Bikes vs cars

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten (Banana!, Big boys gone bananas) är på gång med ett nytt filmprojekt som kanske kan bidra till förändring.

— Folk står inte ut längre, de kommer ingenstans i trafiken. Bilen fungerar inte som frihetsinstrument och bilreklamen ljuger.

Fredrik Gertten fick försäljningen av rättvisemärkta bananer att öka kraftigt i Sverige, då hans film om arbetarna som blivit sjuka av att jobba på de hårt besprutade bananplantagen, sändes. Efterspelet, då det mäktiga bananbolaget Dole stämde det lilla svenska filmbolaget för förtal, gjorde honom själv känd över hela världen.

Längtar till premiär!

Lyssna på senaste avsnittet av Klotet på Sveriges radio.

Filmen är ett kickstarterprojekt. Halva är inspelad men för att produktionen ska kunna slutföras behövs din hjälp. Läs mer här.

/DS

 

Köp en som man kan bädda i för sjutton!

Innan du väljer lådcykel…

…ta i beaktning, att en låda som även lämpar sig som liggplats, kan vara obetalbart.

Att kunna hämta sent på tågstationen, utan att behöva inkräkta på den dyrbara nattsömnen, är inte dumt.

Sovstunden i lådan på vägen hem är inget annat än en genväg in i djupsömnen.

/DS

 

En liten liten lådcykelolycka

Hur säkert är det egentligen att köra barn i lådcykel?

I de flesta lådcykelvarianter sitter man upprätt, har bra koll på ungen och färdas i en tämligen modest hastighet.

Utan att ha nån som helst statistik att ta del av, vågar jag ändå påstå att det är ett av de säkraste sätten att ta sig fram med barn i stan.

Men det är ändå ett faktum att en första liten incident, efter tre år av ihärdigt användande, har inträffat.

Det KUNDE både ha slutat riktigt illa och HADE isåfall varit löjligt enkelt att förhindra.

Nu gick det bra, men den värsta formen av olyckor är väl just av den art som är både allvarliga och, som med en ansträngningslös liten preventiv åtgärd, hade kunnat förhindras.

Därför väljer jag att dela denna historia.

Vi var på väg mot Gamla stan. I en hastighet, något snäpp över raskt promenadtempo, lådcykelfärdades Bella och jag bland mängder av semesterflanörer, genom passagen mellan de beslutfattandes hus längs Riksdagsgatan.

Plötsligt rullar en förarlös skateboard mot oss långsamt – men i exakt det tempo som krävs för att tiden för en eventuell undanmanöver precis hinner rinna ut.

“Vi kommer att krocka med skateboarden”, är den enda slutsats jag hinner dra, och en kraftig inbromsning senare är olyckan ett faktum.

Möjligen han jag också tänka: “Hur illa kommer Bella slå sig” och att “den skyldige ska få stryk”, innan själva sammanstötningen inträffade.

Bellas slungas, mest av kraften från själva inbromsningen, mindre av stöten från kollisionen, fram med ansiktet mot den knopp som sticker upp över framhjulet, nån decimeter över lådanas kant, och utgör änden av den robusta cykelns stålram.

Till synes hinner hon inte med att få upp en skyddande hand – men av gråtgraden att döma, finns hopp om att hon lyckats ta emot sig och dämpa skadegraden på något sätt trots allt.

Inga tecken på skador i ansiktet eller huvudet. Hon snyftar och pekar på handleden när jag frågar var det gör ont. Det verkar ha gått bra. Jag märker att också hennes handled fungerar som den ska när jag rör på den.

Jag vänder mig åt det håll som skateboarden kommit ifrån. En pojke i elvaårsåldern ser så skyldig och ångerfull ut som bara en pojke, som just, utan en tanke på olycksrisken, tanklöst skickat en skateboard från den ena sidan gatan till den andra, bara kan se ut.

Han säger nåt på finska som jag inte kan tolka på nåt annat sätt än att han just är – en finsk pojke.

Jag är ursinnig och får, för första gången på länge, användning för ett av mina fyra ords omfattande finska ordförråd:

“Perkele!”

Om nån är intresserad så kan jag även säga: moi, voi och mukulat.

Pojken ser så ödmjukt skärrad, ångerfull och rädd ut att jag snabbt mjuknar.

“You can cause serious injuries” får jag ur mig.

“Sorry”, säger pojken skamset.

