Tour d’ÖÖ Tallin Bicycle Week

Efter att under dagen knappt sett till en enda cyklist lät det ganska orimligt att ca 2500 skulle mötas upp på Frihetstorget i Tallin vid niotiden. Det kom över 3000, allt från barncyklister till fixiehipsters. Touren, med sitt tydliga budskap, blev utan tvekan huvudattraktionen under Tallin Bicycle Week.

Kanske krävs det, för att denna mäktiga uppsamling ska vara möjlig, att cykelinfrastrukturen är näst intill obefintlig i staden i fråga. För att slåss för något så måste det först finnas ett motstånd – och det ska sägas att Tallin får Stockholm att framstå som en världscykelstad, även om det finns mycket att gnälla över här också förstås, och att det egentligen inte finns skäl att avstå nåt liknande.

Könsfördelningen var glädjande nog ganska jämnt fördelad då det här inte på nåt sätt är en fråga som tillhör det ena könet mer än det andra.

På festen efteråt försökte jag genom att snacka med lite folk bena ut frågetecknen om varför så extremt många människor valt att sluta upp i ett sånt här sammanhang. Tyvärr tycker ju inte alla att det här med att omfördela gatuutrymmet är speciellt viktigt.

Alla jag pratade med var eniga om att det här inte var en politisk cykelmanifestation utan mer en rolig kväll när man cyklar och sen festar. Att de sen även var överens om att man vill visa politikerna att man önskar bättre cykelinfrastruktur, kan ju verka en smula tvetydigt.

Men jämför jag själv med mina egna erfarenheter, till ex. Critical Mass i sthlm, som haft en väldigt tydlig vänsterprägel, var det här nåt helt annat. En öppen tillställning där alla kan vara med, oavsett politisk tillhörighet eller typ av cykel också för den delen.

Och det är värt en reflektion. Ett cykelvänligt samhälle borde man väl för sjutton kunna enas om är viktigt oavsett vilket politiskt block man känner sig hemma i. Jag menar, det vore ju glädjande om fördomen om att vänstersympatisören cyklar och moderaten kör en suv visade sig vara helt verklighetsfrånvänd och rämnade mitt itu likt mattisborgen den där speciella åsknatten ni vet.

En cykeldag där vem som helst känner sig välkommen att cykla en runda och sen en stor fest, är kanske precis så mycket, eller lite, som behövs för att folk ska vilja vara med helt enkelt.

/DS

 

Critical Mass höll på att bli kärnkraftsdemonstration

Nu har jag också gjort det. Cykelmanifestationsoskulden är tagen. Men jag ska erkänna att jag var nära att vända om när jag kom lådcyklande mot samlingsplatsen på Medborgarplatsen i fredags kväll.

Huvudbudskapet verkade till en början vara “Nej till kärnkraft”. En sån organisation hade ställt upp sig med oss andra, som i första hand ville cykla för en bättre cykelstad.

En del började med all rätt opponera sig emot att lyfta upp kärnkraftsfrågan, och inte cykelfrågan, högst på agendan denna soliga fredagskväll.

Vi kom överens om att de var välkomna att cykla med – men utan stora atomkraftsflaggor som skulle hamna i fokus.

Efter livliga diskussioner bestämde sig kärnkraftsmotståndarna för att inte cykla med i Critical Mass. De tyckte att det skulle vara att censurera sig själva.

Vid sextiden kom iallafall vi andra iväg som planerat. Ca 40 pers cyklande i klunga.

Det krävdes ett helt bilkörfält för att vi skulle få plats. Irriterade bilister ansamlades fort i kö, bakom oss.

Ett tag var vi inne och cyklade på ett körfält avsett för bussar – men kollektivtrafiken är vår vän och vi kom snabbt överens om att bereda väg och maka på oss.

Vi fortsatte via Slussen, längs med Skeppsbron, förbi Dramaten, mot Sergelstorg och vidare mot Söder igen.

Slagord började eka från de mer erfarna i gänget. En del cyklister ute på stan anslöt sig efter hand då vi ropade “Cykla inte där, cykla här.”

