Lådcykel! Tack för de här tio åren, du har varit helt fantastisk. #separationsångest

Käraste lådcykel. Det här är inte ett helt enkelt inlägg att skriva, men det är bara att acceptera, vår tid tillsammans lider mot sitt slut.

Det har blivit bestämt att du ska gå vidare till mitt barns mor och fungera som transportmedel åt Bellas halvt år gamla lillebror, ute i Bagarmossen (är det Sthlms lådcykelmecka?) där de numer bor.

I veckan åkte vi på en sista tur, Bella, hennes bästis Noa, Noas lillasyster Ellie och deras mamma Elin.

En vårdagsutflykt till Skansen. Med lådcykel. Och jag blev inte så lite sentimental.

Är det verkligen den sista utflykten med lådan? Det har blivit så himla många under de här tio åren. Den insikten kickade igång separationsångesten rejält i magtrakten.

Efter en härlig dag på ett glesbesökt (på grund av Covid19) Skansen träffade vi en familj, utanför entrén, som såklart var lyckliga ägare av Bakfiets long (rub it in liksom), exakt samma modell som min egen fast helt ny. Och med EL. Ett nästan tragikomiskt symboliskt möte med tanke på min ovilja att tvingas runda av tiden med min egen lådcykel.

De nästan (och jag också) bubblade över av entusiasm när vi helt ohämmat började släppa loss superlativen över denna fantastiska cykel. Och jag fick prova den nya Bakfietsen och den var fantastisk och min hjärna började febrilt söka anledningar till att äga en sån där 2.0-version med el och allt.

Bella och Noa kollar den nästan nya Azor Bakfiets long. Elversionen.

Habegäret slog till med full kraft. Tyvärr (eller tack och lov för min ekonomi) hittade inte min hjärna tillräckligt med argument för att motivera mig lägga de trettioåttatusen lyxåket går på. Inte med en tioårig dotter som cyklar utmärkt själv. Och vad gäller lastbehov kan jag ju faktiskt låna en lastcykel på Vanadis Återbruk. Sen hoppas vi på Sthlms stads lånelastcyklar (men de verkar iof hopplöst försenade).

Jag skulle ju i och för sig kunna skaffa ett par ungar till, för att rättfärdiga ett köp:) Men är inte riktigt där just nu.

Fast skulle det bli av nån gång i framtiden skulle jag satsa på en sån uppdaterad version av den cykeln jag snart ska låta gå vidare. Så bra är den faktiskt.

Kanske sveptes jag med lite extra därför att jag samtidigt upplevde den jobbigaste separationsångest jag upplevt till nåt som inte är av kött och blod. Men det känns iallafall bra att det är Bellas lillebror som ska ha den i fortsättningen, och att den på nåt sätt går i arv.

Det har blivit en del lådcykel-triumfer genom åren. Många transportsituationer, en del som de flesta bestämt skulle påstå kräva bil, har genomförts med stor lust.

Här följer några minnesbilder. 

En golvslipmaskin. Kanske inte den mest skrymmande lasten, men vansinnigt tung.

 Ett 2 meter lågt fönster till Bellas tillbyggda rum. 

Att haft möjligheten att frakta upp till två Bromptons, det jag kallat lådvikcykel-tricket, har ibland varit vansinnigt praktiskt. Inte minst när man hämtat upp folk på T-centralen.

Och till sist ett par minnesbilder med Bella. Lådcykeln har satt en positiv prägel på hennes uppväxt, med allt hon fått uppleva genom cykeln, och jag vill uppmuntra dig som just nu väger för och nackdelar inför ett eventuellt köp, att säga JA till lådcykellivet. Det är en sån enorm frihet att enkelt komma iväg, och inte bli kvar hemma av bekvämlighetsskäl. Ungen/ungarna i lådan, lite picknick-grejor och så blir livet plötsligt enklare och roligare att leva. Och inte minst så bär ju cykeln på en potential att förändra våra städer till bättre platser att leva på. 


Ungefär tio år har gått.

Dags att avrunda inlägget och så även tiden med lådcykel som varit grunden till en stor del av innehållet i den här bloggen.

Men kanske, nu när livet känns lite hårt, skulle man ta och trösta sig med en Omnium.

Den är ju mer som en vanlig cykel med last-benefits. Skulle passa mig perfekt. Och till att frakta SUParna till Brunnsviken skulle den vara klockren.

