På fredag ska jag till Sunne för att göra min långkörare ”Konsten att leva utan bil”. Min standupföreställning har legat nere under pandemin men nu har den börjat boka på igen. Den har uppdaterats en del sen senaste framförandet våren 2020. Bättre, roligare och mer musikalisk – så är så sugen på att möta publiken igen.
En oskriven och inte så lite självklar regel är att jag aldrig tar mig till gigen med bil. Det skulle ju bli himla märkligt och risk för rätt dålig stämning. Och så skulle det bli svårt för mig att se mig själv i spegeln efteråt. Men det bästa är att jag inte avstår en frestelse. Vikcykeln kombinerat med framförallt tåg har hittills löst alla situationer, inte som nödvändigt ont utan som ett njutbart sätt att ta sig runt. Det ideala är om platsen för giget ligger en bit bortom tågstationen, så cykeln kommer till sin rätt. Mitt multimodala budskap blir tydligare och jag blir gladare.
Och det bästa av allt, på fredag kommer jag få avnjuta den multimodala resekonstarten när den är som bäst. Platsen för framförandet är Hotell Frykenstrand, beläget 7 km utanför Sunne centrum.
Varför ”som bäst”? Jo för att enligt arrangören går det ingen (eller knappt ingen) kollektivtrafik dit. Den multimodala resekonstarten (försöker etablera begreppet som du märker) blir därför i det stora hela en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna ta sig dit utan bil.
Underbart upplägg från början till slut.
Min nya 2.0 version av Konsten att leva utan bil kräver en gitarr och lite mer utrustning än den förra. Det kan komma att bli en mindre utmaning. Men med en gigbag på ryggen, min större väska (touring) som fästes under styret på min Brompton, så har jag stora förhoppningar om att det går att lösa.
”Tänk dig att du kliver ombord på ett helt nytt tåg. Du möts av en modern miljö med ny inredning, ljusa färger och en atmosfär som andas resande och förväntan. När du slår dig ner gör du det i en stol som har utvecklats för att du ska sitta bekvämt hela vägen. Du kan jobba, läsa, se en film eller bara drömma dig bort. Blir du hungrig går du till bistron och njuter av något gott. Och din tågresa blir mer driftsäker med hjälp av nya tekniska system.
Nya prisbelönta X 2000 är ett supermodernt, men återvunnet och återanvänt tåg. Ett tåg där det mest spektakulära är att vi har sparat mer än 5 000 ton rostfritt stål genom att återanvända hela skalet från det gamla tåget. Inte så dumt, eller hur? Första tåget är redan i trafik, de andra rullar ut allt eftersom.” sj.se
Ständigt cykelförbud råder
Oj vad vackert det låter. Men något viktigt saknas. Något fundamentalt har missats för att ett tåg ska accepteras gå under benämningen: ”supermodernt”. Inte ens ”modernt”, ”nästan modernt” eller ”pyttelite modernt” är begrepp som SJ bör använda i sin presentation av sina nya X2000. Man hade chansen att göra om och göra rätt, men tog den inte. Varför är en gåta. Ingen kan förklara. Att skryta om den där utmärkningen från Naturskyddsföreningen ”Bra miljöval” gör man brett och stort. Det gör, i sammanhanget, SJs tvärnej till att få lov att medtaga planetens mest sympatiska, klimatsmarta, nyttiga och anspråkslösa fordon ännu sorgligare. Ett hån mot folk som strävsamt försöker vardagspussla och planera för ett mer bilfritt liv. Och mot hållbarhetsturismen. Om jag vill cykla Siljan runt med min egen cykel så tycker SJ att jag ska ta bilen till min utfärdspunkt. Osmakligt. Perverst.
Lilla jag spände min nätta båge så hårt jag kunde, för att SJs mäktige skulle vakna ur sin slummer, när det begav sig. Den gick rakt itu och i småbitar. Men jag försökte iallafall.
Ur ett blogginlägg från fjärde februari 2014:
Jag:
Hej Är nyfiken på om SJs nypresenterade satsningar rörande omfattande renoveringar av SJ2000-tågen, öppnar upp för möjligheten att kunna ta med sin cykel på tågen. Kan du inte svara på detta, hänvisa mig gärna till nån som kan. Mvh David Sennerstrand
Efter tre mail till SJs kundtjänst fick jag till slut svar:
Svar
Tack för att du har kontaktat oss.
Tyvärr finns inga planer på det med i den nya renoveringsplanen. Du kan idag ta med din cykel ombord om den är nedmonterad och transporteras i en cykelväska.
Med vänliga hälsningar SJ AB Jesper Axelsson
Nedmonterad kan du va själv Jesper.