I rondellen vid plattan var det en bilist som vevade ner rutan och fullkomligt rasande skrek “Håll er till cykelbanan era idioter!” Problemet var ju att det faktiskt inte fanns nån cykelbana där och även om det funnits hade vi aldrig fått plats. Det var ju liksom det som var vår på poäng och som den arga mannen så tydligt men oavsiktligt klargjorde. Tack till arga mannen.

Ponera att antalet cyklister skulle fördubblas i Stockholm, då skulle cykelinfrastrukturen, under rusningtrafik, inte räcka till på långa vägar. Enligt DN får bara 1% av Stockholms läns cykelbanor godkänt. Efter, i snitt, 118 m stöter man som cyklande på något slags hinder.

Det krävs mer pengar och radikalare åtgärder än det som hittills beslutats.

Det moderata tafikborgarrådet Ulla Hamilton uttryckte i en lokaltidning häromdan, att Stockholmscyklisterna inte kan få breddade cykelbanor eftersom då skulle man behöva riva hus.

För henne och likatänkande skulle denna manifestiation utgöra ett supertydligt exempel på att man MÅSTE bredda stadens cykelbanor om det inte ska bli kaos när cyklismen fortsätter att öka; vilket den kommer att göra.

Att Ulla Hamilton egentligen är tillräckligt begåvad för att inse att det skulle vara busenkelt att bredda stadens cykelbanor med bara en gnutta rättvisare utrymmesfördelningspolitik – är en annan diskussion.

Jag gillar Critical Mass. Känns himla bra att ibland lämna bloggosfären för att möta upp likatänkande IRL. Men det finns behov av att komma överens om ett par gemensamma regler och speciellt att avgränsa vårt ställningstagande. För vi måste bli fler för att det hela ska få nån betydlig effekt.

Förslag:

  • Vi gör bara anspråk på ett körfält sålänge vi inte behöver fler. Det märks klart och tydligt att bredden av ett bilkörfält är ungefär det som kommer behövas när cyklismen ökar.
  • För att få cykla med är det enda du måste hålla med om är större satsningar på cykelinfrastruktur än vi hittills har sett. Med nuvarande förhållningsregler måste man bl.a. ta ställning mot Förbifart Stockholm, vilket jag iofs helt och fullt håller med om men dumt att utesluta människor som vill att man ska satsa både på förbifart- och cykling.

Att sätta upp skyltar, längst bak på våra cyklar, där bilister kan läsa “Tuta om du tycker vi cyklar för fort” är ett bra exempel på den humor och inställning som kommer att bli mycket mer effektiv och avväpnande, än att ensam cykla ut i ett tomt körfält, för att hindra upp trafiken i rent trots.

Den 31/5 kommer vi att bli fler. Det här kan bli nåt bra.

/DS

 

Critical Mass

Critical Mass är egentligen ingen organisation utan bara enskilda cyklister som träffar andra som delar åsikten att en stad borde domineras av cyklar och inte bilar.

Critical Mass i Chicago

I Budapest 2007, på internationella bilfria dagen, hölls den hittills största Critical mass med 30 000 cyklande bilskeptiker.

Critical Mass Budapest 2007 Carfree day

Själva Critical Mass-begreppet syftar till att ju fler cyklister som finns på vägarna, ju säkrare blir det att cykla.

I dokumentärfilmen Return of the scorcher av Ted Whites (1992) – beskrivs hur kinesiska cyklister tvingades stanna när de skulle ta sig över större bilvägar; men när tillräckligt många cyklister samlats kunde de ta sig över vägen – med livet i behåll – i större klungor. White kallade fenomenet kritisk massa och frasen, som närmast förknippats med kärnfysik, blev även ett cykelbegrepp.

Hela Return of the scorcher hittar du här

Critical Mass Stockholm april 2011

Vill man hålla sig uppdaterad så kolla FB. Stlhm finns här.

Nästa gång det är dags är fre 26/4 17:30 samling Medborgarplatsen. Och man behöver garanterat inte visa stjärten.

/DS