Vem vill bo i en stad där 60-70% av utrymmet gått åt till p-platser, parkeringshus, trafikleder och där luften är så kass att du måste gå runt med mask?

Var och såg Bicycles VS Cars på Zita i lördags.

Det måste vara väldigt svårt, för den största av bilstadsförespråkare, att på allvar argumentera för bilen som det normativa trafikslaget i en storstad efter att ha sett filmen.

Vem vill bo i en stad där 60-70% av utrymmet gått åt till p-platser, parkeringshus, trafikleder och där luften är så kass att du måste gå runt med mask? Är det en stad för människor? Är man överhuvudtaget frisk om man anser det?

Det är märkligt att så många saknat tro på cykelns potential att förändra.

Att ett så miljövänligt, billigt, extremt yteffektivt och hälsofrämjande fordon hamnat i samhällets och storstadens periferi i så många år är en gåta. Starka bilfrämjande krafter ligger förstås bakom.

Men förhoppningsvis ska cykeln, trafikslaget på undantag, äntligen bryta sig igenom alla lager av en hittills ohotad trafikmaktordning och bli en av den framtida stadskulturens viktigaste hörnstenar.

Ska inte gå in på innehållet, gå och se filmen själv och supporta den, däremot ska jag ta tillfället att berätta om en situation i kafferummet igår då en kollega frågar mig vad jag gjort i helgen. När jag berättat att jag bland annat sett Bicycle VS Cars, beredd att förklara vidare, säger hon istället att hon tänkte på mig när hon hörde om den.

En film som handlar om cykeln mot bilen som “vanliga” människor har hört talas om. Det är fantastiskt. Det var inte längesen jag fick förklara för de flesta, både en och tre gånger, att jag INTE bloggar om cykelsport utan om cykeln som transportmedel. Folk tittade konstigt på mig och visste inte riktigt vad de skulle säga.

Idag ser det lyckligtvis annorlunda ut. Bland annat tack vare Fredrik Gerrtens film.

/DS

 

Typiska brittiska bilägaren uppnår en genomsnittshastighet i paritet med cykelns – för amerikanska bilister går det långsammare

Typiska brittiska bilägaren lägger ungefär 1300 timmar per år på/i sin bil.

– Det går åt 500 arbetstimmar för att få ihop pengar till årliga kostnaden för bensin, försäkring, reparera och parkera.

– Det spenderas ytterligare 400 timmar per år i bilen när hen kör och sitter fast i trafikstockningar.

– Mer än 250 timmar går åt till en rad bilrelaterade småuppgifter: tvätta den, ta den till garaget för service, fylla på bensin, leta efter bilnycklarna, gå från/till bilen, skrapa rutor på vintern och att hitta parkering vid varje utfärd.

– Slutligen måste hen jobba hundra timmar extra för att bet. eventuella extrakostnader för ett boende med garage.

– 3,5 av hens 16 vakna timmar läggs alltså på ena eller andra sättet på bilen – och för denna biltid reser hen 16093 km per år. Det blir en genomsnittshastighet på 12,9 km/h.

Ungerfär lika snabbt som personen i fråga skulle kunna ta sig runt med en cykel.

Motsvarande uträkning för den amerikanske bilägaren visar på en ännu lägre genomsnittshastighet.

Ur Car sick av Lynn Sloman

 

 

 

Varför envisas med att åka till andra ställen än Berlin

Dag 2 Berlin 18:50

Bredvid mig på tåget igår satt en man djupt försjunken i en bok. Bokens titel var hyfsat träffande: Slow travel. Vi började prata efter en stund och jag var tämligen intresserad av bokens budskap. En förenklad formulering skulle kunna vara, sa mannen som visade sig vara tysk och heta Paul, att om man ska resa till en viss plats, värdesätter man den efter hur lång tid det tagit att resa dit. Då hade jag fått himla skoj i Barcelona (33 tim med tåg) tänkte jag, men insåg också att den tolv timmar långa berlinresan skulle inbjuda till skojigheter så det säkert räcker.

Är det lite för enkelt, snabbt och billigt att ta sig hit och dit idag? Är det därför jag själv envisas med att ta tåget, och inte av ädla miljöskäl som jag själv gärna inbillar mig?

Vet ej. Kanske. Ska nog läsa den där boken, kanske hjälper en att reda ut ett och annat.

Sen kommer en ungefär åttioårig tysk, väldigt charmig, dam och slår sig ner och börjar prata svenska med mig. Hon hade visst jobbat som au pair i Malmö nån gång på femtiotalet och snappat upp en hel del. Jag hjälper henne med vokabulären och med hjälp av en swenglish mix flyter samtalet på och de tolv timmarna till Berlin känns rätt överkomliga till slut. Hemligheten med många timmar på tåg är att ställa in sig på att man ändå aldrig kommer att komma fram och sen är man liksom bara framme på nåt sätt ändå – the art of slow travel.

