Solna – bilstaden. Ett mini-L.A.

Har gett Solna en hel del beröm för snöskottning- och ,sen igår även, sopning av cykelbanor. Nu blir det andra tongångar. Det har blivit dags att säga ett och annat om stället.

Solna är den kommun där jag sen några år tillbaka spenderat överlägset flest arbetstimmar. Trots att man i detta skatteparadis skär ner på vår kulturskolas verksamhet, samtidigt som man satsar järnet på bl.a. nordeuropas största arena, har vi hittills, på nåt sätt, lyckats hålla vår skola levande- och över vattenytan.

Det tog lång tid innan jag riktigt fattade vad som geografiskt är en del av Solna – och inte. Hade ju tidigare bara varit i det osmakliga Solna Centrum som i stort sett inte är nåt annat än ett enda stort inomhuscentrum, så det kände man ju till. Hagaparken, som också är en del av Solna stad, ligger en bra bit från centrum. Likaså Råsunda, Näckrosen, Vasalund, Friends Arena och så även vår egna kulturskola.

Solna centrum

Staden är med andra ord totalt utspridd. Att ”gå på stan” gör man inte i Solna. Stadsstrukturen är av amerikansk modell och inbjuder istället till en hel del bilåkande mellan olika platser och aktiviteter.

Exempel – En dag i Solna:

Ta bilen från radhuset, hemma i Bergshamra, till Solna Centrum (6,4 km) – shoppa ett par timmar. Kör sedan till Hagaparken (4,6 km) för intag av frisk luft. När du tröttnat – åk vidare mot Vasalundshallen (2,3 km) för lite motion. Nu är det dags att hämta sonen från trumlektionen på Solna kulturskola (3,1 km) – han ska nämligen få hänga med på fotboll ikväll. AIK spelar hemmamatch på Friends arena (2,9 km), derby mot Djurgården, det tar ett tag att hitta parkeringsplats…ni hinner precis in i tid. Ni vill även hinna med att se filmen Bilar 3 som nyss haft premiär på filmstaden vid Näckrosen (2,7 km) – ni lämnar därför Friends Arena i mitten av andra halvlek, då AIK leder med säkra 3-0, för att hinna till bion. Sedan är det dags att åka hem till radhuset i Bergshamra (6,2 km) och dagen börjar därmed gå mot sitt slut.

Det blir en del mil och tid bakom ratten. Närmare bestämt 28,2 km. Ett litet Los Angeles i miniatyr. Inga gågator, bara bilvägar. Inget centrum, bara utspridda identitetslösa öar.

Gallerior hör ihop med den här sortens stadsplanering och Solna är på väg att få den största av dem alla. 300 000 m2 och i direktförbindelse med både E4:an och E18 – klart 2015.

Därmed utgör Solna stad en direkt motpol till den promenadstad som så många politiker talar sig varma om. Solna stad är ett utmärkt exempel på en äkta bil- och galleriastad.

Är det att hoppas på för mycket att Solna har en roll att spela som avskräckande exempel på hur vi INTE vill bygga våra framtida samhällen?

Kan man verkligen inte få kreativiteten att räcka till för någon annan typ av idè – än den obligatoriska inomhusköpstaden som ska ta form i anslutning till så gott som alla byggnadsprojekt i det här landet?

/Bångstyret

Mer: Håller hela Sverige på att bli ett enda stort inomhuscentrum?

 

En cykelrenässans utan motstycke – är på intåg

Så fort det handlar om cykling- och cyklister i media, rör det sig nästan uteslutande om hur farligt det är; och i värsta fall beklagar man sig över (Virtanen Aftonbladet) att det inte, rakt av, går för sig skjuta de cyklande idioterna. Fördelarna med att trampa, får man sällan ta del av.

Men dagens ledarsida i Expressen är faktiskt nåt helt annat. Egentligen så självklart men Patrik Kronqvist skriver ändå bra- och träffsäkert om varför just cyklisterna är samhällshjältar.

Många räds inte alls att generalisera vilt och häva ur sig saker som att alla cyklister är obotliga fartdårar som beter sig hur som helst och skiter totalt i alla trafikregler.

Men med tanke på hur cyklisterna, sen trettio- och fyrtiotalen, då ca 75% av alla Stockholmare cyklade till jobbet – för att bara nåt decenium senare, genom den okrompomissbara motoristnormen, låtit sig bli förtryckta, bortjagade och förpassade till samhällets utkanter, har de trampande visat oerhört stort tålamod och acceptans genom åren.

Ett ohälsosamt stort tålamod skulle jag säga.

För att förstå cyklistens underliggande aggression, som kan leda till en och annan överträdelse, är det egentligen bara att föreställa sig motsvarande avsaknad av infrastruktur för bilister och hur deras humör skulle påverkas av: underdimensionerade vägar som plötsligt tar slut, som är så smala att en omkörning är omöjlig eller rent livsfarlig.

