Något i detta land så ovanligt som ett cykelsnällt kollektivtransportfordon – GO! Kalmar länstrafik

Jag har tagit en oannonserad semester från bloggen. Varför? Håller till i mitt föräldrarhem i Småland och kör tillfälligt mer bil än cykel.

Igår, på väg 40, mellan Vimmerby och Västervik fick jag dock se nåt som påminde mig om mitt egentliga kall.

En länsbuss med cyklar i baken.

Taget från bilen och kvaliten suger, men man ser ändå att det rör sig om något i detta land så ovanligt som ett cykelvänligt kollektivtransportfordon. Och visst är det en buss från Kalmar länstrafik. De verkar ha insett att det som för många (SJ med fl.) verkar vara så svårt, kan i praktiken lösas så himla enkelt.

Och tåg då?

Fr Kalm. länstrafiks hemsida:

Cykel

5.17 I mån av plats får en (1) konventionell tvåhjulig cykel per Resenär tas med på tåg. Elmotordrivet fordon avsett för transport av en person (t.ex. Segway) anses i dessa villkor inte vara en konventionell tvåhjulig cykel och får inte tas med på tåg. På Öresundstågen mellan stationerna Malmö Hyllie och Tårnby (Danmark) får även varucykel, tandemcykel, trehjulig vuxencykel och cykelkärror medtas i mån av plats.

Lokal avvikelse Kalmar län: På Kustpilen sträckorna Kalmar-Linköping respektive Västervik-Linköping kan inte cykel tas emot pga. utrymmes- och säkerhetsskäl.

 

/DS

 

 

 

Små tolvtums barncyklar med kedjeskydd – SL vad är problemet?

Cyklade längs munkbroleden mot södermalm häromdan. Tillräckligt sakta för att snappa upp vad konflikten mellan en mamma och en busschaufför handlade om vid en busshållplats mittemot Kornhamstorg. Kände att det var lite av mitt ansvar att lägga mig i och ta mammans parti, så jag rullade tillbaka och ställde mig intill.

Mamman stod i bussdörren med sitt snyftande barn i fyraårsåldern, och en blå tolvtums barncykel. Chauffören förklarade reglementet för henne men hon kunde inte förstå problemet med att ta med sig den lilla cykeln på bussen. Det var lågtrafik och glest med resenärer och sonen visade allt annat än lust att cykla tillbaka till, vart de nu kom ifrån.

Samma stl som Bellas

– Visst är det så, sa jag, att anledningen till att barncyklar är förbjudet att ta med motiveras med att kedjan kan olja ner medresenärer.

– Ja precis, svarar paragrafryttaren kort.

– Men kolla på den här, fortsätter jag och pekar på barncykeln, den har ju ett heltäckande kedjeskydd, kedjan är fullständigt inkapslad. Om nån ska kunna bli neroljad måste den aktivt föra in sitt klädesplagg innanför kedjeskyddet, men det är ju inte så vanligt att folk gör det.

Mamman står och nickar medhållande, verkar glad att nån insatt tagit hennes parti.

– Förbud är förbud, svarar busschauffören, stänger dörrarna och drar iväg.

Mamman ställer sig oförstående med utsträckta armar. Sonen gråter. Jag uppmanar henne att höra av sig till SLs huvudkontor och framföra sin åsikt.

Jag kan ha viss förståelse för att större barncyklar på buss i rusningstrafik, kan vara problematiskt. Det här handlade om den minsta modellen i lågtrafik.

Snälla SL, sluta va så fördomsaktiga att ni tror att resnärer med cykel har nån slags gemensam udda dragning åt att olja ner folk.

Min utgångspunkt är att ingen vill eller får olja ner en medmänniska, om denne inte önskat eller bett speciellt om detta.

Hoppas, nu när SL ställer om till ett mer cykelschysst förhållningssätt, även att en och annan barncykel tillåts slinka med i busstrafiken.

/DS

 

I väntan på cykel+tåg-beslut konverterar jag min Montague

Skrev några inlägg tidigare i år om en eventuell öppning för cykel på tåg, efter SJs kommande totalrenovering av deras snabbtågsflotta, som ska påbörjas om nåt år.

