Etikettarkiv: bikepacking

Det är så tråkigt att det är så himla klimatOsmart att flyga

Publicerat av
2

Gjorde just ett slags klimattest. Hur stora är mina egna växthusgasutsläpp per år, i ton räknat? Sommarjobbande ungdomar, för Stockholms stad, genomför tester med förbipasserande på Stockholms stadsbibliotek just nu. Själva grejen går under namnet: Klimatvågen.

En handledare ger dig en shoppingkorg och guidar dig igenom utställningen. Du väljer mellan olika säckar som representerar de varor och tjänster du vanligtvis konsumerar under en dag. När du gått igenom alla kategorierna placerar du shoppingkorgen på Klimatvågen för att få en fingervisning om hur stor klimatpåverkan din konsumtion har och vilka delar av den som väger tyngst. Med hjälp av Klimatvågens handledare kan du sedan få tips om hur du på ett smart sätt kan minska din klimatpåverkan.

Jag är väl ändå rätt duktig och klimatklok? Jag är vegetarian, cyklar nästan jämt, äger ingen bil, ser till att mina matrester förvandlas till biogas och handlar elektronik mest på Second hand.

Men när det 10 min senare är dags att väga är jag plötsligt inte lika kaxig.

Min klimatsynd är främst flyget och osten. Jag käkar en del ost och gör flera flygresor om året. Att bli vegan vore ju ännu bättre för planeten och att bara hålla sig till tåg när man åker på semester vore ju egentligen att föredra – jag är medveten om det.

Men man vill ju för sjutton ha ett roligt liv också! Det klimatsmartaste vore ju egentligen att inte finnas alls, och det skulle ju onekligen kännas lite trist.

Jag går ändå från stadsbiblioteket och klimattestet med hedern i behåll för att mina flygresor enbart gått till europeiska destinationer. 5,5 ton per år blev mitt resultat. Långt under medelsvenskens utsläpp på 10 ton, men fortfarande lika långt från det som anses vara hållbart i längden.

Det ju bara så himla surt att man inte utvecklat tågtrafiken mer. Vi avvägde (min tjej och jag) vandring i Abisko för lite sen. 2000:- t/r per person skulle resan gå på med tåg jämfört med ett flygalternativ till södra Polen och vandring i Tatrabergen som skulle kosta 700:- t/r per person. Svårt då att välja det förstnämnda, speciellt eftersom att ölen är så billig i det sistnämnda alternativet och med tanke på att vi inte direkt tillhör höginkomsttagarligan (musiker, kulturarbetare) fick det bli det sistnämnda alternativet.

Tatrabergen. Himla fint var det, flyg eller inte. 

Man kanske ska fläska på med en rejäl flygskatt, utveckla tåg istället för att avveckla dem och inte minst tillåta medhavd cykel för att göra miljösemestrande mer attraktiv?

Men det finns ljus i mörkret. Gratis tågluffarkort till 18-åringar var ju en höjdaridé signerad EU, för att väcka liv i det gamla geniala semestersättet som många i min egen generation (och tidigare) vuxit upp med men som många ungdomar idag inte ens känner till. Hoppas många gav sig iväg.

Avslutar dagens inlägg med ett Hipp Hurra för interrailkortet! Och med att tipsa om ett superinspirerande inlägg om tågluff med barn från lådcyklar.se

/DS

Ett (recyclat) inlägg för dig som överväger att bli en äkta ”Bikepacker”

Publicerat av
Svara

Jag fortsätter jobba mer än jag egentligen vill. Snart lugnar det ner sig. Då kommer jag ha mer tid till bloggen. Tills dess recyclar jag några gamla inlägg. Överväger du en fantastisk hållbarhetssemester med tåg och vikcykel ”Bikepacking” i sommar, kanske detta inlägg kan hjälpa dig få tummen ur.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

/DS

 

Dagbok från en vikcykel – Yes bloggen funkar igen

Publicerat av
1

Och så verkar de tekniska problemen vara lösta…

Torsdag 17/7 17:40 På ett café

Det har varit intensivturism på högsta nivå. Skaffade nytt Airbnb-boende igår. Fick tag på en engelsk skådespelerska och antikvitetsknappsboks-författare som har ett ställe precis intill Saint Stephens church. Efter en guidad stadsvandring på tre timmar checkade jag in. Sylvia var en intressant människa med alldeles för mycket utsprudlande energi för att det ska kunna anses vara hälsosamt. En överkreativ själ som gör allt på en gång och lägger sig inte för att sova förrän hon bokstavligt faller ihop. Hon hade gett ut en bok om små antika knappar, gjort voiceovers, målat, jobbat med teater, regisserat, ihärdigt drivit sitt mikroentreprenörskap genom airbnb och var uppe i hela 117 positiva omdömen.

