Dag 2 Berlin 18:50
Bredvid mig på tåget igår satt en man djupt försjunken i en bok. Bokens titel var hyfsat träffande: Slow travel. Vi började prata efter en stund och jag var tämligen intresserad av bokens budskap. En förenklad formulering skulle kunna vara, sa mannen som visade sig vara tysk och heta Paul, att om man ska resa till en viss plats, värdesätter man den efter hur lång tid det tagit att resa dit. Då hade jag fått himla skoj i Barcelona (33 tim med tåg) tänkte jag, men insåg också att den tolv timmar långa berlinresan skulle inbjuda till skojigheter så det säkert räcker.
Är det lite för enkelt, snabbt och billigt att ta sig hit och dit idag? Är det därför jag själv envisas med att ta tåget, och inte av ädla miljöskäl som jag själv gärna inbillar mig?
Vet ej. Kanske. Ska nog läsa den där boken, kanske hjälper en att reda ut ett och annat.
Sen kommer en ungefär åttioårig tysk, väldigt charmig, dam och slår sig ner och börjar prata svenska med mig. Hon hade visst jobbat som au pair i Malmö nån gång på femtiotalet och snappat upp en hel del. Jag hjälper henne med vokabulären och med hjälp av en swenglish mix flyter samtalet på och de tolv timmarna till Berlin känns rätt överkomliga till slut. Hemligheten med många timmar på tåg är att ställa in sig på att man ändå aldrig kommer att komma fram och sen är man liksom bara framme på nåt sätt ändå – the art of slow travel.
Framme på Hauptbahnhof, i vanlig ordning, foldar jag ut, sätter mobben i sin hållare på styret, trycker igång appen Citymaps2go (offline map travel guide – hur klarade jag mig utan?) och lokaliserar mig genom enorma Berlin mot Prenzlauer Berg till mitt Airbnb-boende.
Josefine, tysk tjej i trettioårsåldern, tar emot mig, visar rummet och lägenheten som är ett fantastiskt sekelskiftesställe på över hundra kvadrat. Sen säger hon: ”Nu ska jag iväg ett par dar och min flatmate är i San fransisco, så ha det så bra”, vilket med andra ord innebär att jag just hyrt in mig i en enorm svinfin lägenhet helt själv. Överkomligt för 380 spänn dygnet -även om jag gärna såklart hade delat.
Trött efter tågresan släpper jag på mitt miljömedvetna jag och fyller deras fyrameters badkar med tusen liter hett ångande vatten, tar plats, häller upp ett glas vin och lyssnar på podden Staden, avsnittet om Berlin. Sen somnar jag som en…som en…ja som en som har åkt tåg ända från Sthlm till Berlin – i den fina Queen size bed (160) jag blivit tilldelad.
Idag har jag besökt Treptower park med Soviet war memorial och letat efter ett övergivet spöklikt tivoli (Spree park) med massa igenvuxna åkattraktioner som skulle ligga i närheten. Tyvärr har de hängnat in det numera och sålt det till nån, berättade en kvinna. Jag var åtminstone utanför och skådade ett gammalt pariserhjul.
När jag cyklar runt, och oj vad spännande långt och härligt det är mellan sevärdheterna, ställer jag mig frågan: varför envisas man med att åka till andra städer för hela tiden. Det är ju här man ska va. Berlin suger som promenadstad (sjukt avstånd) men är en väldigt fantastisk cykelstad med ganska mediokra cykelbanor (men de finns).
En Defiets med en storunge i lådan och en småtting på ryggen
Jag har blivit så materialistfunktionalistiskt förtjust i min Brompton igen. Storleken ihopvikt har verkligen betydelse när man reser såhär och på de tågen, här ute på kontinenten (rätt många), som inte tar standardcykel och har minimalt med plats för annat än normalbagage (mycket sämre än SJ ofta), är det så tillfredställande att helt obemärkt, med skyddet på, glida in sin älskling mellan sätena och låta den stanna där tills resan är över.
Pissepaus vid en restaurang i Treptower park.
Något jag hört folks prata om som spektakulärt är Stasimuseet. Missade det sist. Inte denna gången.
Här satt de och tjuvlyssnade. Erich Mielke och gänget.
Sen, som jag nämnde var planerat igår, var jag hemma hos en Airbnb-host, Yafit, som jag var i kontakt med när jag letade boende från tåget på väg hit.
Det blev ju nu ett annat boende men hon, precis som jag, höll på med sångpedagogik sa hon, och hon ville nödvändigtvis att jag skulle komma hem till henne och fika och snaka lite röstmetodik. Är det inte det man helst vill när man är ute och luffar, att komma in i folks hem och snacka röstmetodik? Hon hade ett grymt charmigt boende, även det i Prenzlauer berg (som skånegatan fast – mer) och vi satt på hennes balkong och snackade ett par timmar. Jag lovade att nästa gång jag är här ska jag boka hennes rum.
NU ska jag egentligen göra mig redo för att avnjuta den stora finalen som visas vid ett jätteområde vid Brandenburger Tor på storbild. Folk är helt upprymda här och åker runt med flaggor och skriker och klockan nio ikväll är det nåt STORT som händer, något historiskt – det bara känner man i luften. MEN – det åskar och regnar jättemycket. Det är en dryg timme kvar till matchen börjar. Hoppas det slutar i tid. Vill ju inte missa detta.
Imorgon natt drar jag vidare mot antingen Utrecht eller Budapest. Två helt olika men fullt realistiska val.
/DS
