Räddad av en hopfällbar cykel

Möjligheten att ta med sin cykel på tåg, buss och kollektivtrafik är en angelägenhet som intresserar mig till allra högsta grad.

Varför? Sättet att kombinera de olika färdmedeln blev min/vår frälsning från ett gråtrist, påtvingat, bilbundet och i synnerhet fattigare liv.

Under hösten 2009 såg jag ett bilköp som definitivt oundvikligt.

Vi bodde i Enskede utanför Stockholm. Jag skulle börja ett liv som långvägspendlare. 25 mil sydvästerut till teatern i Vadstena varannan helg, och 8 mil norrut till sångpedagogjobbet på en kulturskola i Uppsalas utkanter, tre dagar i veckan.

Och ett barn var på väg.

Resan till Vadstena tog 4-5 timmar med tåg, och att pendla till Uppsala, för att sen vänta in lokalbussen, tog långt över den restid för motsvarande sträcka med bil. Att lägga så mycket tid på resor till/från jobbet blir orimligt när man har barn.

Att ha med sig en cykel på tåget, för att delvis cykla, skulle innebära enorma tidsvinster, genom att hinna med tågavgångar via stambanan, som transport med den sällan avgående länsbussen omöjliggjorde.

Från 4-5 timmars restid skulle jag på så sätt komma ner mot 2,5 (samma som med bil).

Resor till och från kulturskolan skulle även dem, med hjälp av cykeln, komma ner mot “biltider” (en timma). Att förlita sig helt och fullt till kollektivtrafiken skulle ta dubbelt så lång tid.

Ett problem bara. SJ förbjuder medhavd cykel på samtliga avgångar och så även på Uppsalapendeln.

Tanken på en hopfällbar (som tillåts överallt) fanns där, men hela mitt väsen var besudlat av fördomar mot dessa låghjulingar. Det var säkert inte rimligt att cykla mer än ett par kilometer med dem, resonerade jag, och dessutom hade jag bara sett fula, som jag tyckte gav nåt slags infantilt intryck.

Men jag gjorde min research och hittade EN jag gillade. Det var inga problem att cykla de två milen mellan Vadstena och Mjölby med min nya “snygga” Brompton och hopplöshet vändes till hoppfullhet om ett bilfritt leverne.

När Bella kom kompletterades vikcykeln med, dess motsats och ytterlighet, en lådcykel och sen dess har jag ägnat några timmar i veckan att dela det bilfria glädjebudskapet genom denna blogg.

MEN jag anser ändå att man såklart ska få ta med sig sin vanliga cykel på tåget. Att det 2013 oftast är en omöjlighet, i allmänhet i lågtrafik, i synnerhet i rusningstrafik, är ren och skär tragedi. Speciellt för oss, utan bil, som vet vilka möjligheter cyklande kombinerat med tågåkande öppnar upp.

Vet inte om det är en tröst eller en sorg att veta att arbetspendling kombinerat med allt annat än en hopfällbar cykel, är en orimlighet även i många andra länder.

I det annars så cykelliberala Amsterdam kostar det till exempel 6€/dag att ta med sin fullstora cykel på tåget. Och tidbegränsningar när det är tillåtet eller inte, råder även där.

Amsterdam

Har man förmånen att kunna ta sig till jobbet före eller efter rusningen, så behöver man inte tänka länge innan man inser att 6€/dag kommer att ruinera dig om ditt efternamn nu inte råkar vara Kamprad.

Min föreställning om att hopfällbara cyklar säljer lika bra som sand i Sahara i Nederländerna, p.g.a. möjligheten att få sin vanliga cykel övervakad i ett Cykel-P-hus samt att kunna kombinera cyklandet med tåg, slogs snabbt i spillror när jag var där förra sommarn. Såg de vikbara överallt.

Inom SL får man ta med sin fullstora cykel på pendeltåg, i tider av lågtrafik, helt gratis. Att vi på åtminstone en punkt är mer cykelvänliga i Stockholm än i Amsterdam, är väl ungefär lika otippat som fantastiskt.

