Premiär och minicykelsemester

Är i Vadstena.

Hade premiär igår med en ny föreställning.

Utsålt, recensenter, nervositet. Bära eller brista?

Gick skitbra.

Ska spendera torsdag-lördag här varje vecka fram till jul. Det blir en hel del ledig tid.

Bor på ett trevligt hotell, men att spendera massa tid på hotellrummet är inte min kopp…

Tänkte göra det hela till lite av en vikcykelresa. Som nån av de utfärder jag i vanliga fall brukar göra sommartid. För den är ju förstås med. Min kära Brompton.

Att ständigt ha den ståendes vid sänggaveln och påminnas om möjligheten att när som helst kunna göra sig kvitt hotell-ledan, känns grymt.

Har lånat en lokal cykelkarta med olika utflyktsmål: Borghamn, Ellen keys strand, Rökstenen (sveriges mest kända runsten), Omberg m.m.

Allt inom ett par mil.

Att cykla i de här östgötska byggderna är en upplevelse, även den här tiden på säsongen.

Eller kanske speciellt den här tiden på säsongen.

Carpe diem.

/DS

 

Fullstor vikcykel du kan ha i en racket bag

Trots att vi snart varit ägare av en fullstor vikcykel i ett år, kan jag ändå inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om konceptet.

Vår Montague Boston 8 ihopfälld

Det är en bra och snabb cykel som jag använt mycket, men det är bara det…att jag knappast aldrig fällt ihop den.

En gång i somras fick jag punka i närheten av Skanstull. Bra tänkte jag, nu får jag äntligen användning av själva vikfunktionen, men när jag väl stod där, klar att traska ner i T-banan, var det nåt som tog emot.

Jag är ju van vid en superkompakt Brompton. Skulle jag, i sällskap med detta stora och otympliga, våga mig ner i tunnlarna i självaste rusningstimman med allt vad det innebär?

Nej. Det kändes helt enkelt fel och alltför klumpigt. Styret sticker ut, man får bära framhjulet i ena handen och den multitransportmodala frihetskänslan infinner sig knappast med detta åbäke.

Och utfälld. En riktig brudmagnet.

Men å andra sidan…för det finns ju oftast en sån, med en kompetent väska blir denna vikcykel, med imponerande köregenskaper och svinlite flex, en riktigt mångsidig och användbar historia. Väskan gör hela paketet behändigt och då skulle jag inte dra mig för att varken ta med den i tunnelbanan eller SJ.

Montagueväskan lär du kunna packa ner i ryggan och ihopfällningstiden är inte mer än ca 30 sek. Med andra ord, passar den behoven, kan en Montague bli hur klockren och användbar som helst.

Men nu var det egentligen inte om Montague det här inlägget skulle handla om utan snarare den väldigt intressant finska nyutvecklade Fubi från Vasa.

Det handlar om världens mest kompakta fullstora vikcykel.

 

En “multipurposebike” som välkomnar de flesta underlagen och dessutom blir så liten ihopfälld att du kan förvara den i en racket bag.

Låter ju lite för bra för att vara sant och det finns såklart ett stort “men…” och det handlar om att hjulen inte får vara med i själv paketet.

Vad ska du göra med dem då? Vet inte. Ha dom i ena näven känns ju sådär även om den andra enheten råkar vara nästan overkligt behändig.

Men jag kan inte annat än tycka att det här är ett superintressant kickstarterprojekt, för det är just det, utvecklingspengar behövs för att man ska kunna gå till cykelhandlarn och kränga en sån här.

I slutändan handlar det förstås om vilka behoven är.

Vill du ha möjlighet att ta med din cykel på tåg, flyg, buss och bil samt att enkelt kunna förvara den, till exempel under sängen passar en Fubi säkert utmärkt.

Vill man i stadmiljön på enklaste sätt ha möjligheten att kunna kombinera cyklingen med en busstur, cykla lite till för att sen avsluta med en tunnelbanetur men ändra sig igen och cykla sista biten hem, har jag svårt att se att ett sånt här alternativ skulle vara konkurrenskraftigt.

Själva jämförelsen kan hända vara orättvis då Fubi och de små superkompakta spelar i olika ligor, med tanke på olika målgrupper och prioriteringar.