Dyr? JA, vansinnigt. Men det är jag väl värd? Och en cykel, till skillnad från en bil, kostar väldigt lite att äga.

/DS

Min kanske största lastcykel-utmaning hittills – över 2 meter lång garderob

Min passion som handlar om att tänja på gränserna på vad som anses möjligt att frakta på cykel, fortsätter. Det var en stor tillfredställelse att trampa denna garderob från Upplandsgatan till Norrtullsgatan häromdan.

Himla bra, som jag varit inne på tidigare, att lådan är rak så att man kan lägga föremål tvärs över den (finns ju varianter med rundade kanter). Nåt att tänka på om man avväger att bli med lastcykel och vill kunna frakta stort, åbäkigt och mycket.

Slutsnackat. Bild och film får tala för sig.

För fler lastcykel-triumfer, kolla HÄR. 

/DS

 

 

Om att cykla i Bordeaux, vinprovningar och om mina nu åtta år som lådcykelägare

Har mest befunnit mig nära havet och parkerat mig på min SUP för att inte torka ut i värmen under de senaste veckorna.

Men innan dess har vi bland annat hunnit med en resa med åtminstone en dags cykling i vindistrikten i närheten av Bordeaux.

Att cykla mellan svulstiga vinslott och genom vindruvsfält som aldrig tycks ta slut – är en exotisk upplevelse. En vidsträckt och vacker  landsbygd helt utan kossor, grisar och höns – för kreatur är ju inte speciellt nödvändigt vid vinproduktion vilket är det som det uteslutande handlar om här.

IMG_9342

IMG_9297Vinmuseet i Bordeaux

IMG_9572

Här kommer vi!

Enligt en rödvinsprofet i bekantskapskretsen produceras det bästa vinet kring den lilla staden Pauillac – så det var av förklarliga skäl i de krokarna vi höll till.

Att få inblick i hela produktionskedjan, testa, smaka och jämföra, att få förklarat för sig hur otroligt omsorgsfullt skogarna, som ligger till grund för virket till tunnorna där vinet lagras, valts ut; hur vindruvor som inte är helt runda förpassats raka vägen till b-produktionen – var ju precis hur intressant som helst att få koll på.

Den här sortens resa skulle man till exempel kunna göra med ett gäng vikcyklar. Det går att ta sig runt med tåg nästan överallt, och kombinera med cykel, så nån bil är egentligen inte nödvändig.

Vi flög till Bordeaux och för oss sex i resesällskapet var det ändå bekvämt med en minibuss (ska erkännas) som vi hyrde på flygplatsen. Men i mitt cykelhjärta (och tåghjärta) skulle en tåg-vik-cykel-luff vara eggande lustfylld i dessa omgivningar. Hoppas det dyker upp såna möjligheter framöver.

Nog om Frankrike och vinrankor. Jag vill nu istället passa på att slänga in en hyllning till ett födelsedagsbarn. Det är min lådcykel som fyller åtta. I så många år har den förgyllt min och många andras tillvaro. Vi har använt den dagligen när vi varit hemmavid under sommaren och tanken på ett liv utan den gör en nästan kallsvettig.

Dottern, min tjej och ofta nån kompis till dottern eller båda våra suppar kommer den fantastiska cykeln ofta lastad med. Och inte sällan nuförtiden går turen längs den snirkliga och somriga lilla vägen (o helt bilfria) längs Brunnsviken mot badplatsen.

För åtta år sedan var den helt nyimporterad från Amsterdam och den rullar fortfarande så fint och fyller så bra upp det tomrum ett bilfritt liv skulle kunna innebära. 
IMG_9279

1 vuxen och 2 förstaklassare i lådan – det går bra. 

IMG_8977

Ett Elpiano går också bra. 

Första turen med Bella

Så såg det ut för åtta år sedan. Premiärtur för Bella.

Och med den lådcykel-hyllningen avslutas dagens inlägg.

/DS

SUP varje dag!

Vi har rotat fram våra Stå-paddel-brädor (SUPar) ur förrådet och redan använt dem vid flera tillfällen. Att ta lastcykeln ner till Brunnsviken (10 min) med de uppblåsbara brädorna tillsammans med sambo och (ibland) dotter i lådan är så sjukt smidigt.

Man känner sällan att det är ett för stort projekt för att det ska bli av till skillnad från diverse utflykter med större vattenfarkoster.

Lastcykel och SUP är en oerhört lyckad kombo. Ett lyckligt äktenskap. Ett frihetskoncept.

