Vilken är egentligen den perfekta vikcykeln? #livsåskådning

När andra tänker på nåt helt annat så tänker jag ofta på vilken som är den ultimata vikcykeln.

Under sommaren har jag och Emma haft nästan övernaturligt mycket glädje av att använda mina två vikisar.

De har varit med till sommarställen och på utflykter och när man väl vant sig vid att ha dem intill sig, blir man extremt motvilligt inställd till att lämna dem hemma.

När man väl cyklar på den fullstora och pigga fallskärmscykeln (Montague), sida vid sida om den ultraportabla bromptoniten, så är det svårt att bortse från fakta. Det rör sig om en sanning som man, något förblindad av förälskelsen till ett ultraportabelt transportmedel, en gång förnekade. Storleken har betydelse. Hjulstorleken alltså. Svinhårt pumpade däck och minutiöst anpassade drev räcker inte hela vägen för att ens kunna mäta sig med en riktig fullblodshybrid som Montaguen faktiskt är (däremot en Skeppshult har inte en chans…).

Vårt vikcykel-stall.

Vi försöker med taktik (ibland låg sådan, andra gånger ännu lägre) hitta skäl till att just den andre ska ha den lille och att man själv ska få cykla på snabbe svarten.

Detta gäller tills det blir dags att multimodala. Alltså kombinera cyklingen med buss eller tåg. Då ökar genast den nättare av de två i popularitet med hästlängder och vi leker leken att det inte är helt uppenbart att man ogärna vill befatta sig med den, inte så lite, otympligare väskan av de två.

Finns en skillnad här.

Eftersom något är ruttet i Sverige (att man inte får ta med sig vanlig cykel på tåg såklart). Så lyder frågan: Vad är den perfekta kombinationen mellan storlek och portlabilitet rörande den hopfällbara cykeln?

Nästa vecka ska jag göra min stand up-föreläsning Om konsten att leva utan bil på en fest  i Linköping. Kort därefter ska jag leda en röst-workshop på en helt annan plats. Så fortsätter sen hela hösten och en av vikcyklarna är alltid med. Jag kommer inte ge mig förrän jag hittar den bästa.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kanske blir svaret ett exemplar av den kanadensiska Helix. De första användarna som cykeln hittat ut till (går tyvärr trögt) verkar smått lyriska. (Bild t. h. Helix VS Brompton) Det kan vara den perfekta balansen mellan storlek och köregenskaper.

Ska tilläggas att jag fortfarande anser Brompton vara en fantastisk cykel med tanke på dess storlek. Däremot får producenten se upp för ökad konkurrens. De förändringar och uppdateringar som skett de senaste 20 åren, på cykeln, är lätträknade. Mest har det handlat om väskor och attribut. Man kan inte dominera i längden om man slutar vara innovativ. 

DS

VOI VS LIME

Elsparkcyklarna, som man i en handvändning kan hyra med mobilen, har tagit över stan. Svenska VOI var först ut men i den andra ringhörnan finns numer hårt motstånd i form av amerikanska  Lime. 

Sparkcyklarna verkar irritera alla politiker i stan utom trafikborgarråd Daniel Helldén (MP). Man kan ju lämna och plocka upp dem lite var som helst och själva “ostrukturen” i detta tilltalar användare, som inte behöver uppsöka nån speciell hyrstation (hittas genom GPS-funktion) och lämnas vart som helst, men ej beslutsfattare.

Även om det rent logiskt tänkt är svårt att förstå varför man skulle föredra ett fordon med en hastighetsgräns på max 20 km/h och med kaloriförbränning 0, framför cykel (eller elcykel), så har jag bestämt mig för att gilla konceptet.

Varför? Det är rätt kul och har potential att minska bilåkandet i city.

Funktion finns också – åtminstone för en del. Min tjej Emma är cellist. Cellon är ett stort instrument som bäres på ryggen i ett cellofodral (med ryggsäcksfunktion). Ovanligtvis så finns ej (förutom vissa lådcyklar) någon cykel som inbjuder till harmoni för ändamålet. Och i denna specifika kategori (människor-med-stora-instrument-på-ryggen-kategorin) så är en elsparkcykel faktiskt att föredra. Cellon blir förskonad från diverse istötningar i pakethållare samt störande sadel-ihakningar, vilket kan vara smått irriterande.

