Om att hälfen av alla bilresor är under 5 km långa och om att allt är tillåtet men att allt inte är nyttigt

Här i hembygden (vetlandatrakten) har jag under julledigheten tagit bilen till: brorsan (1,5 km), affären (2 km), kyrkan (2,4 km) pulkabacken (1,5 km), och till samhällets gemenskapsplats för julfirande (1,8 km).

Det är SÅ bekvämt att kapitulera för den starka landsortsbilkultur som råder här; bilen till allt om det så bara är runt husknuten.

Men på julafton gjorde jag, för att bryta mönstret, ett motståndsförsök som föll väl ut.

Framåt kvällen frågade Pappa och syrran om jag skulle med på midnattsmässa kl 23:00, jag var uppblåst och däst av för mycket must, fikon och snask och hade rörelsebehov, så jag sa: på vilkoret att ingen åker bil och att vi alla promenerar till kyrkan och tillbaka.

Först tramsades det lite om att det blivit kallt under kvällen och om att syrran och jag kunde gå men pappa åka bil så att vi sedan kunde lifta med honom tillbaka.

Jag sa ICKE och förklarade envist och moget att jag bara skulle hänga med om alla tänkte gå – både fram och tillbaka.

Och så fick det bli. Och det kändes så rätt att bryta landsortsbilberoendet om så bara för en kväll, det höll alla med om trots att farsan vid ett tillfälle höll på att dratta på röva på en dold isfläck på vägen hem.

Men ska man överhuvutaget börja att bråka med folk på landet som åker bil?

Glesbyggdsbor förtjänar väl bilfriheten? de bor trots allt kvar trots avsaknaden av kollektivtrafik, teatrar och surdegsbagerier. Folk flyttar till Stockholm som aldrig förr och heder åt de som håller en döende landsbyggd vid liv; och visst ska de åtminstone få åka i sina bilar, när de än behöver och har lust?

Men, om jag får lov att krydda med ett bibelcitat från 1 kor 10:23, 24 såhär i jultider: Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp…

Och det är såklart de där små löjliga under-5-km-resorna, som jag ibland själv sorgligt nog gör mig till offer för, jag syftar på.

De bygger inte upp och är inte hälsosamma för någon.

Det pratas mycket om att öka cykling i storstan, vilket är superviktigt, men hälften av alla bilresor som görs i Sverige är kortare än fem kilometer, och i den kategorin är landsbyggdsbor, och inte stadsbor, de största syndarna.

Och hur råder man då bot på bekvämlighetsvanorna?

Mot-cykel-argumenten brukar låta: man får ju inte med sig så mycket på cykeln när man till exempel handlar, samt dålig väderlek och jobbigt.

Med en cykelkorg, ryggsäck eller sidopackväska kan man utföra mirakel, även bortom storstan, och med (vid behov) komplettering av dubbdäck samt ett bra regnställ återstår egentligen bara en attitydsförändring för att minska sitt bilberoende med minst 50%.

El-cykel och/eller lådcykel/el-lådcykel är för de tappra som vill kriga ner motorbehovet ytterligare och utmana bilberoendet på allvar – trots glesbyggd, dålig kollektivtrafik och nedprioriterad cykeinfra.

Man kan bruka eller missbruka det mesta: alkohol, snask, hemelektronik, cykla och TV-spel och kanske borde bilresor kortare än 5 km, i de fall cykel med mindre lastmöjligheter skulle funka lika bra etiketteras: bilmissbruk.

Men den som är syndfri kan kasta första stenen.

Har jag själv försett mig med dubddäck, cykelkorg och bra kläder när jag befinner här? Nej inte.

Att bryta så-gör-man-bara-här-konventionen har jag, på hembyggdsplan, hittills bara glimtvis lyckats med.

Kanske något för nyårslöftet…

Gott nytt, förhoppningsvis mer eller mindre bilfritt, år på er!

 

 

Förenkla livspusslandet genom lådvikcykelmetoden

Ni som läst min blogg ett tag är säkert bekanta med den fantastiska “lådvikcykelmetoden”.