Hade bl.a. ett bra samtal med Project managern då jag eldig som en pingstkyrkopastor från Jönköping argumenterade för multifunktionsutrymmen som, förutom plats för rullstolar, barnvagnar och skrymmande bagage, också möjliggör cykeltransport.

Mina åsikter togs väl emot och man lovade att plats för cyklar åtminstone fanns med i diskussionerna. Vet att några läsare av denna blogg också hörde av sig, bra där.

Nu har det gått några månader och man vill såklart veta vartåt det lutar. Jag har med jämna mellanrum mejlat för att få rätsida i detta. Inget svar – än. Men ger mig inte och återkommer såklart när jag vet.

Man tycker ju att, nu när t.o.m. tunnelbanan öppnar upp för cyklar, SJ borde kunna göra detsamma.

Idag kvarstår dock faktumet att cyklar, om de nu inte råkar vara hopfällbara, är förbjudna att medtaga på samtliga SJs avgångar.

Har länge funderat på att köpa en ren långfärdscykel. Min Brompton är en perfekt citybike och jag kommer fortsätta att ta med den på mina stadsresor. Men cyklar jag tio-femton om dan, vill jag ha ett fullstort alternativ. Problemet är, som jag tidigare nämnt, att jag är fast i vikcykelvanor. Att köpa en touringcykel jag inte kan ta med på tåget tar emot.

Så nu har jag inlett konverteringen av min egen Montague Boston 8. Den ska bli min nya fällbara touringcykel. Om jag vill ta mig, bilfritt, till startpunkten för en speciell cykelled är det den jag kommer att ta med mig.

När man åker på längre turer behöver man ha möjlighet att ta med sig en del samt kunna variera sittställning.

Jag tillhör kategorin light-tourer, då jag anser att för mycket packning dödar cykellusten, så det ska inte bli några större problem att få till en schysst mellanklasspackhäst av cykeln.

Först ut är ett par MKS fd 7 foldable. Kvalitetspedaler som bidrar till att det hopfällda paketet blir aningens mer hanterbart.

Har också beställt Octagon steerer extender som tillåter förändring av körposition i en handvändning. Min lokala cykelbutik Norvelo har lovat att hjälpa mig med monteringen.

Sen behövs en väska för själva cykeln, en pakethållare och några cykelväskor. Montague bärväska är redan på väg och en kompatibel pakethållare som pallar för relativt hög vikt och inte stör hopfällningen är till exempel Thule tour rack.

Lutar åt den.

Orkar inte vänta på ett cykelvänligare samhälle. Måste fixa nåt som uppfyller mina behov NU.

/DS

 

Svårt att köpa vanlig cykel när man är fast i vikcykelvanor

Har tänkt att köpa en ny cykel. I två år. Det är så svårt. Varför?

En grej. Jag är van vid att ta in min cykel. Folda, bära upp den i trapporna till andra våningen, parkera den på sin lilla P-plats i hallen.

Att köpa ett långfärdsfullblod, kanske Pelagos Stavanger som det oftast lutat åt, och låta den stå parkerad i cykelrummet känns – fel.

Pelago Stavanger

Att kånka upp en fullstor cykel i lägenheten, hänga upp den på väggen i ett anpassat ställ, känns som att man gör i ungefär en månad. Sen hamnar den till slut i det trånga otrygga kalla cykelrummet ändå – av bekvämlighetsskäl efter att första förälskelsefasen svalnat.

Men jag behöver ett fordon att till exempel cykla Siljanleden med. Då gör sig nästa cykelköpshinder påmint.

Jag får ju inte ta med min nya vackra långfärdscykel på tåget. Vad gör man om man inte har tid/vill cykla till startpunkten för den planerade rutten?

Det hjälper föga att cykeltillåtande Tågkompaniet, vissa avgångar, ibland står för vissa delsträckor till Rättvik.

Buss? Ja, vissa bussbolag tillåter cykel, som till exempel Swebuss, men då gäller detta:

– Vrid styret ett kvarts varv

– Montera bort pedaler och hjul

– Packa/täck din cykel med exempelvis bubbelplast eller wellpapp och packa i kartong eller hållbar säck.