SL

Fick ett mail och en bild av en bloggbesökare häromdan om hur det ligger till i London. Även om man är lite mer tillåtande där än i Stockholm – råder ändå en hel del begränsningar. Och visst känner man igen dem vid det här laget.

London. Foto: Arnav Jain

Utopin om ett samhälle där du avgiftsfritt kan ta med din konventionella cykel när och var du vill, ligger tyvärr långt långt borta.

Så om du har behovet är det nästan lite puckat att avstå en vikcykelinvestering.

Apple brukar på sina event skryta om att den mest populära kameran som används till bilder som läggs ut på flickr, är iphone. “Den bästa kameran är den du har med dig”, är deras paroll.

Samma sak med cykel: “Den bästa cykeln är den du har med dig”

Med andra ord ett starkt köpargument för en bra hopfällbar cykel.

Vikcykelguide

/DS

 

Lådcykelkung av Gamla Nynäsvägen

En pizzapaus i Tungelsta var det enda stoppet som behövdes för att bemästra de 6,5 milen mellan Nynäshamn och Stockholm. Vi struntade i den mycket längre Nynäsleden (som vi cyklade till färjan) och valde att färdas längs den lugna gamla Nynäsvägen istället.

Snällare underlag, nästan inga bilar och marginellt mindre vackert än Nynäsleden.

Ungefär fyra timmars cykling.

Det man missar på att cykla gamla Nynäsvägen är ett par fina badsjöar och ett par mils sörmländska landsortsstråk. En variant är att hålla sig till leden mellan Stockholm och Tungelsta, men därefter välja den mer cykelvänliga Nynäsvägen. Då får man både en fin landsortssträcka (Ådravägen), en badsjö och en snabb, snäll och bilfri sistasträcka mot Gotlandsfärjan.

Vi har valt att cykla med en styck åtta vxl Bakfiets long samt en Brompton.

Varför Brompton?

När exakt uppstod nåt behov av att fälla ihop den? kanske du frågar dig. Anledningen till att välja Brompton, trots inget förutsett vikbehov, är att man kan packa en hel del i tillhörande touringväska. Åker man iväg en hel vecka, tre pers, behöver man onekligen en hel del packutrymme, det kan ingen förneka. De små hjulen tillåter också en ryggsäck, fäst i sadeln, som pendlar irriterande från sida till sida då man står upp och cyklar; men ändå, mycket får man med sig.

Och man vet egentligen aldrig när man behöver fälla ihop sin cykel.

Det var nämligen så att Destination Gotland hade slarvat, och lovat bort samtliga cykelplatser med tillhörande spännband. Vi var på plats sist av de cyklande. Lådcykeln stod stabilt på sitt rejäla stöd så något spännband till den behövdes inte, konstaterade personalen nöjt.

Båtpersonalen skruvade dock obekvämt på sig när de inte såg någon lösning på att göra fast den sista cykeln ombord – vår Brompton.

Du har säkert redan räknat ut att bloggaren, under stående ovationer, på 11 sekunder blankt, fäller ihop cykeln och lägger den i lådan.

“Hurra, Hurra” ropar färjepersonalen på gotländska och bugar sig djupt. Tacksamma över att de räddats av de båda funktionellt så fantastiska cyklarna.

Och oj vad jag kryddar på utan förbehåll. Men båtpersonalen var imponerad. Och så hade vikcykeln fått en plats, en mening och syfte, även på denna resa. Att rädda upp situationen för Destination Gotland för att de har, likt Stockholms cykelplanerare, underskattat antalet cyklande.

Innan jag spinner vidare på ingressen, och börjar att skryta om hur fantstiska benmuskler man måste ha, för att sträckcykla 6,5 mil med packning, XXL-rygga och barn – tänkte jag lyfta på hatten för cykelfunktionen i Google Maps.

Vi har inte använt oss av några papperskartor alls.