Och jag fortsätter att predika den; för genom ägandet av två cykelytterligheter i båda ändarna, möjliggör detta: vacker, klok och miljösnäll superfunktionalism när den är som bäst.

Speciellt för oss särboende har metoden ett tomrum att fylla då hämta och lämna barn utgör en stor del av vardagen.

Vikcykeln blir till den nödvändiga länk för att kunna cykla hela sträckan men ändå låta lådcykeln stå kvar.

Tidskrävande och kostsamt vore också att hela tiden tvingas till kollektiva alternativ när man till exempel möts upp i stan för hämtning/lämning.

Att vikcykelförse en eller två ledsna och cykellösa, och dessutom med möjligheten att ta en massa packning i lådan, ger förutsättningar till eleganta och humörsupplyftande transporter, även av vuxna.

Kombinationen av dessa briljanta former funktionsvelocipeder utgör således ett mycket lyckligt äktenskap.

/DS

 

En lådcykel är ett väldigt billigt fordon med magisk dragningskraft på barn

När fyraåriga dottern Bella åker bil tar det ungefär 47 sekunder innan hon suckar: “Hur långt är det kvar?”

I lådcykeln har hon aldrig frågat. Hon är istället upptagen med att sjunga.

Aldrig annars sjunger hon så som hon gör i lådcykeln.

Inte ens under lådcykelsemestern till Gotland förra sommarn mellan Sthlm och Nynäshamn; lådcykling flera timmar i sträck men aldrig “hur långt är det kvar” bara sång, sång och sång.

En fyraåring ska man aldrig underskatta att själv komma med en analys och ett varför?

Så jag frågade rakt ut: “Varför frågar du aldrig hur långt det är kvar när vi åker lådcykel men alltid i bil?”

“Det är för att man får frisk luft på cykeln, i bilen är man instängd” svarade hon som att det var den mest självklara saken i världen.

Och kanske är det just så enkelt. Barn har ofta rätt och ser sånt som ens avtrubbade vuxenhet inte alltid kan ta in.

På väg mot Nynäs…

Igår var vi på barnkalas.

Efter ett tag var cykeln belägrad med barn i, på, vid sidan, baktill samt alla andra klängbara ställen.

Det är inte första gången.

Något med cykeln har en extrem dragningskraft på barn.

Barnkalas igår

Lådcykellivet är fantastiskt.

På FB la jag märke till en diskussion rörande nån mamma som ville ha en, men tyckte den var för dyr.

Man har ju lärt sig vad en cykel får kosta. Högst sextusen för en ny.

Många där jag bor har lagt femtontusen på en barnvagn. Populära Bugaboo bee med tillbehör kommer ungefär upp i den kostnaden. Bara för att få lite perspektiv.

Bugaboo

En lådcykel är inte dyr – det är dagens budskap. Den kostar knappt någonting i försäkring och drift.

Köper man en med välkänt och bra fabrikat (ska man), är dessutom andrahandsvärdet högt.

Så, har du/ni turen att ha ett lådcykelbehov? Förgyll livet med en. Lägg inte ner planerna för att den är för dyr, för det är den inte.

Kan man göra sig av med bilen på kuppen och leva bilpools, tåg och cykelliv istället blir kostnadsdiskussionen både löjlig och onödig.

Hur som helst: för bara femton till tjugotusen får man en extremt stor dos av både lycka och funktion i många många år framöver.

/DS

 

 

Köpenhamn ska alltid vara värst – el-lånecyklar med GPS

Lördag 19/7 17:10 SJ2000 Köpenhamn-Stockholm

Fick några timmar i Köpenhamn också innan tåget avgick hem mot Stockholm. Det är balsam för själen att navigera sig runt i Köpenhamn på cykel. Nån slags rening.

Efter att jag ätit en Nøddebiff på Atlas bar, bästa veg-restaurangen jag satt min fot på, ägnade jag resten av tiden till att mest glida omkring och kolla in ställen jag tidigare missat. Till exempel nytrendiga Köttbyn, Köpenhamns svar på New yorks meatpacking districts, är för mig en ny bekantskap. Kanske har jag omedvetet undvikit Köttbyn för att jag just inte är så mycket för kött och jag ska inte säga att området lämnade nåt större intryck.

