Loppislördag och folk trängs som i en bisvärm längs trottoarerna kantade av parkerade bilar som till 94% står oanvända

Förra helgen var det loppis längs en rejäl bit av Norrtullsgatan.

Stockholm börjar får något av en marknadskultur med orkestrar, körer (ibland) och foodtrucks som förgyller tillställningen på olika loppisarrangemang runt om i stan. Förhoppningsvis utvecklas motsvarande idé (food/coffe-bikes) fast med olika former av lastcyklar inom kort, det vore ju förstås ännu trevligare.

Det som slog mig när jag promenerade längs trottoarerna, kantade med gamla dvd:er, böcker, kläder, antikviteter och skolbarnsgjorda muffins, tillsammans med min dotter i lördags, var hur sjuk hela situationen egentligen var.

Människor trängs som i en tillbakapressad bisvärm. Kommer det en förälder med något så åbäkigt som en barnvagn gör sig personen i fråga ytterst impopulär. Folk får vända och lirka på sig för att ta sig fram genom massorna i promenadstaden Stockholm till den grad att man under de överliggande lagren av småtrevlighetssorl kan höra (om man lyssnar noga): fasen, skit och jävlar. Nån försöker ha en konversation med en försäljare samtidigt som hen håller sig fast i en vägmärksstolpe för att inte dras med i det framlunkande vimmlet.

I ett flygplansperspektiv måste det se oerhört korkat ut. Längs trottoarerna står det packat med parkerade bilar som just bara står där och inget annat gör än att ta plats – de 94% av tiden de inte används. Det skulle bli tydligt att staden, till stor del, är gjord mer för maskiner än människor (även för bilstadsförespråkaren) om man från ovan såg hur det stökades, trängdes och bökades på trottoarerna denna loppislördag.

Jag slog mig ner och följde en livedebatt med politiker som intresserar sig för cykling på Cyklistens Dagar i Kungsträdgården för ett par veckor sedan. När det öppnades upp för åhörarspörsmål frågade jag varför det ska ta så himla lång tid att få till en förändring? trots att man har pratat, från i stort sett alla politiska läger, om att man ska satsa på både promenadstad och breda sammanhållande cykelbanor i en himla massa år nu.

Även om man ser ett och annat tillskott på cykelparkeringar här och där känns det tyvärr som att ingen riktig märkbar förändring kommer att ske inom de närmsta tjugo åren (undantag Pilotplats cykel).

Varför ska det behöva ta sån tid?!

Det var många som ville svara men alla trasslade in sig i sina egna resonemang och det enda jag med säkerhet kunde uttolka var ungefär att: “det tar lång tid, det bara är så, det är en naturlag inom politiken som ingen eller inget kan ändra på.”

Men när Hjalmar Mehr mejade ner, det då så pittoreska och människovänliga Stockholm City på 50, 60 och 70-talen, för att istället bygga fläskiga bilvägar, parkeringshus och groteska kontorsbyggnader, då fanns politisk handlingskraft och man gjorde superradikala (största i europa) förändringar på rekordtid – mycket på grund av att alla skulle kunna åka bil in i stadskärnan och parkera den där.

Eller när man byggde miljonprogrammet – en miljon bostäder på tio år. Då fanns förmågan att förändra och politikerna stod inte bara (som idag) passivt gloendes med händerna i byxfickorna smygtaffsandes på sin lur för att kunna känna de eggande vibrationerna av responsen på sitt senaste tweet.

Även om det blev galet (både bilstad och människoförvaringskomplex) fanns viljan att radikalt förändra samhället och staden snabbt, inte i en avlägsen framtid.

Idag vet vi att den amerikanska bilstadsmodellen (som tyvärr helt ofattbart fortfarande legat till grund för nybyggda stadsdelar) är ohållbar. Städerna blir smutsiga, fula, groteska, miljövidriga, köpstadsfrämjande, småhandelsutdrivande och till slut obeboliga helveteshålor, om man följer den.

Att dagens politiska spelregler gör det omöjligt att på kortare tid göra om och göra rätt är något jag bara vägrar köpa. En mer trovärdig förklaringsmodell är att man vet att man MÅSTE men VÅGAR INTE.

/DS

 

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.