“Att cykla i Sthlm var problematiskt, att cykla i Amsterdam det värsta jag har gjort”

Om man är intresserad av cykelkultur och utvecklade cykelstäder är det underförstått att man diggar Köpenhamn och Amsterdam.

I den lysande podcasten Staden, avhandlade man Köpenhamn för ett tag sedan, nu har turen kommit till Amsterdam och såklart pratar man även här om Amsterdam från cykelperspektiv; och jag kan avslöja att kärleksförklaringarna uteblir den här gången.

…att cykla i Stockholm var en ganska problematisk upplevelse, att cykla i Amsterdam var det värsta jag har gjort…det kändes otroligt farligt..

Intressanta reflektioner kring att i Köpenhamn är cykelkulturen knyten till en cykelinfrastruktur, i Amsterdam finns den i kroppen hos folk. De beskriver det som att komma in på en skridskobana utan att kunna åka skridskor, man känner sig klumpig och är i vägen medan alla andra har det kroppen.

…iden om cykelstaden är också väldigt insåld via statliga fonder och så vidare, som hela tiden visar upp bilden av Amsterdam som en fantastisk cykelstad, en idé som jag delvis skulle vilja punktera.

Man är inte van att höra så tuff kritik av en vanligtvis så rosad cykelstad.

Personligen har även jag mycket bättre erfarenheter av att cykla i Köpenhamn, men fick heller ingen nära-döden-upplevelse av att cykla i Amsterdam som Dan Hallemar och Håkan Forsell från podcasten verkar ha fått.

Hur som, intressant diskussion. Framställs Amsterdam som en bättre cykelstad än den faktiskt förtjänar?

/DS

 

Stockholms centrals cykelparkering vs Amsterdams

Vad gäller folkmängd ligger Amsterdam och Stockholm inte långt ifrån varandra.

Amsterdam Folkmängd

Folkmängd 762 057 (juni 2009)[1]

– tätort 1 364 422

– storstadsområde 2 158 372

– befolkningstäthet 3 480 invånare/km²

Stockholm Folkmängd

Folkmängd 889 501 (2013)[4]

– tätort 1 372 565 (2010-12-31)[3]

– storstadsområde 2 144 862 (2013)[4] Storstockholm

– befolkningstäthet 3597 invånare/km2

Men andra skillnader är desto större. Enorma. Gigantiska. Totala…

Cykelparkering vid T-centralen i Stockholm

Cykelparkering vid Amsterdam Centraal

/DS

 

SL – minst lika cykelliberalt som Amsterdams kollektivtrafik

SL – minst lika cykelliberalt som Amsterdams kollektivtrafik

Åtminstone när det kommer till SLs pendeltåg är detta faktiskt helt sant. Låt oss ta en titt på vad det är som gäller.

Först ett Amsterdamskt pendeltåg:

Man får alltså inte ta med cykeln mellan 6:30-9:00 och 16:30-18:00 mån till fre. Man behöver även en speciell cykelbiljett och denna kostar 6€/dag.

Och så en skylt från ett Stockholmskt pendeltåg:

Man får ta med sin cykel förutom mellan 06:00-09:00 och 15:00-18:00. Helger ska va ok. Men aldrig från T-Centralen. Ingen extra avgift tillkommer.

Ett minus för SL att man inte får ta med den från centralstationen. Väldigt märkligt då det inte finns några trängselproblem utanför ramarna för rusningstider.

Men ändå, kombinationen cykel+pendeltåg till/från jobbet blir ändå helt orealistisk i Amsterdam då 60 spänn/dag blir orimliga utgifter i längden. Vad jag kunde förstå finns det inget slags tillägg på månadskortet som gör det hela mer ekonomiskt.

Om man har turen att jobba utanför ramarna för rusningstid i Stockholm, och om rådande arbetssituation är hjälpt av pendeltåg+cykel så kan man faktiskt få det hela att funka med SL med en “vanlig” cykel.

Hopfällbara åker med gratis och när som helst både i Sthlm och Amsterdam.

Med andra ord åker det här åbäket till vikcykel med helt gratis och alla tider i både Stockholm och Amsterdam.

Såhär tycker partierna om cykel i kollektivtrafik för övrigt:

Vi kan se att (S) är det mest cykelfientliga partiet när det kommer till medhavd cykel i kollektivtrafiken. “Vi tror inte på idén…”

Däremot så vill man gärna satsa på ett samhälle med dyra förbifarter och säkert gärna ännu fler gallerior med tusentals parkeringsplatser, dit man bara kan ta sig med bil.