Tyvärr upptäckte jag Köpenhamns nya lånecyklar för sent för att hinna hyra mig en. El-lånecyklar?!

digital gps-platta på styret.

Och belt drive – såklart.

Var annars än i Köpenhamn? Världens, inte bara bästa cykelstad, utan också plattaste och där det går som lättast att trampa. El-lånecyklar är ju fantastiskt, men behövs de verkligen i Köpenhamn? Hade det inte räckt med en uppdatering av den mindre bra kundvagnsvarianten som hittills varit standard.

Jag gillar el-cyklar, mest för att de odiskuterbart klär av vanligaste anledningarna till att inte börja cykla till jobbet: “Man blir svettig och det blir för omständigt med dusch, klädebyte etc.” Och att de flesta av oss är beredda att utöka cykelavståndet till vad som är rimligt att dagligen t/r till kneget avnjuta.

Ett sånt här el-cykellånesystem kanske skulle vara som mest efffektivt och göra underverk med folks cykelvilja i mer kuperade städer. Köpenhamns initiativ kan bli en vägvisare. Spännande att se hur det tas emot.

Och nu, eftersom det är sista dan, en kort summering av den här resan. Att tågluffa med vikcykel är ett grymt tidseffektivt och bekvämt sätt att semestera på. Vadå bekvämt? Du slipper att sätta dig in i kollektivtrafik med allt vad det innebär, i en ny stad. Det inbjuder till spontanitet och flexibilitet så det räcker och blir över och man hinner så mycket mer än om man promenerar sig runt till attraktionerna. Kommer nog göra det här resten av mitt liv. Att alltid hitta till det hotell, airbnb, eller vad man nu ska, med hjälp av en offline-gps på telefonen fulländar konceptet.

På bara sex dagar har jag besökt Berlin, Wien, Budapest och Hamburg samt fått lite bonustid i Hannover och Köpenhamn. Jag har använt mig av ett interrailkort flex med fem dagar att resa fritt att lägga ut under en tiodagarsperiod. Kortet kostar ca 2500:-, hur hade man burit sig åt för att få se och uppleva motsvarande med flyg, och vad, trots lågprisflyg, hade det kostat?

Vill man kan begränsa sig till nattåg och betala ett par hundra för en bädd, sova ska man ändå göra och använder man den tiden till att även ta sig fram framstår flyget som mindre tidseffektivt. Åtminstone så länge man reser inom europa.

Idag är det inte bara nittonåringar som tågluffar utan allt från barnfamiljer till pensionärer.

Man kan ta med sin vanliga cykel på många tåg men långt ifrån alla och det kostar nästan alltid extra. Har man tre byten räcker det ju med att något av tågen inte har plats för cykel för att planerna ska grusas – och allt blir genast så mycket mer omständigt. Vikcykel är grejen på luffen.

Att få in ett par Airbnb-bokningar med bra värdar kryddar konceptet ytterligare och speciellt om man reser själv.

Jag har fått mersmak och vill snart ut igen.

The end

/DS

 

 

 

 

 

 

I’m a bikepacker yes I am

Dag 3 09:40 på ett café nånstans i Wien

Sitter just nu på ett Café i Wien och käkar frukost. Internätet krånglar så publiceringen av det här inlägget kommer få vänta. Snart ska jag ut och kolla runt här – men ligger efter med bloggandet så passar på att skriva lite. Det var i alla fall VM final i söndags och omöjligt att komma in och se matchen vid Berlins egen Fan-plats på storduk vid Brandenburger Tor. En halv miljon hann dit före mig så det var fullt. En halv miljon!?

Jag begav mig till en indisk restaurang i Prenslauer Berg istället där jag åt en helt fantastisk tomatsoppa för ett årsedan. Bokstavligt ALLA restauranger visade matchen och hade riggat upp tv-skärmar och högtalare lite här och var. Vore man av den sorten att man inte uppskattar fotboll och hade föredragit att slippa se matchen, hade man varit tvungen att åka till Polen eller nåt för att komma undan fotbollseuforin. Jag är en sån som uppskattar fotboll, så glädjande nog slapp jag dra till Polen.