När tåget ifråga kommit fram och jag till exempel har fem km kvar på resan, som jag så gärna så supermiljövänligt hade trampat, så ska jag behöva montera ihop och isär, hantera en as-stor cykelväska som pepp för att jag skippat bilen? Känns det som en rättvis lösning för oss som attraheras av den multimodala resekonstarten?
Jag ger mig dock inte vid det här laget och får tag i rätt person till slut, produkt och konceptansvarig Jakob Åhgren. Han svarar så här efter mängder av mejl från mitt håll.
Hej David,
Tack för ditt engagemang i frågan! Först vill jag klarlägga att man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden.Utöver detta pågår tex ett projekt med låne-cykel i Uppsala.Beträffande frågan om upprustningen av våra SJ 2000 snabbtåg och huruvida det i framtiden kommer att vara möjligt att medta en vanlig cykel ombord på dessa tåg eller inte, så är detta ännu inte helt bestämt.
Processen med att bestämma hur utrymmet ombord skall disponeras och vilka förmågor som byggs in i ett snabbtåg är ett komplext arbete som innebär en avvägning mellan en stor mängd krav och faktorer. Som exempel kan nämnas att det skall skapas plats för vanliga sittplatser, rullstolar, bagage, plats för djur, barnvagnar et cetera, samtidigt som allting som byggs in ombord skall underlätta hög punktlighet, smidig ombordstigning och god framkomlighet ombord, samt följa standarder inom säkerhet, brandkrav, nödutrymning, arbetsmiljö etc.
Hur de upprustade SJ2000 tågen kommer att utformas kommer att presenteras allra tidigast under 2015, inte innan dess.
Med vänliga hälsningarJakob Åhgren
Produkt & Konceptansvarig SJ Snabbtåg
Man behöver inte ha alla hästar hemma för att förstå vad Herr Åhgren menar med ”…man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden”.
Undertexten går inte att missa ens om man försöker. Den får mig att associera till hur Mona Sahlin formulerade sig en gång rörande SD: Aldrig någonsin, någon gång, någonstans…
Särskilt när han (Jakob) resonerar vidare och försöker försvara sig med att planera tåg-utrymmen är ren raketforskning. Det är märkligt hur otroligt bra det går att planera in cykelutrymmen på nästan alla tåg i hela världen, utom just för SJ i Sverige. Rör det sig om nåt slags obrytbart hemligt kontrakt underskrivet på Bil Swedens högkvarter för längesedan?
Saknas en symbol
Den här lilla ordväxlingen (mellan mig och SJ) utspelade sig för flera år sedan. Nu vet vi att de nya tågen blev rejält försenade och att det är först nu de är redo. Utan utrymmen för cykel. Om jag uttrycker mig snällt handlar det om gravt besudlade (skrev jag besudlade?Ja.) tåg som rullar ut på Sveriges järnvägar.
På grund av (eller tack vare, beroende på hur man väljer att se det:) NI VET VAD fick jag i maj uppdrag från några håll att göra en filmad version av min monolog. Sysselsatte mig under sommarn och blev en lite busig vlogg-aktig videodagbok, inspirerande och rolig säger de som sett.
Har inte skrivit här på ett tag. Sommarlathet kanske nån tänker, men så är det inte riktigt.
Jag har jobbet med en filmbeställning av min Stand Up-föreläsning ”Om konsten att leva utan bil”.
Slutresultatet blir en något vlogg-aktig historia, med mycket humor, där en stor del handlar om att resa med cykel i sopsäck, i syfte att få till ett hållbart resande med rimliga pendlingstider.
Vad är mer märkligt än att det 2020 fortfarande är strängt förbjudet att ta med cykel på tåg (SJs) i detta land? Sverige är i detta unikt. Upplys mig gärna om du känner till nån annan nation med lika strängt förhållningssätt till cyklar inom tågkulturen. Tveksam till att det finns. Åtminstone på planeten jorden.
Den film jag gjort är ju tyvärr fortfarande högaktuell, även om läget ljusnat en gnutta sen jag började blogga om livet bortom bilen för elva år sedan.
Filmen utspelar sig såklart i tiden innan jag blev en hängiven vikcyklist, vilket förklarar sopsäckstricket (vad skulle man göra?).
Inom kort kommer en teaser som jag ska sätta igång med i detta nu.
Håll till godo med en film-bild sålänge, som speglar det stolta ögonblick då jag på bara en kvart lyckats packa ner cykeln i två sopsäckar och är redo att inordna mitt resekoncept i mitt jobbpendlande.
Nypremiär på vår föreställning ”När framtiden var vår”.
Då visar sig tåget vara försenat till Mjölby. En hel timma.
Och trots att jag tagit till extra marginal innan genrepet så ser jag att jag kommer få vänta nästan en timma på anslutande tåg, från Mjölby till Skänninge, för att sen ta mig vidare med buss sista biten.
