Han utstrålar salighet i hela sitt väsen när han får syn på en traktor – varför?

Tänker skriva om nåt som jag tänkt på en hel del, i många år. Det är så svårt att förstå. Ett stort och komplicerat ämne som skulle behöva massor av forskning och mängder av studier av väldigt smarta människor för att ens bli lite klok på.

Vad jag vet finns inget brett vetenskapligt underlag. Det är en gåta för det är något så konstigt och så fascinerande på en och samma gång. Nu tar jag i men jag menar att det vilar en outforskad mystik över det hela. Kanske är det för svårbegripligt för att riktigt ta sig an helt enkelt.

Jag är ingen forskare och ingen supersmart väldigt akademisk människa men besitter en så kallad empirisk kompetens för att åtminstone gräva lite djupare.

Jag har varit där själv. Och jag har vänt.

Min nyfikenhet tog skruv igen när min dotter Bella visade mig ett foto på sitt 2 år gamla halvsyskon Jack Morris (på Bellas mammas sida, vi är separerade) ganska nyligen.

På bilden fullkomligt strålar Jack Morris av genuin förundran. En blick så ren och salig som om han just sett en kärlekens ängel och fyllts upp till toppen, av sin lilla kropp, med himmelsk eufori i överflöd.

”Vad är det han ser som får honom att känna så där”, frågar jag Bella.

”Han fick syn på en traktor”, svarar hon kort som att det vore den naturligaste saken i världen.

Känner du saligheten?

Och det är naturligt, för henne, eftersom Jack Morris alltid får den där religiösa blicken så fort han ser en traktor. Det spelar ingen roll hur mycket han än gråter, är arg, tjurig, hungrig eller har brummat ner sig, får han syn på en traktor förbyts alla känslor blixtsnabbt, hur jobbiga och starka de än må vara, till det där nu-är-jag-med-gud-uttrycket.

Vad är det med pojkar och fossildrivna fordon som får dom att reagera så där och i så unga år?

Och det är inte roligt, det är läskigt.

Vördnaden är, försiktigt uttryckt, helt vansinnigt sjukt oproportionerlig.

För vissa lugnar besattheten ner sig med åren. Men många män förändrar inte förhållningssättet till sånt som brummar, ryker och går på bensin under en hel livstid. Det tar sig bara andra uttryck med åren (Epa, SUV, Tipsextra…).

Och jag själv var värst av alla i min besatthet under min egen barn och ungdomstid.

När jag var fyra dreglade jag efter en 50cc knattecross, när jag var sju efter feta utombordare, i tioårsåldern efter gokarts och trimmade moppar. Och i fjortonårsåldern körde jag runt med morfars avställda SAAB i småländsk skogsterräng och vrålade, gasade och käkade medhavd bacon. Jag klev in i bilen som en mus och klev ut som en man. Genom den hittade jag min manlighet och min identitet. Det var vad jag tänkte, tyckte och trodde.

Jag har alltså varit där själv, men är det inte längre. Inte ett dugg.

Nu vill jag förstå.

Varför är vi män så tidigt i livet, så snabba att utan konkurrerande alternativ utse det fossildrivna fordonet som det som förbehållslöst ska glorifieras och upphöjas till det heligaste heliga?

Vad är det för nåt som vi verkar fått inprogrammerat ifrån att vi föds men som alltid oftast saknas hos det motsatta könet?

Och varför?

Jag vill veta.

/DS

Detta inlägg är publicerat under Annat och märkt , , , av david. Bokmärk permalänken.

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.