Efter en pratstund lämnade hon mig helt molalena i den enorma lägenheten.

Jag hade tänkt mig lite mer socialiserande, det behöver en ensamresenär ibland, så jag for till de gamla judiska kvarteren med sitt rika folkliv och bohemiska karaktär. Det var trashigt och coolt – men inte riktigt vad jag var ute efter. Så jag gjorde det jag gör bäst. Cyklar. Upptäcker.

Efter ett tag skrek magen efter hummus, så jag drog till Budapest Hummus Bar och fyllde mig än en gång med kletet. Sen fortsatte jag mot Parlamentet. Det är världens längsta parlament och påminner starkt om Londons. Fantastisk, på kvällen läckert upplyst, skapelse. Kanske det fetaste i arkitekturväg jag någonsin skådat.

Över och runt kupolen i mitten blåste stora pappersbitar omkring som liksom – levde. När jag kom närmare såg jag att det var vita fåglar och inte pappersbitar. Fiskmåsar – men helt knäpptysta. Jag frågade en kvinna, som satt på en bänk och fotade, vad det var för slags knäpptysta och konstiga fiskmåsar som flög omkring sådär. Hon sa att det var duvor och inte måsar. Det såg väldigt spoky ut så jag stannade ett tag innan jag åkte hem och la mig.

Dagen efter besökte jag först House of terror, intressant om Nazi och Kommunistförtrycket beläget på samma plats som ett före detta fängelse som båda sidor använt sig av för att plåga ”utlöpare”.

Sen cyklade jag vidare mot den mest hipstertrashiga pub jag någonsin besökt: Szimpla Kert.

Måste vara planetens trashigaste krog, starkt präglad av cykelkulturen

I stans största och välkända saluhall kunde man köpa gristrynen för bara 10? kronor styck. Men är inte säker på att jag slagit till även om jag varit köttätare. Kanske för att isåfall sätta på styret och skräma ungar med – men aldrig för att spisa.

Tio spänn styck

Cykelinfrastrukturen då? Det tydligaste tecknet på civilisationsgraden av en stad. Var rätt skraj när jag tog mina första tramptag på den mest trafikerade gatan Kerepesi strax efter ankomst. Inte minsta lilla cykelfält och jag kände mig som nån slags utböling vilse i fiendeland.

Enligt Copenhagenized Index har Budapest avancerat från plats 55 till plats 13 på bara ett år. Och det tog ett tag innan jag greppade detta; men förutom den där hemska gatan som skär igenom stan i riktning mot Kedjebron (och några liknande), så är Budapest ganska cykelvänligt. Sen såg jag skyltar som tydligt visade att man var ämnad dela körfält med bussar taxibilar. De sista man vill dela körfält med är budapests bussar och taxibilar, men det funkade faktiskt bättre än förväntat.

På de mindre gatorna finns en väl utbyggd cykelinfrastruktur. Enligt guiden i en stadsvandring jag deltog i, är Budapest den stad inom EU som utvecklar sig snabbast på cykelfronten, vilket hon, med rätta, sa med ett stolt leende på läpparna.

Det här är bra!

Och avancerade lånecyklar finns också

Budapest som cykelstad går från bitvis lysande (mindre trafikerade vägar) till en ganska otrevlig cykelupplevelse (större flerfiliga motorvägsliknande gator). Tricket är förstås att hålla sig till de mindre gatorna, vilket man lär sig fort då man får koll på vägnätets enkla struktur efter bara nån dag.

Vid åttatiden tog jag sen farväl av staden, som jag gärna snart kommer tillbaka till, och satte mig på ett riktigt skruttigt nattåg som skulle ta mig, via Bratislava och Prag, till Berlin. Hann dock få i mig en Langos innan jag drog. En slags superflottfluffig pizza med inget eller lite allt möjligt på. Väldigt ungerskt.

Från Berlin planerade jag att, för en gångs skull, stanna till i Hamburg.

