Ett gyllene tillfälle att utöva konstarten multimodalt resande

På fredag ska jag hålla en föreläsning på en konferens i Täby.

Ett företag ska få lite coaching i röstteknik. Vad ska man tänka på om man vill att rösten ska hålla i situationer där man utsätter den för prövningar, som att prata inför en större grupp folk utan mick till exempel.

Röst och sångteknik är en av mina stora passioner, och det ska bli kul att coacha, men vad som är minst lika intressant är resan dit.

Konferensgården ligger lite avsides. Ungefär 3 km från närmsta busshållplats.

Med andra ord ett tillfälle att utöva konstarten multimodalt resande.

Det är en njutbar konstart som bara växer ju mer man praktiserar den. Den hopfällbara cykeln blir till ett oumbärligt verktyg när det kommer till att pussla ihop cykling med kommunala transporter för lösa situationer där annars bil hade varit att föredra.

Först 7 km cykling till Mörby, sedan en tjugo minuter lång bussresa, och därefter ytterligare 3 km cykling.

Lika mycket som jag ser fram emot själva föreläsningen, ser jag fram emot resan dit. Undrar hur normalt det egentligen är?

Men å andra sidan, couldn’t care less about it.

/DS

 

”Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Var ute och löpte i Påskallavik vid ca tiotiden häromkvällen. På hemvägen tog jag vägen via gästhamnen för att kolla flådiga båtar som jag brukar.

Intill gästhamnen sitter två långfärdscyklister i tjugofemårsåldern vid ett utebord och har välförtjänt bullat upp rejält efter dagens etapp.

Jag blir såklart nyfiken på vart de cyklat ifrån så jag avbryter mitt springpass och säger hej.

De berättar att de cyklat från Rostock Tyskland och stannat till för att sätta upp tältet i Påskallavik. Han är tysk och hon irländska. De frågar mig om jag inte vill slå mig ner och dricka en öl med dem – vilket jag såklart inte tackar nej till. Jag känner mig lite avundsjuk. De har hur mycket tid som helst och är ute på en rejäl tur. Han berättar att det är tredje gången han cyklar i de här trakterna och menar att Sverige är ett helt fantastiskt oslagbart land att cykla i med sin allemansrätt och vackra natur, därför återvänder han igen och igen och igen.

Men, för det kommer ett ”men”, och det framstår nästan som en smula tragikomiskt med tanke på vad jag bloggar om. Det handlar såklart om begränsningen när det kommer till möjligheten att ta med sin cykel på tåg.

”Men det här med att man nästan aldrig får ta med cyklar på tåg, det är problematiskt för oss. Om vi har tur kan vi ibland hoppa på nåt länståg som tillåter cyklar men det är inte ofta. Det är verkligen konstigt att man är så restriktiv med cyklar på tåg, jag vet inget annat land där det är så svårt att ta med cykeln på tåget.” berättar tysken.

Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Jag frågar om de inte har övervägt hopfällbara cyklar, men de visar sig vara av den sorten som inte befriat sig själva från gamla förlegade fördomar som: de går inte cykla långt på, man får trampa som attan på grund av de små hjulen och vidare i den melodin.

Vi sitter och snackar ett tag om hur fantastiskt det är att cykla och hur bra allt smakar när man ansträngt sig och tar rast och så, innan jag fortsätter hemåt. Cyklande mänskor är nästan usteslutande ett trevligt, harmoniskt, inbjudande och livsbejakande släkte, det slår sällan fel.

På tal om cykling och radio och vikcyklar, missa inte senaste avsnittet (eller nåt annat) av Cykla i P1 som bland annat handlar om en kille som lackade ur på sin billivsstil och skaffade en vikcykel (brompton tror jag?) och tjänade massor av pengar och tid genom sin nya cykellivsstil.

Och mer om vikcyklar. Nu har kanadensiska Helix, som enligt dem själva ska vara världens bästa, lättaste och minsta? hopfällbara cykel fått ett launch date. Från första september i år kan man beställa cykeln. Återstår att att se om Brompton får en värdig konkurrent. Vore trevligt tycker jag.

Det var allt sålänge.

/DS

 

Idag snackar jag om bilfritt liv och om hur viktigt det är att kunna ta cykeln på tåget – P4 Extra halv tre

Min passivitet på bloggen, den senaste veckan, beror på att jag lever billiv på smålandskusten under semestern.

Har lånat pappas Audi och håller till i det lilla samhället Påskallavik nån mil söder om Oskarshamn.

På sin höjd tar jag cykel till affären. Inte så mycket att blogga eller skryta om.

Till badhuset och till centrala Oskarshamn tar jag bilen – som vilken bilberoende landsortsbo som helst.

Men vi går inte vidare in på det utan släpper och går vidare.