Något att tänka på är att ställa sig skeptisk när kartfunktionen försöker leda in en i en tätort (till ex Handen) istället för att åka snabbaste vägen förbi. Tjänsten försöker att hela tiden ge dig så mycket cykelanpassad väg det bara går, vilket ibland leder till märkliga omvägar och vägval.

Sålänge man genomskådar det funkar de digitala cykelkartorna över förväntan. Men att använda gps-funktionen i mobilen drar batteri som attan. Vi har haft med oss en solenergiladdare Solarmonkey (köp inte en orimligt billig) som funkat väldigt bra för att råda bot på problemet (det har ju varit soligt).

Med en nästan overkligt nöjd unge i lådan, ständigt leende och påhejande sin kämpande tappra fader, råder det inga tvivel om att mina teorier stämmer:

BARN MÅR BRA AV ATT FÄRDAS I LÅDA.

Längs vägen har vi mött käcka cyklister som glatt kom-igen-hälsar, rultiga hemmafruar framför pittoreska röda små stugor som vinkar glatt och kastar nybakta bullar, som till Bellas förtjusning hamnar rakt ner i lådan (jag kryddar igen).

Det är några av skälen till att man kan, trots en totalvikt för ekipaget på 165 kg, nästan sträckcykla 6,5 mil (bara en paus) och fortfarande njuta av det.

/DS

 

Nynäsleden med en fullastad lådcykel

När vi trampade iväg mot Nynäshamn i fredags var jag himla sur. Jag hade försökt få Hanna att förstå innebörden av att packa så lätt som möjligt när man är ute på cykelsemester.

För att det ska vara lustfyllt att trampa länge måste man, i packningsväg, tänka minimalistiskt. Det är min devis.

Det slutade med att man fick en Haglöfsryggsäck stl XXL fylld med bly i lådan. Eller i varje fall hur tung som helst. Och vem som skulle cykla lådcykel/Brompton var en såkallad ickefråga.

Bra med sovplats

Går det att cykla 8,9 mils cykelled med en cykel lastad med: barn (15 kg), ryggsäck (25 kg), tält, sovsäckar, liggunderlag (10 kg). Och såklart cykeln (42 kg) och bloggaren själv på 73 kg.

Yep, det går.

Den sammanlagda vikten är inget man vill tänka på innan man, som idag, har sträckan bakom sig.

Nu har jag fått distans och kan summera den totala vikten till: 165 kg.

Jonas Gardell pratade i sitt sommarprat om “Tommy och Annika-människor”. Pippi flyger genom att bara flaxa med armarna i en scen. Tommy och Annika säger: “Sådär kan man ju inte göra” och det går upp för Pippi att det kan man ju fakstikst inte och hon – faller.

Precis den här typen av “Tommy och Annika-människa” träffade jag vid ett stopp för rödljus, en dag innan avfärd. Han cyklade upp jämsides med mig för att säga: “häftig lådcykel”.

Jag berättade att vi skulle cykla nio mil med den nästföljande dag.

“Men det går ju inte med en sån cykel” sa han och började nästan garva. Den röven.

Men man kan flyga, trots rejält kuperad terräng och en blytung ryggsäck i lådan. Med mycket patos och en under hela resan synnerligen frejdig unge, som i uppförsbackarna stöttat genom att ropa “heja pappa, heja pappa”, så är det genomförbart.

En fråga jag ställde mig (innan avfärd) var om man egentligen bör sätta ett “E” och ett “l”, framför lådcykelsemester, eller inte, för familjefridens skull.

Svaret är: Ja.

Åtminstone när det handlar om så pass kuperad terräng som Nynäsleden bjuder på.

Jag klarar det för jag är: van att cykla långt, lite galen, feta lårmuskler och för att jag till varje pris VILL att det ska funka.

Övernattning vid Grindsjön

Men det hade varit roligare, och man hade kunnat njuta mer av den bitvis fina naturen, med elhjälp i en del av uppförsbackarna. Nu blev det lite väl mycket kamp.