Hoppas den kommer ut i produktion. Väntar med spänning.

/DS

 

Köp en som man kan bädda i för sjutton!

Innan du väljer lådcykel…

…ta i beaktning, att en låda som även lämpar sig som liggplats, kan vara obetalbart.

Att kunna hämta sent på tågstationen, utan att behöva inkräkta på den dyrbara nattsömnen, är inte dumt.

Sovstunden i lådan på vägen hem är inget annat än en genväg in i djupsömnen.

/DS

 

Turf till iphone finns nu på appstore

Väntan är över. Nästan precis ett årsen jag hörde talas om appen för första gången nu.

Den är gratis, inte alls buggfri men ändå bortom betastadiet.

Ska bli himla intressant att se hur stort detta kan bli.

Gillar man att cykla och söker fler anledningar att ta sig ut, lär man inte blir besviken.

Nä, kan inte blogga mer, en ny omgång har just börjat och massa zoner väntar på att bli erövrade.

Ladda ner här: https://itunes.apple.com/se/app/turf/id651577273?mt=8

 

En himla resa

När jag tidigt vaknade i lördags så såg jag fram emot att, i vanlig ordning, ta tåget till Mjölby och cykla de två sista milen till Vadstena, för att lagom hinna till repetitionen på teatern klockan elva.

Den här gången fanns inga alternativ. Om jag skulle klara av att ta mig dit i tid, utan att behöva åka under fredagskvällen istället och tvingas bo på hotell och det ena med det tredje, så fanns bara ett alternativ: Tåg och cykel.

Det utmärkta multimodala resealternativet.

Det goda morgonhumöret fick sig en törn när min, i vanliga fall så trevliga granne, kallade min Brompton för rullstol när jag mötte henne i förbifarten i trapphuset.

Vissa ser inte, när den befinner sig i sitt hopfällbara tillstånd, att det är en cykel och associerar då, mycket märkligt, till en rullstol.

Grannen ska få styrk nån gång för det där.

Under helgen har de behövt laga och lappa på de gamla spåren mellan Stockholm och Södertälje, så det var buss som gällde på sträckan.

När jag väl sitter på tåget bläddrar jag lite i tidningen Kupé. Inte för att jag, i det här inlägget, tänkt att börja skälla på SJ, men de ska banne mig inte hävda att de älskar cyklar utan att det går obemärkt förbi:

SJ har så många gånger, och i oräkneliga situationer, visat att de med alla medel skyr cykel-och-tåg-konceptet.

Nu försöker de framställa sig själva som ett cykelvänligt företag bara för att de är involverade i nåt slags lånecykelpilotprojekt.

Är inte på nåt sätt emot lånecyklar. Tvärtom. Men att kunna ta med sin egen cykel på tåget, öppnar upp för så mycket större möjligheter och kräver inga lånecykelstationer på rätt ställen. Nåt SJ borde tillåtit för längesen, om man nu anser sig vara så cykelvänliga.

Billigt och dåligt försök SJ. Ni är härmed genomskådade.

När jag väl kom fram till Mjölby och började trampa, denna soliga septemberförmiddag, vittnade vindkraftverkens propellrar om att jag skulle få ganska så tuffa två mil fram till slutdestinationen.

Och inte blev det bättre av att några hundra motorcyklar blåste förbi mig när jag stred i motvinden som bäst.

Vet inte vad som är så provocerande med en anspråkslös halvfet småländsk kille på en vikcykel, men det är uppenbart att inte MC-männen inte är så värst förtjusta i mig.

Det har hänt förr och nu hände det igen. De gasar på extra, kör nära, spänner sig och gör apljud, när de kör förbi. Det är uppenbart att det är något de vill kommunicera. Vad det är vet jag tyvärr inte. Än.

Igår tog jag bussen hela vägen tillbaka till Stockholm för att slippa avbrottet mellan Södertälje och Stockholm.

Tycker verkligen att tåg är mycket bättre men buss funkar också. Var lite skraj att min Brompton skulle slänga runt i bagageutrymmet men ser man bara till att man stabiliserar upp med väskor vid sidorna, så känns det rätt tryggt.

MIn Brommie med överdrag i mitten.

