Tack vare mina dubbdäck


Min text om vintercykling. Om en cykeltur till jobbet en snökaosdag utan motsvarighet dec. 2012 har nyligen blivit publicerad och översatt till norska i Olympiastadion

Lägger ut den på svenska här på bloggen.  

Vinter. För många betyder det att cykelsäsongen är över.

Och hade nån frågat mig för några år sedan om vintercykling är något man bör hålla på med eller inte, hade jag nog rekommenderat det sistnämnda – åtminstone under de perioder cykelväglaget är som värst.

Men det var då. Nu vet jag bättre.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

vintercyklingFoto: Elliot Elliot

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Ett par veckor senare skulle min nyvunna optimistiska inställning till att cykla året runt sättas på prov i det mest extrema av vinteroväder i Stockholm på år och dag.

Det var en viktig arbetsdag jag vaknade upp till. En stor elevproduktion på min arbetsplats Solna kulturskola, strax norr om stockholms innerstad, skulle ha genrep senare på kvällen.

Jag fick under intagandet av min frukostgröt framför TV:n höra nyhetskanaler rapportera om igensnöade vägar, olyckor, inställda flyg och tåg; bilar och bussar som stod och slirade eller hade kört i diket.

För att stärka mig själv inför utmaningen tänkte jag: Detta är en helt vanlig dag precis som alla andra, en dag då jag tar mig fram genom att cykla.

Jag hade rotat fram långkalsongerna längst inne i garderoben och min nyservade Koga Miyata från 86 med mina nya fräscha dubbdäck väntade beredd nere i cykelrummet.

Jag leder min cykel mot husets tunga ekport som vetter ut mot Norrtullsgatan. Får med viss möda upp den. Väderleken är värre än jag kunnat föreställa mig och på körbanan ligger djupa drivor av snö. Jag gör mig redo för ta mina första tramptag i den fem kilometer långa strapatsen norrut mot Solna. Stora täta flingor faller och gör sitt bästa för att sikten ska bli så knapp som möjligt. Vinden river och sliter i mig och min cykel, men med stor ansträngning får jag mina däck att klyva det decimetertjocka snötäcket och sakta ta mig framåt.

Det ringer. Jag stannar och gräver fram mobilen ur min högra bröstficka. Inte en ultimat förvaringsplats då de stora snöflingorna letat sig in och blivit till vattendroppar vitt utspridda över displayen. Det är Maggan, min kollega som säger att hon är totalt insnöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbana och bussar är inställda, taxi tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Maggan är stressad och uppriven, det är hon som har huvudansvaret över kvällens repetitioner med hundratals elever inblandade.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” suckar hon förtvivlat.

”Javisst” svarar jag “jag cyklar ju”.

Maggan skrattar till ungefär som om hon inte riktigt vet om jag skämtar eller inte, men frågar om jag i så fall kan ta över ansvaret för den viktiga repetitionen.

”Okej det är lugnt”, svarar jag samtidigt som jag får syn på buss 515, vilken jag själv skulle nyttjat för att ta mig till Solna denna dag; om jag nu inte på senare tid gått och blivit cykel-dubbdäcks-frälst vill säga. Och det visar sig varit tur för bussen har tydligen fastnat strax efter Roslagstull i närheten av Wennergrens center. Den står där och kämpar för att ta sig loss men kommer inte en decimeter.

Jag avslutar samtalet med Maggan och cyklar vidare. Närmar mig södra delen av Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist som ser ut ungefär som en cyklande snögubbe:

”Är det plogat längre fram?”

“Inte så bra!”, flämtar han plågat och fortsätter söderut i snöyran.

En grupp människor står och väntar på buss 515 vid Haga södra. Ett par av dem ler oförstående åt mig och min kamp i snökaoset:

”Nån buss kommer tyvärr inte att komma, den har fastnat!” ropar jag åt folkmassan.

De brister ut i ett något i Stockholm så ovanligt som ett kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte mycket fortare än att gå” ropar nån tillbaka.

Jag inser motvilligt att det ligger något i det han säger och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara.

Jag svänger av mot Norra kyrkogården, fortsätter att cykla längs med den, upptäcker till min stora förvåning att det lite längre fram är…plogat. Som ett skott flyger jag plötsligt fram och det är en härlig känsla när dubbdäcken beslutsamt greppar tag i det nu mycket angenämare underlaget.

Nästa avfart är Hagavägen, där ligger återigen snödrivorna djupa. Ännu djupare.

Ett par mindre bilar och en buss har kört fast, stängt av sina motorer, gett upp. Busschauffören har inte brytt sig om att slå av sin ena blinkers som med ett ihärdigt tickande förstärker stämningen av uppgivenhet där han sitter på sin förarplats och modfälld blickar ut i tomheten.