Och nånstans mellan “pedaler och hjul” tar det emot. Det blir för komplicerat.

Hyra bil, hänga cykeln där bak och parkera på lämpligt ställe vid utgångspunkten? Ja du, ha ha ha ha…Den var bra den.

Vikcykelägarskapet har utan tvivel fört med sig vanor man numer tar för givet som inte är lätt att göra avkall på.

Samtidigt har jag en dragning åt ett fullstort touringalternativ.

Har öppnat upp lite för att konvertera min Montague Boston 8 till en packhäst.

Som nån annan gjort…

Inga bromptonmått direkt, hopfälld, men när man är ute på långfärdcykling spelar det mindre roll än i den urbana multimodala cykelkulturen.

Åtta växlar är mer än tillräckligt och med en väska som lätt rullas ihop och packas ner, kanske cykeln till slut fyller ett behov i mitt cykelliv.

Happy Valborg

/DS

 

Inte kört – SJ inte klara med cykelbeslut

Har just kollat sprintfinal i OS och sett en Emil Jönsson kapitulera tidigt i loppet och liksom bara gett upp.

Väldigt märkligt.

Sen händer något ännu sjukare. Tre skidåkare drattar på ändan och Jönsson, som ligger låångt efter och är helt uträknad, ser plötsligt möjligheten och fixar bronspengen.

Och lite så är läget i frågan om man kommer ha möjlighet att ta med sin cykel- eller inte, på SJs snabbtåg efter miljardrenoveringen.

Man trodde att loppet var kört.

Men det är det inte alls – hoppet lever!

Inget beslut är taget. Sjs Kundtjänst hade fel, de har ingen koll.

Har tidigare idag haft ett intressant samtal med Jacob Åhgren, project manager på SJ (fick äntligen tag på rätt person).

Enligt honom så diskuterar de möjligheten att bereda plats för cyklar på sina framtida nyrenoverade tåg – inget beslut är taget.

Cykelfrågan finns alltså med i diskussionerna.

“Men hur ska folk bära sig åt för att påverka och lämna synpunkter?” frågar jag, som istället berett mig på att hårdsåga ett redan taget cykel på tåg-förbud.

“På det sättet du gör just nu” svarar Jacob Åhgren.

Och det finns ingen hejd på mig när jag radar upp alla feta och slagkraftiga argument om att kunna ta med cykeln ombord borde vara en självklarhet i Sverige, precis som i övriga EU.

Jag berättar om hur sinnessjukt stor nytta jag haft av att kombinera tågresan med min vikcykel och vunnit massa miljöpoäng, tid, pengar, lycka och frihet genom möjligheten att cykla både före och/eller efter tågresan.

Jag upplyser om att det är väldigt sorgligt när man blir bemött med urusla cykelfientliga argument, i denna fråga, från till exempel SL (och SJ) som menar att cykelförbudet i tunnelbanan delvis beror på att:

det är farligt att ta cykeln i rulltrappor” (hiss? trappor då?) och att “nån kan ju få ett styre i magen och skada sig” (spännremmar! ställ!=svårt?).

Jag hänvisar till mitt blogginlägg om att Krösatågen i jönköpings län, som tillåtit cyklar på sina tåg i över fem år, inte haft ett enda klagomål eller skaderapport med någon endaste cykel inblandad.

Jag säger att jag, om det nu ändå (gud förbjude) blir ett cykel-NEJ från SJ, inte vill höra några tomma argument som fallit som käglor om diskussionspanelen bara ställt sig frågan:

“Hur löser dom det bortom sundet?”

Och bemödat sig göra ett par ynka googlingar för att få svaret.

Men det är härligt att ett litet hopp har väckts om att Sverige ska lyfta sig över cykel-U-lands-nivå och börja spela i en åtminstone något högre division.

Möjligheten att kunna kombinera cykelresan med andra färdmedel ger en ganska tydlig fingervisning om ett lands cykel-BNP eller vad man nu ska kalla det.

