Om Moskva, plastpåsbröd och vikcyklar

Har haft en kvinna från Moska, Nadya, som Airbnb-gäst här natten mot söndagen.

Jag brukar bjuda på färska frukostfrallor från bageriet över gatan – men det är stängt på söndagar, så det kändes sådär att servera plastpåsbröd istället.

Ska erkänna att konversationen inte flöt på som ett rinnande vatten heller. Inte på något sätt otrevlig stämning men…inga överflödsord om man säger så. Kanske hade hon höga oinfriade frukostförväntningar och var lite irriterad.

Jag är angelägen om att även i fortsättningen få fina recensioner av mina gäster, så jag gjorde mitt bästa för att kompensera med marmelad, finprästost och även uppmuntra henne att rosta de halvtorra plastpåsbrödskivorna – de blir nämligen helt okej då.

Jag ställde också fram yogurt, flingor, stekt ägg och tände det tredje ljuset i advent för att bidra till en, plastpåsbrödet till trots, så trevlig morgonstund som möjligt.

Men är det något jag lärt, under min tid som Airbnb-värd, så är det hur markant frukostvanorna skiljer sig åt bland olika nationaliteter. Portugiser nöjer sig med en halv brödskiva och en minikopp med starkkaffe, holländarna vill äta ett halvt kilo bröd och tre liter youghurt, när engelsmän varit här får man alltid köpa ny marmelad, kineser har med egna nudlar och andra nöjer sig med blott en kopp te.

Men Nadya utmärkte sig på det sättet att hon bara ville äta torrt bröd naturellt, utan ens smör som pålägg. Det var allt hon ville ha. Synen av detta fick mig, efter mina ansträngningar, att känna mig aningens melankolisk. Det hela kändes väldigt…ryskt.

När hon under intagandet av det halvtorra plastpåsbrödet berättade stolt att Moskva har två timmar längre dagsljus än Sthlm den här tiden på året, blev mitt hjärta ännu tyngre. Har Moskva ljusare vintrar än Sthlm? Gråa Moskva!? Varför bor jag då kvar här?

Innan Nadya skulle gå fick hon syn på min Brompton i hallen. Då sken hon plötsligt upp och berättade att även hon är en entusiastisk vikcyklist.

Mitt melankoliska tillstånd var hastigt som bortblåst.

Hon berättade att hon ägde en väldigt bra modell, Tern; som påminner om Dahon en hel del.

Anledningen för henne att ha en hopfällbar cykel, var inte främst för multimodala resekombinationer med tåg och andra färdmedel – utan främst för att ha möjligheten att enkelt ta den med in i hemmet och på jobbet. I Moskva, berättande hon, är det inte så smart att lämna en cykel ute ens under kortare tid, pga stöldrisk.

Stelheten, mellan oss, var som puts väck. Cykelintresset förbrödrar och bygger broar ändå till Moskva. Man behöver inte ens nämna något om de situationer en hopfällbar cykel är fantastisk att ha till hands, det är underförstått, något man liksom plöstligt har gemensamt.

Kort efter hon checkat ut skickade hon en vänförfrågan på FB.

Att äga en hopfällbar är lite som att ha hund. Man liksom kommer i kontakt med folk som vill komma fram och “klappa”.

/DS

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.