Den bitvis fina naturen för att den långa sträckor är sådär (mycket tallskog).

Vi hittade en jättefin övernattningsplats vid en sjö (Grindasjön) och det är delvis väldigt fint, men en man vi pratade med vid en badplats, rekommenderade gamla Nynäsvägen som det bättre cykelalternativet.

Vi ska ta den hem om en vecka. Återkommer om det verkligen är det bättre valet. Cykelleden är nästan nio mil så vägen hem lär bli en enklare resa (ca 6 mil), men man cyklar ju inte för att komma undan med så få mil som möjligt.

En kanongrej, för Bella, har varit att kunna växla mellan bänkplats och framtill i lådan. Det har gjort resan mindre enformig och hon har kunnat sova när hon vill. Hon har verkligen varit på strålande humör hela tiden.

En behållning av att cykla långt är hur sanslöst gott all mat- och dryck smakar. Vi tog varsin öl på ett hak efter ca fyra mil. Ingen av oss diggar direkt Åbro, men den här var ett undantag. Kroppen har liksom gjort sig så förtjänt av det. Allt smakar så mycket bättre. Det här var utan tvekan en av de bästa ölen på väldigt många år.

Under veckan här i Visby ska jag (förutom att vara oerhört semesterbussig och tillmötesgående mot mina kamrater och medmänniskor) turfa så mycket jag bara kan. Ett utmärkt sätt att utforska Visby, och då jag ligger på en blygsam åttioniondeplats måste jag bara avancera. Gutarna ska få sig en omgång.

Hörs.

/DS

 

På cykel i Berlin Dag 2

Dag 2

Tog igen den sömnlösa natten på tåget inatt, efter att ha farit runt i bohemiska Prenzlauer berg med vännerna Roger och Lena igårkväll. Trevligt med lite sällskap ibland för en ensamresenär.

Av en tillfällighet åkte jag senare rakt på Pelagos tillfälliga showroom. Himla fina cyklar de gör.

Det är 10% rabatt nu sista veckan innan de stängerigen och fri frakt. Lägg till att euron är svag mot kronan och du kan dra av ca 12% till. Det har stängt idag och imorrn men på tisdag ska jag prova en och kanske kanske blir det ett spontanköp. Stavanger heter modellen som lockar.

Efter att ha kollat skyltfönstret en stund åt jag en spartansk frukost och drog vidare till DDR museet.

Nu vet jag en hel del om hur folk hade det öster om muren och även hur det känns att sitta i förarsätet i en Trabant.

Sen cyklade jag vidare längs Karl Marx Alle som var kantad av miljonprogrammsbyggen (fast större). Kommunisterna var tydligen väldigt stolta över dessa groteska byggnader.

Karl Marx Alle

Efter nån halv mils, intressant men planlöst cyklande, fick jag syn på East side gallery som jag så passande ändå tänkt att besöka. Det är en 1,3 km lång sektion av Berlinmuren som man lämnat kvar som ett minnesmärke och låtit ett helt gäng artister och konstnärer gå lös på.

Några smakprov:

 

Väldigt intressant. Kanske åker tillbaka senare för ett återbesök.

På söndagar är det jättestor loppis i Mauerpark. Även om jag inte vanligtvis tycker det är så väligt lattjo att strosa runt på loppmarknader, utan mål- och mening, hade jag svårt att lämna den här. Väldigt speciellt och underhållande.

Vänlig atmosfär, massa god mat och öl och här säljs ALLT.

Hittade den här fina lastcykeln med en lastkapacitet utan motstycke.
Men en detalj man bör uppmärksamma (innan man slår till) är att den inte verkar gå att svänga med. Och det är ju i ärlighetens namn en rätt viktig detalj på en cykel.
 
Med risk för att framstå som tjatig: det är såå skönt att hela tiden ha tillgång till cykel. Att resa så här slår allt. Kommer alltid att vilja ha en hopfällbar cykel med mig när jag är på tripp. Hur klarade man sig någonsin utan?
 