/DS

 

Hur många cyklar behöver man?

Var på ett bröllop för ett tag sen. Ett sånt där som håller på hela natten. Kände till att det fanns en cykelentusiast av samma kaliber som jag själv, bland bröllopsgästerna.

Framåt småtimmarna brukar existensiella frågor göra sig påminda, vid såna här tillställningar.

Och en frågeställning som ligger i paritet med den om varandet- och meningen med livet är: Hur många cyklar behöver man egentligen?

Åtminstone för en cykelentusiast med stor passion. En som vill hitta de perfekta verktygen för att leva bilfritt.

Ungefär vid tvåsnåret, efter en stunds tystnad, i ett sällskap på ca fem pers som sitter nere vid bryggan och njuter av den snudd på tropiska sommarnatten, ställs plötsligt den STORA frågan av den andra av oss två bröllopsgäster som är cykelfrälsta.

Man tappar nästan målföret när så komplexa och mäktiga frågeställningar yppas, helt utan förvarning.

HUR MÅNGA CYKLAR BEHÖVER MAN EGENTLIGEN?

Som minimalist envisas jag med att påstå att det magiska antalet är TRE och inga fler.

En lådcykel – för last och barntransport, en vikcykel – för kombinationen med andra färdemedel och en multi-purpose-bike (hittar ingen svenskt ord som klingar snyggt) för långfärd, pendling och (om man vill) turfning/träning.

Lådcykeln bör nog ha elassist, men jag är inte riktigt färdig med det ställningstagandet.

Den cykelälskande bröllopsgästen menar att han kommit fram till att man kan klara sig på sex-sju cyklar. Och en sida av mig kan hålla med och förstå honom. Egentligen kan EN cykel aldrig passa lika bra för fler syften, än vad en annan är helt- och fullt ämnad till.

I diskussionen märker vi plötsligt att de andra i sällskapet har valt att avlägsna sig. Vi konstaterar nöjt att den här djupsinniga och mångbottnade frågan blev lite för mycket att mäkta med för de andra, så de vek undan för att de inte riktigt…vågade.

Mitt fokus ligger på att täcka behovet som uppstår om man avstår bilen, men det finns ju såklart andra sätt att se på det. Och frestelsen att gå loss på det bästa och mesta finns där och bultar på insidan, även för mig.

Det här är stora och svåra frågor, så det gäller att tänka igenom detta med ödmjukhet och eftertanke.

Gäller less is more även när det kommer till cyklar?

Tveksamt.

/DS

 

Iphone release för cykelspelet

Om tjugofem dagar är det äntligen dags för Turf att släppas till iphone.

Det var nästan precis ett år sen jag först hörde talas om appen.

Tröttnade till slut på att vänta på iphoneversionen och konverterade (tillfälligt) till androidismen.

Att cykla runt, gärna på natten, och erövra zoner, är att förena nytta med nöje. En motionsform som passar mig perfekt eftersom jag ständigt försöker komma på nya skäl att ge mig ut och cykla. Med appen i telefonen behöver jag aldrig mer fnula på det.

Mitt namn är nokar och jag har, innan dagens pass, knipit totalt 1166 zoner (på tre månader) och cyklat exakt 4424,3 km.

Konkurrensen är stenhård då det verkar finnas dygnet-runt-turfare som verkar vara övertygade om att turfande är livets mening.

Ibland, när man är på väg mot samma zon som en combatant, uppstår ett möte. Oavsett vem som hinner först skakar man hand och byter ett par ord. Bland turfare emellan råder god kamratanda.

Vilka är turfarna då? Allt från fjuniga tonåringar till vältränade pensionärer, har jag hört. Själv har jag mest stött på lagom tjocka blandat med riktigt hurtiga medelålders…

Gemenskap förekommer i form av turföl mellan de krigande.

Min mest bisarra turfupplevelse hittills var när jag försökte övertala vakten att få beträda slottets yttre borggård nattetid. Det är nämligen en zon där, men efter 18:00 spärras området av.

Jag påkallade vaktens uppmärksamhet genom att väldigt ödmjukt och anspråkslöst ropfråga:

“Är det okej om jag kommer in ett litet tag för att ta en zon?”

