Efter över fem år som vikcyklist börjar folk plötsligt dryga sig

Något väldigt märkligt hände för ett par veckor sedan.

Jag skulle på jämställdhetsföreläsning, den ägde rum i Hammarby sjöstads kulturskolas konsertsal.

Min Brompton ställde jag ifrån mig slickad mot väggen på ett trappsteg i den dryga metern breda gradängtrappan. Och så har jag vid ett flertal tillfällen ställt den, bredvid min plats, både på biografer, teatrar och i liknande sammanhang lite då och då under mina fem och ett halvt år som bromptonägare.

Och aldrig, aldrig någonsin har någon yppat så mycket som en suck eller annat surhetsläte över den sortens placering.

Men denna gång kom en funktionär och sa till mig att det, pga brandsäkerhet, inte var en så värst lämplig cykelparkeringsplats – trots sin ultraportabilitet och att den gjorde anspråk på maximalt 10% av trappans bredd.

Någon busschaufför, konduktör, medresenär, biografmästare, surtant, surgubbe, bagare, krögare, tunnelbaneman eller annan har i motsvarande situation sagt så mycket som ett ifrågasättande ord om cykelns närvaro – men denna gång fick jag skamset gå ut och ställa den i foajen.

Ett undantag, något som händer en gång vart femte år. Trodde jag.

Men nej, för i veckan har det hänt ännu en gång.

De tror jag inte lyssnar, att jag inte snappar upp ett och annat. Men när cyklistförtryckarna börjar snacka så hör och ser jag ALLT.

Kollegor har plötsligt, efter fyra år, börjat ifrågasätta min mycket naturliga vikcykelplats bredvid soffan i personalrummet.

De vill ta upp saken på nästa personalmöte viskar de; att cykeln gör anspråk på aningens mer utrymme än vad som känns okej.

Och jag välkomnar det och hoppas de står rakryggade när det väl bränner till.

För samma människor klagar över höjda p-avgifter.

Det kostar nämligen sammanlagt nån tjuga mer sedan terminsstart, att göra anspråk på en yta motsvarande en studentlägenhet utanför kulturskolan.

Jag visar kärleksfullt, utan att verbalt moralisera en gnutta, en lösning på deras humörsbeprövande och kostsamma bilberoende mitt framför näsan på dem; men istället för att säga tack vill de få bort själva verktyget – instrumentet – som möjliggör själva frälsningen.

Den blir istället ett hot, något som står och stör under intagandet av litervis med automatkaffe samt oekologiska kakor främställda av transfetter, färgämnen och syntet.

Därför ska den bort. För att den representerar en för vissa obekväm sanning.

Men är det inte så att bara sanningen, och inget annat, kan göra en fri?

Det ska jag högtidligt förklara på kommande personalmöte följt av en trumpetfanfar.

Cykeln flyttar jag inte på.

/DS

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.