/DS

 

 

Varför envisas med att åka till andra ställen än Berlin

Publicerat av
2

Dag 2 Berlin 18:50

Bredvid mig på tåget igår satt en man djupt försjunken i en bok. Bokens titel var hyfsat träffande: Slow travel. Vi började prata efter en stund och jag var tämligen intresserad av bokens budskap. En förenklad formulering skulle kunna vara, sa mannen som visade sig vara tysk och heta Paul, att om man ska resa till en viss plats, värdesätter man den efter hur lång tid det tagit att resa dit. Då hade jag fått himla skoj i Barcelona (33 tim med tåg) tänkte jag, men insåg också att den tolv timmar långa berlinresan skulle inbjuda till skojigheter så det säkert räcker.

Är det lite för enkelt, snabbt och billigt att ta sig hit och dit idag? Är det därför jag själv envisas med att ta tåget, och inte av ädla miljöskäl som jag själv gärna inbillar mig?

Vet ej. Kanske. Ska nog läsa den där boken, kanske hjälper en att reda ut ett och annat.

Sen kommer en ungefär åttioårig tysk, väldigt charmig, dam och slår sig ner och börjar prata svenska med mig. Hon hade visst jobbat som au pair i Malmö nån gång på femtiotalet och snappat upp en hel del. Jag hjälper henne med vokabulären och med hjälp av en swenglish mix flyter samtalet på och de tolv timmarna till Berlin känns rätt överkomliga till slut. Hemligheten med många timmar på tåg är att ställa in sig på att man ändå aldrig kommer att komma fram och sen är man liksom bara framme på nåt sätt ändå – the art of slow travel.

Framme på Hauptbahnhof, i vanlig ordning, foldar jag ut, sätter mobben i sin hållare på styret, trycker igång appen Citymaps2go (offline map travel guide – hur klarade jag mig utan?) och lokaliserar mig genom enorma Berlin mot Prenzlauer Berg till mitt Airbnb-boende.

Josefine, tysk tjej i trettioårsåldern, tar emot mig, visar rummet och lägenheten som är ett fantastiskt sekelskiftesställe på över hundra kvadrat. Sen säger hon: ”Nu ska jag iväg ett par dar och min flatmate är i San fransisco, så ha det så bra”, vilket med andra ord innebär att jag just hyrt in mig i en enorm svinfin lägenhet helt själv. Överkomligt för 380 spänn dygnet -även om jag gärna såklart hade delat.

Trött efter tågresan släpper jag på mitt miljömedvetna jag och fyller deras fyrameters badkar med tusen liter hett ångande vatten, tar plats, häller upp ett glas vin och lyssnar på podden Staden, avsnittet om Berlin. Sen somnar jag som en…som en…ja som en som har åkt tåg ända från Sthlm till Berlin – i den fina Queen size bed (160) jag blivit tilldelad.

Idag har jag besökt Treptower park med Soviet war memorial och letat efter ett övergivet spöklikt tivoli (Spree park) med massa igenvuxna åkattraktioner som skulle ligga i närheten. Tyvärr har de hängnat in det numera och sålt det till nån, berättade en kvinna. Jag var åtminstone utanför och skådade ett gammalt pariserhjul.

När jag cyklar runt, och oj vad spännande långt och härligt det är mellan sevärdheterna, ställer jag mig frågan: varför envisas man med att åka till andra städer för hela tiden. Det är ju här man ska va. Berlin suger som promenadstad (sjukt avstånd) men är en väldigt fantastisk cykelstad med ganska mediokra cykelbanor (men de finns).

En Defiets med en storunge i lådan och en småtting på ryggen

Jag har blivit så materialistfunktionalistiskt förtjust i min Brompton igen. Storleken ihopvikt har verkligen betydelse när man reser såhär och på de tågen, här ute på kontinenten (rätt många), som inte tar standardcykel och har minimalt med plats för annat än normalbagage (mycket sämre än SJ ofta), är det så tillfredställande att helt obemärkt, med skyddet på, glida in sin älskling mellan sätena och låta den stanna där tills resan är över.

Pissepaus vid en restaurang i Treptower park.

Något jag hört folks prata om som spektakulärt är Stasimuseet. Missade det sist. Inte denna gången.

Här satt de och tjuvlyssnade. Erich Mielke och gänget.