IMG_9188

Prövningen är främst att pumpa upp dem till rek.15 psi. Högt lufttryck är nödvändigt annars blir brädan seg – glider sämre i vattnet.

När man väl (efter 6-10 svettiga minuter med handpump) uppnåt tillfredställande luftmängd känns brädan lika hård som ett bildäck. Mäktigt för nåt uppblåsbart.

IMG_9185

Att kunna reducera storleken på saker och ting med hög kvalité är ju nåt som jag som sagt är väldigt svag för. Det bidrar till att man verkligen använder det. Var länge på jakt efter hopfällbar kajak eller liknande, men nu blev det ett par SUPar istället (förra sommaren) och det blev ju bara ett så himla bra köp.

IMG_0397

Dottern har tidigare suttit längst fram på min eller Emmas bräda när hon är med, men sen helgen har hon också lärt sig och paddlade över viken vid sommarstället i närheten av Rådmansö. Bara sådär.

Hon fick en våtdräkt när hon nyligen fyllde åtta, så det skulle kännas bättre att ramla i det 12-13 grader kalla vattnet. Bra grej!

IMG_9192

Bella till vänster paddlar och balanserar sig över till andra sidan.

Nu vill hon ha en egen. Kanske kan hon i sinom tid få min. Är redan sugen på att uppgradera. Har en budgetbräda för ca 4000:- som är helt okej, men eftersom det här känns som nåt jag kommer syssla med så länge som jag kan stå och röra på armarna så finns redan lust att uppgradera till ett något mer flådigt.

Skulle kort sammanfatta grejen som en aning meditativ motionsform som gör sig bäst på spegelblanka vattendrag.

Vill man läsa mer om SUP, kolla här.

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

Att cykla med stora instrument

Mitt instrument är i huvudsak sång. Man har det ju med sig hela tiden utan att tänka på det ,och instrumentet kräver såklart ingen särskild special-cykel (lite tråkigt).

Värre är om man spelar något annat instrument som till exempel trummor, orgel eller kontrabas, men ändå vill trampa sig fram till speluppdragen.

Min tjej jobbar som cellist och hennes instrument är kanske inte det mest skrymmande i kategorin men ändå en rejäl utmaning om man vill ta med det på cykeln.

Jag har försökt övertyga henne ett tag om att lådcykeln är det rätta verktyget för ändamålet och att hon gärna får låna den närhelst hon vill.

De flesta giggen är i närheten av där vi bor och det var bara en tidsfråga innan hon skulle nappa och ge cykla-med-cello-idén en chans.

Häromdagen hände det (äntligen).

Tiden för att öppna upp spektrat som dittills begränsats till bil, kollektivtrafik och promenad var inne.

IMG_9132

Lådan räcker väl till för att på ett tillfredställande sätt cykla sig fram med ett stort instrument som till exempel en cello.

Fick rapporter om att det kändes kanske lite obekvämt och ovant i ungefär 5 min – men nu finns längre inga hinder för att låta bli att berika Stockholms cykelkultur (i dubbel bemärkelse) ett snäpp till, för min käresta.

Det gick ju bara så himla bra.

IMG_9133

Vill du visa ditt stöd för denna blogg? Gilla gärna bloggens nya FB-sida uppe i högra hörnet, eller här under om du läser på platta. TACK!

/DS

SUP + LÅDCYKEL=SANT

Sup-säsongen är inte över. Fick en våtdräkt i 40-års present av mina syskon. Den gör det möjligt att SUP:a ända in i vintermånaderna.

IMG_8682

Under mysbyxorna och den stickade tröjan sitter min 40-års present 

Att förlänga säsongen för aktiviteter som traditionellt utförs på sommaren passar mig perfekt. En solig novemberdag (7 grader) som denna var som skapt för en SUP-tur på Brunnsviken, strax norr om stan.

Sannolikheten för att man ramlar i vid det här laget (nu när man fått koll) är ungefär lika stor som att trilla med cykeln.

Jag sa ändå till min tjej och paddelsällskap efter en stunds paddlande, att det hade ju varit lite spännande att få reda på vad våtdräkten skulle stå pall för i det kalla vattnet.

Jag behövde inte undra så värst länge. Efter en paus vid Brunnsvikens kanotklubb så paddlade jag, av omständigheter jag inte kommer att gå in på, för nära land och fenan som sitter under brädan tog i en sten och jag dratta i.