Den enda, på platsen, som fortfarande kämpar för att ta sig loss är en korpulent man i övre medelåldern i en stor svart BMW. Han bara sitter där i sitt fordon och gasar. Bilen gungar på sin höjd fram och tillbaka några centimeter, trots det fortsätter han att trycka gasen i botten så motorn bokstavligen vrålar.

Jag passerar honom sakta, trampar på bäst jag kan, han vrider sakta huvudet åt mitt håll, jag lägger märke till en sträng saliv som hänger ner längs mannens ena mungipa, våra blickar möts för ett kort ögonblick, hans stora svarta pupiller avslöjar att han är helt vansinnig. Han har tydligen stora problem att acceptera det faktum att han inte kommer ur fläcken; trots sina hundratals av dyrköpta hästkrafter. Jag anstränger mig för att se medlidande ut, inser att det finns en risk att han uppfattar mitt mjuka ansiktsuttryck som en provokation. Av hans iskalla blick att döma är det precis det han gör.

Jag svänger av mot Råsundavägen och lämnar den arga mannen i BMWn och de andra strandsatta bakom mig. Då slår det mig plötsligt.

Denna dag, kanske decenniets vädermässigt mest extrema, representerar jag det enda av trafikslag som överhuvudtaget tar sig fram. Tack vare mina dubbdäck.

Om att hälfen av alla bilresor är under 5 km långa och om att allt är tillåtet men att allt inte är nyttigt

Här i hembygden (vetlandatrakten) har jag under julledigheten tagit bilen till: brorsan (1,5 km), affären (2 km), kyrkan (2,4 km) pulkabacken (1,5 km), och till samhällets gemenskapsplats för julfirande (1,8 km).

Det är SÅ bekvämt att kapitulera för den starka landsortsbilkultur som råder här; bilen till allt om det så bara är runt husknuten.

Men på julafton gjorde jag, för att bryta mönstret, ett motståndsförsök som föll väl ut.

Framåt kvällen frågade Pappa och syrran om jag skulle med på midnattsmässa kl 23:00, jag var uppblåst och däst av för mycket must, fikon och snask och hade rörelsebehov, så jag sa: på vilkoret att ingen åker bil och att vi alla promenerar till kyrkan och tillbaka.

Först tramsades det lite om att det blivit kallt under kvällen och om att syrran och jag kunde gå men pappa åka bil så att vi sedan kunde lifta med honom tillbaka.

Jag sa ICKE och förklarade envist och moget att jag bara skulle hänga med om alla tänkte gå – både fram och tillbaka.

Och så fick det bli. Och det kändes så rätt att bryta landsortsbilberoendet om så bara för en kväll, det höll alla med om trots att farsan vid ett tillfälle höll på att dratta på röva på en dold isfläck på vägen hem.

Men ska man överhuvutaget börja att bråka med folk på landet som åker bil?

Glesbyggdsbor förtjänar väl bilfriheten? de bor trots allt kvar trots avsaknaden av kollektivtrafik, teatrar och surdegsbagerier. Folk flyttar till Stockholm som aldrig förr och heder åt de som håller en döende landsbyggd vid liv; och visst ska de åtminstone få åka i sina bilar, när de än behöver och har lust?

Men, om jag får lov att krydda med ett bibelcitat från 1 kor 10:23, 24 såhär i jultider: Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp…

Och det är såklart de där små löjliga under-5-km-resorna, som jag ibland själv sorgligt nog gör mig till offer för, jag syftar på.

De bygger inte upp och är inte hälsosamma för någon.

Det pratas mycket om att öka cykling i storstan, vilket är superviktigt, men hälften av alla bilresor som görs i Sverige är kortare än fem kilometer, och i den kategorin är landsbyggdsbor, och inte stadsbor, de största syndarna.

Och hur råder man då bot på bekvämlighetsvanorna?

Mot-cykel-argumenten brukar låta: man får ju inte med sig så mycket på cykeln när man till exempel handlar, samt dålig väderlek och jobbigt.

Med en cykelkorg, ryggsäck eller sidopackväska kan man utföra mirakel, även bortom storstan, och med (vid behov) komplettering av dubbdäck samt ett bra regnställ återstår egentligen bara en attitydsförändring för att minska sitt bilberoende med minst 50%.

El-cykel och/eller lådcykel/el-lådcykel är för de tappra som vill kriga ner motorbehovet ytterligare och utmana bilberoendet på allvar – trots glesbyggd, dålig kollektivtrafik och nedprioriterad cykeinfra.

