Becksvart på cykeltur genom landsbygden, då tar batteriet slut i mitt framlyse

Måste berätta fortsättningen. Det som har hänt sedan mitt förra inlägg om mina kollegors många försök att hämta mig med bil i Mjölby, trots att jag inte ville…

Tåget ankom 16:14 till Mjölby. Jag fällde ut min cykel och var på väg någon minut efter jag stigit av tåget. Jag tog mig ut mot de nästan trafikfria landsbygdsvägar som leder mot Vadstena. Efter ungefär 7 km till får jag ett till sms av min kollega:

“Nu är jag i närheten av Mjölby, ska jag hämta dig eller är du en cykeltaliban?”.

Jag spelar in ett ljudsms:

“Nej, jag njuter just nu, att ta mig fram av egen kraft och blicka ut över landskapen i den behagligt svala novemberkvällen, du borde prova.” skickar jag tillbaka.

Hur tydlig ska man behöva vara?

Sedan skulle det dock visa sig att jag skulle få ångra att jag tackade nej till skjuts.

För när jag kommit ungefär halvvägs blir det totalt becksvart. Det finns inga gatlyktor så långt ögat kan nå. Och då lägger mitt framlyse av. Batteriet är slut.

Jag inser att det inte är så lyckat att inte synas i mörkret och riktigt farligt. För även om det är glest mellan bilarna så kommer det en och annan lite då och då, måste ju se vägen i mörkret också.

Jag löser det genom att sätta min iphone med hjälp av ett specialdesignat gummiband (finnmount) på styret.

Men efter ytterligare någon kilometer börjar det regna rejält. Telefonen kommer att gå sönder om jag utsätter den för fukt. Men jag kan bara inte cykla utan lyse. Det vore att utsätta sig för alltför stora risker.

Jag stannar upp, parkerar cykeln, lossar telefonen från styret. Jag ska ringa Roland. Be om ursäkt och be om skjuts. Usch.

“Nej, jag kan inte, de andra aktörerna kommer stå där och skratta när jag kommer till teatern med bil och svansen mellan bena, det vill jag inte ge dem” tänker jag.

Så jag forsätter cykla.

Jag håller för ena handen på telefonen för att skydda från vatten. Får koncentrera mig för att hålla mig på vägbanan som jag knappt ser kanterna av. Det spöregnar och jag håller på att bli dyngsur. Jag har regnställ med mig men vill bara komma fram, så jag fortsätter utan. 7 km kvar.

Och jag klarar det. Kommer fram i rimlig tid. Blöt men stolt.

De andra utbrister: “Du är ganska onormal” när jag kommer fram och möter dem.

Jag fundrar på vad det är man vill bevisa när man till varje pris ska envisas med att cykla.

Det kommer jag att komma på. Snart.

/DS

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat. Bokmärk permalänken.