Jag ska kompensera en aning för min ohållbara semesterlivsstil genom att sprida cykelbudskapet via P4 Extra idag. Ungefär vid halv tre kommer jag att bli intervjuad angående fördelarna med att leva utan bil.

Vill gärna få fram hur det var för mig, då jag blev biten.

Hade 4 tim och 40 min t/r mellan mitt hem i Enskede och mitt jobb som sånglärare strax bortom centrala uppsala med kollektiva färdmedel. Bara 8 mil.

Hur kunde det ta så lång tid?

Väntetider på anslutande bussar som ankom för sent för att jag skulle hinna med stockholmspendeln tillbaka på kvällen; blev passivt väntande en hel timme på nästa tåg och så vidare…Så lyder förklaringsmodellen.

Med bil tog motsvarande transportsituation 2 tim och 10 min t/r.

Skaffade såklart bil…som efter nån månad gick sönder så allvarligt att reperationskostnaderna gjorde anspråk på för mycket av bilens värde (30 000:-) för att det skulle vara ekonomiskt försvarbart att fixa den.

Var nära att säga upp mig, ville ju inte skaffa ytterligare en bil, och var nästan pank på grund av mitt förra bilköp.

Men till sist hittade jag det ultimata fortskaffningsmedlet som öppnade upp dörrarna för ett bilfritt liv.

En hopfällbar cykel.

Jag lärde mig den multimodala pendlingskonsten och genom att kombinera cykling fritt med andra transportmedel kunde jag förvandla de dryga 4 timmar och 40 minuter till nära hälften.

Bland annat det hoppas jag få ut i etern idag.

Lyss vet ja.

/DS

 

Det vackra med lådvikcykelmetoden

En vän hade hyrt ut sitt hem via Airbnb och skulle därför sova över hemma hos mig.

Det var högsommarvärme så vi hade bestämt oss för att ta en båt ut till Fjäderholmarna. Han hade en hel del packning med sig från sin uthyrda lägenhet som han helt enkelt fick bära med sig under hela utfärden.

När vi kom tillbaka till bryggan vid Strandvägen några timmar senare var han inställd på att konka med sig halva hans bohag till närmsta tunnelbana, Östermalmstorg, som låg en bra bit bort; rätt jobbigt i värmen.

Men såklart hade jag, omtänksam som jag är, redan tänkt på att denna oangelägenhet skulle inträffa och bokstavligt tagit med mig en lösning.

Min lådcykel står, utan vännens vetskap, parkerad strax intill bryggan, men inte bara den utan även mitt hopfällbara underverk som i vikläge sitter fastkedjad i lådcykelns robusta ram.

Utmaningen bestod inte bara i att frakta hem hans packning utan även tillhandahålla med en extra cykel (han är en sån där cykellös…typ).

Jag fäller och låser upp, förser honom med vikcykeln, lägger hans packning i lådan, sätter mig själv bakom lådcykelstyret och på mindre än två minuter är vi på väg.

Superlativen om att leva denna form av superfunktionellt cykelliv haglar från min, dittills cykelOfrälsta, kamrats trut hela vägen till Norrtull.

Lådvikcykelmetoden ligger för de flesta, trots dess kraftfullhet att lösa, underlätta och roliggöra komplicerade transportsituationer, gömd i det fördolda och är därför värd att med jämna mellanrum ge vittnesmål om.

/DS

Poesi på stolsryggen framför mig: ”Att inte ha bil, kan idag vara en lika stark statusmarkör, som att ha en. Så var det inte för bara några år sedan.”

Fredag 15:20

Sitter på snabbtåget mot Mjölby.

Hade helt missat att dagis var stängt för verksamhetsplanering idag och det höll på att ställa till det en del eftersom jag har föreställning i Vadstena i kväll.

Det gick dock att lösa med barnvakt om jag kunde ha dottern till tvåtiden.

Enda sättet att komma till teatern i rimlig tid stavas, som så många gånger förr, vikcykel.

Snabbtåget från Sthlm till Mjölby 14:13 – sen cykel de två sista milen till Vadstena (ca 50 min).

Ett segerrecept, tillräckligt tidseffektivt för att jag skulle kunna ta ett senare tåg än normalt och lösa situationen.

Biljetten till Mjölby (20 mil) kostade nästan 800:- på detta fullsatta tåg. 40 spänn/milen.

Hundrakronor dyrare än till exempel sträckan Madrid-Valencia (33 mil) med ”riktigt” snabbtåg AVE.

Teatern betalar – men det är orimligt dyrt. Swebuss tar 149:- från Sthlm till Mjölby med en buss som avgår två timmar tidigare.

Men jag släpper det här med biljettpriset och läser istället en text signerad Sunfleet på stolsryggen framför mig:

”Att inte ha bil, kan idag vara en lika stark statusmarkör, som att ha en. Så var det inte för bara några år sedan.”