Framme på Hauptbahnhof, i vanlig ordning, foldar jag ut, sätter mobben i sin hållare på styret, trycker igång appen Citymaps2go (offline map travel guide – hur klarade jag mig utan?) och lokaliserar mig genom enorma Berlin mot Prenzlauer Berg till mitt Airbnb-boende.

Josefine, tysk tjej i trettioårsåldern, tar emot mig, visar rummet och lägenheten som är ett fantastiskt sekelskiftesställe på över hundra kvadrat. Sen säger hon: “Nu ska jag iväg ett par dar och min flatmate är i San fransisco, så ha det så bra”, vilket med andra ord innebär att jag just hyrt in mig i en enorm svinfin lägenhet helt själv. Överkomligt för 380 spänn dygnet -även om jag gärna såklart hade delat.

Trött efter tågresan släpper jag på mitt miljömedvetna jag och fyller deras fyrameters badkar med tusen liter hett ångande vatten, tar plats, häller upp ett glas vin och lyssnar på podden Staden, avsnittet om Berlin. Sen somnar jag som en…som en…ja som en som har åkt tåg ända från Sthlm till Berlin – i den fina Queen size bed (160) jag blivit tilldelad.

Idag har jag besökt Treptower park med Soviet war memorial och letat efter ett övergivet spöklikt tivoli (Spree park) med massa igenvuxna åkattraktioner som skulle ligga i närheten. Tyvärr har de hängnat in det numera och sålt det till nån, berättade en kvinna. Jag var åtminstone utanför och skådade ett gammalt pariserhjul.

När jag cyklar runt, och oj vad spännande långt och härligt det är mellan sevärdheterna, ställer jag mig frågan: varför envisas man med att åka till andra städer för hela tiden. Det är ju här man ska va. Berlin suger som promenadstad (sjukt avstånd) men är en väldigt fantastisk cykelstad med ganska mediokra cykelbanor (men de finns).

En Defiets med en storunge i lådan och en småtting på ryggen

Jag har blivit så materialistfunktionalistiskt förtjust i min Brompton igen. Storleken ihopvikt har verkligen betydelse när man reser såhär och på de tågen, här ute på kontinenten (rätt många), som inte tar standardcykel och har minimalt med plats för annat än normalbagage (mycket sämre än SJ ofta), är det så tillfredställande att helt obemärkt, med skyddet på, glida in sin älskling mellan sätena och låta den stanna där tills resan är över.

Pissepaus vid en restaurang i Treptower park.

Något jag hört folks prata om som spektakulärt är Stasimuseet. Missade det sist. Inte denna gången.

Här satt de och tjuvlyssnade. Erich Mielke och gänget.

Sen, som jag nämnde var planerat igår, var jag hemma hos en Airbnb-host, Yafit, som jag var i kontakt med när jag letade boende från tåget på väg hit.

Det blev ju nu ett annat boende men hon, precis som jag, höll på med sångpedagogik sa hon, och hon ville nödvändigtvis att jag skulle komma hem till henne och fika och snaka lite röstmetodik. Är det inte det man helst vill när man är ute och luffar, att komma in i folks hem och snacka röstmetodik? Hon hade ett grymt charmigt boende, även det i Prenzlauer berg (som skånegatan fast – mer) och vi satt på hennes balkong och snackade ett par timmar. Jag lovade att nästa gång jag är här ska jag boka hennes rum.

NU ska jag egentligen göra mig redo för att avnjuta den stora finalen som visas vid ett jätteområde vid Brandenburger Tor på storbild. Folk är helt upprymda här och åker runt med flaggor och skriker och klockan nio ikväll är det nåt STORT som händer, något historiskt – det bara känner man i luften. MEN – det åskar och regnar jättemycket. Det är en dryg timme kvar till matchen börjar. Hoppas det slutar i tid. Vill ju inte missa detta.

Imorgon natt drar jag vidare mot antingen Utrecht eller Budapest. Två helt olika men fullt realistiska val.

/DS

 

 

Missa inte “Kultur i farozonen – cykelkultur i Detroit” i kväll

På tvåan 20:30.

För att hitta en ny plats för sitt cykelbyggarföretag flyttade Kyle Wiswall från New York till Detroit. Stora delar av Detroit är dött och avbefolkat och staden har gått i konkurs. Men det ser han som en nystartsmöjlighet i ett kollapsat ohållbart bilsamhälle.

Älskar när det är cykeltema på televisionen.

Gråter för att jag inte har fått tag i det exklusiva cykeldedikerade Kobra som visades för ett par årsedan (någon?).

I väntan på årets stora premiär, F. Gerttens (Bananas) Bikes vs cars (i sommar) hoppas jag på mycket annat intressant, i samma tecken, framöver.

/DS