Hon har med andra ord haft nytta av elsparkcyklarna när hon farit fram emellan gigen, hemmet och gigen igen innanför stadskärnans gränser.

Tyvärr har VOI, för oss båda, ofta krånglat vid själva upplåsandet. Appen säger till exempel att man ska stå närmre VOI:en men det hjälper sällan och det är tydligt att det finns en del tekniska hang ups att ta tag i. En annan baksida är att scootrarna tas ibland in ganska tidigt på kvällen, för laddning.

Appen och de elsparkcyklar Lime erbjuder har hittills funkat bättre. Och  Limes tillgänglighetstider överglänser VOIs med råge. Tyvärr kostar de dubbelt så mycket att använda. 3:-/min jämfört med VOIs 1,5:-/min. Båda kostar en tia att låsa upp varje gång.

Jag stödjer hellre en svensk uppstickare än en amerikansk Goliat men vill så klart att det ska funka så sömlöst som möjligt också. Man måste kunna lita på att fordonen ska fungerar om de ska fylla ett hålrum i vardagen. Annas reduceras det hela till en halvt meningslös lek och bus-grej. Och jag gissar och hoppas att folket bakom har större ambitioner än så.

Är inte helt säker men vad jag kan förstå, efter en del goglande, heter modellen bakom VOI: Ninebot by Segway ES2 och kan köpas för åtta tusen på till exempel Elgiganten.

Konkurrenten använder sig av Lime-S Generation 3 som är framtagen för att tåla viss ovarsamhet och lär ha en räckvidd på nästan fem mil. Den känns också mer påkostad och stabil än de modeller VOI använder sig av.

Jag hoppas, tvärtemot många politiker, att elsparkcyklarna blir mer pålitliga och är här för att stanna. Bland annat för att sänka tröskeln till hållbart resande även för de smått lata, de med instrument på ryggen och inte minst de med överaktiva svettkörtlar.

VOI VS LIME 0-1.

/DS

 

 

 

Så skyddar jag min älskling från tjuven

Var inne och läste på folksams sida om vad som gäller om någon av mina cyklar blir stulna.

Hur mycket täcker egentligen hemförsäkringen?

Anledningen till att jag valde Folksam var att deras hemförsäkring täckte upp till ett cykelvärde av tjugo tusen. Ganska konkurrenskraftigt.

Men är den till exempel mer än fem år gammal får man bara 20% tillbaka på cykelns ursprungliga inköpspris. Och bara för att man får en större ersättning inom denna femårs-ram betyder det ju inte på något sätt att man vill bli av med sin fina.

Många sa: ”Snygg cykel men den kommer snart bli snodd” om min Pelago Hanko när jag köpte den för nästan exakt ett år sedan.

10_pelago_hanko

Den känns som en såndär tidslös härlig hållbar hoj man gärna behåller tills livets ände (då får nån ärva den). Trots att den vissa nätter parkerats utomhus långt ut i Söderort, så har jag har den fortfarande i min ägo. Jag har tänkt att låser man fast den, med godkänt lås i något hållbart, är sannolikheten stor att jag får behålla cykeln.

Även om min taktik funkat perfekt hittills har jag bestämt mig för att öka sannolikheten att hålla ogärningsmän på avstånd ett par snäpp till. Mitt tidigare resonemang (att det räckt med godkänd kätting) kan vara aningens naivt då jag hört historier, till och med från min egen lilla cykel-vänskaps-krets, som anammat samma taktik men straffats hårt och brutalt blivit av med sin käresta.

IMG_8658

Hittills har jag i stort sett nöjt mig med en låskätting (Abus 8900).

Men nu har jag valt att köpa ett klassiskt fast ramlås (ABUS PRO SHIELD 5850 449:-)

OCH komplettarat med en extra kätting (från Abus 349:-) som man fäster i själva ramlåset.

Känn på den. Extrakättingen träs till exempel genom sadel (min kära insuttna Brooks B17 måste ju också säkras) alternativt runt stolpe/cykelställ. Jag har snabbfästen på hjulen så de kan verkligen behöva låsas fast. Låskättingen (min gamla fetare) tar hand om ram och framhjul.

IMG_8660

Om den ändå skulle bli stulen kan iallafall ingen säga att man inte gjorde sitt bästa för att förhindra det.