Lägg därtill att andra fordon, tio gånger så stora, parkerar rakt över körfälten, utan att ens be om ursäkt för det. Det är genomskinligt att den pyttelilla bit infrastruktur ditt trafikslag blivit tilldelad, som nån tjänsteman en gång i tiden hoppats varit tillräckligt avskräckande för att få dig att hålla dig undan och byta färdmedel, bara är till för att du inte ska vara i vägen för de större- och starkare.

Vi cyklisthjältar får inte låta oss tryckas ner av människor som inte förstår bättre. Hade min hjärna varit liten som en ärta hade kanske också jag resonerat på samma sätt – så man bör förbli ödmjuk, menar jag.

Men förändringens tid är här.

En cykelrenässans, utan motstycke i historien, är på intåg.

För fler och fler inser, att i den moderna staden – kommer det att vara bilen som blir undantaget.

/DS

 

Filmserien Bilar olämplig för barn

Nästan alla barn älskar den animerade filmserien Bilar. Utom vår Bella då, eftersom vi valt att hålla henne borta från olämpligheter som lätt kan ge de små skruvade samhällsideal.

Tar jag i nu? Ja, men hon måste bli mer ståndaktig innan hon utsätts för dålig propaganda med syftet att göra bilsamhället ännu mer dominant i stadsinfrastrukturen.

Det är osmakligt att, som i Pixarfilmerna, ge bilar person- och karaktär, när de i själva verket är stendöda ohållbarhetsmaskiner.

Barn är mjuka och bilar är hårda. Det kan ingen förneka.

Men varför är jag så uppriven då? Tar jag inte i lite väl mycket i mitt fördömande av dagens småbarnskultur? Absolut men…

…det är nämligen på det sättet att vi varit med om nåt väldigt alarmerande, och om vi inte säger stopp nu – kommer utopin om hållbara städer med ren luft, där man tar sig fram genom att cykla, gå- eller åka kollektivt – aldrig att bli verklighet.

Vi var nämligen hos Bellas bästis och hans familj, här om kvällen.

”Då är det nog dags för oss att gå hem”, säger Hanna efter ett par timmar.

”NI KAN INTE KOMMA HEM FÖR NI HAR INGEN BIL” svarar Bellas lilla bästis så att både Hanna och jag bara står och gapar.

Bästisen är fullständigt besatt av filmerna Bilar och redan av den uppfattningen, innan tre år fyllda, att om man inte har bil, kan man heller inte ta sig hem. Det är sorgligt.

Barn måste hållas borta från den här typen av underhållning. Varför finns ingen motsvarande animerad filmserie Cyklar – att ta till som motgift.

/DS

 

En mörk sida hälsar på i den aggressiva stadstrafiken

Det är både roligt och intressant att ha en bilist på luren, som argsint försöker jobba sig fram i Stockholmstrafiken, samtidigt som hen försöker snacka i telefon med polarn.

Nästan en schizofren upplevelse och ett skickligt jonglerande mellan förarens olika personlighetsdrag. När det som i detta fallet rör sig om en man, blir jag imponerad över kompetensen att ha flera bollar i luften samtidigt.

Såhär kan det till exempel låta:

”Tjäna, hur länge…din förbannade idio…jo jag tänkte vad gör du på fred…fuck you, fuck you…för vi är ett gäng som sk…nämen vilken jävla idiot, tänker han med röven…det var ju ändå ett tag sen…ahhhhhhhhh!!!!!! Döööööööööööö!!!!!!! vad säger du?”

Jo men fredag funkar nog, ska kolla med…”

Men åhhh, kör då din feta gubbröv…Kul, men då hörs vi och kollar läge…men är du senil eller!”

”Ja, vi hörs.”

”Hörs, argggggg…det gör vi, hej.”

Jag kryddar knappt nånting. Sådär kan ett samtal mellan oss låta och på något konstigt sätt har man vant sig. Det är så det är, det är så det låter.

Att man har en jobbpersonlighet och en annan privat kan nog många känna igen sig i. Men finns det även en tredje?

En ganska mörk en, som hälsar på lite då och då och gärna i aggressiv stadstrafik?

/DS

 

Hög på biloberoende

Hög på biloberoende

För en ofrälst kan det låta en aning märkligt, det kan jag ha viss förståelse för: men att trotsa bilsamhället och bemästra vardagssituationer med cykel ,som man normalt behöver bil för – slår det mesta.

Pulsen går på högvarv och triumfen strålar om en, när man i total eufori trampar hem efter att än en gång pekat finger åt bilberoendet och besegrat det.

De yppersta vapnen för att nå detta biloberoende är den hopfällbara cykeln i totalharmoni med dess motsats – lådcykeln.