Tyvärr var, som alla andra, restaurangen fullsatt, förutom ett dyngblött bord som stod helt oskyddat för de skurar som avlöste varandra. Men platsen hade perfekt utsikt mot storbildsteven, så jag bad dem torka av stolarna för regnet började sakta avta lagom till matchstart.

Lite senare kom ett sällskap från Bulgarien, som bodde i Berlin, och gjorde mig sällskap och glädjevrålet när Tyskland tog ledningen i slutet av förlängningen var öronbedövande. Senare åkte jag runt på stan och bevittnade segeryran, det var svårt hävda sin rätt till cykelbanorna denna kväll kan man säga. Gick inte komma fram nånstans bland alla skrikande tyskar.

Prenzlauerberg ca kvart över midnatt

Ett under, när jag checkat ut från mitt rum dagen efter, att jag inte fick punka, med tanke på alla glasbitar som låg i drivor på Alexander platz och längs Unten den linden.

Bestämde mig för att ta nattåget mot Budapest. Under dan var jag ända ute vid Olympiska arenan. Det var sjukt långt att cykla. Halvbra plan då nästan hela dan gick åt till det. Avstånden ser små ut på kartan men verkligheten är en helt annan i Berlin.

Mäktig arena och kul att ha sett, men hade kunnat hinna med mycket mer om jag hållt mig runt Mitte.

När jag skulle gå på nattåget mot Budapest sa konduktören att det var fullt och att jag tyvärr inte kunde åka med, såvida jag inte reserverat plats. I tågluffar appen Rail planner står det klart och tydligt vilka tåg som kräver platsreservation – det här var inte ett av dem. Konduktören menade att alla nattåg gör det, jag gick upp till informationen där servicekillen bekräftade att, oavsett vad appen visar, måste man ha reserverat plats på nattåg.

Det enda nattåg jag kunde få plats på gick till Wien, från Wien är det bara ett par timmar till Budapest, så jag tänkte att det får bli varsitt besök i de båda städerna.

Först tog jag mig till Hannover där wientåget avgick ifrån, i Hannover hade jag en timme att spendera. I såna här situationer skulle de allra flesta backpackers bara sätta sig ner och vänta av tiden – men inte en bikepacker. En bikepacker fäller ut och ger sig ut för att upptäcka. På en timma hinner man med att gå in i en gammal ruin, känna stadens atmosfär, se en stor kyrka, stadens teater och dricka en snabb liten Berliner kindl på ett kvällsöppet fik.

Sen visade det sig vara hela 55 min försenat, men jag pratade bort tiden med en trevlig danska jag träffade på perrongen så det gjorde inte så mycket.

En tysk nyfiken man snackade mig till sömns, när jag väl var på plats i tåget. Trots att jag endast hade sittplats sov jag rätt okej. Tåget kom nyss fram. Ska navigera mig runt, se några palats, äta något, känna atmosfär, observera cykelvänlightesgraden såklart, och vid fyratiden ta tåget vidare mot Budapest. Vad som överraskat mig hittills att här verkar finnas rätt bra cykelbanor. Tyvärr är biltrafiken av det aggresivare slaget, vilket lägger sordin på cykelglädjen.

Fortsättning följer…

 

“Cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarens ansvar som cyklistens”

Det man olyckligt brukar kalla cykelsäsong (alla säsonger är cykelbara) är snart igång, och då lär det återigen börja snackas om vilka hänsynslösa idioter alla cyklister är.

Ofta små fega ensidiga insändare där det ofta sätts punkt efter insikten om att cyklister är aggressiva puckon som inte kan trafikreglerna.

Och visst finns de också, men sanningen är en något mer intrikat historia.

Cyklisten är en bortprioriterad minoritet som genom åren tryckts ut mot trafiksystemets utkanter.

Och vad händer med tillbakapressade minoriteter som inte får möjlighet att känna sig en del av det stora hela?