“REPERTERA!!” Skriker vakten tillbaka och närmar sig mig.

“Ja..det är lite svårt att förklara…men jag spelar ett spel…där man liksom ska in och ställa sig på olika platser och ta över zoner” fortsätter jag medveten om att vakten inte kommer fatta ett skit.

“JAHA!” skriker vakten.

“Och nu är det så att jag skulle behöva komma innanför avspärrningen för att ta en sån här zon…går det bra”

“ABSOLUT INTE”

“Det tar bara lite drygt trettio sekunder”

“NEEJ!” svarar han och spänner upp sig som en svan.

“Men du…du skulle inte själv kunna ta med min telefon, backa tio meter och vänta där i ca trettio sekunder…och ta zonen åt mig istället?”

“HAR JAG INTE TID MED!” samma superhöga odynamiska röstläge.

Jag ska just gå när vakten mjuknar lite och frågar:

“TAR MAN POÄNG OCH TÄVLAR MOT ANDRA, DÅ?”

“Ja precis” svarar jag.

“DET ÄR JU SMART JU!” svarar vakten och hans nyväckta intresse för Turf, lyser helt klart igenom.

Efter ytterligare ett fruktlöst övertalningsförsök tar jag sikte på en ny zon och turfar vidare ut i stockholmsnatten.

När iphoneanvändare nu kommer att ge sig in i leken, kommer den redan svinhårda konkurrensen att tillta.

För att spelet ska nå sin fulla potential behövs därför nån slags seriesystem. Då kan man lättare anpassa ambition med division. Det är mer motiverande att ta hem division 6 än att ligga på (ungefär) plats åttio i högsta serien.

Först då kan Turf bli den hit det förtjänar.

/DS

 

Tågkompaniet är ganska schyssta mot cyklister.

Är på väg hem från repet på teatern. Har just cyklat den två mil korta solskenssträckan till Mjölby.

Igår, när jag var på väg till Vadstena, kände jag mig så förkyld och dassig att jag fick kapitulera cyklingen och vänta in bussen istället.

Inte kul. Men bra med flexibiliteten som en vikcykel inbjuder till.

Efter att ha mulat i mig ett kvarts kilo ingefära, under gårdagen, har det mesta av förkylningen gett med sig. Jag kände mig inte ett dugg sliten när jag kom fram till tåget efter nån knapp timmes cykling.

Ingefärakur is magic.

I skrivande stund sitter jag på ett Tågkompaniet-tåg som ska ta mig till tågbyte Hallsberg.

Har inte ofta (aldrig?) åkt med detta tågbolag, så självklart surfade jag in på deras hemsida för kolla vad de uppger för dumma skäl att inte tillåta cykel ombord.

Men tji fick jag och mina fördomar när jag läste det otroliga.

Man FÅR ta med sin cykel och det helt utan kostnad.

Bara två cykelplatser, men ändå.

När konduktören kom för att kolla biljetten sa jag till henne att Tågkompaniet borde få ett pris, och uppmärksammas, för att cykelvänlighet förknippat med tåg är ett unikum i detta land.

Hon ursäktade sig mest över att det bara fanns två cykelplatser och att man inte har möjlighet att boka cykelplats. Surt att komma med sin cykel och inse att den inte får plats, menade hon.

Man får helt enkelt chansa på att de inte är upptagna. Inte den bästa lösningen kanske men, som sagt, bättre än oftast.

Jag sökte omdelbart upp de båda cykelplatserna på tåget.

Bilderna får tala för sig själva.

Den enda gången jag åkt tåg med hopfällbar cykel, utan varken nån ekonomisk eller funktionell vinst av själva vikfunktionen.

/DS

 

Utmana bilen – inte bara med ord

Under Stockholms kulturfestival bland konserter, teatrar, ungdomskultur och barnaktiviteter skymtar även ett miljöbudskap fram i periferin.

Ett exempel på hur fetivalarrangör Stockholm stad subtilt försöker kommunicera till bilburna festivalbesökare att man kanske bör se sig om efter andra transportalternativ i framtiden.

Affischen är liten och den verkar tyvärr inte exponeras för så värst många förbipasserande på sin relativt anspråkslösa plats.