Det var ingen direkt skräckupplevelse (mer förvåning eftersom det så sällan händer) och våtdräkten utförde sin uppgift, med att hålla mig hyfsat varm, med beröm godkänt.

Men sen stod vi båda på land, ganska så långt hemifrån, och en av oss var dyngsur och hade en viktig vecka med föreställningar framför sig.

Nu hade det börjat att blåsa upp och jag höll på att bli kall. Att paddla hem skulle ta för lång tid (förkylningsrisken skulle öka markant).

Vi släppte ut luften ur brädorna, vek ihop dem, började springa hemåt bärandes på de båda SUParna. Men utan tillhörande ryggsäckar, som vi lämnat kvar vid en brygga i närheten av Stallmästaregården, blev det alltför otympligt och vi tog oss fram sakta.

Emma föreslog att vi skulle gömma brädorna och hämta dem senare. Efter en stund gick jag med på det (trots att de är värda en hel del och stöldrisken uppenbar). Vi hittade ett buskage som kändes hyfsat säkert, sprang hem och jag tog ett hett, hett bad för att eliminera eventuella sjukdomsrisker.

Att först hämta SUParna på en plats samt de båda ryggsäckarna plus pumpar på en annan – skulle bli tidskrävande, tråkigt och träligt.

Åtminstone om man inte har en lådcykel.

Men nu är det ju lyckligtvis så att vi råkar vara lyckliga ägare (håll i hatten) av en sådan.

IMG_8683

Att hämta upp alltsammans blev därför smidigt, småroligt och snillrikt istället för tidskrävande, tråkigt och träligt.

Lådcykel + SUP har en en gång visat sig vara en strålande kombination.

Ungefär så lyder dagens vittnesmål.

/DS

En hardcore-lastcykel-helg

Under helgen har jag firat triumfer med hjälp av den eminenta lådcykeln. En kompis, som ska resa till Australien, behövde desperat bli av med sin gästsäng innan avresa.

Jag har ingen bil men en fantastisk lastcykeln skapad för situationer som denna. Och jag kunde se ett användningsområde för sängen. Så ut på självaste fredagskvällen for vi för att befria honom från bördan.

IMG_8438

Den som kommer på ett bättre fredagsnöje än att frakta en säng på en cykel vinner ett fint pris.

Men vänner, det slutar inte där. Håll i hatten för det kommer mera.

Efter monteringen av mina nya fina vikbara sängben (se tidigare inlägg) behövde jag inte längre den gamla indiska sängramen som tidigare burit upp de båda madrasserna. Efter att de legat ute på Blocket i några veckor för nästan inga pengar alls, utan nåt visat intresse från nån endaste, så var det lika bra att det hela fick göra sitt som bränsle istället.

Iväg till Roslagstulls återbruk for jag. Även om det hela kändes tryggt och stabilt så ska här erkännas att jag snuddade vid cykelns lastkapacitetsgränser.

IMG_8445

En riktigt lyckad helg!

DS

Jag är besatt av det mesta man kan reducera storleken på

Jag älskar prylar som man kan fälla ihop. Vet inte riktigt varför. Kanske är det något flyktigt i mig, att man liksom smidigt ska kunna dra när man vill. Men hur som helst så ska det oftast vara väldigt behändigt att ta med sig för att väcka mitt intresse på allvar.

Detta har kommit att genomsyra mitt liv på flera sätt. Vikcykel-fixeringen, är för den som varit inne och tittat här nån gång, ganska uppenbar. Men det kommer mera.

För nån vecka sedan, blev det en SUP också. Attraktionen ligger såklart till stor del i att den är lätt att ta med. Man kan paddla en bra bit bort och sen ta bussen hem. Inte behöva paddla tillbaka. Det är är ofta mindre kul på tillbakavägen. Det vet väl alla?

IMG_8323

Ska hålla detta inlägg kort. Det är nämligen väder för SUP. Tar lådcykeln med SUPar till Brunnsviksbadet bara. Förra gången skjutsade jag Emma och 2 brädor. Gick jätte bra. Idag ska både Emma och dottern Bella med. Kanske får sistnämnda cykla själv. Men det är nog ingen omöjlighet att få med henne i lådan också, om man skulle vilja.

IMG_8309

Emma, Kånken, 2 SUPar (packade i dess ryggsäckar)i lådan. 

