett ut en bok om små antika knappar, gjort voiceovers, målat, jobbat med teater, regisserat, ihärdigt drivit sitt mikroentreprenörskap genom airbnb och var uppe i hela 117 positiva omdömen.

Efter en pratstund lämnade hon mig helt molalena i den enorma lägenheten.

Jag hade tänkt mig lite mer socialiserande, det behöver en ensamresenär ibland, så jag for till de gamla judiska kvarteren med sitt rika folkliv och bohemiska karaktär. Det var trashigt och coolt – men inte riktigt vad jag var ute efter. Så jag gjorde det jag gör bäst. Cyklar. Upptäcker.

Efter ett tag skrek magen efter hummus, så jag drog till Budapest Hummus Bar och fyllde mig än en gång med kletet. Sen fortsatte jag mot Parlamentet. Det är världens längsta parlament och påminner starkt om Londons. Fantastisk, på kvällen läckert upplyst, skapelse. Kanske det fetaste i arkitekturväg jag någonsin skådat.

Över och runt kupolen i mitten blåste stora pappersbitar omkring som liksom – levde. När jag kom närmare såg jag att det var vita fåglar och inte pappersbitar. Fiskmåsar – men helt knäpptysta. Jag frågade en kvinna, som satt på en bänk och fotade, vad det var för slags knäpptysta och konstiga fiskmåsar som flög omkring sådär. Hon sa att det var duvor och inte måsar. Det såg väldigt spoky ut så jag stannade ett tag innan jag åkte hem och la mig.

Dagen efter besökte jag först House of terror, intressant om Nazi och Kommunistförtrycket beläget på samma plats som ett före detta fängelse som båda sidor använt sig av för att plåga “utlöpare”.

Sen cyklade jag vidare mot den mest hipstertrashiga pub jag någonsin besökt: Szimpla Kert.

Måste vara planetens trashigaste krog, starkt präglad av cykelkulturen

I stans största och välkända saluhall kunde man köpa gristrynen för bara 10? kronor styck. Men är inte säker på att jag slagit till även om jag varit köttätare. Kanske för att isåfall sätta på styret och skräma ungar med – men aldrig för att spisa.

Tio spänn styck

Cykelinfrastrukturen då? Det tydligaste tecknet på civilisationsgraden av en stad. Var rätt skraj när jag tog mina första tramptag på den mest trafikerade gatan Kerepesi strax efter ankomst. Inte minsta lilla cykelfält och jag kände mig som nån slags utböling vilse i fiendeland.

Enligt Copenhagenized Index har Budapest avancerat från plats 55 till plats 13 på bara ett år. Och det tog ett tag innan jag greppade detta; men förutom den där hemska gatan som skär igenom stan i riktning mot Kedjebron (och några liknande), så är Budapest ganska cykelvänligt. Sen såg jag skyltar som tydligt visade att man var ämnad dela körfält med bussar taxibilar. De sista man vill dela körfält med är budapests bussar och taxibilar, men det funkade faktiskt bättre än förväntat.

På de mindre gatorna finns en väl utbyggd cykelinfrastruktur. Enligt guiden i en stadsvandring jag deltog i, är Budapest den stad inom EU som utvecklar sig snabbast på cykelfronten, vilket hon, med rätta, sa med ett stolt leende på läpparna.

Det här är bra!

Och avancerade lånecyklar finns också

Budapest som cykelstad går från bitvis lysande (mindre trafikerade vägar) till en ganska otrevlig cykelupplevelse (större flerfiliga motorvägsliknande gator). Tricket är förstås att hålla sig till de mindre gatorna, vilket man lär sig fort då man får koll på vägnätets enkla struktur efter bara nån dag.

Vid åttatiden tog jag sen farväl av staden, som jag gärna snart kommer tillbaka till, och satte mig på ett riktigt skruttigt nattåg som skulle ta mig, via Bratislava och Prag, till Berlin. Hann dock få i mig en Langos innan jag drog. En slags superflottfluffig pizza med inget eller lite allt möjligt på. Väldigt ungerskt.

Från Berlin planerade jag att, för en gångs skull, stanna till i Hamburg.

/DS

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Dagbok från en hopfällbar cykel och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.