Här i hembygden (vetlandatrakten) har jag under julledigheten tagit bilen till: brorsan (1,5 km), affären (2 km), kyrkan (2,4 km) pulkabacken (1,5 km), och till samhällets gemenskapsplats för julfirande (1,8 km).
Det är SÅ bekvämt att kapitulera för den starka landsortsbilkultur som råder här; bilen till allt om det så bara är runt husknuten.
Men på julafton gjorde jag, för att bryta mönstret, ett motståndsförsök som föll väl ut.
Framåt kvällen frågade Pappa och syrran om jag skulle med på midnattsmässa kl 23:00, jag var uppblåst och däst av för mycket must, fikon och snask och hade rörelsebehov, så jag sa: på vilkoret att ingen åker bil och att vi alla promenerar till kyrkan och tillbaka.
Först tramsades det lite om att det blivit kallt under kvällen och om att syrran och jag kunde gå men pappa åka bil så att vi sedan kunde lifta med honom tillbaka.
Jag sa ICKE och förklarade envist och moget att jag bara skulle hänga med om alla tänkte gå – både fram och tillbaka.
Och så fick det bli. Och det kändes så rätt att bryta landsortsbilberoendet om så bara för en kväll, det höll alla med om trots att farsan vid ett tillfälle höll på att dratta på röva på en dold isfläck på vägen hem.
Men ska man överhuvutaget börja att bråka med folk på landet som åker bil?
Glesbyggdsbor förtjänar väl bilfriheten? de bor trots allt kvar trots avsaknaden av kollektivtrafik, teatrar och surdegsbagerier. Folk flyttar till Stockholm som aldrig förr och heder åt de som håller en döende landsbyggd vid liv; och visst ska de åtminstone få åka i sina bilar, när de än behöver och har lust?
Men, om jag får lov att krydda med ett bibelcitat från 1 kor 10:23, 24 såhär i jultider: Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp…
Och det är såklart de där små löjliga under-5-km-resorna, som jag ibland själv sorgligt nog gör mig till offer för, jag syftar på.
De bygger inte upp och är inte hälsosamma för någon.
Det pratas mycket om att öka cykling i storstan, vilket är superviktigt, men hälften av alla bilresor som görs i Sverige är kortare än fem kilometer, och i den kategorin är landsbyggdsbor, och inte stadsbor, de största syndarna.
Och hur råder man då bot på bekvämlighetsvanorna?
Mot-cykel-argumenten brukar låta: man får ju inte med sig så mycket på cykeln när man till exempel handlar, samt dålig väderlek och jobbigt.
Med en cykelkorg, ryggsäck eller sidopackväska kan man utföra mirakel, även bortom storstan, och med (vid behov) komplettering av dubbdäck samt ett bra regnställ återstår egentligen bara en attitydsförändring för att minska sitt bilberoende med minst 50%.
El-cykel och/eller lådcykel/el-lådcykel är för de tappra som vill kriga ner motorbehovet ytterligare och utmana bilberoendet på allvar – trots glesbyggd, dålig kollektivtrafik och nedprioriterad cykeinfra.
Man kan bruka eller missbruka det mesta: alkohol, snask, hemelektronik, cykla och TV-spel och kanske borde bilresor kortare än 5 km, i de fall cykel med mindre lastmöjligheter skulle funka lika bra etiketteras: bilmissbruk.
Men den som är syndfri kan kasta första stenen.
Har jag själv försett mig med dubddäck, cykelkorg och bra kläder när jag befinner här? Nej inte.
Att bryta så-gör-man-bara-här-konventionen har jag, på hembyggdsplan, hittills bara glimtvis lyckats med.
Kanske något för nyårslöftet…
Gott nytt, förhoppningsvis mer eller mindre bilfritt, år på er!