Det är hög tid börja dra sitt strå till stacken om man tycker det här är viktigt.

Att börja påverka SJ i detta, komma med synpunkter och argument, att våga vara lite jobbig, ta chansen innnan det är för sent och beslutet taget.

Jag var “jobbig” (men snäll) med mitt ständiga mejlande och ringande till stockholms landsting och SLs huvudkontor – i mitt fajtande om att få dem att inse att det är både ologiskt och onödigt att kräva väska för hopfällbara cyklar – förra året.

Och det gick!

Man kan påverka. SL tog till slut bort väsktvånget.

Så…

…upp till kamp!

FÖR ETT MER HÅLLBART OCH CYKELVÄNLIGT SAMHÄLLE AMEN.

/DS

Läs också: Cykel på tåg – möjligheter och svårigheter

 

 

Snart får man väl ta med sig cykeln SJ?

Mycket kring SJ nu.

Ena dan preseneterar man en miljardsatsning, den största på 150 år, och den andra handlar det om miljardbesparingar och varsel.

Väljer att reflektera en stund kring det förstnämnda.

Man ska renovera och bygga om sin egen snabbtågsflotta för 3,5 miljarder.

“Vi byter alla viktiga teknikkomponenter. Det kommer att kännas som ett helt nytt tåg för både oss och för våra kunder” säger SJ:s vd Crister Fritzson

Nu äntligen händer det, tänker man. Den största uppgraderingen på 150 år bara måste omfatta möjligheten att kunna ta med sig sin cykel på tågen. Nu är det dags och de första cykelanpassade tågen rullar ut redan 2016.

Det är ju numer ett rätt gammalt EU-direktiv:

“Vidare ska det enligt ledamöterna på alla tåg, medräknat internationella tåg och höghastighetståg, finnas ett särskilt anvisat utrymme för barnvagnar, rullstolar, cyklar och sportutrustning, vid behov mot avgift.” Med vänlig hälsning, Europaparlamentet 2007 (hittar ingen länk tyvärr…)

Senast 2010 skulle det, enligt EU-ambitioner, finnas ett anvisat utrymme för bl.a. cyklar på varje tåg.

Och ja. Numer finns det ett anvisat utrymme för cyklar på de flesta tågen i unionen. Men inte på SJs. Inget utrymme i något SJ-tåg.

Och det är väl attans att jag ska vara så negativ att jag även denna gång redan nu närmar mig slutsatsen, att SJ har glömt att tänka på de resenärer som vill ha en hållbar helhetslösning, de som ser en potentiell cykelsträcka att avnjuta både innan- och efter tågresan.

Jag besudlar mig själv av mina egna fördomar som övertygar mig om att i SJ:s jakt på kapital- och tillväxt, så har man glömt att ta hänsyn till de cyklande ännu en gång.

Men jag hoppas såklart ha fel och att jag får ett positivt besked när jag rotar vidare i detta.

Från 2016 så kanske, kanske kan man ta med sin vanliga cykel på tåget, även i Sverige.

Även om chansen är mikroskopisk.

/DS

 

Intressanta möten och diskussioner om cykling på galen fest

Östgötapendeln till Tranås häromdan bestämde jag mig, som den radikala cykelrevolutionär jag är, för att mopsigt fälla ut min Brompton innan jag klivit av tåget.

Dessa pendeltåg är byggda med vestibuler som gjorda för att enkelt kunna ta med vanliga cyklar. Viksäten finns redan. Allt som behövs är några spännband fastmonterade mellan ryggstöden. Men de små motbjudande cykelförbudsskyltarna, uppsatta lite här och där på tågen, är svåra att missförstå.

Trettio sekunder efter att utfällningen utförts får jag bakom mig plötsligt höra på GROV östgötska:

“Man får inte ta med sig cykeln på tåget vet du väl.”

Jag snor runt och får syn på en muskulös man i trettiofemårsåldern med ett ironiskt leende och tatuerade krokodiler på armarna. Det tar inte många sekunder att lista ut att han inte är anställd på Östgötatrafiken. Jag förklarar att cykeln är ihopfällbar, vilka faktiskt är tillåtna, men att jag fällt ut den redan nu; mest för att provocera fram nån slags diskussion med nån tjänsteman om att det är helt snett att man inte får ta med fullstora cyklar på tåg – som faktiskt är konstruerade för det.