Man kan bruka eller missbruka det mesta: alkohol, snask, hemelektronik, cykla och TV-spel och kanske borde bilresor kortare än 5 km, i de fall cykel med mindre lastmöjligheter skulle funka lika bra etiketteras: bilmissbruk.

Men den som är syndfri kan kasta första stenen.

Har jag själv försett mig med dubddäck, cykelkorg och bra kläder när jag befinner här? Nej inte.

Att bryta så-gör-man-bara-här-konventionen har jag, på hembyggdsplan, hittills bara glimtvis lyckats med.

Kanske något för nyårslöftet…

Gott nytt, förhoppningsvis mer eller mindre bilfritt, år på er!

 

 

“Cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarens ansvar som cyklistens”

Det man olyckligt brukar kalla cykelsäsong (alla säsonger är cykelbara) är snart igång, och då lär det återigen börja snackas om vilka hänsynslösa idioter alla cyklister är.

Ofta små fega ensidiga insändare där det ofta sätts punkt efter insikten om att cyklister är aggressiva puckon som inte kan trafikreglerna.

Och visst finns de också, men sanningen är en något mer intrikat historia.

Cyklisten är en bortprioriterad minoritet som genom åren tryckts ut mot trafiksystemets utkanter.

Och vad händer med tillbakapressade minoriteter som inte får möjlighet att känna sig en del av det stora hela?

Jag har cyklat i städer i vilka man känt sig som en oönskad alien där man tvingats röra sig i lagvidriga och oanpassade mönster. Att man utvecklar ett stridslystet beteende i ett sånt sammanhang borde inte förvåna någon, det är helt mänskligt.

Jag har cyklat i moderna städer där trafikmaskinen även bjudit upp de trampandes till dans. Där finns harmoni, samspel och respekt mellan trafikslagen – och ibland undrar jag varför jag inte själv valt att bosätta mig i himmelriket på jorden, när det faktiskt existerar.

Kanske är det helt enkelt för att jag vill röra om i grytan där det som mest behövs. Nöjer mig med den förklaringen tills vidare.

Ur broschyren “Fint sätt på cykel” som gavs ut i samband med 1946 års trafiksäkerhetskampanj. Hämtad fr. M.Emanuels bok “Trafikslag på undantag”.

Rekommenderar att lyssna på Cykla i P1 Cykeln och konflikterna där beteendevetare Sören Nordlund, inriktad på trafikpsykologi, bl.a. uttalar sig såhär:

“…man kan inte ställa samma förväntningar, menar jag då, utifrån mitt perpektiv…alltså som ser till människan hur de fungerar. Cyklisten tänker inte på såna grejor som bilföraren tänker, på grund av att den cyklar.”

“Bilisten är ju, till skillnad från både fotgängarna och cyklisterna, en trafikant som inte alls har samma möjligheter att vara smidig och röra sig och kryssa, och då när den här kryssande varelsen kommer – cyklisten som kilar in framför eller bakom sådär va – då kan bilisten uppleva att det där är svårt att hantera för den kan inte själv bete sig likadant. Och när man ser hur folk beter sig så tänker man att folk tänker taskigt. Och det där gör att man inte förstår vad det är man måste jobba med utan: 'jamen det där handlar ju bara om folk som inte tänker'. Och utifrån mitt perspektiv som vetenskapare inom psykologi så säger jag att det är ett fundamentalt feltänk, och för att närma sig cyklistens egentliga, så att säga…värld – då behöver trafikplaneraren tänka att: cyklisten inte tänker.”

“…och jag skulle vilja säga att cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarens ansvar som cyklistens”

Word!

Men det där att cyklisten inte tänker…

/DS

 

Vårt hemcyklade tvåmetersfönster, är nu på plats

 
Har varit slö på bloggen ett tag. Det har varit stort byggprojekt på gång här hemma. Vår tvåa har plötsligt blivit en trea, och Bella har fått ett eget rum.
Pappa var här och hjälpte oss, att bygga, under mellandagarna; resultatet blev ett fantastiskt vackert barnrum. Ett rum byggt i ett rum.
Så nu sitter alltså det hemcyklade tvåmetersfönstret – årets finaste transportcykelskalp – på sitt rätta ställe.

Om nån undrar om vi cyklade hem alla maskiner, verktyg och material så är tyvärr svaret nej. Ändå bra med bil- och släp…ibland. Men nu kan vi fortsätta att bo bra på liten yta. Gillar det ja.

Speciellt spacklingen tar tid. Så tålamodsprövande att vi fick sätta Bella i barnarbete. Moraliskt förfall, jag vet, men vi ville bli klara nån gång.