En studieresa till något av alla de länder inom EU där medhavd cykel på till exempel tunnelbana inte är något problem, kanske vore att rekommendera för Löfven och gänget.

livutanbil.se kan sponsra någon noga utvald Sosse med en tågbiljett om det nu inte skulle finnas några pengar avsatta för studieresor till länder för att “lära-av-andra-med-större-erfarenhet”.

/DS

 

Dag 1 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 1 Köpenhamn-Amsterdam

Igår kväll, innan jag gick och la mig, kände jag mig så pigg och ressugen att jag började planera för en tidigare avgång. Det fanns nämligen ett tåg, som enligt Länstrafikens hemsida skulle avgå 08:24 från min uppväxtort, Ekenässjön.

När alarmet tjöt 06:50, var reslusten försvunnen och jag ville bara ligga kvar. Hade sovit väldigt dåligt, vilket iofs är ett bra tecken på att den goda hälsan är tillbaka. Kroppen har fått en massa vila och nu räcker det, menar den.

När jag kom till E-sjöns tågstation, något stressad, insåg jag snart att jag sett fel. Tåget hade redan avgått. Det händer aldrig mig! Måste va fel på Länstrafikens hemsida, tänkte jag.

Det enda positiva var att jag inte köpt någon biljett och att jag nu kunde åka hem och slagga en timma till för att ett par timmar senare ta det tåg jag planerade från allra första början.

Det skulle dessvärre innebära 1,4 timmars väntetid i sveriges, efter Bollnäs, fulaste stad Nässjö.

När jag kommer fram till Nässjö spöregnar det och jag blir på ganska dåligt humör. Intill stationen ligger ett café som heter Thimons, jag går in och beställer en macka och en kaffe. Är fortfarande seg och trött men vaknar till, när ett tjejgäng plötsligt kommer in och erbjuder mustitt för bara tio kronor. Såklart dom stannar till vid mitt bord, såklart jag bara måste betala för att se om dom menar allvar. Dom visar upp plakat med alla möjliga typer av vulgära tjänster; klädda i burleska korsetter poserar dom osmakligt vid mitt bord.

Som tur är handlar det om en falsk atrappmus och tjejerna dansar skrattande iväg till nästa bord. Min cykelluff har fått en oförutsägbar och dramatisk start redan innan jag ens hunnit till min startdestination Köpenhamn.

Vid fyratiden var jag framme i Köpenhamn med tåget som planerat. Nu gällde det att hitta Cykelvej 9 mot Rødby. Eftersom GPS:en i telefonen inte ville assimileras med det danska nätet, blev det skitsvårt. Jag irrade runt i Köpenhamn lite på måfå. Glimtvis fungerade GPS:en så att jag kunde ta ut en riktning och efter att ha haft nollkoll i ca 40 minuter hittade jag Roskildevejen, som jag fattade ledde söderut.

Efter ytterligare nån timme hade jag hittat Cykelvej 9 och det kändes fint att va på rätt väg. Tänkte på hur mycket jag älskar detta med att cykelluffa och just då upphörde regnet, himlen sprack upp och rödvita änglar uppenbarade sig och blåste mäktiga trumpetfanfarer, som för att välkomna mig och min cykel, till smørrebrødslandet.

Det fina med att cykla i Danmark är att det finns cykelvägar i stort sätt överallt. Man är liksom tänkt på. Man känner sig aldrig som en liten mobbad minoritet i samhällets utkant – som man ibland gör i Sverige. Man är aldrig i vägen. Det är dejligt det.

Men dom kunde ha skyltat lite bättre. Varför så fina breda vägar men så få skyltar? Man kan kanske inte få allt…

Jag hade bestämt mig för att 40 km (55 km med felkörningar) fick räcka som dagsetapp, och därmed var staden Köge ett lämpligt ställe att övernatta på. Innan jag kom fram hann jag tillfälligt irra bort mig en gång till p.g.a. den så katastrofalt dåligt fungerande GPS:en i min iphone. Jag ska bli analog igen, tänkte jag upprört.

När jag till slut kom fram, vid åttatiden, satte jag mig på torget i den ganska vackra men helt folktomma lilla staden Köge, för att surfa efter nåt passande hostel eller vandrarhem.

Iphonen tvärvägrade och jag fick meddelande om att Dataroaming var avaktiverad. Jag aktiverade den genast och helt plöstligt funkade både surf och GPS helt klockrent. Konstigt, jag trodde inte GPS:en kunde fungera över huvudtaget om Dataroaming var avstängd. Skönt att ha löst det problemet till min längre sträcka imorgon.