“Skojar du eller, du får inte ens ta med ett cykelhjul, det är för jävligt. Jag provade att montera ner min cykel i molekyler, och la ner alla molekylerna i en sopsäck, men då bad dom att få titta i säcken och när dom såg att det var en cykel tvingade dom mig att gå av vid nästa station, dom jävlarna, det är förnedrande.” fortsätter den tatuerade mannen.

Ibland känns det som man är en udda alternativare som överhuvutaget bryr sig om de här frågorna. Att ibland få ett kvitto på att det är fler som upprörs över hur många av det här landets tågoperatörer som lider av nån slags cykelfobi – hjälper i kampen.

En kort stund därefter stannar pendeln vid slutstation Tranås. Jag fattade tag i min cykel och klev av. Tyvärr blev det aldrig nån spännande diskussion med nån anställd på östgötatrafiken. Såg inte röken av nån. Dessutom hade jag bråttom till festen för att hinna fram till middan i tid, så det var kanske lika bra.

Efter ca 1,50, i kuperad terräng och i tjugofemgradig värme, var jag tokigt svettig. Passande nog fanns en skymningsblank badsjö strax innan slutdestination. Ett snabbt bad, schamponering, parfymering och tandborstning. På med finkostymen, skor, sen färdig för de tre återstående kilometrarna och därefter 48 timmars fest.

Precis till middan var jag där superfräch och på ett strålande humör. Att cykla fyra mil precis innan en fest framstår för vissa som helt absurt. Det märktes på reaktionerna. Andra tyckte att det var ett genialt sätt att bilfritt lösa situationen.

Sen flög tiden iväg och efter massa diskussioner med danskar och engelsmän, till stor del med likatänkande rörande cyklingens potential i samhället, var klockan 07:30 och det var hög tid att sätta upp tältet.

Av en medelålders londoner fick jag senare på lördagskvällen höra fragment från cyklisternas vardag i London. Han skulle själv köpa ny cykel eftersom han fått sin gamla kvaddad. Jag frågade om han föredrog drop bars och framåtlutad position eller klassiskt styre och att cykla mer upprätt. Enligt honom skulle man akta sig för att cykla med drop bars i londontrafiken, då man bland bilister uppfattas som aggresiv. Intressant att man som cyklist verkar bli bemött på olika sätt beroende på hur man sitter.

Han berättade också att man alltid måste ta med sin cykel in på sin arbetsplats vid jobbpendling. Och även om man använder ett bra bygellås så kan man vara rätt säker på att cykeln är borta efter fem timmar om man låter den stå på gatan. Cykeltjuven använder kylspray och rår på de fetaste låsen. Inte konstigt att Brompton blivit en sån framgångssaga i London.

Känns mindre och mindre som att man betraktas som nån sorts outsider bara för att man engagerar sig i cykling som inte handlar om racing. Folk blir intresserade och vill snacka. På P1 har man på under kort tid både kunnat lyssna till Cykla i P1 och nu senast Bortom bilen som fortfarande pågår.

Det blev bil hem på söndagkvällen.

Cykelviljan och energin fanns där men tågpriserna, då jag inte bokat biljett, var helt sinnessjuka.

Med en hopfällbar cykel inbjuds man till ett flexibelt och spontant sätt att färdas.

SJ:s biljettsystem inbjuder till dess raka motsats.

/DS

 

Science fiction

Ett par mils bilkörning till Oskarshamn och 35 minuters köande, för att erhålla en bankdosa från Nordea, och kunna betala våra Swebusbiljetter som hade blivit ett par hundra dyrare p.g.a. av sen biljettbokning.

Det blev till sist priset för att vi glömt bankmojängen i Stockholm.

Kvinnan i banken förklarade fostrande att det egentligen bara ingår en dosa per kund kostnadsfritt, men att vi hade tur då de råkade ha en begagnad som de faktiskt kunde tillgodose oss med helt kostnadsfritt.

