Cykling är ett välgörande läkemedel mot svensk välfärdssömn och vuxenhetens skoningslösa avtrubbningsprocess.

Har jobbat sjukt mycket sista tiden. Därav min inaktivitet här den senaste veckan. Det har varit föreställningar på Vadstena nya teater, massa annat och så höjdpunkten, min egen stand up föreläsning “Om konsten att leva utan bil”Cykelfrämjandets årskongress i helgen.

Älskar att få vittna om min egen resa, från helgjuten motorist, men som steg för steg, av förklarliga skäl, lett till en helt annan livsstil som biten funktionscyklist.

Och det är häftigt att cykelintresset fortfarande brinner.

Jag har varit en sån där som petar i allt, är superengagerad en kort men intensiv period, för att sen tröttna, byta spår och börja med nåt annat.

När jag startade den här bloggen för fem årsen, för att dela med mig av hur man till hjälp av den ypperliga kombinationen vik plus lådcykel kan reducera bilbehovet till oanat låga nivåer, tänkte jag “det här gör jag i ett par år högst”.

Men ämnet äro outtömligt. Det är så fett att va cykelbloggare, för cykling handlar om det som är viktigt på riktigt.

Att cykla är inte bara ett sätt att ta sig fram, mer än så, en filosofi, en livsstil.

Den energi cykling kräver är som välgörande medicin för oss överdästa och välfärdsslummrande svenskar, så att vi kan ta upp kampen med vuxenhetens skoningslösa avtrubbningsprocess. En nödvändig kur för att man ska vakna upp från sin djupa ta-allt-för-givet koma. Och om att mindre smakar så mycket mer om det föregås av en fysisk insats.

Nu ska jag ta en galet stor omväg till jobbet.

/DS

 

Medicinen mot vuxenhetens blaséartade avtrubbning – cykling

Hämtat från Eric Sandströms lysande och fortfarande högt aktuella “Att cykla är nödvändigt” från 1974:

Vår andliga konstitution är anpassad till ett liv med mycket stora fysiska ansträngningar. När jag var yngre, brukade jag tillbringa min semester på fotvandringar. Jag brukade gå 40-50 km om dagen, och när kvällen kom hade jag inte behov av någonting för att värja mig mot tråkighet, eftersom njutningen att sitta var mer än tillräcklig.

När jag själv är ute på långfärdscykling, tar en välförtjänt paus…det är lite samma sak. För att en öl ska nå högsta möjliga njutningspotential, måste den först göras förtjänt av. Min bästa pizza är den jag ätit när jag först “tömt mig”. Mitt bästa bad, min bästa bärs, mitt bästa snask…allt har föregåtts av fysisk ansträngning och i mitt fall med en cykel inblandad.

Långfärdscykling är en utmärkt kur mot likgiltighet. Att börja cykelpendla till jobbet, är en start.

Jag blir mer och mer övertygad om att denna enkla men effektiva medicin är boten på vuxenhetens blaséartade avtrubbning.

Att cykla är viktigare än någonsin i vår stillasittande arbetskultur. En kontrast till den, i vårt tidevarvs bara tillfälligt uppfyllande överflödskonsumtion, där mindre fortfarande smakar mer.

När jag själv kommer upp i sadeln, på väg – någonstans, vaknar sinnena till liv och reser sig givakt ifrån sitt halvdästa tillstånd.

Att cykla är helt enkelt nödvändigt.

/DS