IMG_8318

Före tur på Brunnsviken i kvällningen

En sista grej. Senaste tecknet på min besatthet av hopfällbart är ett gäng sängben. Men inte vilka som helst. De är svensktillverkade och kallas Sesam Lyx. Med hjälp av dessa kan man FÄLLA UPP SÄNGEN! mot väggen och få massa användbar yta när man vill och behöver.

Jag har köpt tre satser. Två nya och en på Blocket. Min förhoppning är att de ska komplettera min hopfällbara livsstil ytterligare.

image1

Passar mig perfekt!

Dagens visdomsord: Prisa det ihopfällbara!

DS

 

 

Med hjälp av lådcykeln kan min sjuåriga dotter tänka sig att cykla själv

Min dotter Bella (snart 7) har visat skrämmande lite intresse för att cykla. Trots att hon lärde sig redan när hon var tre.

Några stödhjul behövdes aldrig, att balansera hade hon redan lärt sig med hjälp av en springcykel som hon började använda efter att hon fyllt två.

Allt pekade mot att cykeln var det transportmedel hon skulle föredra under en överskådlig framtid.

För att krydda cykellusten ytterligare fick hon en vacker Crescent i nyskick på hennes fjärde födelsedag. Var övertygad om att hon skulle älska den och vilja cykla på den varje dag.

Så blev det inte. Den blev mest ståendes. Hon ville hellre sparkcykla, men framförallt föredrog hon att få skjuts i lådan. Jag har pushat henne (nån gång tvingat) upp i sadeln, men hon har inte tyckt det varit roligt så jag har helt och fullt lagt ner den sortens taktik.

Ibland har jag tänkt att lådcykeln kanske varit en aning kontraproduktiv i relation till hennes eget cyklande. Kanske har den gjort henne lat, men den är ju så smidig och enkel. Bella blir glad, pappa får motion och man får nästan med sig vad som helst dit man ska.

Men nu har det vänt. Hon vill cykla igen. 

Vändpunkten kom när jag föreslog att hon skulle cykla så mycket hon orkade, från vasastan mot Solna, men med möjligheten att ta upp på både henne och cykeln i lådan när hon blivit trött.

IMG_7430 IMG_7433

Hon cyklade minst halva sträckan och har själv föreslagit modellen till flera andra utflyktsmål sedan dess.

Man märker att cykelkonditionen snabbt blir bättre och det är inte tråkigt att se hur cykeln successivt håller på att bli hennes eget första val för att ta sig till platser i våra omgivningar. Ibland med lådcykelkomplement, ibland utan.

/DS

Om så små hål att de är för små för att kallas hål och om det fina med vuxentransport i lådcykel.

Fick ett sånt där irriterande hål.

Ett sånt som är för litet för att egentligen definieras som hål. Badade slangen i badkaret, tryckte och pressade, men inga bubblor.

Tydligt var däremot att däcket successivt, men väldigt sakta, blev mjukare. Det kunde ta ett dygn innan man kände någon skillnad när man tryckte på det. Fick fylla på med luft inför var och varannan cykeltur.

Om man inte vet varför man mår dåligt, och om svedan inte är uppenbar, tar det längre tid att bli frisk igen.

Precis likadant med cykelslangar, tydligen.

Därför tog det 4-5 veckor innan jag fick tummen ur och tog tag i problemet. Tog med den sjuka slangen till min lokala cykelreparatör.

– Inget hål i den här! svarade han utan att tveka.

Men jag köpte ändå en ny slang och sen var problemet löst. Nu håller det sig hårt och fint. Men så små hål borde inte få finnas. Har varit med om det tidigare.

Det känns som miljövidrigt slöseri att kasta bort en i övrigt helt olappad slang.

Nog om det, nu om något mycket roligare.

Ett skäl att behålla sin lådcykel, även när barnen vuxit börjat cykla själva, är bland många andra vuxentransport.

Min tjej är cellist.

När vi ska mötas upp har hon ofta med sig sitt vackra men oj så skrymmande instrument.

Både hon och cellon får plats i lådan. Såklart.

Här om dagen, när det var så soligt, hämtade jag upp henne med Bakfietsen och vi tog oss ut till de turistglesa delarna av Djurgården för en picknick där landsortskänslan är total.

IMG_7380

I Köpenhamn är det en vanligare syn. Att se vuxna sitta i lådan.

Det är ett kärleksfullt sätt att skjutsa, även en fullvuxen, medmänniska på och det vore vackert om man fick se mer av det även i den här stan.

Hur skulle man annars cykel-skjutsa en person som till exempel har med sig ett stort instrument menar jag.