“Please, just be careful” fortsätter jag. Han nickar och halvspringer för att möta upp sina (passiva) föräldrar en bit bort.

Och nu ni lådcyklande medtrafikanter – förbered er för mitt budskap.

Spänn fast era barn i lådan.

Hade en diskussion i våras (kommentatorsfältet i denna blogg) om de “säkerhetsbälten” som finns på plats i en lådcykel, har någon egentlig säkerhetsfunktion efter det att barnet blivit så pass till åren, att det förstår självt att inte hoppa ur lådan under färd.

Det rådde delade uppfattningar om detta och nån menade att det t.o.m. var säkrare om barnen inte hade bälte, vid till exempel en vurpa.

Och nu, i skrivande stund, känner jag att min ickevilja för ängsligt moralpredikande gör sig påmind, och att jag därför väljer att revidera mitt budskap till: “Man får göra som man själv vill och tror är säkrast och bäst”.

Men även om just risken för skateboardcykelolyckor är minimal – kan det finnas en poäng att åtminstone reflektera en aning om det inträffade (varför låter det så präktigt att prata om lådcykelsäkerhet?).

Bella sätter sig i lådcykeln lika glatt nu, efter det inträffade, som tidigare, med den skillnaden att hon numer varje gång måste yppa orden: “Då får vi hoppas att det inte kommer nån skateboard då”, i samma ögonblick hon spänns fast.

/DS

 

Nynäsleden med en fullastad lådcykel

När vi trampade iväg mot Nynäshamn i fredags var jag himla sur. Jag hade försökt få Hanna att förstå innebörden av att packa så lätt som möjligt när man är ute på cykelsemester.

För att det ska vara lustfyllt att trampa länge måste man, i packningsväg, tänka minimalistiskt. Det är min devis.

Det slutade med att man fick en Haglöfsryggsäck stl XXL fylld med bly i lådan. Eller i varje fall hur tung som helst. Och vem som skulle cykla lådcykel/Brompton var en såkallad ickefråga.

Bra med sovplats

Går det att cykla 8,9 mils cykelled med en cykel lastad med: barn (15 kg), ryggsäck (25 kg), tält, sovsäckar, liggunderlag (10 kg). Och såklart cykeln (42 kg) och bloggaren själv på 73 kg.

Yep, det går.

Den sammanlagda vikten är inget man vill tänka på innan man, som idag, har sträckan bakom sig.

Nu har jag fått distans och kan summera den totala vikten till: 165 kg.

Jonas Gardell pratade i sitt sommarprat om “Tommy och Annika-människor”. Pippi flyger genom att bara flaxa med armarna i en scen. Tommy och Annika säger: “Sådär kan man ju inte göra” och det går upp för Pippi att det kan man ju fakstikst inte och hon – faller.

Precis den här typen av “Tommy och Annika-människa” träffade jag vid ett stopp för rödljus, en dag innan avfärd. Han cyklade upp jämsides med mig för att säga: “häftig lådcykel”.

Jag berättade att vi skulle cykla nio mil med den nästföljande dag.

“Men det går ju inte med en sån cykel” sa han och började nästan garva. Den röven.

Men man kan flyga, trots rejält kuperad terräng och en blytung ryggsäck i lådan. Med mycket patos och en under hela resan synnerligen frejdig unge, som i uppförsbackarna stöttat genom att ropa “heja pappa, heja pappa”, så är det genomförbart.

En fråga jag ställde mig (innan avfärd) var om man egentligen bör sätta ett “E” och ett “l”, framför lådcykelsemester, eller inte, för familjefridens skull.

Svaret är: Ja.

Åtminstone när det handlar om så pass kuperad terräng som Nynäsleden bjuder på.

Jag klarar det för jag är: van att cykla långt, lite galen, feta lårmuskler och för att jag till varje pris VILL att det ska funka.

Övernattning vid Grindsjön

Men det hade varit roligare, och man hade kunnat njuta mer av den bitvis fina naturen, med elhjälp i en del av uppförsbackarna. Nu blev det lite väl mycket kamp.

Den bitvis fina naturen för att den långa sträckor är sådär (mycket tallskog).

Vi hittade en jättefin övernattningsplats vid en sjö (Grindasjön) och det är delvis väldigt fint, men en man vi pratade med vid en badplats, rekommenderade gamla Nynäsvägen som det bättre cykelalternativet.