 

Rätt klokt. Delvis snudd på poetiskt.

Nu ska jag snart gå av, folda ut och känna mig fri för ett tag.

/DS

 

Sex år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sex år.

/DS

 

 

 

Därför stänger Sthlm City Bikes redan 22:00 #cykelfylla #förbudskultur

Har skaffat mig ett Sthlm City Bike-kort.

250:- för fri tillgång under hela lånecykelsäsongen, april till oktober. Det var mest tänkt som en bonus till mina AirBnb-besökare, men jag har redan haft behov att använda det två gånger själv den senaste veckan.

Första gången var när Bella (fem på fredag) och jag tog en spontanutflykt efter dagis. Dottern på sin cykel och jag joggandes bredvid (hon cykar rätt fort). Den blev en bit och jag tröttnade på att springa, så jag löste ut en City bike vid Odenplan så att vi båda kunde cykla.

Klockrent. Bara hålla kortet mot avläsaren, gå till den cykel som displayen visar och vips har man ett fortskaffningsmedel.

Bella gillar att själv cykla fritt på trottoaren medan jag trampar jämsides på gatan. Av nån anledning blir hon väldigt underhållen av detta och ler belåtet åt mitt håll emellanåt.

Andra gången var när jag skulle möta upp en kompis och käka på en av stans bästa veg-ställen, Hermitage i Gamla stan, och slangen på min Brompton small efter halva vägen. Jag är väl medveten, efter att ägt en Brompton i sex år, att välpumpade däck är av största vikt för att småhjulingen ska kännas pigg och responsiv. Ibland drar jag (lite för lufttryckspilskt) i aningen väl mycket luft, och för andra gången på ett halvår smäller däcket på samma ställe – i backen mellan Tegnerlunden och LO. Jag parkerade vikcykeln, kollade närmsta City bike i appen, korsade Norra Bantorget (ca 250 m), högg tag i en cykel och lyckades komma i tid till restaurangen.

Det finns som mest ca 1500 cyklar ute, ståendes och på vift fördelade på 140 stationer. Jag gillart skarpt!

Minus då? Ja det finns några.

– När jag trycker på ”hitta min plats” i appen tror den alltid av nån anledning att jag befinner mig i Nigeria (och därifrån är det dessvärre många hundra mil till närmsta City bike).

– Dom är sega. I uppförsbackarna blir till och med jag, med mina fläskiga lådcykelmuskler, utmattad.

– I förorter är det fortfarande glest med stationer.

– Och det värsta – öppettiderna. Om jag till exempel tar en cykel till nio-bion så kan jag garanterat inte få loss en att cykla hem med. Vid 22:00 stängs systemet för dagen.

På Cyklistens dagar i Kungsträdgården förra veckan, där Ola Klingenborg VD för City Bikes fanns på plats, tog jag tillfället i akt att fråga om skälet till de begränsade öppettiderna. Han berättade att för deras del kunde de ha öppet 24h men att myndigheter vill ha rådande begränsningar, troligen för att de är oroliga att folk ska cykla hem från krogen med för många bärs i kroppen.

Är inte detta ett exempel på den svenska förbudskulturen när den är som värst? Förjudet cykla efter 22:00, inte sitta på uteserveringar efter 22:00. Ett tydligt mönster träder fram. Att inte överlåta ansvaret till individen, och lita på denne, utan istället agera överängslig tonårsmorsa. Hur vore det att först prova förbudsfritt och se om det funkar (vilket det oftast gör)? Vad ligger bakom den ängslighet och behov av kontroll som forcerar fram den här typen av överflödiga och så kvävande förbud igen och igen och igen?

För övrigt är det en fröjd att få tillgång till alla dessa cyklar. Alla stockholmare bör förse sig med detta prisvärda cykelkort – om inte annat för att cykelförse sina ickecyklande puckon vänner som tidigare tvingat dig leda cykeln för att tvångssällskapa under onaturligt långa promenader.

/DS

 

Flyga med cykel – till Berlin

På flyggbussen påskafton 13:25

Tror inte jag lyckades lura en enda person med mitt aprilskämt.

Sannolikheten att jag skulle bli förälskad i en BMW är ungefär lika stor som att man skulle vakna av att en tallgoxe byggt bo i ens stjärt (inga andra arter räknas).

Nu sitter jag på flygbussen. Ska till mitt älskade Berlin med en kamrat. Den här gången med cykeln packad i min Carradice ryggsäck.

Har vadderat den med en flyttkartong. Använde den till Frankrike för några årsen, då funkade det kanon.

Några bitar av ett gammalt liggunderlag mot stötar samt lite kläder och det ska vara safe.

Har Air-bnb gäster hemma. De fnulade på hur de skulle ta sig runt i stan. Jag föreslog lådcykel, de blev överförtjusta, så jag skickade iväg dem strax innan jag åkte.