Sen, som jag nämnde var planerat igår, var jag hemma hos en Airbnb-host, Yafit, som jag var i kontakt med när jag letade boende från tåget på väg hit.

Det blev ju nu ett annat boende men hon, precis som jag, höll på med sångpedagogik sa hon, och hon ville nödvändigtvis att jag skulle komma hem till henne och fika och snaka lite röstmetodik. Är det inte det man helst vill när man är ute och luffar, att komma in i folks hem och snacka röstmetodik? Hon hade ett grymt charmigt boende, även det i Prenzlauer berg (som skånegatan fast – mer) och vi satt på hennes balkong och snackade ett par timmar. Jag lovade att nästa gång jag är här ska jag boka hennes rum.

NU ska jag egentligen göra mig redo för att avnjuta den stora finalen som visas vid ett jätteområde vid Brandenburger Tor på storbild. Folk är helt upprymda här och åker runt med flaggor och skriker och klockan nio ikväll är det nåt STORT som händer, något historiskt – det bara känner man i luften. MEN – det åskar och regnar jättemycket. Det är en dryg timme kvar till matchen börjar. Hoppas det slutar i tid. Vill ju inte missa detta.

Imorgon natt drar jag vidare mot antingen Utrecht eller Budapest. Två helt olika men fullt realistiska val.

/DS

 

 

Tävla i hållbart resande

Publicerat av
1

Många jag känner, som anser sig hyfsat miljömedvetna, är beredda till en hel del uppoffringar.

De köper gärna ekokäk, cyklar, åker kollektivt och lider en aning av dåligt klimatsamvete efter att femåringens barnkalas resulterat i två överfulla ikeakassar med kinesiska plastleksaker, som ungen glädjer sig åt i högst tjugo sekunder efter själva överlämnandet (sen in i överfullt förråd).

Den där thailandsresan, som gläfser i sig många av årets inkasserade miljöpoäng utan att ens be om ursäkt för det, ska man kanske helst inte prata om.

Robbo Johnson – mästare i hållbart resande

Men att en gång, varje vinterhalvår, få lämna detta mörka Hades under den period då Brun utan sol säljer som smör, och få sitt understimulerade behov av D-vitamin tillfredställt – borde väl ändå vara varje skandinavs mänskliga rättighet.

Och ja, det kanske borde vara en rättighet, och jag erkänner, det suraste med en miljömedveten livsstil är den där taggen som sätter sig där inne, bara för att man vill upptäcka nya exotiska platser och lära känna lite andra fjärran bort spännande kulturer.

Men oljeepoken är snart ett minne blott och det är svårt att föreställa sig att några solpanelsinklädda flygplan någonsin kommer känna luft under sina vingar.

Men misströsta inte, att resa hållbart behöver inte vara alls vara tråkigt.

Tvärtom.

Och det kanske är lika bra att vänja sig, eller åtminstone att en gång om året byta ut en ohållbar resa mot en hållbar.

Jag vet att vi är ett gäng som har upptäckt det fantastiska med lådcykelsemester, och att det är fler än någonsin, världen över, som överväger en bikepackingluff (vikcykel+Interrail) till sommaren.

Båda de här sätten förenar lust med klimatnytta och borde ha potential att slå igenom även om man kanske överväger ett annat lådcykelresemål än just Thailand.

Och skulle man nu sitta på ett läckert foto som kommunicerar hållbart resande kan man ju passa på att vara med och tävla i temat.

Det är medvetenkonsumtion.org som vill stärka incitamenten att resa miljöschysst – och man kan vinna både Vargsafari i Bergslagen och tågcheckar med SJ.

Tänkte själv medverka med ett bidrag. Man ska bara tagga instagrambilden med #gröntur.

Mer info här.

Min egen hållbara semester, denna sommar, lär gå med tåg och hopfällbar cykel till Barcelona eller kanske Seville.

Seville lär ha tatt sig som cykelstad och Copenhagenize rankar den till en respektingivande fjärdeplats 2013 (76 2012).

Seville is the poster child of the modern bicycle planning movement. Nothing less. From a modal share of 0.5% in 2006, the city went from zero to hero and now boasts 7% modal share.

Kanske blir tågresan lite väl lång i relation till den begränsade tid jag har till mitt förfogande och därmed avgör kampen till Barcas favör.

Nä nu ska jag se till att lägga ut en konkurrenskraftig hållbarhetsbild på instagram till tävlingen.

/DS