D.S

Att få en oinvigd att förstå varför man vintercyklar två mil är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska

“Du hade ju bara kunnat ringa så hade vi hämtat dig” sa en av mina kollegor med rakt igenom välmenande tonfall när jag kom till teatern i Vadstena för att börja repa en ny föreställning i lördags.

Nu ligger det ju till på det sättet att jag inte cyklar 2,3 mil, genom den östgötska vinterlandsbyggden, för att jag känner mig tvingad till det, utan för att jag vill.

I vagn 7 (SJ2000) finns plats så det räcker och bli över för en fullstor hopfällbar

Vad jag däremot inte vill, är att bli hämtad med bil.

Men att försöka sig på att förklara det, för en oinvigd som omöjligt kan se två mils vintercykling som annat än rent självplågeri, kan man lika gärna avstå; för det är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska.

Så jag lät bli.

En liten pik fick jag däremot för att jag ju faktiskt anlänt tidigare till repetitionen om jag bara låtit mig hämtas, eftersom vi behöver all reptid vi kan få innan premiären 20 mars.

Men då måste man fråga sig: Är det verkligen sant?

Att cykla sträckan tar ca 55 min (7-8 min längre i vinterväglag), att åka bil ca 20 min. Men då måste en fyraminuters promenad till parkeringsplatsen läggas till och kollegan måste ju åka både fram och tillbaka och därmed missa dyrbar reptid.

Jag har ju, genom strapatsen, också fixat mitt dagliga motionspass vilket innebär att jag kan vara kvar och repa längre än kollegan då hen måste iväg till sitt spinningpass.

Bjälbo kyrka

Kommer inte ställa upp massa uträkningar eller gå in på inkasserade eller bortslarvade miljöpoäng, men du fattar säkert min poäng.

Min resa såg iallafall ut såhär. Från hemmet till T-centralen på vikcykel (10 min), SJ2000 till Mjölby (1 tim 50 min) och slutligen ett pass härlig vintervikcykling mellan Mjölby och Vadstena (55 min).
 
Jag älskar att ha möjligheten att cykla både före och efter tågresan, det kommer jag att fortsätta att berätta igen och igen, för många verkar inte ha koll på det vackra med detta.
Ibland vill jag en “riktig” touringcykel. Jag trånar till exempel efter en Pelago Stavanger lite då och då.
 
Men sen slår det mig att sålänge SJ fortsätter med sin kallsinnighet mot cyklister är en långfärdcykel man inte kan ta med på tåget inte heller speciellt användbar för cykelsemesterändamålet.
 
En begränsning jag inte vill utsätta mig för. Därför håller jag mig till hopfällbara (och låd…).
Väglaget på de små landsortsvägarna från Mjölby, via Bjälbo, till Vadstena kan närmast beskrivas som hårdpackad snö men gick hur bra som helst att cykla på med ett styck Schwalbe (30*622) winter där fram.
 
Lite som en blandning av att åka skidor och att cykla känns det som och det går verkligen upp för en hur onödigt och urbota puckat det är att begränsa cykling till endast ena årshalvan.
För att kunna repa in i det sista på söndagen liftade jag och cykeln med en ensemblemedlem till Mjölby för att därifrån ta tåget tillbaka till Sthlm. Hon skulle ändå åt det hållet och då ser inte heller jag nåt fel i att åka med och placera cykeln i baksätet.

Hopfällbart är ju nåt man väljer för att just ha möjligheten att utöva konstarten multiflexibelt resande i alla dess former.

/DS

 

Det är så att man vill börja komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära

Dubbdäcksdimensionen 30 – 622 (Schwalbe) har varit svåråtkomlig i Stockholm stad den senaste tiden (väldigt populär). På min Montague är utrymmet från däck upp till framgaffel så snålt tilltaget att bara planetens? nättaste dubbdäck är det enda tänkbara.

Minimalt med utrymme för fetare däck

Men på Alviks cykel fick jag till slut tag i ett (räcker långt med ett fram) som jag mycket vältajmat satte på plats under gårdagskvällen.

En anledning till mitt köp av den fullstora vikcykeln var just behovet av en hopfällbar för tågresor även under vintern (Brompton ingen vinterhit).

Men skraj var jag över att inte hitta ett som passade när jag blev medveten om däckdimensionsbegränsningarna.

Det var då.

Nu sitter det som sagt på plats, det passar fint, och oj vilken härlig känsla – det är så mäktigt när man med hjälp av dubbarna tar makten över det usla underlaget.