Köge

Jag ringde ett vandrarhem som ligger ett par kilometer utanför stan. Receptionisten sa att jag var välkommen. Jag skulle få dela rum med en annan cyklist, sa hon.

När jag kom in på rummet var det som att komma in i ett tvättrum. Uppspända kläder på tork, över hela rummet.

Jag la upp mina grejor på en av sängarna. Efter några minuter kom min rumskamrat in och bad om ursäkt för att han ockuperat hela rummet med sina tröjor och berättade att hans kläder blivit blöta för att han cyklat i regnväder hela dagen.

Jag sa att det var okej trots stark doft av belgisk cykelsvett blandat med danskt regnvatten.

Cyklister är enligt tradition toleranta och vänliga mot varann. Det måste man ju bidra till, trots lukt.

Belgaren var på väg till Oslo och var mycket trött efter en dagsetapp på 120 kilometer, berättade han.

Efter en pratstund och att jag förklarat att man visst kan långfärdscykla på en vikcykel, så åkte jag in till stan igen för att få mig en matbit.

På vägen in till city upptäcker jag att jag gått på en nit. Jag har gjort om samma misstag som förra året. Jag har packat för tungt.

Cykeln nästan flyger fram, utan packning, och jag avverkar dom två kilometrarna in till centrum på ingen tid alls. Tänk om det gick så lätt hela tiden. Vilken fröjd!

Det är väl bara att erkänna, jag är inte den minimalistresenär som jag skulle vilja våga vara.

Men det är bra nära, jag har 8 kilo (jo, det blev det till sist), min belgiska rumskamrat har 35.

Nästa sommar blir det bara kreditkortet, telefonen och ett ombyte.

Men så tänkte jag nu också…

Det blev en sådär god tomatsoppa med en mycket godare Tuborg till när jag efter lite sökande hittat en restaurang.

Sen kom det en familj med en liten vovve och satte sig vid bordet bredvid mitt och jag fick ta Bricanyl mot ett mindre allvarligt astmaanfall. Känningarna försvann efter en dos.

Den skyldige! Han som skäms, under bordet.

Imorgon ska det bli fint väder och jag ska försöka nå Rødby till kvällen. Det är ca 12 mil det. Det kommer att bli tufft.

Min dagsetapp dag 1. 55 km inklusive felkörningar.

/DS

 

 

 

Nu är det som att det ropar kom – men förkylningen är envis

Nu är det som att det ropar kom – men förkylningen är envis

Frugan och dottern är på väg norrut. Har precis vinkat av dom vid Nässjö tågstation.

Själv har jag just landat i föräldrarhemmet strax utanför Vetlanda som gräsis.

Febern, tröttheten och förkylningen har tyvärr bestämt sig för att stanna ett tag till, men jag har börjat känna en god tendens och har stora förhoppningar om att jag får mina sista vilobehov tillfredställda, på tåget ner till Köpenhamn på lördag.

Efter ett kort stopp i den danska huvudstaden räknar jag med att kroppen är pigg nog för att sätta tänderna i dom 15-16 mil som ligger framför…

Nu ska packningen, som för närvarande ligger på 8 kg, bantas ner till under 5; cykeln ska få sig en välbehövlig service och mammas alla blomster ska vattnas då pärona fortfarande är kvar i sommarstugan.

Pappa har en jättefin, helt nyrenoverad, verkstad nere i källarn.

Perfekt facilitet för dom sista förberedelserna:

Där kan jag mecka, peppa, packa, tvätta och preppa…

Vågen står redo bredvid. Min cykel väger 11,8 kg. Fattar inte var dom sista 300 grammen kom ifrån? 11,5 har det varit tidigare.

Tro det eller ej, men en ny hjälm har införskaffats; jo jag tänkte det kanske kunde vara en bra idé att bära under långfärdscyklingen. Cyklar jag till jobbet, 3,5 km, så kör jag utan. Men på vintern, i city och nu då även under långfärd, så får den va med.

En Yakkay blev det. Danskdesignad och nätt och ser inte ett dugg sportig ut.

Jag sysslar ju med kultur…inte Vätternrundan. Nån som vill se mig i Lycra kommer också bli besviken. Jag menar att man kan cykla i sina favvokläder. Åtminstone sålänge man är utrustad med lådcykelmuskler, då blir man inte svettig.

Ska läsa på lite om Amsterdam nu. Tips mottages!!