Att bilen spelar en stor roll när man skjutsar, blir skjutsad, hämtar eller blir hämtad, skulle de flesta skriva under på.

Själv vägrar jag skriva under och erbjöd bror min, som var på blixtvisit igårkväll, skjuts tillbaka till hotellet: jag styr lådcykeln, vid behov tar jag packning i lådan, brorsan på en Brommie som efter utfärdens slutpunkt fälles ihop och transporteras hem i lådan.

Det är inte första gången och inte sista. Imorgon är det min och Bellas tur att bli skjutsade, av Hanna, till T-centralen för att ta tåget till Småland.

Att utföra typiska bilgrejor, utan bil, är en beroendeframkallande drog – helt utan biverkningar.

Länge leve det bilfria livet.

/DS

 

Till gallerian ska man ta bilen – inte cykeln

Till gallerian ska man ta bilen – inte cykeln

I helgen tog jag min Brompton till Täby Centrum för att kolla in den nyöppnade Apple Store och köpa en högtalare.

Trevlig väg ut. 12,5 km på bra vägar för cykel. Mestadels fin natur med undantag för den del som gick längs med motorvägen.

Efter den 37 minuter trevliga cykelturen vänder humöret när jag kommit fram till den fula och mycket otrevliga köpstaden. Varför väljer man att öppna nordens första Apple store här?

Inte en enda plats att ställa cykeln på. Försökte till slut låsa fast den i bänken, till höger på bilden, men det sket sig. Jag kan ta med den in och bära eller skjuta den, men jag ville ju använda mitt nya lås för att just slippa detta.

Täby Centrum är väl inte så värst intresserade av cyklande kunder helt enkelt. Man ska ha bil och inget annat. Helst en stor och fet SUV.

Det hela slutade iallafall med att jag låste fast den i ett staket på plan 1. Där stod den fint i sitt hopfällda läge och förgyllde dess fula omgivning med sin glans.

Den passar dåligt in i miljön.
 

Att ta cykeln till gallerior rimmar dåligt. Köpstaden är en idé skapad för bilsamhället. Man vill få ut mesta möjliga avkastning till minsta möjliga mysfaktor.

Det här platserna är oftast fula, sterila, omänskliga, kalla och ytterst miljöskadliga. Det håller nog många, innerst inne, med om.

Varför är de så populära då? Jo men för att det är ju så ”smidigt” att bara ta ungarna i bilen och sticka dit.

Åka bil, från port till port, shoppa, fika, äta fet snabbmat, shoppa, fika lite till, shoppa ännu mer och sen kanske gå på bio (finns numer på många gallerior), ta bilen hem och gå till sängs.

En heldag med massa kul under ett och samma tak. Så bra! Och barnen är ju också nöjda, för dom fick gå på Mcdonalds. Till och med en leksak ingick i deras meny. Kanon! Det här gör vi om redan nästa lördag.”

…konstaterer Kjell och Ann-Charlotte, nöjt och belåtet, inför varann innan de släcker lampan och somnar. En vanlig svensk mamma och pappa och deras barn som tagit deras svarta SUV till Gallerian där de varit hela dan och köpt en massa nya grejor som de nästan aldrig kommer att använda.

När jag var mindre trodde jag att Göteborg var en stad inomhus. Nordstan var det enda jag sett när vi varit där. Vi tog bilen från Vetlanda i småland, parkerade någonstans i det väldiga parkeringshuset, spenderade dagen där och åkte hem. Någon Aveny eller Kungsportsplats, såg jag inte röken av.

Sen i 10-11 årsåldern lärde jag mig att Göteborg var mer än bara Nordstan, det var ju Liseberg också.

Motsatsen till gallerior och inomhusshopping är småföretagare. Till exempel bagarier, ostbutiker, kafeér och självklart cykelbutiker. Familjeföretag som inte tillhör någon ”kedja”. Hit är man ofta hjärtligt välkommen på cykel och mysfaktorn är nästan alltid hög.

När jag berättar för folk, under dan, att jag cyklat till Täby, fram och tillbaka, tycker en del att jag är lite galen. Två gånger 36 minuter är sammanlagt en timma och 12 minuters kondition plus frisk luft.

Om jag säger att jag stod på ett löpband inne i en träninglokal i nästan två timmar till ljudet av såpoperor, talkshows och reklam från ett antal TV-skärmar upphängda i taket, då är jag tydligen helt normal. Särskilt om jag tog bilen dit. Då ingår heller ingen frisk luft. Även många träningskedjor är etablerade i Köpcentrum.

Vi cyklister är en minoritet som lever i samhällets utkant, och om minoriteter odlas ofta fördomar. Men när motoristerna blivit så feta att de varken kan ta sig in eller ut ur sina bilar, då – och inte förr – är tiden inne för revansch.

/DS