Och därmed skulle jag bli orimligt sen till teatern, om jag inte haft min hopfällbara cykel med mig vill säga.
Så det blev till att cykla sista två milen, mellan Mjölby och Vadstena, som jag gjort så många gånger förr, men som var längesen nu.
Över en timma tog det. Jag verkar ha blivit lite slöare med åren, eller så får jag skylla på tung packning.
Och jag skulle skönmåla verkligheten om jag inte erkände att jag inte hade förlorat så väldans mycket tid om jag väntat in östgötapendeln i Mjölby.
Men cykling är cykling och jag älskar att cykla.
Alltid när jag kombinerar tåg och cykel blir jag så himla sugen på tågluffa med vikcykel. Det mest livsbejakande och frihetsinbjudande sättet att semestra på, som jag känner till.
På Clentech i Linköping, skulle jag hålla min monolog Om konsten att leva utan bil. Starttiden var satt till 18:30 och jag skulle framföra den inför folk inom hållbarhetsbranschen som samtidigt hade en liten fest. Hur trevligt upplägg som helst!
Jag blev glad när jag, kvällen innan, såg att google maps visade att det skulle ta 12 min att cykla från centralstationen i Linköping till Cleantech. Anledningen till min förtjusning var att målet låg så pass långt borta att min vikcykel var nödvändig och fullt berättigad att ta med.
Tåget anlände 18:53, fyra minuter sent, men med min marginal på drygt 40 min såg det inte ut att bli något som helst problem.
Så fel jag hade. När jag väl kom fram till Cleantech Östergötland, fick jag irra omkring och leta efter något som såg ut som en plats lämplig för en Stand up-monolog, i minst tio minuter innan jag började misstänka att jag cyklat helt fel.
Fick ingen bild från i torsdags men här är en annan:)
Jag ringde min bokare och fick det bekräftat. Jag skulle överhuvudtaget inte till Cleantech Östergötland. Det hela var ett missförstånd orsakat av annars så pålitliga google maps. GPS:en visade endast det ena Cleantech i Linköping. Inte det andra som heter Cleantech park och så förtretligt ligger alldeles bakom tågstationen.
Cykeln var överhuvudtaget egentligen inte nödvändig att ta med denna gång. Om det inte varit för att rädda upp situationen jag satt mig i vill säga.
Klockan är 18:20 när jag ringer och jag ska börja mitt framförande om 10 minuter är det tänkt. Jag är 12 cykel-minuter därifrån. Jag erkänner ödmjukt, i luren, att jag kan bli nån minut sen. Inga större problem får jag till svar.
Tillbaka är det nerför. Det går fort. Jag är där på 7 minuter.
”Bra jobbat, nu kör vi!” säger arrangören som kommer ut och möter mig.
På sätt och vis kom cykeln till användning ändå kan man ju säga.
Själva föreställningen gick jättebra och publiken var härligt närvarande och de skrattade högt när jag berättade om mina försök att smuggla vanlig cykel i sopsäck inpackad med silvertejp förbi misstänksamma konduktörer, för ca tio år sedan – tiden före jag blev Bromptonit.
Efteråt fick jag en förfrågan om ytterligare gig av en av åhörarna som hade en hållbarhetsdag i Stockholm i tankarna, där han var övertygad om att min grej skulle passa perfekt.
Jag ska snart besöka Helsingborg, Eskilstuna och Motala för nya framföranden. Det känns himla kul och inspirerande att det bokar på!
En komplicerad situation är att först ha ett behov att kunna transportera barn med lastcykel, och sen åka tåg, fast utan barn, och när tågresan är slut ha cykelbehov igen, men en lastcykel får mycket sällan hänga med på tåget…
Eller så här: Jag skulle åka tåg från Stockholm till Linköping för att repa en teaterföreställning. Men innan jag skulle ta tåget från T-centralen skulle jag möta upp min dotters mamma för barnöverlämning.
Jag behövde ta med cykel på tåget eftersom det är ca 2 km från Linköpings station till lokalen där vi repar, och jag behövde vara där snabbt efter tågankomst.
Lådcykeln får man ju inte precis ta med på ett Sj-tåg. En SJ-konduktör skulle bli traumatiserad för livet av bara själva synen på en lastcykel i närheten av ett tåg, och det vill man ju inte utsätta dem för. Med andra ord så skulle beskriven situation kunna ha inneburit ett problem, om det inte var för Lådvikcykel-tricket. Att äga båda dessa två ytterligheter till cyklar kan i flera situationer vara oerhört praktiskt.
I med barn och vikcykel i lådan bara. Förtöj lådcykeln vid delmålet, barnöverlämning, ta med vikis in i tåget och problemet är löst.