Jag har cyklat i städer i vilka man känt sig som en oönskad alien där man tvingats röra sig i lagvidriga och oanpassade mönster. Att man utvecklar ett stridslystet beteende i ett sånt sammanhang borde inte förvåna någon, det är helt mänskligt.

Jag har cyklat i moderna städer där trafikmaskinen även bjudit upp de trampandes till dans. Där finns harmoni, samspel och respekt mellan trafikslagen – och ibland undrar jag varför jag inte själv valt att bosätta mig i himmelriket på jorden, när det faktiskt existerar.

Kanske är det helt enkelt för att jag vill röra om i grytan där det som mest behövs. Nöjer mig med den förklaringen tills vidare.

Ur broschyren “Fint sätt på cykel” som gavs ut i samband med 1946 års trafiksäkerhetskampanj. Hämtad fr. M.Emanuels bok “Trafikslag på undantag”.

Rekommenderar att lyssna på Cykla i P1 Cykeln och konflikterna där beteendevetare Sören Nordlund, inriktad på trafikpsykologi, bl.a. uttalar sig såhär:

“…man kan inte ställa samma förväntningar, menar jag då, utifrån mitt perpektiv…alltså som ser till människan hur de fungerar. Cyklisten tänker inte på såna grejor som bilföraren tänker, på grund av att den cyklar.”

“Bilisten är ju, till skillnad från både fotgängarna och cyklisterna, en trafikant som inte alls har samma möjligheter att vara smidig och röra sig och kryssa, och då när den här kryssande varelsen kommer – cyklisten som kilar in framför eller bakom sådär va – då kan bilisten uppleva att det där är svårt att hantera för den kan inte själv bete sig likadant. Och när man ser hur folk beter sig så tänker man att folk tänker taskigt. Och det där gör att man inte förstår vad det är man måste jobba med utan: 'jamen det där handlar ju bara om folk som inte tänker'. Och utifrån mitt perspektiv som vetenskapare inom psykologi så säger jag att det är ett fundamentalt feltänk, och för att närma sig cyklistens egentliga, så att säga…värld – då behöver trafikplaneraren tänka att: cyklisten inte tänker.”

“…och jag skulle vilja säga att cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarens ansvar som cyklistens”

Word!

Men det där att cyklisten inte tänker…

/DS

 

Stockholms framkomlighetsstrategi – sådär cykelambitiös

Har satt mig på Cafe String i Berli…eller jag menar på Söder…känns väldigt berlinskt. Får mig att längta tillbaka till vikcykelluffen i somras.

Men till annat.

Var på Kulturhuset igår.

Där finns en ny utställning om hur Stockholm stad ska reformera trafikutrymmet så att man ska kunna ta sig fram på ett tillfredande sätt även i framtiden.

För många vill bo i Stockholm och man verkar ha förstått att man måste satsa på en mer utrymmeseffektiv trafikpolitik.

Diskussionen är öppen och vill man kan man gå på framkomlighetsmöten där man avhandlar följande:

11/3 är det dags att diskutera cykelfrågor och jag ska självklart dit.

Jag vill veta om man verkligen menar allvar med sina storslagna visioner.

Man använder liksom inte begrepp som “världscykelstad” bara sådär.

Det finns gränser för vad man kan komma undan med.

Särskilt inte när det finns politiska poäng att plocka då 7 av 10, i länet, skriver under på att förvandla Stockholm till en cykelstad i paritet med Köpenhamn.

Så återigen:

Menar man allvar? När får vi se cykelbanor av köpenhamnskaliber? Vad döljer sig bakom ord som “cykelmiljarden” och “världscykelstad”?

Jag menar, det finns ju många “nutida” exempel på nybyggd, riktigt taskig, cykelinfrastruktur.

Cykelexpert Krister Isaksson visar på riktigt motbjudande exempel på detta i sina inlägg om Moderat cykelpolitik på sin blogg.

På kulturhusets utställning hittar man ett ganska ambitiöst kompendium på 70 sidor man kan ta med sig hem

Där står mycket fint- och klokt och visar på fina transporteffektivitetsillustrationer, där cykel och kollektivtrafik lyfts fram som det rätta vagvalet.

