MANNEN, BILEN OCH BACON SOM HÄNGER I MUNGIPAN

Jag ska börja med en bekännelse. Jag fick min första egna bil när jag var fjorton år. Vid den tidpunkten hade jag ägt och trimmat så många moppar att jag fullständigt tröttnat på det. Nu var det dags för en riktig bil, jag var ju för sjutton nästan vuxen. 

Man satt ju ändå mer säkert och skyddat i en bil än på en moped…

Morfar hade i samma veva en gammal SAAB 99, som fått så många tvåor vid besiktningen att han bestämt sig för att skrota den. Den gick som en klocka och trots mängder av rost och bucklor var det den finaste bil jag sett. Jag fick lägga vantarna på Saaben för att ha den att köra med i omgivningarna ute i farfars skogar. Som tur var hade Mamma och pappa inte så mycket att säga emot mina planer. Man satt ju ändå mer säkert och skyddat i en bil än på en moped, menade dom. 

Ungefär en sån här var det, fast med mer rost och bucklor. Foto: Dan Senior

Det hela kändes kraftfullt, mäktigt och manligt.

Jag ville att det skulle låta mycket när jag körde. Och det gjorde det om man använde mycket gaspedal på låga växlar. När jag fick motorn att riktigt vråla, likt ett vansinnigt vilddjur, då började det lukta bensin där jag satt i kupén. Den där doften spred sig i kroppen och gav mig en känsla av maskulinitet, trots att jag bara var en liten spak fjortonåring. Jag körde runt som besatt i skogarna och hade alltid med mig mängder av stekt flottigt bacon i en plastburk som färdkost. Med vänster hand på ratten och den högra näven grävandes i plastburken tryckte jag in bacon i käften så det bokstavligt hängde i mungipan, samtidigt som jag tryckte gasen i botten. Det hela kändes kraftfullt, mäktigt och manligt. Bilen, bensinlukten, vrålet av motorn och munnen full av kött från svin. Jag var helt övertygad om att det var då, i den där Saaben, som jag förvandlades och tog det slutgiltiga klivet från mus till man. 

Riktig man och egen bil, det var liksom på nåt sätt samma sak

Eller nej förresten, det var inte i Saaben som jag blev man. Det var i farfars traktor. En dag körde jag fast med bilen i ett hål på en soptipp. Då gick jag och hämtade farfars traktor och föste upp bilen ur hålet med skopan. Farfar hade varit i närheten och sett hela händelseförloppet. Han närmade sig efteråt, tittade mig stint i ögonen och sa: ”Du är minsann ingen lu du”. Lu betyder ungefär pojkvasker på småländska och det var vad farfar hade ansett mig vara ända tills den handlingskraftiga räddningsaktionen av min bil. Farfar sa inte mycket, därför kändes hans väl valda ord du är minsann ingen lu du, så otroligt bekräftande att det nog egentligen var då jag kände att jag blev man. 

Bil var meningen med livet, som en religion

Hur som helst hade man ju lärt sig av Hollywood-filmerna att  “riktig man” och “egen bil” det var liksom på nåt sätt samma sak. Och att äga bil var absolut nödvändig om man nån gång skulle skulle få vara med en tjej. Det hade satt sig som nån sorts naturlag i en. 

Om nån vid den tidpunkten sagt att: “Du David, senare i ditt liv kommer du bli en cykelnörd, ja en sån där miljömupp du vet. Du kommer göra allt vad som står i din makt för att minska bilbehovet till minsta möjliga! Och du kommer att bli vegetarian.” 

Då hade jag blivit så provocerad att jag, med mina otyglade tonårshormoner till hjälp slagit ner den jäveln. Bil var meningen med livet, som en religion, nyckeln till frihet för en isolerad och bakbunden landsortspojk som ville ut och se sig om. Jag älskade motor och jag älskade kött. Det fick absolut inte ifrågasättas. 

Du har just läst ett utdrag från mitt manus av StandUp-föreläsningen: Om Konsten Att Leva Utan Bil

D.S

Egentligen är alla intresserade av cykling – vissa vet bara inte om det

Bloggen fyller snart fem år.

Anledningen till uppstarten var bland annat att jag var alldeles lyckorusig efter att, genom att pussla ihop mina resor med Brompton + kollektivtrafik till mitt jobb strax utanför Uppsala, ha kommit ner i restider motsvarande bilens.

Utan Brompton, med endast kollektiva färdmedel, såg resan, från Svedmyra söder om Sthlm till Upps. Ekebybruk (ca 8 mil) t/r ut såhär: 10 min promenad till T-banan, 5 min väntan, 18 min T-bana till T-Ce, 10 min vänta, 45 min SJ-pendel, 10 min vänta på buss, 20 min bussresa jobbar vänta på buss 15 min, 20 min busstur mot Upps. C, missar tåget till Sthlm precis 60 min vänta, 45 min SJ-pendel, 10 min innan jag sitter på T-banan hem, 18 min T-bana och slutligen 10 min promenad.

Ungefär 4 tim 50 min fram och tillbaka – mer än en halv arbetsdag och såklart totalt ohållbart i längden.

Samma resa med bil tog bara 2 tim och 10 min. Jag köpte såklart en, och det var underbart att bilpendla, speciellt i kontrast mot det bilfria, sjukt dryga, kollektivtrafikalternativet.

Men bilen gick sönder så allvarligt att den snabbt blev dödförklarad. Jag blev sur, tänkte säga upp mig och söka ett mer närliggande jobb men köpte istället en hopfällbar cykel, löste pendlarproblemen bilfritt, blev velocipedfrälst och startade blogg.

Med min nya fina ultraportabla och snabba vikcykel kunde jag till exempel skippa bussen i Uppsala och cykla de sista fyra kilometrarna (spara massa tid), och inte minst hinna med (som jag förut hade missat pga av otajmad anslutande buss) pendeln till Stockholm och undvika den dryga väntetimmen på Uppsala central.

wpid-Photo-20140815152300.jpg

Otroliga men fullt sanna 2 tim och 30 min t/r kom jag ner i med hjälp av cykeln.

En tidsbesparing på 2 tim och 20 min.

Bara 20 min mer än med bil, men då var tiden det tog att leta parkering i Svedmyra vid niotiden på kvällen då jag kom hem INTE medräknat. Plussar man på den på sammanlagda bilpendligstiden vinner multiflexvikcykelsättet med hyfsad marginal och tar hem priset för snabbaste, billigaste, elegantaste, smartaste, roligaste, hälsosammaste och mest klimatsnälla alternativet.

En historia värd att berätta.

Tänkte blogga nåt drygt år, för att liksom säga ”såhär kan man pendla” och sen lägga ner, men då visste jag inte att cykling egentligen är någonting mer än livet i sig själv och att cykelämnet äro outtömligt.

Eller som min vän, också velocipedfundamentalist, Demi Barbanousse brukar säga: ”Vad man än snackar om så kan det ALLTID härledas till cykling”..

För cykling handlar om: miljö, livsstil, hållbarhet, motion, frihet, funktion, lycka, ekonomi, kärlek, samhälle, omgivning, kultur, resa, ökade livschanser och inte minst politik.

Är det då för kaxigt att hävda att ALLA egentligen är intresserade av cykling? Näpp.

Vissa vet bara inte om det (rätt många) – än.

Och det är skälet till att jag fortfarande, efter snart fem år, bloggar.

För att cykling handlar om ALLT.

Därför är det inte så dumt att vara cykelbloggare och rätt lätt att motivera sig att skriva ett bra tag till.

/DS