Det blir ett flygfritt år i år. Det hårt beprövade klimatsamvetet säger: ”Håll dig på jorden människa”. Och jag sörjer inte direkt. Även om jag tycker att det är bra mycket svårare att göra avkall på flygresor än kött. Anledningen till att det flygfria året känns uthärdligt är att det nog blir tågluff i sommar.
Jag älskar tåg och jag har svårt att föreställa mig ett bättre sätt att semestra på. Jo förresten ett. Cykel och tåg. Och om vi får tag i en Brompton (eller behändigt alternativ) till min tjej Emma, så finns chansen för en sagolik Bikepacking i juli.
Mäktiga Keleti – centralstationen i Budapest.
Jag ska gå en sångkurs i Köpenhamn första veckan i juli. Köpenhamn är inget dumt utgångsläge för vidare tågäventyr, så vi möts upp där efter kursavslut, förhoppningsvis har vi då två Brompton och Europa ligger öppnare än öppnats.
Vad gäller Interrailkort så verkar det här passa oss bäst:
InterRail Global Pass – 5 resdagar – giltig för 5 resdagar under en 15 dagars period:
Vuxen (28-59 år)
interrail.eu = 269 euro (ca 2 767 kr) + frakt 9 euro (ca 93 kr)
Vi ska inte gå in på att man numer inte kan köpa interrailkort via SJ, utan att man måste beställa det online (till ex. här), för då kommer mitt sköra morgonhumör får sej en ohälsosam törn som jag gärna undviker just nu.
Mer om Bikepacking istället. Nåt jag skrivit om en hel del tidigare, men nu var det ett tag sedan. Att fälla ut cykeln efter att ha anlänt till någon av europas alla vackra och tilltalande tågstationer och bara dra, det är så svårslaget.
Är i nåt slags multimodalt flow. Linköping för nån vecka sen och annat jobb idag genom mitt företag Snacka Sunt. Det var inte förrän igår kväll jag förtjust insåg att den röstcoach-workshop jag anlitades för idag, skulle innebära utövning av konstarten multimodalt resande. Yes!
Själva grundbulten, substansen i den här bloggen är ju just att sprida budskapet om alternativa, bilfria resesätt till jobb eller annat. Det kanske låter torrt och trist. Var och en får tycka och tänka som de vill. Och kalla mig för nörd om det känns bra. Men faktum är att när jag blir anlitad för ett uppdrag blir jag lika glad om jag får resa med tåg kombinerat med vikcykel dit, som för själva jobbförfrågan i sig. Sån är jag.
Vasastan i Stockholm är mitt hem och denna gång skulle jag ta mig till Nova Park strax utanför Knivsta, inte så långt från Arlanda, i värsta rusningstid.
I ett packat tåg tryckte jag och min cykel in oss. Det fina med att ha en liten hopfällbar cykel som Brompton, är att man sällan gör sig impopulär bland medtrafikanterna. Inga ögonbryn höjda denna gången heller, trots trängseln. Inte självklart med en större hoj.
I rusningstrafik (06-09) är ju i övrigt en hopfällbar cykel ett måste för att den överhuvudtaget ska få åka med i pendeltågen.
Väl framme i Knivsta, efter nån dryg halvtimme, var det inga problem att avnjuta de tre återstående kilometrarna i morgonsolen från sadeln.
Glädjande nog är temat hållbart resande hett och det märks bland annat genom hög efterfrågan på min stand-up-föreläsning: Om konsten att leva utan bil.
Detta är väl så långt ifrån en traditionell power point-föreläsning man kan komma och innehåller en del komiska inslag när jag berättar om mina egna ambitioner (och fadäser) kring hållbart resande.
Detta är så himla kul och jag njuter varje gång jag får möjlighet att ta vikcykeln och tåget till mina olika uppdragsgivare. Roligt att också responsen har varit superfin efter varje framförande.
Sammanfattning:
Som många andra storstadsbor klarade sig David utmärkt utan bil med den i Stockholm väl utbyggda kollektivtrafiken. Men efter sin hög skoleexamen fick han två eftertraktade jobb – ett strax norr om Uppsala och det andra i Vadstena. Arbetsplatserna där han skulle jobba låg båda en bra bit från närmaste järnvägsstation. Trots det bestämde sig David för att inte skaffa bil och istället försöka jobbpendla med kollektiva färdmedel. Något som skulle visa sig vara långt mer besvärligt och tidsödande än han någonsin kunnat föreställa sig.
”Om konsten att leva utan bil” är en underhållande stand-up-föreläsning där skådespelaren och cykelbloggaren David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln.
? 
!) ISF KLICKA PÅ LÄNKEN: 