Vi ska ta den hem om en vecka. Återkommer om det verkligen är det bättre valet. Cykelleden är nästan nio mil så vägen hem lär bli en enklare resa (ca 6 mil), men man cyklar ju inte för att komma undan med så få mil som möjligt.

En kanongrej, för Bella, har varit att kunna växla mellan bänkplats och framtill i lådan. Det har gjort resan mindre enformig och hon har kunnat sova när hon vill. Hon har verkligen varit på strålande humör hela tiden.

En behållning av att cykla långt är hur sanslöst gott all mat- och dryck smakar. Vi tog varsin öl på ett hak efter ca fyra mil. Ingen av oss diggar direkt Åbro, men den här var ett undantag. Kroppen har liksom gjort sig så förtjänt av det. Allt smakar så mycket bättre. Det här var utan tvekan en av de bästa ölen på väldigt många år.

Under veckan här i Visby ska jag (förutom att vara oerhört semesterbussig och tillmötesgående mot mina kamrater och medmänniskor) turfa så mycket jag bara kan. Ett utmärkt sätt att utforska Visby, och då jag ligger på en blygsam åttioniondeplats måste jag bara avancera. Gutarna ska få sig en omgång.

Hörs.

/DS

 

Bella och jag i dagens Metro

Det är tydligen så att Cykelfrämjandet ser en trend där barnfamiljer satsar på att turista med lådcykel.

Det är anledningen till att Bella och jag syns i dagens upplaga av tidiningen Metro.

Att det börjar bli en trend är mer än jag visste.

Cykelfrämjandets (Malmö) ordförande Christian Fasth menar att man kan se det på bloggar och i Facebookuppdateringar och menar att det är främst de tvåhjuliga lådcyklarna folk väljer för cykelsemestern, då de till exempel är lättare att ta med på tåg (dagens Metro).

Det låter ju som Science Fiction om man tänker sig vår stora lådcykel i ett tåg, speciellt med tanke på SJ:s, så vulgära och även miljöfientliga, förhållningssätt för medtagande av konventionella velocipeder.

Men faktum är att söderut ser det ljusare ut för de som vill ta med sin cykel- och t.o.m. lådcykel på tåget.

Åtminstone på länstågen.

Fick den här bilden skickad till mig av en bloggbesökare i höstas:

Foto: Carl-Johan svensson

Det är på de småländska krösatågen som lådcykel på tåg inte är en omöjlighet.

Det mesta verkar vara möjligt med hjälp av några vikbara säten i all enkelhet.

Lådcykel på tåg eller inte. Hoppas att trenden att semestra med lastcykel växer sig starkare.

Efter vår Gotlandsresa kommer jag själv ha en uppfattning om man bör lägga till ett E och ett L framför lådcykelsemester, eller inte.

/DS

 

I Småland får man ta med sin lådcykel på tåget

I Småland får man ta med sin lådcykel på tåget

Mycket snack om cykel på tåg nu.

Intressant debatt, men tragikomiskt att höra på alla inkonsekventa och tafatta försök till motargument – speciellt från SL.

Antingen verkar man se ALLT som oöverkomliga svårigheter- och problem till att öppna upp för moderna och hållbara multimodala persontransporter; eller, som på bilden, finns inga begränsningar överhuvudtaget.

Lådcykel på tåg. Bilden finns på Carl-Johan Svenssons Instagram Skylark63

Hur är det möjligt? Från min egna hembyggd, Jönköpings län, finns den flexibilitet som eftersöks…

På Jönköpings Länstrafiks regionala Krösatåg, till priset av en ungdomsbiljett, får du till- och med (om plats finns) ta med en lådcykel.

Till exempel sträckorna Jönköping-Växjö och Jönköping- Halmstad – är inga problem.

Jönköpings Länstrafik borde få nåt slags pris för att de välsignats med sunt förnuft- och avsaknaden av den trögskallighet många andra tågaktörer i det här landet verkar ha förbannats med.

“Finns det plats för cykel – är det heller inga problem att ta med en.”

Hur svårt kan det va?

/DS

 

Lådcykeln är ett fantastiskt vinterutflyktsfordon

Har spenderat ett par timmar i Hagaparken. Finns en riktigt bra pulkabacke vid Koppartälten.

Eftersom det bor människor med kungligt blod där, ser man alltid till att det är plogat- och grusat. Vägunderlaget är alltid perfekt för cykling. Kul att få nåt tillbaka av de skattepengar som går till att bistå rojalismen, även om jag hellre sett att hela pengen gått till förbättring- och utveckling av cykelinfrastruktur istället.