Nu bor Bella i sitt nybyggda rum, och det känns plötsligt som vi har hur mycket plats som helst. Fick även upp ett loft, inne i rummet, för nyttja golvytan till det yttersta.

Gäller ändå att leva efter: en-in-en-ut-principen. Att noga överväga sina inköp och ofta kolla av vad man kan göra sig av med. Det är de trångboddas gyllene regel. Men det är skönt att inte ha möjlighet att på samma sätt (som i ett hus eller jätteläga) samla på sig en massa prylar som bara står.

Det kommer gå fler lådcykellass med onödigtgrejor till Stadsmissionen under året, kan jag lova.

En annan grej. Hanna har köpt en Montague Boston 8. En fullstor hopfällbar. Inte jättekompakt hopfälld, men bör ändå, enligt reglementet, vara godkänd att ta med på tåg- och tunnelbana.

Montague Boston. Snygg är den också.

Mer om den inom kort!

/DS

 

Det är inte så mysigt att cykla nu, MEN…

Den tid är här, då vi åretruntcyklare, som har cykling mer eller mindre som livsfilosofi, får ta oss en funderare på varför vi faktiskt väljer att leva på detta sätt. Det gäller att förbereda sig för stunder av tvivel, när i motvind, regn och blåst – vår djupaste övertygelse på allvar sätts på prov.

Det är tid att lyfta fram argument som gör dig stark och ståndaktig mot mörkrets makter som vill dra ner dig i fördärvet och få dig att ge upp, kapitulera, besegras och börja bila.

Det är nu du ska tänka tillbaka på tiden, i ditt gamla liv som cykelofrälst, då du satt och svor dig hes i bilkön och fick jobba häcken av dig, för att ha råd med uppehälle.

Det är nu du ska minnas det överflödsfläsk du gick runt och bar på, den trötthet du kände, och orsaken som var – att vart du än tog dig – gjorde du det med bilen.

Och det är nu du ska knyta näven och övertyga dig om: “Att genom att leva cykellivet fullt ut, har jag återtagit makten om tiden, friheten och min ekonomi, – JAG ÄR OCH FÖRBLIR CYKLIST AMEN.” För har man en gång blivit, finns ingen väg tillbaka.

Men för de som önskar en bekvämare tur till jobbet, så finns lösningar, för det är just i motvind som människan blir som mest kreativ…

De vanligaste argumenten för att välja bort cykeln brukar handla om: väder, distans, last och ansträngning.

Hur kommer man förbi det? Hur argumenterar man ner de skeptiska?

Jo, med fantastiska specialcyklar och vissa tillbehör, omvänder man den mest obotlige tvivlaren.

  • LådcykelnLöser många lastproblem som man annars kanske skulle behövt bil till och givetvis också barntransport. Att det är ett himla älskat fordon bland både barn och vuxna, gör inte alternativcykeln direkt sämre. Kan, med elassistans, bli en utmärkt vintercykel.
  • ElcykelnRår lätt på ickecykelargumenten “Man vill inte komma till jobbet svettig”, och oftast också distansproblem. Kan man cykla en mil utan elassistans kan man nog cykla minst två med. Snö, uppförsbackar och motvind är aldrig nåt problem.

  • HopfällbaraMan ökar cykelns potential och räckvidd ganska så rejält, genom att ha möjlighet att kombinera resan med annat lämpligt färdmedel, vilket vikcykeln inbjuder till. Samtidigt minskar man sannolikheten att drabbas av en tjuvaktig orgärningsman, genom att ta med sig cykeln in.

Halt väglag då? Dubbdäck såklart. Ett där fram brukar va tillräckligt.

Och regnet? Det finns regnställ. Bra och smidiga som till exempel ultraportabla T&P, eller om man vill gå steget längre och cykla deluxe genom ovädret – kolla in bilden.

Funderar man vidare på hur man skulle kunna kombinera de olika verktygen, som mer eller mindre öppnar upp för det bilfria livet för väldigt många, finns det knappast några gränser.

Tänk bara en el-lådcykel med kapell för lådan och spektaklet på bilden över föraren. Regnställ, rätt kläder dubbdäck och elassist; sen har du banne mig inte mycket att gnälla på, trots rugg och rusk, du svårövertygade cykelmotståndare med hård och kantig attityd.

Har du över två mil till närmsta tåg? Kombinera resan med en el-vikcykel. Tyvärr är Bromptons egen, för längesen annonserade – försenad, men det finns andra ute på marknaden.

Men ett regnskydd på min Brompton, likt det på bilden, där går nog min gräns om jag ska va ärlig. Då blir det bara lite för udda.

Du gode cyklist, fortsätt trampa med friskt humör genom, kyla, mörker, halka, snö och regn.

/DS