Men den hänger där. Som för att blygsamt tillkännage ett redan så självklart faktum. Bilstaden är passé. Det är dags att tänka annorlunda.

Den näst sista meningen i budskapet känns sorglig: “Under flera decennier har städerna byggts med bilen som utgångspunkt, och så är det fortfarande idag.”

Yep, så är det minsann fortfarande idag. Ingen påtaglig märkbar förändring hittills.

Man pratar om promenadstad, om att satsa på cykel och kollektivtrafik men verkligheten är en annan.

Stora vägprojket, som norra länken och förbifart Stockholm, landar på notor så höga att det knappt går att föreställa sig. Delvis ska det finansieras med inkomster från biltullarna. Pengar som från början var tänkta till satsningar på kollektivtrafiken.

Det pratas om utbyggd cykelinfrastruktur men trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) säger samtidigt att man INTE kan göra stans cykelbanor bredare (Mitt i) för då måste man riva hus. Och det går ju bara inte.

Att istället fördela stadsutrymmet mer rättvist och utrymmeseffektivt – är det inte tal om.

Året är 2013 och “Nya modeller behövs för hur stadsplanering kan ske bortom bilparadigmet.”

Inte bara med ord utan också på riktigt.

Igår. NU.

/DS

 

Lycra vs funktion

När man pratar med nya bekantskaper, sådär som man gör för att lära känna, få grepp om, rama in, kategorisera, brukar det handla om: intressen, person, jobb och (ofta i sthlm) bostad. Jag berättar då helst, länge gärna och enbart, om min stora passion – cykling.

Då får folk direkt en tydlig koppling och en uppfattning: Du är allstå en sån som tränar för Vätternrundan, cyklar skitfort i lycra och kryddar din egentid med att på nätet kolla in, drömma om, den senaste carbonracern.

De skiner upp och tror: Där har vi dej ja.

Men nä ni! Där har ni mig inte alls.

Cykelmän i lycra

Förra våren hälsade vi på bekanta en bit utanför Paris. En av vännerna, Pascal, var just av det materialet – en tvättäkta cykel-lycra-racernörd.

Han visade stolt upp sin tre ultralätta, supersnabba och svindyra racercyklar.

Pascals älsklingar

De hade även två bilar som de använde för resor till jobbet, och för att kunna ta deras fyraåriga dotter till lekparken.

Att använda cykeln, annat som tränings- och tävlingsredskap, var för Pascal helt främmande. Två världar som liksom inte går ihop.

Man cyklar inte till jobbet, precis som man inte gärna springer till jobbet, menade han.

Dessutom omges Paris av europas fläskigaste motorvägsringled, som är ungefär lika svår att ta sig förbi med cykel, som för en sydvilde, att usurpera King´s Landing, med blott åsna och knölpåk.

Men i Paris FÅR man ta med sin cykel på pendeln, och på så vis kan man ta sig igenom den franska trafikberlinmuren – även med cykel.

Hur tragiskt det är att man ska behöva använda sig av tåg, för att ta sig in i stadskärnan med sin anspråkslösa velociped, kan vi tillsammans sörja över nån annan gång.

Vi släpper Pascal och Paris och går vidare. Vi glädjer oss istället åt intresset att använda cykeln som funktions- och transportmedel, växer på alla håll och kanter. Både bland lycraklädda- och traditionellt klädda.

Jag är av den typen som skippar lycran och vill istället kungöra, till alla oinvigda, hos vilka lycran inte heller riktigt faller i smaken:

DU SLIPPER, MAN BEHÖVER INGEN.

 

Om man nu inte har jättelångt till jobbet förstås. Och det finns ju alternativa träningskläder med ungefär likvärdiga egenskaper.

Men så fort man lagt på sig lite benmuskler, så kan de flesta cykla relativt långt utan att svetten börja rinna, och således i sin favoritmundering – det är ett faktum.

Att min egen cykelpassion ligger i funktionen och inte i farten, har en del svårt att greppa.

Det handlar om att i så stor omfattning som möjligt, lösa så många transportsituationer det bara går, ofta i mina vanliga kläder, där cykeln har en huvud- eller åtminstone biroll. Det är det som är kicken!

Och så enkelt är det.

/DS