Att åka kollektivt mellan alla de platser jag hittills varit på, hade inte varit hälften så lustfullt och tjuvat massor av tid (och lite pengar).
Det är guld värt, även om man kan vika ihop cykeln och ta med den in, att ha med sig ett smidigt och bra lås.

Ett köpargument som används vid vikcykelköp, är just att man inte behöver nåt lås. Det är ett svagt argument. Då måste man ju hela tiden ta med den – vilket skulle vara skitjobbigt. Det fina med en hopfällbar (om man nu har ett lås till den) är att den ger en möjlighet att välja.

De lås vi använder, Abus mini U och Kryptonite mini, är väldigt smidiga men ändå godkända. Passar bra till vikcyklar.

Senare såg jag Man of steel på biografen vid Potzdamer platz, i 3D och imax-format. Ganska medioker och inget att rekommendera. Det hjälpte inte med 3D-effekter och snorstor skärm.

Min entusiasm över Berlins cykelinfrastruktur har dock lagt sig något. Oftast funkar det bra, men ibland täcker en cykeltaxi upp hela den smala cykelbanan. Ganska irriterande men inte taxicyklisternas fel utan de styrandes. Viktigt att skilja på det.

Nu är klockan 01:00 och imorgon blir det intensivt med massa cykling, museer och nya upptäckter.

Dags för bingen.

/DS

 

Fasansfulla erfarenheter av att hyra bil på OKQ8

Vi har varit i Påskallavik (söder om Oskarshamn) under långhelgen.

Att ta tåget ner mot smålandskusten är ingen hit. Biljetterna är dyra och resan, på ca 33 mil, tar orimligt lång tid.

Att sitta och trycka i en varm buss, med barn, packning och allt, skulle inte heller ha varit nån höjdare.

Då återstod bara ett alternativ. Bil.

Jag tog vikcykeln till närmsta hyrbilsställe (OKQ8). Det var mackar som gällde eftersom det var helgdag och stängt hos andra biluthyrare.

Vikcyklar har genom historien ibland, både orättvist och funktionellt reducerande, kallats för bilcyklar. Det mest lyckade äktenskapet är mellan tåget- och vikcykeln, det vet väl varenda vettigt resonerande människa, men faktum är att jag haft stor nytta av min Brompton även i kombination med bil, de få gånger vi hyrt eller lånat. Det får jag erkänna. Lite samma princip som med jollen till en segelbåt.

På vägen ner konstaterade vi i samrådande harmoni att vi faktiskt kan unna oss att hyra bil ibland och att de ca 2000:- för tre dygn (bensin inräknat) faktiskt är ganska överkomligt.

Övertygelsen om att vi faktiskt valt rätt färdsätt denna långhelg, varade ända tills det ögonblick då en liten hare av outgrundlig anledning valde att korsa E22:an, en mil norr om Oskarshamn, för sista gången i sitt liv.

Då vi både tyckte synd om den döda haren samt att vi inte planerade att ändra våra vanor av vegetariskt näringsintag – kunde vi inte se något positivt med kollisionen överhuvudtaget.

Vår hyrda Peugeot verkade vara av annan inställning då den med sina glupska käftar under huven verkade ämna svälja haren hel. Den hade nämligen, i smällen, fastnat i ett parti under grillen, skrämmande likt en stor bred leende mun.

Den stackars haren slutade, nätkommande dag, på Oskarshamns soptips djurkrematorie, som kommunen så kostnadseffektivt kombinerat med annat, helt vanligt, brännbart avfall.

Skadorna på bilen visade sig endast vara ett sprucket, och till synes inte allt för kostsamt, plaststycke. Då delen den satt ihop med redan var skadad vid en tidigare kollision var förhoppningarna stora på att vi skulle komma undan kostnadsfritt.

På vägen hem hamnade vi i bilkö efter bilkö.