Man får inte bara gratis bankdosa (om de råkar ha en begagnad) om man glömt den och blivit strandsatt i Påskallavik. Man får även minst 0,1% på deras kapitalkonto.

Tack Nordea. För er genomaltruistiska generositet (era girigrövar).

Rubriken är till anledning av något så häpnadsväckande (i detta land) vi fick se, strax före vi bordade bussen till Stockholm, att vi nästan höll på att svimma och missa den iallafall.

Måttet på reaktionen, som ligger i paritet med att just skådat ett UFO, förstärker min känsla av att ha rätt när jag påstår mig leva i ett cykel-u-land.

Det vi ser, som i sammanhanget kräver sina storord, är egentligen inget annat än en busschaffis som hjälper ett par cykelturister att göra fast sina cyklar baktill på bussen.

image

Go Go Kalmar länstrafik! Ni använder er av gamla enkla metoder för att bli moderna.

Ett utfällbart cykelställ.

image

Såna här enkla, billiga och funktionella lösningar för att få med sig cykeln på kollektivtrafiken borde vara något att ta för givet. Inte upplevas som Scince fiction.

Så kom igen SJ, SL, Östgötatrafiken och alla andra bakåtsträvande kollektivtrafikoperatörer i det här landet.

Inspireras och lär av Kalmar.

/DS

 

Huvudvärk

Jag har ont i skallen.

Vi är i Påskallavik (föräldrarnas sommarställe). Planerade att ta bussen hem på tisdag MEN har dessvärre glömt den fula lilla plastiga bankdosan man måste ha för att kunna betala sina Swebusbiljetter online.

Dosan är nästan lika stor som en iphone, måste vanligtvis letas efter minst en kvart, och kan absolut ingenting alls – förutom att ge sitt korthuggna “OK” som bekräftelse vid köp och lite annat, efter ett oändligt meckande med koder hit och dit.

Ringde Swebus.

Hur gör man för att betala biljetterna om man har glömt sin fula lilla plastiga bankdosa?

Då går man till Pressbyrån eller 7-eleven och köper biljetterna där, säger en halvtrevlig halvgammal kvinna i andra änden.

Men finns verkligen nån av dom butikerna i Oskarshamn? (12 km norr om P-vik) fortsätter jag.

Det vet jag inte, svarar busskvinnan.

Kan du kolla det då?

Nej tyvärr, det kan jag inte.

Så då kanske det visar sig vara kört att komma med bussen, för man kan möjligtvis inte betala kontant till chauffören va?

Nej, bara online.

Vad synd, svarar jag.

Och här kunde samtalet ha slutat. Men i egenskap av cykelbloggare och p.g.a. min obotliga nyfikenhet över hur man, i vårt avlånga cykel-u-land, bär sig åt för att ta sig själv- och sin EJ hopfällbara cykel (utan bil) mellan till exempel Stockholm-Växjö för att cykla Sydostleden ner mot Simrishamn, fortsätter telefonsamtalet en liten stund till.

Så jag slänger ur mig:

Kan man förresten ta med sig sin cykel på era bussar? och är 99,9 % säker på ett kort och oödmjukt NEJ.

Javisst.

Va? svarar jag säker på att ha hört fel.

Ja, man kan ta med sig cyklar på våra bussar. 69:- kostar det utöver priset för biljetten.

…Okej, vad bra…då vet jag, svarar jag paralyserat och samtalet avslutas.

Och det är nu, och inte förr, som det börjar värka i huvudet. För 69:- extra kan man alltså ta med sin cykel på Swebus.

Hur sjutton kan det då vara totalstopp för medhavd cykel på ett långt och rymligt SJ-tåg?

Jag fattar det inte.

Trodde Blåklintbuss var ett undantag men på bussar, i motsats till tåg, verkar cyklar inte vara något problem överhuvudtaget.

Jag kan, hur jag än försöker, inte begripa detta.

Måste snarast be “miljövänliga” SJ om en förklaring för att råda bot på huvudvärken.

Hur vi tar oss hem till Stockholm är ett mindre problem.

/DS