Låt staden bjussa på cykeldubbdäck till alla som vill ha

Vi hade lite samkväm hos mig nån vecka före jul. Julmys helt enkelt. Tillsammans med människor med extremt eller jätte stort intresse av att trampa sig fram, och således också att få andra att göra detsamma.

vintercykling

Hur ska man öka antalet cyklister under vinterhalvåret? blev kvällens stora spörsmål.

Även om vi som cyklar på alla slags underlag blir fler och fler, är det onödigt många som inte förstår att klassa cykeln som ett året-runt-fordon. Tyvärr.

Och fina förslag kom såklart upp. Ofta rörande förbättringar av underhåll på diverse cykelinfrastruktur vintertid.

Även om jag nu cyklar varje dag på min utmärkta allväderscykel Pelago Hanko, så har jag såklart inte alltid varit vintercyklist. Om sanningen ska fram blev jag inte frälst förrän så sent som vintern 2012.

Varför så sent?

Jag trodde helt enkelt inte på cykeldubbdäckets kapacitet. Insåg inte vilken skillnad det kunde det kunde bidra till. Vandrade i ovetskap och tvivel i så sorgligt, och så onödigt, många år.

Istället för att upprepa mig och redogöra vittnesmål om något som jag har redan vittnat om här på bloggen klistrar jag in ett avsnitt från min text: Tack vare mina dubbdäck.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Det var så det gick till.

Jag behövde helt enkelt bara prova. Och hade jag inte gjort det hade jag fortfarande åkt kollektivt till jobbet under sisådär 3-5 månader.

Därför är jag övertygad om att det mest effektiva, för att öka antalet vintercyklister, är att få så många som möjligt att prova cykla med dubbdäck.

Hur ska det gå till?

Jo. Kommunalt friskvårdsbidrag kan man få. Ofta relativt mycket pengar som bland annat gör det möjligt att cykla – inomhus (spinning). Men några ekonomiska incitament för att cykla på riktigt är det ont om.

För varje individ som börjar cykla finns ett mångbottnat mervärde. Både för samhället i stort och för den enskilde. Det handlar om hälsoeffekter, miljöeffekter, yteffektivitet samt att det lämnar plats över i kollektivtrafiken till folk som verkligen behöver den. Det vet vi nu.

Vore det inte då ett synnerligen begåvat intiativ att låta kommunen bjussa på ett par cykeldubbdäck till alla som vill ha?

Tänk vilken oerhört välsmakande reform.

Då skulle många fler åtminstone testa vintercykling, och jag är övertygad om att antalet åretruntcyklister skulle växa dramatiskt.

För att möta vinterunderlaget med dubbdäck är inget annat än ren och skär magi.

Det är bara att smaka och se.

/DS

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.