Resan drog ut på tiden (ca: 6 timmar) och vår treåriga dotter Bella tappade tålamodet och ropade ursinnigt dumma bilsamhälle, samtidigt som hon i ren protest mot det ändlösa bilåkandet kissade på sig två gånger (händer nästan aldrig) inom loppet av tio minuter i vår, av vänliga grannar, medlånade bilbarnstol.

På macken senare på kvällen, kunde de inte alls förstå mitt resonemang om att vi skulle slippa pynta tvåtusen i självrisk eftersom det trasiga partiet ändå, p.g.a. tidigare kollision, skulle bytas ut.

– Det är en princip vi har, skadar man bilen så får man betala, spelar ingen roll att den är skadad på samma ställe tidigare, svarar en trött expedit i trettioårsåldern.

– Så ni kan alltså strategiskt vänta med att byta ut kofångarn tills den lönat av sig maximalt och fått… låt oss säga tio skador, och ni tjänat tjugotusen på alla kunder ni krävt på tvåtusen var?

– Hade du inte valt tilläggsförsäkringen hade det kostat tolvtusenfemhundra.

– Så skulle det vara tio kunder som valt att inte betala extra för försäkringen så hade ni kunnat få 125 000:- för en kofångare i ren vinst?

– Du får iallafall betala tvåtusen.

– Men den trasiga delen kostar nog knappt en tusenlapp.

– Spelar ingen roll.

– Kan man välja att ta itu med problemet själv?

– Ja, men då får du betala hyra för bilen under tiden själva problemet åtgärdas och är bilen uthyrd till nån annan, vilket den bil ni lånat faktiskt råkar vara, så kan du, som du nog förstår, ändå inte få loss bilen för reparation.

– Men om ett blinkersglas gått sönder och jag valt att inte betala extra för försäkringen, och bilen varit uthyrd direkt efter mig, så hade jag alltså inte fått byta ut det själv och istället behövt betala 12500:- trots att ett blinkersglas bara kostar några hundra?

– Ja.

– Och tvåtusen för blinkersglaset med försäkring?

– Mm.

– Det finns alltså inga grader i helvetet på det här stället, ett skadat blinkersglas likställer ni alltså kostnadsmässigt med en totalkvaddad bil?

– Precis.

– Men hur sjutton vågar folk då hyra bil här?

Inget svar. Hyrbilskvinnan bara tittar på mig med trötta ögon och väntar på att jag ska sticka kortet i maskinen, sluta diskutera och betala de tvåtusen jag är skyldig. Jag gör så. Med min hopfällbara cykel i ena handen går jag med tunga steg mot utgången. Känner mig lurad och tänker att vi ska minsann alltid välja tåg framöver. Men sen rinner det liksom bara över:

– Jag ska aldrig mer hyra bil här, aldrig mer! ropar jag så det hörs i hela butiken och säkert ut till de som står och tankar vid bensinpumparna också.

Omoget? Det skiter jag i.

Aldrig mer hyra bil är det enda som ekar i huvudet under tiden jag fäller ut min cykel och fort trampar därifrån.

/DS

 

Sverige tredje cykellandet och lite mer om Turf

Har varit mindre aktiv på bloggen ett tag. Det är turfandets fel.

Sen en ny omgång inleddes i söndags har jag kört på rätt hårt.

Konkurrensen är stenhård och för att ha möjlighet att ta hem en omgång måste man nog dessvärre hålla igång på heltid.

Svårt för en småbarnspapps att konkurrera. Kanske borde vi få en egen liga.

Men jag befinner mig ändå i skrivande stund på en hedrande trettondeplats (slutade på plats åttio senaste omg.) i min region, med bra häng på tolfteplatsen, och med ett tillgodohavande på tjugo zoner. 125 p i timmen plockar jag sålänge jag får behålla dem.

Nokar, det är jag det.

Och från det ena…

Enligt norska Dagsavisen är Sverige europas tredje bästa cykelland, strax efter Danmark och Holland i topp.