Men hur är det med ambitionen?

Till 2030 siktar man på att 15% av stadens invånare ska cykla till jobb och skola (10% idag) (enligt mål A3 kompendium).

Cykling i Stockholm har ökat ca 80% på de senaste 10 åren, och det utan några större cykelinfrastrukturella ingrepp.

I Köpenhamn cyklar ca 36% (siffran gammal, förmodligen mer nu) till jobb och skola. Ambitionen är att öka den siffran 50% 2015.

Jag blir så lycklig när det börjar snackas om storsatsningar på cykel- och kollektivtrafik, jag blir glad av illustrationer som visar på cykelns- och kollektivtrafikens överlägsna transporteffektivitet gentemot bilen, jag känner hoppfullhet över att man äntligen kommunicerar omställning.

MEN man behöver inte vara ett mattesnille för att förstå att med så modesta ambitioner, kommer Stockholm inte att bli en världscykelstad, likt Köpenhamn- och Amsterdam, detta århundradet iallafall.

Varför motsvarar inte stororden siffrorna?

/DS

 

2,5 km på springcykel

Bella har precis gjort 2,5 km med sin springcykel och envist sparkat sig igenom halva Hagaparken. Många drar på smilbanden när de får syn på oss. Jag på stora lådcykeln och Bella bredvid med sin lilla röda springcykel.

Hon har blivit himla stark i benen, snart dags att byta till en med trampor.

Sovstunden i lådan på vägen hem är välförtjänt.

/DS

 

Mormor

Min mormor är gammal, stel och medtagen och det var inte det lättaste att få in henne i bilen utanför ålderdomshemmet för att hon skulle kunna möta upp släkten i mitt barndomshem, ca 3 km därifrån, i julas.

När vi med största varsamhet flyttade över henne från rullstolen till passagerarframsätet i bilen och hon klagade och gnällde över smärta i både armar, ben och höft – tänkte jag något i stil med: “Bra att det ändå finns bil så att man kan lösa såna här situationer, hur skulle man annars bära sig för att transportera gamla och skröpliga människor?”

Ja hur skulle man annars göra? I min egen dumhet underskattade jag cykelns potential och sorterade bort det alternativet utan att ens överväga det. I den här situationen funkar bara bil, tänkte jag.

Men sedan började hjärncellerna att fungera igen och någonstans i minnesbanken fanns bilden av en cykellösning, även i den här situationen.

Närmare bestämt en Nihola Flex gjorde sig påmind och den hade funkat utmärkt för min gamla mormor. Den tar varje rullstol med en bredd på max 68 cm.

Det hade gått!

Till och med smidigare än bilen eftersom det bara hade varit att enkelt köra upp rullstolen på rampen. Mormor skulle ha sluppit den jobbigaste biten, att ta sig från rullstolen och in i bilen t/r, och vi hade besparat henne en massa onödigt lidande.

En annan utmaning, som är svårt att bortse ifrån, skulle isåfall vara att få mormodern att gå med på att transporteras på detta, mer klimatsmarta och moderna sätt.

Men vem vet? Kanske skulle det bara vara uppfriskande och lite spännande att vara med om på ålderns gråa höst.

En anekdot värd att berättas för de andra på hennes avdelning. Historien skulle ju onekligen pigga upp både den ena och den tredje, oavsett ålder och skröplighetsgrad.

Dagens budord: Det finns alltid ett cykelalternativ.

/DS

 

Lämna din svärmor och cykeln är din

Finns ett bra tillfälle att komma över en Crescent på Blocket just nu, mot inlämnande av en svärmor.

Visserligen är det en ganska skruttig cykel det är fråga om, men är du trött på din svärmor får det ändå betraktas som en mycket god affär.

Säljaren accepterar helt enkelt bl.a. en svärmor som pant för en provtur innan köp (annonstext längst ner).

Detta kan inte tolkas på annat sätt än att säljaren anser att värdet på svärmodern ligger i paritet med värdet på cykeln.

Håller du med säljaren om detta kan du, med gott samvete, cykla din kos utan att återvända för att hämta upp svärmodern.

/DS