Jag var så uppåt när jag kom fram till min arbetsplats på kulturskolan idag att jag ville sätta mig vid pianot och komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära, vilket borde vara okej att sysselsätta sig med på arbetstid pga den stora samhällsnyttan med åretruntcykling.

Jag ropade ut min entusiasm till trötta kollegor med vinterleda: “Jag älskar vintern och jag älskar dubbdäck”

De smittades inte ens delvis av min nyfödda dubbdäcksentusiasm.

Tråkmånsar.

På lördag ska jag till teatern i Vadstena och börja repa en ny föreställning.

Tåg till Mjölby och sedan två härliga mils vintercykling med min, fullt tillräckligt på-tåg-ta-med-vänliga, Montague – utrustad med mitt nya superdubbdäck.

Att komma igång att börja repa ska bli kul men inte riktigt lika lustfyllt som de där två cykelmilen genom den vackra östgötabyggden i vinterskrud.

Är det nåt fel på mig eller är jag bara onormalt lyckat ihopfuntad?

Finns ju de som tycker att vintercykling är en pina.

Jag bara njuter.

/DS

 

 

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – “I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens “Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

I’m a bikepacker yes I am

Dag 3 09:40 på ett café nånstans i Wien

Sitter just nu på ett Café i Wien och käkar frukost. Internätet krånglar så publiceringen av det här inlägget kommer få vänta. Snart ska jag ut och kolla runt här – men ligger efter med bloggandet så passar på att skriva lite. Det var i alla fall VM final i söndags och omöjligt att komma in och se matchen vid Berlins egen Fan-plats på storduk vid Brandenburger Tor. En halv miljon hann dit före mig så det var fullt. En halv miljon!?

Jag begav mig till en indisk restaurang i Prenslauer Berg istället där jag åt en helt fantastisk tomatsoppa för ett årsedan. Bokstavligt ALLA restauranger visade matchen och hade riggat upp tv-skärmar och högtalare lite här och var. Vore man av den sorten att man inte uppskattar fotboll och hade föredragit att slippa se matchen, hade man varit tvungen att åka till Polen eller nåt för att komma undan fotbollseuforin. Jag är en sån som uppskattar fotboll, så glädjande nog slapp jag dra till Polen.

Tyvärr var, som alla andra, restaurangen fullsatt, förutom ett dyngblött bord som stod helt oskyddat för de skurar som avlöste varandra. Men platsen hade perfekt utsikt mot storbildsteven, så jag bad dem torka av stolarna för regnet började sakta avta lagom till matchstart.

Lite senare kom ett sällskap från Bulgarien, som bodde i Berlin, och gjorde mig sällskap och glädjevrålet när Tyskland tog ledningen i slutet av förlängningen var öronbedövande. Senare åkte jag runt på stan och bevittnade segeryran, det var svårt hävda sin rätt till cykelbanorna denna kväll kan man säga. Gick inte komma fram nånstans bland alla skrikande tyskar.

Prenzlauerberg ca kvart över midnatt

Ett under, när jag checkat ut från mitt rum dagen efter, att jag inte fick punka, med tanke på alla glasbitar som låg i drivor på Alexander platz och längs Unten den linden.

Bestämde mig för att ta nattåget mot Budapest. Under dan var jag ända ute vid Olympiska arenan. Det var sjukt långt att cykla. Halvbra plan då nästan hela dan gick åt till det. Avstånden ser små ut på kartan men verkligheten är en helt annan i Berlin.

Mäktig arena och kul att ha sett, men hade kunnat hinna med mycket mer om jag hållt mig runt Mitte.

När jag skulle gå på nattåget mot Budapest sa konduktören att det var fullt och att jag tyvärr inte kunde åka med, såvida jag inte reserverat plats. I tågluffar appen Rail planner står det klart och tydligt vilka tåg som kräver platsreservation – det här var inte ett av dem. Konduktören menade att alla nattåg gör det, jag gick upp till informationen där servicekillen bekräftade att, oavsett vad appen visar, måste man ha reserverat plats på nattåg.

Det enda nattåg jag kunde få plats på gick till Wien, från Wien är det bara ett par timmar till Budapest, så jag tänkte att det får bli varsitt besök i de båda städerna.