Blir ganska förvånad att Sverige hamnar så högt upp.

Men cyklar man långfärd, ute i landet, finns det faktiskt ofta väldigt bra och fina vägval för cyklisten.

Kanske är det det man tagit hänsyn till.

Något på minussidan borde vara de i Sverige så starkt begränsade möjligheterna att få ta med sin cykel på tåget.

Där ligger länder som till exempel Polen före oss.

Förmodligen finns ingen sån bedömningspunkt inblandad i gällande kriterier.

Usch för bakåtsträvande SJ.

/DS

 

Bullit lastcykel på Ikea

I Uppsala, kan man tydligen få låna en Bullit lastcykel, för att cykla hem sina varor.

Fick bilden skickad till mig av en bloggbesökare som bevittnat detta smakfulla initiativ.

Foto: Olof Öhlund

För oss slutar oftast Ikea-besöken med konflikter och otrevligheter, så jag har hållt mig borta de senaste åren. Hanna har fått åka med sin syster istället.

Men det här är bra Ikea.

Skulle göra mig på bättre humör, att beskåda, vid ett eventuellt återbesök.

/DS

 

Om drogen Turf och om snedfördelningen i stans infrastruktur

Ska just till att erövra Eldshzone strax bakom Wennergren center från Varginnan när telefonen plingar till.

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som “cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

image

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

 

Efter fyra dagars turfande…

Efter fyra dagars turfande har jag samlat ihop 7263 poäng och ligger på en hundratjugonde plats i stockholmsregionen.

Mina ambitioner är större än så. Att komma in mitt i en spelomgång är inte speciellt lyckat om man vill ha något med toppstriden att göra. Den här leken leker man fullt ut – eller inte alls. Det finns ingen anledning att hålla till i mittskiktet, som jag gör nu. När alla tävlandes poäng reduceras till noll och en ny omgång startar nästa månad, det är då jag kommer att börja på allvar.

Mitt turfvapen med zonen Tegnerlunden i bakgrunden

Självklart blev jag besviken på spelet. Mina förväntningar var ungefär lika höga som när man som grabb just fått hem ett nytt nintendospel man suktat efter i ett halvår. Såna förväntningar kan, liksom då som nu, aldrig infrias.

Det här handlar ju bara om att cykla runt och knycka en massa platser som finns utmärkta på telefonens gps. Hur roligt kan det bli? resonerade jag med mig själv.

När besvikelsen lagt sig kommer jag på mig själv att just fortsätta plocka zoner.

Jag kollar hur mycket varje zon är värd, vem jag stulit den ifrån och vilken rank personen i fråga befinner sig på. På kartan ser jag turfande konkurrenter närma sig. Hur länge varar immuniteten för min nyövertagna zon innan den ligger öppen för andra hungriga och farliga krigare? Bara några minuter. Jag lokaliserar nästa rödmarkerade område och cyklar taggad vidare genom den stockholmska försommarkvällen för att äga, regera och erövra.

Var övertygad om att mitt självklara vapen skulle bli min hopfällbara Brompton men hittills är det min tjejs mer sportiga Montague som blivit det naturliga verktyget. Att med min Brompton, enkelt och multimodalt kombinera sig fram med alternativa färdmedel, är ett behov som än så länge inte infunnit sig.

För ytterstadszonerna får man minst dubbelt så många poäng som för innerstadszonerna. Om det visar sig vara mest effektivt för att nå toppen, att kämpa i förorterna, kanske det ändå visar sig att en smidig, nätt och lätt hopfällbar – är det ultimata vapnet.

Igårkväll sa jag att jag snabbt var tvungen att åka till det dygnet-runt-öppna apoteket på Klarabergsvägen eftersom mina ögon rann tokmycket, av pollenallergi. Det var en sanning med modifikation. Två timmar senare var jag hemma, inte bara med ögondroppar, utan också även med ett par tusen nya inkaserade poäng.

Med andra ord skulle man väl kunna säga att jag blivit biten.

DS