Käraste lådcykel. Det här är inte ett helt enkelt inlägg att skriva, men det är bara att acceptera, vår tid tillsammans lider mot sitt slut.
Det har blivit bestämt att du ska gå vidare till mitt barns mor och fungera som transportmedel åt Bellas halvt år gamla lillebror, ute i Bagarmossen (är det Sthlms lådcykelmecka?) där de numer bor.
I veckan åkte vi på en sista tur, Bella, hennes bästis Noa, Noas lillasyster Ellie och deras mamma Elin.
En vårdagsutflykt till Skansen. Med lådcykel. Och jag blev inte så lite sentimental.
Är det verkligen den sista utflykten med lådan? Det har blivit så himla många under de här tio åren. Den insikten kickade igång separationsångesten rejält i magtrakten.
Efter en härlig dag på ett glesbesökt (på grund av Covid19) Skansen träffade vi en familj, utanför entrén, som såklart var lyckliga ägare av Bakfiets long (rub it in liksom), exakt samma modell som min egen fast helt ny. Och med EL. Ett nästan tragikomiskt symboliskt möte med tanke på min ovilja att tvingas runda av tiden med min egen lådcykel.
De nästan (och jag också) bubblade över av entusiasm när vi helt ohämmat började släppa loss superlativen över denna fantastiska cykel. Och jag fick prova den nya Bakfietsen och den var fantastisk och min hjärna började febrilt söka anledningar till att äga en sån där 2.0-version med el och allt.
Bella och Noa kollar den nästan nya Azor Bakfiets long. Elversionen.
Habegäret slog till med full kraft. Tyvärr (eller tack och lov för min ekonomi) hittade inte min hjärna tillräckligt med argument för att motivera mig lägga de trettioåttatusen lyxåket går på. Inte med en tioårig dotter som cyklar utmärkt själv. Och vad gäller lastbehov kan jag ju faktiskt låna en lastcykel på Vanadis Återbruk. Sen hoppas vi på Sthlms stads lånelastcyklar (men de verkar iof hopplöst försenade).
Jag skulle ju i och för sig kunna skaffa ett par ungar till, för att rättfärdiga ett köp:) Men är inte riktigt där just nu.
Fast skulle det bli av nån gång i framtiden skulle jag satsa på en sån uppdaterad version av den cykeln jag snart ska låta gå vidare. Så bra är den faktiskt.
Kanske sveptes jag med lite extra därför att jag samtidigt upplevde den jobbigaste separationsångest jag upplevt till nåt som inte är av kött och blod. Men det känns iallafall bra att det är Bellas lillebror som ska ha den i fortsättningen, och att den på nåt sätt går i arv.
Det har blivit en del lådcykel-triumfer genom åren. Många transportsituationer, en del som de flesta bestämt skulle påstå kräva bil, har genomförts med stor lust.
Här följer några minnesbilder.
En golvslipmaskin. Kanske inte den mest skrymmande lasten, men vansinnigt tung.
Ett 2 meter lågt fönster till Bellas tillbyggda rum.
Att haft möjligheten att frakta upp till två Bromptons, det jag kallat lådvikcykel-tricket, har ibland varit vansinnigt praktiskt. Inte minst när man hämtat upp folk på T-centralen.
Och till sist ett par minnesbilder med Bella. Lådcykeln har satt en positiv prägel på hennes uppväxt, med allt hon fått uppleva genom cykeln, och jag vill uppmuntra dig som just nu väger för och nackdelar inför ett eventuellt köp, att säga JA till lådcykellivet. Det är en sån enorm frihet att enkelt komma iväg, och inte bli kvar hemma av bekvämlighetsskäl. Ungen/ungarna i lådan, lite picknick-grejor och så blir livet plötsligt enklare och roligare att leva. Och inte minst så bär ju cykeln på en potential att förändra våra städer till bättre platser att leva på.
Ungefär tio år har gått.
Dags att avrunda inlägget och så även tiden med lådcykel som varit grunden till en stor del av innehållet i den här bloggen.
Men kanske, nu när livet känns lite hårt, skulle man ta och trösta sig med en Omnium.
Den är ju mer som en vanlig cykel med last-benefits. Skulle passa mig perfekt. Och till att frakta SUParna till Brunnsviken skulle den vara klockren.
Dyr? JA, vansinnigt. Men det är jag väl värd? Och en cykel, till skillnad från en bil, kostar väldigt lite att äga.
/DS