Först tog jag mig till Hannover där wientåget avgick ifrån, i Hannover hade jag en timme att spendera. I såna här situationer skulle de allra flesta backpackers bara sätta sig ner och vänta av tiden – men inte en bikepacker. En bikepacker fäller ut och ger sig ut för att upptäcka. På en timma hinner man med att gå in i en gammal ruin, känna stadens atmosfär, se en stor kyrka, stadens teater och dricka en snabb liten Berliner kindl på ett kvällsöppet fik.

Sen visade det sig vara hela 55 min försenat, men jag pratade bort tiden med en trevlig danska jag träffade på perrongen så det gjorde inte så mycket.

En tysk nyfiken man snackade mig till sömns, när jag väl var på plats i tåget. Trots att jag endast hade sittplats sov jag rätt okej. Tåget kom nyss fram. Ska navigera mig runt, se några palats, äta något, känna atmosfär, observera cykelvänlightesgraden såklart, och vid fyratiden ta tåget vidare mot Budapest. Vad som överraskat mig hittills att här verkar finnas rätt bra cykelbanor. Tyvärr är biltrafiken av det aggresivare slaget, vilket lägger sordin på cykelglädjen.

Fortsättning följer…

 

Lämna din svärmor och cykeln är din

Finns ett bra tillfälle att komma över en Crescent på Blocket just nu, mot inlämnande av en svärmor.

Visserligen är det en ganska skruttig cykel det är fråga om, men är du trött på din svärmor får det ändå betraktas som en mycket god affär.

Säljaren accepterar helt enkelt bl.a. en svärmor som pant för en provtur innan köp (annonstext längst ner).

Detta kan inte tolkas på annat sätt än att säljaren anser att värdet på svärmodern ligger i paritet med värdet på cykeln.

Håller du med säljaren om detta kan du, med gott samvete, cykla din kos utan att återvända för att hämta upp svärmodern.

/DS

 

Från New Dehli till Borås på cykel


Pikej ska enligt en profecia gifta sig med en musikalisk vit kvinna, från ett fjärran land och som även lär äga en del djungel.
 
Det visar sig senare vara Lotta, en musiklärare från Borås som även äger en del skog. Efter att ha setts och förälskat sig i varann i New-Dehli, glider de av olika anledningar isär.
 
Det slutar med med att den fattiga tecknaren Pikej köper en begagnad damcykel och med knappt ingen packning alls, börjar att trampa mot Borås, för att möta upp sin älskade Lotta.
 

Och ja. Det ska ha hänt på riktigt. Boken är skriven av indienkännaren och journalisten Per J Andersson och är väl läsvärd.

Har just läst klart. En bladvändare, särskilt om man själv drömmer om en världsomfattande cykelresa i minimalismens tecken med blott en cykel och lite packning.

Det är kärlek det. Att ta sig an den ungefär sjuhundra mil långa sträckan med en skrutthoj för att mötas upp med sin käresta.

Själv blir jag sugen att nån gång få göra nån sån där riktig idiotgrej.

Upp i sadeln och ut världen för att öppna upp för vad livet gör med en.

/DS

 

Att gifta sig i en lådcykel…

…eller inte precis i – MEN i allra högsta grad förgylldes iallafall bröllopet av det fantastiska fordonet.

Christian och hans Hanna har alltså, ytterst stilfullt lådcyklat sig fram, bland stormförtjusta bröllopsgäster, till vigselförrättaren och därmed förklarats man och hustru.

Ett av få par i Sverige som valt att ingå äktenskap genom lådcykelvigsel.

Fenomenet är säkerligen vanligare i vårt sydvästra grannland.

Men skulle jag skola om mig till bröllopskonsult, lita på att jag skulle råda var och vartannat par att gifta sig på detta sätt.

För någon motsvarighet, när det kommer till den romantik och elegans som en lådcykel möjliggör, kan väl ändå inte finnas.

Christian är, föga förvånande, en minst lika stor cykelentusiast som jag själv och dessutom bloggare på cyklopedia.se.

Och det är en grov missuppfattning, om man nu fått för sig, att fru Hanna alltjämt föredrar att bli skjutsad framför att trampa själv.

Läs om hennes vätternrunda här.

När de frågade oss om de fick låna vår Bakfiets över bröllopshelgen tvekade vi inte länge innan vi svarade ja.

Visste ju att den var i trygga händer.

Lådcykelbröllop is the new way to do it.

För Sverige i tiden.

/DS