Imorgon är en stor dag för då lanserar jag min förhoppningsvis nerbantade (under de 5) packlista. Den är, när man cyklar långt, något av det viktigaste. Det fattar inte dom som lastar bagagen full och blytung och sticker på bilsemester, men cyklisten måste varsamt mäta och väga och lura på vad som ska med och inte.

“Ju lättare ekipage ju mer lustfylld cykelsemester”, som min farfar alltid brukade säga.

/DS

Ensamresenär

Ensamresenär

Lunchade med några kollegor från kulturskolan idag. Vi snackade lite om sommarplaner och jag berättade om min cykelsemester.

“Cyklar du själv?”, frågar de förvånat.

Många blir förvånade när jag berättar att jag ska resa ensam. För mig är det helt enkelt så att de semestrar, som jag fått ut mest av, har jag gjort själv.

“Men man har ju ingen att prata med?”

Mina erfarenheter är att människor vågar närma sig en i större utsträckning än om man kommer i sällskap. Man blir ofta lite mer “offensiv” själv också, och vågar föreslå en öl till någon man precis presenterat sig för.

Att vara ensamresenär är mer spännande. Det händer mer oförutsägbara saker. Förra sommaren, under min Vetlanda-Köpenhamn utfärd, blev jag bjuden på fest av ett sällskap från alternativ.nu i Lönsboda, ena kvällen och satt och diskuterade religion med en grek i Köpenhamn, den andra. En kontrast till den inrutade tillvaron på hemmaplan.

“Men du har ju fru och barn, borde inte du vara hemma hos dom?”

Det är den tråkigaste och mest livsföraktande kommentaren jag fått. Jag kan inte förstå hur man resonerar hur jag än försöker. Tror man allvarligt talat att man får några duktighetspoäng i familjetillvaron för att man undantrycker sina behov? NEJ NEJ NEJ. Det blir trevligare om man lyssnar till varandras behov i en relation och ger varandra det personen i fråga behöver för att må bra. Är det svårt att förstå? Det betyder INTE att man inte vill vara med sin familj. Att ge varandra tid att sticka iväg utan den andra hälften nån gång ibland, gör bara gott.

Och jag behöver ge mig iväg ensam, på en dryg veckas cykelsemester, en gång om året. Och får jag det blir jag glad. Och jag får och vill och kan och ska. Så enkelt är det.

Bara en månad kvar nu…

/DS

 

Sitter på tåget och längtar

Sitter på tåget och längtar

Efter ännu en lång arbetsdag sitter jag nu på tåget, på väg hem från Uppsala. Två mils cyklande blir det varje onsdag. Tänker inte redogöra för turerna med tåg och cykel, som jag gör varje onsdag, men för nytillkomna läsare: här.

Längtar till sommarens fällcykelluff. Längtar till Holland. Tror att jag kommer bli kär. VÄRLDENS CYKELNATION NR 1. Har fått information om att Groningen (bilden) – den staden jag ankommer till, efter tågresan genom Tyskland, lär vara en cykelstad utan motsvarighet. 50% av alla transporter sker med cykel. Vilken underbar stad det måste vara.

Först ett par dagars cykling från Köpenham ner till Rödby. Sen färjan över och tåg genom tyskland. Jag lär vara i Holland dag 3, kanske redan på mogonen om jag hittar ett nattåg. Stannar nog ett tag och fotar cykelliv i Groningen för att sen fortsätta, på cykel, ner till Amsterdam. Jag förväntar mig superbra cykelinfrastruktur hela vägen. Vi träffade en familj för ett tag sedan, som bott länge i Holland, de blåste upp mina förväntningar ganska så rejält.

Förra cykelsemestern, Vetlanda – Köpenhamn, packade jag med mig för mycket. Nu kommer det att bli en cykel-tåg-semester i minimalismens tecken. Eftersom varken Danmark eller Holland har någon allemansrätt så skippar jag tältet denna gång. Säger också nej tack till campingplats. Inte min stil. Det möjliggör en riktigt lätt packing. Om jag mins rätt hamnade jag på 10 – 11 kg packning sist – plus vatten. Nu får det räcka med 4 – 5 kg och en påse tvättmedel. Finns ju tvättmöjligheter på en del övernattningsställen.

För mycket packning sist
En Kånken och en Carradice – mer behövs inte

 

Det är inte helt spikat men det lutar åt avfärd i slutet av juni. Det är en ynnest, man har som lärare, att vara ledig hela sommaren. Sommaren 2013 fortsätter jag sen från Amsterdam. Vart vet jag inte än men det kanske har blivit ett jordevarv tills jag är sextiofem.

Sen lär jag väl börja om från början igen.

/DS