Men det öppnar iallafall upp för vintercykelutflykter i den vackra- och väl tilltagna Hagaparken.

Har längtat till värmen och sköna cykelutfärder, ett tag. Men varför vänta, kan man åka på skidutflykt, kan man också åka på lådcykelutflykt. Pulkan får plats i lådan så man tar sig lätt till bästa pulkabacken i sin omgivning.

En lådcykel är bra mycket tyngre än en vanlig cykel – en fördel i vinterväglag. Den låga tyngdpunkten bidrar till stabilitet och viker sällan undan för små hinder som snödrivor- och is.

Bra att käka massäck i lådan. Slipper sitta i den kalla snön.

Vad går upp mot att, en vacker vinterdag, få sitta på filten i världens smartaste cykel.

/DS

 

Vintercykling går bra, även med ett två meter långt fönster

Ett lite drygt två meter långt fönster, 3,7 kilometer bort och massor av snö på vägarna – skulle väl ändå inte vara några problem att få hem bilfritt.

Vi ska bygga ett rum till Bella i vardagsrummet under mellandagarna. Vi bor i en tvåa, och vi vill gärna bo kvar för vi trivs så himla bra i området; därför har vi bestämt oss för att slå upp ett par väggar i vårt,onödigt stora, vardagsrum.

Bella behöver ljusinsläpp i sitt nya rum och vi har jagat runt efter ett lämpligt och helst, väldigt långt fönster. De vi har tittat på har varit sjukt dyra så det var en lyckträff att ett begagnat jättelångt, helt perfekt, dök upp på Blocket häromdan.

Sen började det pratas om att vi skulle behöva låna bil för att få hem det och det blev genast dålig stämning. Kanske skulle bli svårt med lådcykeln med tanke på fönstrets storlek och det ojämna väglaget som råder med snö och is, som i värsta fall kunde leda till krossat glas, lät det.

Jag, som hyser stor passion över att få hem stora och skrymmande saker utan bil, ville inte missa chansen och lovade att stå för eventuella glasreparationer själv. Såna här utmaningar är fantastiska och fyller mig med glädje, kreativitet och livslust.

Bestämde mig för att lasta på längden då ekipaget skulle bli brett och klumpigt om jag lagt fönstret på tvären över lådan.

Några liggunderlagsbitar, ett täcke och ett bar spännband var allt som behövdes för att jag med stor övertygelse om att det här skulle gå vägen, började sätta tänderna i den 3,7 km långa sträckan hem till Vasastan.

På den stora tvåfiliga Valhallavägen fanns det knappt nån snö alls. Det fick bli en tur i sällskap med andra motoriserade fordon för att undvika stötar- och skak på den annars så trevliga cykelvägen.

Ett par av mina bilande medtrafikanter blängde irriterat på mig genom deras smutsiga bilrutor, några tutade och jag tror minsann att jag såg ett långt aggressivt pekande finger åt mitt håll.

En del känner sig hotade, blir rädda och reagerar aggressivt på mig och min cykel. De gasar och slirar lite extra för att liksom markera. Ändå var jag aldrig i vägen. Ville man passera mig gick det hela tiden hur bra som helst. Det är nåt annat det handlar om, en del blir ängsliga helt enkelt, känner behovet av att spänna musklerna, väsa och göra apljud.

Ändå bra att just lådcyklar blir tillåtna även på körbanan efter årskiftet, även när det finns cykelbana. Nästa år kan jag alltså köra långa fönster på Valhallavägen helt lagligt. Det ser jag fram emot.

Ett litet gäng väluppfostrade högstadieelever ger mig en liten applåd när jag åker förbi med mitt mäktiga lass. Så ja! Jag bugar mig lite lätt och fortsätter. Det går bra och jag är hemma igen utan en skråma på fönstret.

Jag slår portkoden, trycker på dörröppningsknappen och cyklar hela vägen in till hissen.

Uppdraget slutfört och tillfredställelsen bultar genom kroppen.

Den som uppfunnit lådcykeln borde få Nobelpriset.

/DS

 

Lådcykelliv

Ljusfest i Hagaparken för ett par veckor sen.
Bella fick sällskap av ett par polare från dagis.

Eldar, marschaller, facklor, eldkonstnärer, musik och teater är några av ingredienserna när man tar farväl av ljuset och ger sig in i dimman och mörkret. Trevlig tillställning. Lite som valborg fast tvärtom.

/DS