Borde få fina recensioner nu. Inte dumt att upptäcka en ny stad från lådperspektiv.

Nu är bussen snart framme. Vi ska bo i en lägenhet (airbnb) i närheten av Kreutzberg. Har mest varit i Prenzlauerberg tidigare. Min vän har ingen cykel med sig men vi hoppas han ska kunna hyra. Lånecykelsystemet har jag dålig koll på men det ska nog funka.

Fortsättning följer…

/DS

 

Skulle nån be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

Idag efter jobbet i Huvudsta tog jag min Brompton mot Kristinebergs tunnelbana. Jag var på väg tlll cykelbutiken Fix my bike för en bokad vikcykelvårservice. Butiken ligger i Hammarby sjöstad, vilket är ganska långt från Huvudsta, och eftersom jag inte hade tid att cykla hela vägen bestämde jag mig för att multimodala mig dit.

Jag gör det såklart utan skydd. Roligare så och då jag själv varit en påverkande faktor i SLs beslut att slopa väskkravet på vikcyklar, finns än mindre anledning att ta med något överdragsskydd.

Jag promenerar med cykeln i hand längs perrongen, föraren öppnar dörren till sin förarhytt, kommer ut samtidigt som resernärerna släpps på. Jag möter hennes blick samtidigt som jag kliver ombord, ser att hon ser att jag har en hopfällbar med mig och – ingen reaktion.

Kliver av i Alvik, byter till tvärbanan mot Hammarby sjöstad, konduktören börjar gå runt att kolla resekort strax efter avgång, min Brompton står framför mig vid min sittplats (väldigt rymligt mellan sätena på tvärbanan), hon kollar mitt kort, kastar en blick på min cykel – inga problem, hon går glatt vidare.

Vid Stora mossen, ett par hållplatser innan jag är framme, går jag av tåget, fäller ut och cyklar resten. Ville se om jag kunde komma fram före tvärbanan, vilket jag såklart kunde.

Och varför bemödar jag mig med att berätta om denna korta tur i konstarten flexibelt resandes tecken? Inget hände ju. Ingen cykelkallsinnnighet påträffad eller några problem överhuvudtaget.

Jo, just därför. Oftast skriver jag om när nåt gått snett, till exempel när man bemötts av oförstående tjänstemän inom tågtrafik som inte haft koll på regelsystemet.

Det finns en risk att det ger intryck av att förlägenheter ofta inträffar när man tar sig fram på det smakfulla och livsbejakande sättet: tåg kombinerat med cykel.

Men för det mesta händer inget alls.

Även om jag hört historier om folk som blivit ifrågasatta på grund av sina medhavda vikcyklar har det, inom SL, aldrig hänt mig under mina sex år som bromptonägare.

Skulle nån få för sig att be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

/DS

 

Fast på sveriges mest uddlösa plats. Mjölby. #himlavinteråtertåg

22/3 08:20 på Mjölby resecentrum

Är på väg hem till Stockholm. Vi gjorde en riktigt bra premiär igår och allt borde vara tip top. Och jag är himla nöjd över föreställningen och hur den mottogs av publiken. Men det sitter ändå en liten tagg i mig.

Mitt tåg avgår först 09:43.

Det innebär i praktiken 1 tim och 20 min väntan på sveriges mest uddlösa plats. Mjölby.

Fick gå upp i ottan för att ta en buss som avgick 07:43 från Vadstena (två timmar före avgång med SJ2000 mot Sthlm i Mjölby) för att åka två ynka mil.

Hade jag använt min vikcykel hade jag lugnt kunnat sova en hel timma till, börjat cykla kvart i åtta istället och njutbart kunnat ta mig fram genom det vackra östgötska landskapet via Bjälbo. En perfekt start på dagen.

Men nu sitter man istället här inne på Mjölby resecentrum och blickar ut genom fönstret på det fula stadshotellet tvärsöver gatan och sitter av tid.

Varför cyklade jag inte då?

Det är ju inte så att jag glömt min Brompton hemma, den står här bredvid mig som vanligt. Däremot hade jag missat att vintern hade samlat sig för att gå till ytterligare ett angrepp med snö, kyla, elände och allt som den för med sig.

Har jag tidigare dragit mig ur och kapitulerat cyklingen för lite snö och kyla? Nej aldrig.

Men klädd i vårjacka, och avsaknad av kraftfullare plagg att ha inunder, blir cyklingen allt ifrån njutbar och i värsta fall rena tortyren.

Därför sitter jag där jag sitter.

Men att passivt sitta kvar här på tom mage, ända till avgångstid, vore vansinne. Även om tjocktröjan inte är med så är jag tillräckligt tålig för att fälla ut cykeln och söka upp närmsta frukostställe, vad har man annars en hopfällbar cykel till. Så får det bli. End of story.

/DS